Ny politik: auktoritära och libertära värderingar

31 08 2016

Medan vänster-högerskalan har beskrivits som gammal politik med ekonomisk fördelning i fokus – vem får vad, när och hur – har vad som kallats ny politik växt fram. I centrum står libertära och auktoritära värden som i mycket beaktar vem som får göra vad, när och hur.

Redan på 1970-talet hävdade statsvetaren Ronald Inglehart att det pågick en värdeförändring mot mer libertära värden (Inglehart kallar dock värdena för postmaterialistiska): självförverkligande, individualism och en ökad vilja för individen att framhäva sig själv, normkritik, gränsöverskridande, auktoritetsuppror, fria livsstilsval och ett bejakande av globalisering. Inglehart menade att konflikten mellan ekonomiska intressen i allt större utstäckning ersattes av värdekonflikter. Han förband värdeförändringen till framväxten av en ny vänster som innehöll nya partier – som gröna miljöpartier – och förändrade vänsterpartier. Dessa partier betonade libertära värden i större utsträckning jämfört med tidigare. Samtidigt menade Inglehart att skillnaden mellan det som han uppfattade vara materialistiska partier (socialdemokratiska och borgerliga partier) minskade. Värderingsförändringarna bland väljarna innebar att partiernas väljarbaser förändrades och att nya partier representerade nya väljargrupper med nya värderingar.

Inglehart fick dock tidigt möta kritik av bland annat statsvetaren Scott Flanagan. Han höll med Inglehart att det skett en värdeförändring, men att den främst rörde en förändring av vad som uppfattas som viktigt, från materiella till mer icke-materiella värden. Men enligt Flanagan kvarstod den materiella konflikten om statens roll i ekonomin mellan vänster och höger. Men det grodde också en konflikt för ny politik. De växande libertära värderingarna födde också en motreaktion som Inglehart inte hade beaktat. Det fanns samhällsgrupper vars värderingar alltjämt inte var libertära, utan som behöll mer auktoritära värderingar. Personer som innehade auktoritära värderingar betonade nationell gemenskap med stark invandringskritik, klara auktoriteter och traditionella normer samt hårda straff för dem som bryter mot dem. Därmed etablerades en värdebaserad konflikt mellan väljare med libertära och auktoritära värderingar. Flanagan pekade på att värdeförändringen kunde leda till en partipolitisk omställning som utöver libertära partier även innebar framväxten av partier på den auktoritära sidan av den värdebaserade skiljelinjen. Vid sidan av libertära partier – som gröna miljöpartier – växte till exempel radikala högerpopulistpartier fram på den auktoritära sidan.

Partierna och väljarna har att förhålla sig till en ny åsiktsdimension som går mellan auktoritära och libertära värden. På en skala kan politiska aktörer positionera sig på olika avstånd mellan de auktoritära och libertära extrempolerna. För att undersöka den nya politiken genomförde Surveyinstitutet på Linnéuniversitetet en frågeundersökning veckorna efter det senaste riksdagsvalet under namnet Survey 2014. Undersökningen finns publicerad i min bok Den svenska väljaren 2014 (se här: https://www.gleerups.se/40688309-product) som behandlar de svenska väljarna och riksdagsvalet 2014.

I Survey 2014 ingick fyra frågor som avsåg att undersöka grundläggande värderingar i den auktoritära-libertära åsiktsdimensionen. På samtliga frågor kunde svarspersonen avge svar på en 11-gradig skala där skalans olika poler fick representera libertära respektive auktoritära värden. Den första frågan avsåg att undersöka hur svarspersonerna värderade nationell suveränitet jämfört med globalisering: Vissa tycker det är bäst med nationell suveränitet där gränser mellan länder har stor betydelse medan vissa tycker att det är bra med globalisering där gränser mellan länder betyder allt mindre. Var någonstans skulle du placera dig på skalan nationell suveränitet – globalisering? Den 11-gradiga skalan gick från nationell suveränitet (0) till globalisering (10). Den andra frågan avsåg att undersöka värderingar som var knutna till traditionella normer och anpassning av sin livsstil i jämförelse med gränslös normkritik och valfrihet vad gäller livsstil: I ett samhälle finns olika informella normer om hur folk ska vara. Vissa tycker att de som avviker från majoritetens normer ska anpassa sig till dessa, medan vissa tycker att de som avviker från majoriteten ska få göra det. Var någonstans skulle du placera dig på skalan anpassa sig – få avvika? Denna gång gick skalan från anpassa sig (0) till få avvika (10). Den tredje frågan rörde synen på ett mångkulturellt samhälle eller en nationell gemensam kultur: Vissa vill att det svenska samhället ska ha en gemensam kultur medan vissa vill att det svenska samhället ska vara mångkulturellt. Var någonstans skulle du placera dig på skalan en gemensam kultur – mångkultur? Skalan gick från en gemensam kultur (0) till mångkultur (10). Den fjärde frågan beaktade synen på brott och straff: Vissa vill att brottslingar ska vårdas medan vissa vill att de ska straffas. Var någonstans skulle du placera dig på skalan vård av kriminella – straff för kriminella? Svarsskalan gick från straff för kriminella (0) till vård av kriminella (10). Den som avgivet svar som var närmare nationell suveränitet, anpassa sig, en gemensam kultur och straff för kriminella antogs ha mer auktoritära värderingar än de vars svar var närmare globalisering, få avvika, mångkultur och vård av kriminella. För att konstruera den auktoritära-libertära skalan summerades svarspersonernas svar och dividerade med fyra (antalet frågor). På så sätt erhölls en 11-gradig skala som gick från auktoritär (0) till libertär (10).

På motsvarande sätt konstruerades en vänster-högerskala utifrån tre frågor i Survey 2014. Den första frågan löd: Man talar ibland om att politiska åsikter kan placeras in på en vänster-högerskala. Var skulle du placera in dig själv på en sådan vänster-högerskala? Den 11-gradiga skalan gick från långt till vänster (0) till långt till höger (10). Den andra frågan löd Vissa tycker att staten ska ha så stor roll som möjligt i samhällets ekonomi, vissa tycker att statens roll i samhällets ekonomi ska vara så liten som möjligt. Var någonstans skulle du placera dig på skalan stor roll för staten – liten roll för staten? Den 11-gradiga skalen gick från statens roll ska vara så stor som möjligt (0) till statens roll ska vara så liten som möjligt (10). Den tredje frågan löd Vissa tycker att ekonomisk jämlikhet är viktigt, vissa tycker att ekonomisk jämlikhet är oviktigt. Var någonstans skulle du placera dig på skalan ekonomisk jämlikhet är viktigt – ekonomisk jämlikhet är oviktigt? Nu gick den 11-gradiga skalan från ekonomisk jämlikhet är viktigt (0) till ekonomisk jämlikhet är oviktigt. Svarspersoner som uppgett sig stå närmare vänster, att statens roll ska vara så stor som möjligt och att ekonomisk jämlikhet är viktigt antas vara mer till vänster än de som svarat att de står närmare höger, att statens roll ska var så liten som möjligt och att ekonomisk jämlikhet är oviktigt. För att konstruera en vänster-högerskala summerades svarspersonernas svar och dividerade med tre (antalet frågor). På så sätt erhölls en 11-gradig skala som gick från vänster (0) till höger (10).

I figur 1 har vänster-högerskalan (vågrät linje) korsats av auktoritära-libertära skalan (lodrät linje) vid punkten för samtliga svarspersoners medelvärde på respektive skala. I figuren redovisas medelvärdet av var någonstans partiernas väljare placerar sig på vänster-högerskalan och auktoritära-libertära skalan.

Figur 1 Placeringen av partiernas väljare på vänster-högerskalan och auktoritära-libertära skalan 2014 (medelvärden).

Partisystem och ny politik

Resultatet i figur 1 visar att när vänster-högerskalan korsas av auktoritära-libertära skalan splittras partisystemet upp ytterligare. Det var således inte bara vänster-högerskalan som vägledde väljarna i 2014 års riksdagsval. Även auktoritära-libertära skalan synes ha haft betydelse för hur väljarna röstade. Sverigedemokraternas väljare var alltjämt nära mitten av vänster-högerskalan, men var det parti vars väljare låg närmast den auktoritära polen. Tillsynes var Sverigedemokraterna det enda partiet som på ett speciellt sätt lockade väljare med auktoritära värden vid riksdagsvalet 2014. Partiet samlade också såväl auktoritära vänster- som högerväljare. Av Sverigedemokraternas väljare var 60 procent till höger i politiken och 40 procent till vänster enligt vänster-högerskalan i figur 1. Närmast den libertära polen var de väljare som röstat på Feministiskt initiativ. Men på vänstersidan fanns det konkurrens om de libertära väljarna. Även Miljöpartiet och till viss del Vänsterpartiet hade väljare som låg närmare den libertära polen jämfört med andra partier. Samtliga dessa partiers väljare stod i olika omfattning till vänster i politiken. Vid en jämförelse mellan partierna i figur 1 var avståndet mellan Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ störst. Såväl Socialdemokraternas som de borgerliga partiernas väljare låg nära mitten på auktoritära-libertära skalan. Alltjämt var allianspartierna relativt väl samlade, men medan Centerpartiets väljare vette något åt det libertära hållet låg Kristdemokraternas väljare något närmare det auktoritära.

De partier som ligger en bit från mittpunkten på auktoritära-libertära skalan – Feministiskt initiativ, Miljöpartiet och Vänsterpartiet vad gäller libertära värderingar och Sverigedemokraterna vad gäller auktoritära värderingar – kan sägas ha väljare där auktoritära-libertära skalan tenderar att ha betydelse. I riksdagsvalet 2014 samlade dessa partier nästan 29 procent av väljarna. Med motsvarande kriterium har förvisso samtliga partier alltjämt väljare som tenderar att tycka att vänster-högerskalan har betydelse. Slutsatsen är alltså att vänster-högerskalan alltjämt har stor betydelse för väljare och partier, men att det finns en framväxande åsiktsdimension mellan libertära och auktoritära värden som tycks ha fått en ökad betydelse för såväl väljarna och därmed också för partierna.

Resultatet från denna undersökning kan jämföras med den bild av det svenska partisystemet som statsvetaren Henrik Oscarsson presenterat på sin forskarblogg (se här: http://www.henrikoscarsson.com/). Mitt intryck är att det finns en övergripande likhet mellan Oscarssons karta över det svenska partisystemet och min figur där partierna placerar sig utmed två åsiktsdimensioner. De skillnader som finns kan till viss del bero på olika sätt att undersöka partiernas relationer (det vill säga skillnader i metod). Ett exempel på en skillnad är att Feministiskt initiativ har de mest libertära väljarna enligt min undersökning medan Miljöpartiet har denna position i Oscarssons karta över det svenska partisystemet. I huvudsak validerar dock de båda undersökningarna varandra och deras huvudsakliga slutsats: vänster-högerkonflikten har fått sällskap av en ny politisk konflikt mellan auktoritära och libertära värderingar.

 





Svenska muslimers partisympatier

29 04 2016

I höst publiceras min bok Religiös förändring i Sverige på Gleerups förlag. Bland annat redovisas analyser som behandlar svenska muslimers politiska opinion. En fråga som besvaras är hur svenska muslimer fördelar sina partisympatier.

Frågan är inte lätt att besvara. För denna och liknande frågor används vanligen frågeundersökningar riktade till urval som är representativa med svensk befolkningen. Då kan en fråga gälla svarspersonernas religiösa identitet och en annan vilket parti de tycker är bäst. Med dessa uppgifter är det sedan möjligt att undersöka partisympatierna bland dem som uppgivit att de identifierar sig som muslimer. För att genomföra sådana analyser är det dock ett problem att antalet svenska muslimer är få. Endast 3-4 procent av svenska befolkningen är muslimer. Dessutom har många svenska muslimer utländsk bakgrund, en grupp som i relativt liten utsträckning tenderar att besvara enkäter om politik. Tillsammans innebär detta att antalet muslimer som besvarar frågeundersökningar riktade till representativa urval av den svenska befolkningen är få. Därmed blir en uppskattning om svenska muslimers partisympatier som baseras på en enskild frågeundersökning mycket osäker.

En lösning på problemet med det lilla antalet svenska muslimer är att slå samman svaren från flera frågeundersökningar som genomförts under en längre period. Därigenom erhålls ett större antal svenska muslimer som ger en säkrare uppskattning av deras partisympatier utifrån antalet svarande. Men istället uppkommer ett annat problem: i den mån som partisympatierna bland svenska muslimer ändrar sig över tid är det inte möjligt att beakta det. Med denna reservation har jag studerat partisympatierna bland de svarspersoner som identifierat sig som muslimer i frågeundersökningarna genomförda av Surveyinstitutets 2009-2014 och SOM-institutet 2005-2012. Genom att studera samtliga dessa frågeundersökningar kan ett urval på 573 svenska muslimer i åldern 16-85 år studeras. Inte alla av dessa är svenska medborgare, men för att maximera antalet svarande beaktas alla personer i befolkningen som identifierar sig som muslimer oavsett medborgarskap. I figur 1 redovisas partisympatierna bland svenska muslimer insamlade 2005-2104.

Svenska muslimers partisympatier

Som framgår av figur 1 har Socialdemokraterna varit mest framgångsrika att mobilisera svenska muslimers partisympatier. Jämfört med stödet för Socialdemokraterna i den övriga befolkningen är det betydligt vanligare att svenska muslimer tycker att Socialdemokraterna är bästa parti. Moderaterna är näst största parti bland svenska muslimer, men jämfört med den icke-muslimska befolkningen är stödet för Moderaterna betydligt lägre bland svenska muslimer. Miljöpartiets stöd bland svenska muslimer är begränsat enligt uppgifterna i figur 1. Bland svenska muslimer är Miljöpartiet tredje största parti. Partiets opinionssiffror har gått upp och ned under undersökningsperioden (som avslutades före den nuvarande opinionsnedgången för partiet). Måhända är stödet för Miljöpartiet några procentenheter starkare bland svenska muslimer än i befolkningen i övrigt. Samma sak kan sägas om Vänsterpartiet som är fjärde största parti bland svenska muslimer. Övriga partier samlar de fåtaliga procent som finns kvar.

I samband med Mehmet Kaplans avgång som bostadsminister har svenska muslimers politiska mobilisering diskuterats. Framförallt har Miljöpartiets men även Socialdemokraternas vilja att mobilisera svenska muslimer varit i fokus. Några politiska kommentatorer har hävdat att såväl Miljöpartiet som Socialdemokraterna önskar att en växande väljargrupp röstar på just deras partier(se t ex här). I den mån som Miljöpartiet strävat efter att mobilisera svenska muslimer politiskt har deras strävan mött måttlig framgång vad gäller deras partisympatier. Däremot tycks alltså Socialdemokraterna varit mer framgångsrika i att få svenska muslimers partisympatier.

Skillnaden mellan blocken är påtaglig bland svenska muslimer. Medan 76 procent av de svenska muslimerna stödjer rödgröna partier är stödet för allianspartierna endast 22 procent. Det är framförallt Socialdemokraternas styrkeposition bland svenska muslimer som är basen för de rödgröna partiernas övertag i opinionen. Såväl Miljöpartiets som Vänsterpartiets stöd bland svenska muslimer avviker inte nämnvärt med deras stöd bland övriga befolkningen. Även om det inte är ovanligt med svenska muslimer som sympatiserar med ett alliansparti är denna andel betydligt svagare än bland befolkningen i övrigt.

Vid en studie av hur svenska muslimers partisympatier förändrats över tid under den undersökta perioden framträder en hög grad av stabilitet. Möjligtvis finns det en tendens till försvagad socialdemokratisk dominans och ett ökat stöd för Moderaterna.

Att muslimska väljare stödjer partier till vänster och framförallt socialdemokratiska partier är ett fenomen som känns igen från många håll i Europa. Förklaringarna till detta kan dels röra den muslimska identiteten i sig, dels andra faktorer som samtidigt har samband med muslimsk identitet och partisympati. Ett exempel på det sistnämnda är att personer med utomeuropeisk bakgrund ofta stödjer Socialdemokraterna. Det är också möjligt att många svenska muslimer har samhällspositioner som de delar med grupper som till stor del stödjer Socialdemokraterna (till exempel arbetare). När jag tidigare har undersökt svenska muslimers partisympatier – se Politisk opinion och religiositet i Västra Götaland från 2009 (bokförlaget Sekel) – har sådana faktorer till viss del förklarat svenska muslimers starka stöd för Socialdemokraterna, men det har inte varit hela förklaringen. Istället tycks det som om muslimsk identitet i sig ökar benägenheten att rösta på Socialdemokraterna. En anledning kan vara att religiösa minoriteter tenderar att rösta på partier som de uppfattar bedriver en sekulär politik, medan partier till höger mer associeras med den traditionella kristna majoritetsreligionen. En annan anledning kan vara sakfrågeröstning och att Socialdemokraterna (och andra rödgröna partier) uppfattas vara de partier som starkast stödjer palestinska sidan i Mellanösternkonflikten och klarast kritiserar Israels agerande. Båda dessa antaganden måste dock undersökas närmare för att få större klarhet i orsakernas till muslimska väljares röstning.

 





Socialdemokraternas tillbakagång i opinionen

24 01 2016

Söndagen 24 januari 2016 är ett dystert datum för Socialdemokraterna. Då noterade partiet sitt all time low i Sifo:s mätningar av svenskarnas partisympatier (läs här). En fråga som inställer sig är varför Socialdemokraternas opinionssiffror dalar just nu. Vad som då glömts bort är att en del påverkar partiernas väljarstöd på kort sikt – som partiledaren och olika aktuella politiska problem – annat på lång sikt. Den socialdemokratiska opinionskrisen kan på kort sikt vara relaterad till politiska sakfrågor som flyktingmottagande, väljarnas förtroende för partiledaren eller att regeringspartier tenderar att förlora väljare. Förvisso kan sådana kortsiktiga faktorer ha stor betydelse i politiken. Mycket pekar också på att de får allt större betydelse, men kortsiktiga problem har den fördelen att de kan rättas till relativt snabbt. Till de kortsiktiga faktorerna egenskaper hör dock att de är just kortsiktiga och kan komma att ändras i framtiden. Till exempel kan såväl partiledare som inte upplevs fungera bytas ut och en politisk fråga som väljarna inte gillar kan justeras.

Men väljarnas röstning påverkas också av långsiktiga förändringar som är faktorer som påverkar partierna på ett mer varaktigt och grundläggande sätt. Några snabba åtgärder som ändrar påverkan på väljarna från de långsiktigt verkande faktorerna finns inte. För Socialdemokraternas del är det mycket som tyder på att deras problem inte främst rör kortsiktiga faktorer, utan även långsiktiga. Även om de problem som nu associeras med flyktingmottagande reds ut så kvarstår de långsiktiga problemen för Socialdemokraterna.

Situationen kan illustreras med nedanstående diagram. I segervalet 1982 samlade Socialdemokraterna över 45 procent av rösterna, medan samma parti erhöll mindre än en tredjedel av samtliga röster i senaste riksdagsvalet, vilket beskrivs i figuren intill av den heldragna röda linjen. Dessutom har jag lagt in Socialdemokraternas opinionsstöd i Sifo:s januarimätningar sedan 2006 och framåt, vilken ungefär motsvara den period som Socialdemokraterna fått möta Alliansen som regeringsalternativ. Den streckade svarta linjen visar (utifrån en regressionsanalys) på den övergripande tendensen av partiets tillbakagång utan att enstaka val eller opinionsmätningar – kortsiktiga faktorer – påverkar.

Socialdemokraternas väljarstöd 1982-2014

Avståndet mellan Socialdemokraternas väljarstöd i Sifo-mätningen från januari i år upp till den generella tendensens streckade linje kan sägas motsvara effekten av de kortsiktiga faktorerna på Socialdemokraternas tillbakagång. Om istället avståndet mellan ändpunkterna på den generella tendensen streckade linje jämförs får vi en indikator på den långsiktiga minskningen utan inverkan av kortsiktiga faktorer. Då framgår att Socialdemokraternas långvariga kräftgång i opinionen är tre gånger så omfattande än den kortsiktiga. En stor del av Socialdemokraternas problem bör således vara relaterade till förändringar som sker på lång sikt, inte partiledare, flyktingmottagande, olika utspel eller andra kortsiktiga förändringar.

De kortsiktiga faktorerna fångas också upp av hur stödet för Socialdemokraterna varierar i Sifo:s partisympatimätningar. Socialdemokraternas stöd i opinionsmätningarna varierar drastiskt under mandatperioden och tycks inte sällan vara större än skillnaderna i röstning mellan två val. Den nu aktuella opinionsmätningen från Sifo gör dock gällande att stödet för Socialdemokraterna ligger betydligt under den långsiktiga trenden.

Vilka är då de långsiktigt verkande faktorer som verkar negativt för Socialdemokraterna? Detta förklaras i den nyutkomna boken Den svenska väljaren 2014 (Gleerups). I den har jag studerat väljarna i samband med riksdagsvalet 2014. Data utgörs av Survey 2014, en frågeundersökning av ett urval som representerar röstberättigade svenskar upp till och med 85 år, genomförd av Surveyinstitutet i samband med senaste riksdagsvalet.

I Den svenska väljaren 2014 framkommer att det finns ett starkt samband mellan väljarnas egen uppfattning var de befinner sig på vänster-högerskalan och deras val av parti. Men också att det över längre tid blir vanligare att väljarna placerar sig på höger sida i politiken än åt vänster. Detta trots att andelen väljare som placerade sig till vänster i politiken ökade något i riksdagsvalet 2014. Vid en jämförelse med tidigare forskning framstår det som att allt fler väljare placerar sig på höger sida i politiken, medan allt färre placerar sig åt vänster, men framförallt minskar andelen väljare som placerar sig i mitten. Sådana långsiktiga värdeförändringar påverkas i väldigt lite utsträckning av vilka personer som leder de svenska partierna. Värdeförändringar är istället resultat av långsiktiga samhällsförändringar i väljarnas vardag.

Värdeförändringar bland väljare hör samman med andra förändringar i samhället. För ett gammalt arbetareparti som Socialdemokraterna är den minskade andelen väljare som är arbetare en utmaning. Därtill visar analyserna i Den svenska väljaren 2014 att andelen som själva uppfattar sig som arbetare minskar. Även bland dem som uppfattar sig som arbetare är det allt färre som placerar sig på vänster sida i politiken. Till detta kommer att klass betyder allt mindre när väljarna röstar. Istället ökar andelen väljare med högskoleutbildning, en väljargrupp där Socialdemokraterna sedan länge är svaga.

Den svenska väljaren 2014 visar dessutom att Socialdemokraterna främst finner sitt stöd bland äldre väljare, medan stödet är svagt bland yngre väljare. Rent krasst innebär generationsförändringen att Socialdemokraterna tappar i väljarstöd allt eftersom ”sistagångsväljarna” dör.

Ytterligare ett problem för Socialdemokraterna är att den klassiska konflikten mellan vänster och höger fått konkurrens av en ny framväxande åsiktsdimension. I Den svenska väljaren 2014 framgår att allt fler väljare beaktar vad forskare beskriver som libertära och auktoritära värden vid sidan om vänster-högerskalan (om detta har jag också pratat om här). Den nu aktuella konflikten om flyktingmottagande är ett exempel på betydelsen av libertära och auktoritära värden. Invandringspositiva väljare tenderar att ha libertära värderingar, medan invandringskritiska väljare tenderar att ha mer auktoritära värderingar. Eftersom Socialdemokraterna mobiliserar sina väljare utifrån en konflikt mellan vänster och höger i politiken är det ett problem när politiken handlar om en annan konflikt där partiet inte har någon klar ståndpunkt.

Forskning visar att väljarnas röstning i allt större utsträckning påverkas av kortsiktiga effekter som snabbt kan förändras. Men alltjämt har långsiktiga effekter mycket stor betydelse. Den långsamma utveckling som sker i denna grupp av förklaringar till väljarnas röstning är svåra att förändra. Därför bör den långsiktiga utvecklingen betraktas som den mer allvarliga krisen för den gamla vänsterns grand old party – Socialdemokraterna – mer än de nu akuta frågorna som flyktingmottagandet. Det finns en stor risk att dagens akuta kriser endast är symptom som visar att Socialdemokraterna är en skugga av sitt forna jag.





De tio största händelserna i svensk politik 2015

14 01 2016

Här är hela listan över 2015 års tio största händelser i svensk politik. Som alla riktiga listor startar den nedifrån på plats tio och räknas uppåt för att avslutas med ettan.

10. Vad sa utrikesminister Margot Wallström?

En speciell diskussion som då och då blommade upp i debatten gällde olika uttalanden från utrikesminister Margot Wallström. Inte sällan kunde dessa uttalanden kopplas till situationen i Mellanöstern. Frågan verkar vara en het potatis att besvara och inte mindre tolka (se här).  En del i denna fråga kan egentligen vara inrikespolitik. Både i Sverige och i andra länder är det vissa opinioner som tilltalas av kritik både från och av Sverige.

9. Terror, attacker och slutet på den naiva politiken 

I och med attentatet i Paris riktades blickarna på ett möjligt attentat på svensk mark. Till detta kom attentatet i en skola i Trollhättan. Vad kan göras för att förhindra terrorism och attentat? Statsminister Stefan Löfven konstaterade att de varit naiva och lovade krafttag, bland annat vad gäller personer som reser från Sverige för att strida i konflikter i Mellanöstern.

8. Anna Kinberg Batra 

Inom Moderaterna skedde ett mindre dramatiskt partiledarbyte efter att Fredrik Reinfeldt avgått och ersatts av Anna Kinberg Batra. Däremot har Moderaterna också ändrat sin flyktingpolitik i mer restriktiv riktning. Men detta verkar inte vara bundet till den nya partiledarens person. Men ”öppna era hjärtan” blev en moderat parantes och partiet tycks vara tillbaka till sin gamla flyktingpolitik. Kanske är de därmed beredda att ge Socialdemokraterna hjälp med ytterligare restriktioner för de som vill fly till Sverige?

7. Ebba Busch Thor 

Plötsligt avgick Göran Hägglund genom att twittra om saken. Därpå följde en dramatisk partiledarstrid inom Kristdemokraterna där den ena kandidaten avlöste den andra i kampen mot utmanaren Ebba Busch Thor. Men hon vann. Hennes seger förebådade en politisk omsvängning för partiet mot en mer konservativ politik med mer restriktiv flyktingpolitik, hårdare straff inom kriminalvården och en satsning på försvaret och svenskt NATO-medlemskap. Ett sådant kristdemokratiskt parti skulle vara långtifrån det parti där många sympatisörer gömde flyktingar, var vapenvägrare och besökte fångar i deras fängelse.

6. Konflikten SD och SDU

Socialdemokraterna gjorde det på 1910-talet. Moderaternas föregångare gjorde det på 1930-talet. Folkpartiet funderade på att göra det på 1970-talet. Men 2015 kapade Sverigedemokraterna banden med sitt ungdomsförbund SDU. Även denna gång menade moderpartiet att dess ungdomsförbund var för radikalt.

5. Regeringens helomvändning till restriktiv flyktingpolitik

Vid en blek presskonferens annonserade den socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen att de skulle införa en mycket restriktiv flyktingpolitik. Fast den restriktiva flyktingpolitiken kallades istället för andningspaus. För regeringspartierna var den nya restriktiva flyktingpolitiken ett piller med varierande beskhet. Socialdemokraterna har tidigare inte varit kända för att förespråka en liberal flyktingpolitik, men för Miljöpartiet var den öppna flyktingpolitiken ett stort nummer under valkampanjen 2014. Ett brutet vallöfte, kan tyckas.

4. Socialdemokraternas fortsatta tillbakagång i opinionen 

Socialdemokraterana var partiet som ständigt samlade runt 45 procent av rösterna. Ett parti som alltid innehade makten, även när de borgerliga partierna lånade regeringstaburetterna. Denna roll verkar vara förpassad till historien. Socialdemokraterna verkar vara glada om deras opinionssiffror inte faller för långt från det mediokra valresultatet 2014. Den förändring av svensk politik som detta innebär är, vid sidan av Sverigedemokraternas uppgång i opinionen, mycket anmärkningsvärd.

3. Decemberöverenskommelsens fall

När Kristdemokraterna hade sitt riksmöte utvecklades plötsligt en svag kritik till en fullständig revolt mot Decemberöverenskommelsen. Den nyvalda partiledaren Ebba Busch Thor förlorade formellt striden, men gjorde ett sådant lamt motstånd att få trodde att hon tyckte annorlunda än revoltörerna. Helt plötsligt var Kristdemokraterna i centrum i politiken, vilket säkert ökade rebellustan hos ledamöterna. Men när väl omröstningen var över så hoppade alla borgerliga partier av Decemberöverenskommelsen och det uppflammande intresset kring Kristdemokraterna slocknade snabbt. Medias intresse riktades istället mot regeringsfrågan och de stora partiernas dans. Resten av Kristdemokraternas stora föreställning på partiets riksmöte föll därför i mediaskugga. Angående Decemberöverenskommelsen så tycks dess fall inte betyda något under innevarande mandatperiod så länge de borgerliga partierna lägger sina separata budgetmotioner. Det betyder att regeringen får igenom sin budgetmotion som om Decemberöverenskommelsen alltjämt gällde. Men nästa mandatperiod så kan det vinnande blocket (som kunde ha varit Alliansen) inte räkna med att oppositionen lägger ned sina röster i den avgörande budgetomröstningen. Trovärdigheten i att något av blocken skulle kunna samla en majoritet av rösterna är i nuläget mycket låg.

2. Sverigedemokraternas uppgång

Sedan riksdagsvalet 2014 – då Sverigedemokraterna vann många nya riksdagsmandat – har partiet gått framåt i opinionen. Inför framtiden är en fråga vad som händer när nästan alla partier börjar föra en mer restriktiv flyktingpolitik. Stärker det Sverigedemokraternas trovärdighet som invandringskritiskt parti, eller börjar några av deras tidigare sympatisörer uppskatta många av de etablerade partiernas mer restriktiva flyktingpolitik?

1 Flyktingmottagandet

Från att antalet asylsökande de senaste åren i huvudsak har pendlat mellan 2000-4000 människor per månad (med några enstaka toppar på 8 000-10 000 asylsökande) sökte plötsligt nästan 40 000 människor asyl i Sverige under oktober och över 36 000 i november. Därmed har flyktingpolitiken seglat upp till att vara bland de stora frågorna i svensk politik.

 

 

 

 

 

 

 

 

 





Lämnar Miljöpartiet regeringen?

16 12 2015

Förutom på sport kan den spelsugne genom diverse spelbolag satsa pengar på politik. Ett av spelbolagen (Unibet) har gjort det möjligt att satsa pengar på om den svenska regeringen spricker. Enligt detta spelbolag bedömer spelarna det som mest sannolikt att regeringen inte spricker inom fyra månader. Konkret slår spelarna vad om Miljöpartiet finns kvar i regeringen 1 april. Oddset för att Miljöpartiet sitter kvar detta datum är lägre (1,15) än att Miljöpartiet har avgått innan dess (4,75).

Vilka överväganden som spelarna gjort framgår inte av denna vadslagning. Men det är egentligen tre parter som avgör vilka som blir vinnare och förlorare i vadslagningen. Den första parten är Miljöpartiet. Partiet har länge åtrått att få axla regeringsansvaret. Väl där har de stått ut med mycket för att visa sin regeringsduglighet. Klimatmötet i Paris blev äntligen den framgång som Miljöpartiet länge önskat kunna visa upp. Men i övrigt har det varit tunnsått, vilket framförallt regeringens förändrade flyktingpolitik visar. Regeringens restriktiva flyktingpolitik har inneburit att Miljöpartiets vallöften svikits. De miljöpartistiska statsråden har gjort klart att gränsen nu är nådd och att de inte kan vara med på ytterligare restriktioner än de som regeringen nu har föreslagit. Det är ändå något helt annat än vad som partiet lovade väljarna inför riksdagsvalet och vad partiets medlemmar fattat beslut om.

Regeringens restriktiva flyktingpolitik kan generera krav på att Miljöpartiet ska lämna den. Dels kan sådana krav komma från väljarna, dels från partimedlemmarna. Som jag visar i min bok Den svenska väljaren 2014 ville Miljöpartiets väljare i riksdagsvalet ha ett öppet flyktingmottagande, men få av MP-väljarna tyckte att flyktingfrågan var speciellt viktig för vilket parti de röstade på. Det kan betyda att en stor del av Miljöpartiets väljare kan ha överseende med hur partiet svikit vallöftet om en öppen flyktingpolitik. Samma sak behöver dock inte gälla medlemmarna i Miljöpartiet. Partimedlemmar brukar vara mer ideologiskt övertygande än samma partis väljare. Kravet på att lämna regeringen är därför sannolikt starkare bland Miljöpartiets medlemmar än bland deras väljare. Nu när klimatmötet i Paris över och segern bärgad kanske det är lättare att lämna regeringsskutan, bara om en för Miljöpartiet lämplig anledning dyker upp.

Den andra parten är Socialdemokraterna. Till skillnad från Miljöpartiet framstår det som om Socialdemokraterna helt klart vill vara i regeringsställning. Men vill de till varje pris dela regeringsansvaret med Miljöpartiet? Till viss del kan Miljöpartiet vara en barlast som Socialdemokrater är redo att hiva överbord. En socialdemokratisk enpartiregering skulle i större utsträckning kunna göra kompromisser med borgerliga partier i frågor där det är tveksamt om Miljöpartiet vill vara med: försvaret, flyktingmottagande, energi med mera.

Vad gäller flyktingfrågan har statsvetarna Andrea Spehar, Greg Bucken-Knapp och Jonas Hinnfors visat att socialdemokratiska regeringar för en relativt restriktiv flyktingpolitik, i alla fall jämfört med borgerliga regeringar. Utifrån denna forskning är det möjligt att anta att Socialdemokraterna har en större benägenhet att föra en mer restriktiv flyktingpolitik än Miljöpartiet. Dessutom kan Socialdemokraterna uppfatta ett större behov att göra så. Detta ger Socialdemokraterna en möjlighet att agera om de vill förändra regeringens sammanställning. Om regeringen beslutar att införa ytterligare restriktioner i flyktingmottagandet är det mycket möjligt att Miljöpartiet och dess statsråd inte mäktar med detta. Ett sådant drag från Socialdemokraternas sida skulle antagligen innebära att Miljöpartiet lämnar regeringen.

Den tredje parten i detta drama är oppositionen. Om oppositionen lägger en misstroendeförklaring och den vinner stöd i riksdagen så kan två saker inträffa: regeringen avgår eller statsministern utlyser extraval. Oppositionen har alltså inte hela frågan i sin hand, utan även statsministern kan agera vid en misstroendeförklaring. Vad gäller oppositionen är en fråga vad den har att vinna. Hoppas den på att regeringen avgår och en ny regering ska tillsättas så kan det vara regeringsmakten som hägrar. Frågan som då infinner sig är vilka partier som ska bära upp denna regeringsmakt. De fyra partierna i Alliansen måste i alla fall få passivt stöd av andra partier, vilka det nu skulle vara. De socialdemokrater som fått se sin statsminister bli avsatt i en misstroendeomröstning kommer knappast att stödja en ny regering bestående av hans vedersakare. Då återstår egentligen endast Sverigedemokraterna. Skulle de vilja stödja en alliansregering och till vilket pris? Skulle Alliansen vilja vinna regeringsmakten med stöd av Sverigedemokraterna (eller, för den delen, ett misstroendevotum med stöd av Sverigedemokraterna)? I nuläget är ett nej det troligaste svaret på dessa frågor.

Det andra utfallet av att oppositionen vinner en misstroendeomröstning är att statsministern inte avgår utan utlyser extraval, vilket är möjligt att göra enligt regeringsformen. Om de borgerliga partierna inte vill ha extraval utan endast en ny regering är detta alltså en risk att kalkylera med vid en eventuell misstroendeförklaring. Frågan är då om regeringspartierna (speciellt statsministerns eget parti) eller något av oppositionspartierna tycker sig tjäna på ett extraval. I nuläget är Sverigedemokraterna i en sådan position, möjligtvis även Centerpartiet. Övriga partier riskerar att förlora riksdagsmandat på ett extraval. Utifrån en kalkyl av partiernas röstmaximering är därför inte ett extraval att vänta vid en framgångsrik misstroendeförklaring. De flesta partier, även statsministerns, tycks förlora på ett extraval. De möjliga utfallen av en misstroendeförklaring innebär att ett sådant förslag sannolikt inte kommer att nå framgång i riksdagen.

Om Miljöpartiet ska lämna sina statsrådstaburetter innan april 2016 är det snarare den interna splittringen inom regeringen och inte en misstroendeförklaring som är orsaken. De som satsat sina pengar på att Miljöpartiet avgått från regeringen före 1 april nästa år hoppas givetvis på att högoddsaren ger utdelning.





Hur hemskt är det att växa upp i en frikyrklig familj?

14 08 2015

”I Örebro är det värre än i Jönköping!” Det sa moderatorn när jag deltog i en panel som skulle diskutera förhållandet mellan religion och demokrati. Detta hårda omdöme kan synas förvånande. Städerna delar åttondeplatsen i tidningen Fokus index över vad det är bäst att bo i Sverige. Vad var det som så hårt fördömde livet i dessa välmående och expanderande svenska städer? Jo, moderatorn påstod att unga kvinnor, mot deras vilja, hålls hårt och kontrolleras i frikyrkliga familjer. Vilka frikyrkor det gällde eller något konkret exempel uppgavs inte. Därför är ett så svepande och generellt påstående svårt att värdera. Inte heller kände jag till någon forskning i frågan, varför jag inte ville uttala mig (vilket dock övriga paneldeltagare gladeligen gjorde).

Efter att ha hört mig för bland familjesociologer visade det sig att de inte heller kände till någon forskning om familjeförhållandena inom svenska frikyrkor. Men låt mig här och nu göra ett försök med en undersökning. En mer fullödig undersökning än vad jag nu kan redovisa är förstås tänkbar. Men det jag nu redovisar är ändå bättre än ingenting, ett ord som tycks vara en bra sammanfattning av forskningsläget.

Låt oss anta att någon som hålls hårt och kontrolleras – helt enkelt får sin frihet beskuren – av sina föräldrar, oftare har en tämligen konfliktfylld relation till mamma och pappa. Någon som upplever större frihet bör istället ha en mer harmonisk relation till sina föräldrar. Låt oss också anta att barn, speciellt kvinnor, till frikyrkliga föräldrar får sin frihet mer beskuren än andra barn. I så fall bör barn till frikyrkliga föräldrar, speciellt kvinnor, tendera att uppleva större konflikter med föräldrarna än barn till icke-frikyrkliga föräldrar som istället upplever en mer harmonisk relation.

Dessa förhållanden kan undersökas med data från Surveyinstitutet vid Linnéuniversitetet. Frågeundersökningen Survey 2009 riktades till ett representativt urval av svenska befolkningen mellan 15-85 år med 1428 svarande. I den ställdes frågan ”Hur skulle du vilja beskriva din relation till dina föräldrar under din uppväxt?” Svaren för pappa och respektive mamma angavs med hjälp av en 11-gradig skala som gick från +5 (mycket harmonisk) till –5 (mycket konfliktfylld) där mittpunkten var 0 (varken eller). Dessutom undersökte Survey 2009 om pappa eller mamma tillhörde en frikyrka. I figuren intill jämförs svaren från personer vars båda föräldrar tillhörde en frikyrka med personer vars båda föräldrar inte tillhörde någon frikyrka. Antalet svarande med frikyrkliga föräldrar är få vilket minskar säkerheten i nivåskattningen. Ju högre staplar desto mer harmonisk relation med föräldrarna. Ju lägre staplar desto mer konfliktfylld relation med föräldrarna.

Frikyrkliga föräldrar II

Generellt tenderar svarspersonerna att uppleva sig ha haft bättre relation med mamman än pappan under sin uppväxt. Men barn till frikyrkoföräldrar tenderar att uppleva sig ha haft en mer harmonisk relation med sina föräldrar än barn till icke-frikyrkoföräldrar. Detta gäller såväl kvinnor som män.

Men konflikten med frikyrkliga föräldrar kan vara större för någon som väljer bort tillhörighet till frikyrkor jämför med dem som följer i föräldrarnas kyrkliga spår. Så är också fallet. Men män med frikyrkliga föräldrar upplevde ändå en mer harmonisk relation än män utan frikyrkliga föräldrar, medan skillnaden mellan kvinnor med och utan frikyrkliga föräldrar är försumbar.

Det finns säkert människor som växt upp i frikyrkliga familjer, upplevt kontroll och en stark konflikt med sina föräldrar. Men det finns barn i alla typer av familjer som har konflikter med sina föräldrar. Fast i dessa kan barnen inte associera konflikten till frikyrklighet. Något generellt stöd för det svepande påståendet att barn till frikyrkliga föräldrar mår speciellt illa finns dock inte enligt den redovisade undersökningen. Trots att undersökningen i vissa delar har få svarande är detta vad jag vet den enda systematiska undersökningen som finns tillgänglig. Och den visar alltså att en uppväxt i en frikyrklig familj tenderar att ge minst lika harmoniska föräldrarelationer som övriga familjer.





Brutna armar och förändrade värderingar

15 06 2015

Min nioåriga son bröt armen. Han klättrade i ett träd och trillade ned. I fallet hade han skadat sig. När vi kom fram till sjukhuset togs han snabbt emot av sjuksköterskor och läkare. Smärtstillande, stöd och gips var snart på plats. Och ett litet kramdjur som hade fått ett eget bandage. Den tappra hållningen hos min pojk byttes ut och han slappnade av. Min tacksamhet mot sjukvården och dess personal var enorm.

Lite senare berättade jag vad som hade hänt för hans farmor. Hon var djupt oroad och fick mig att lova att jag skulle se till att det inte blev något fel: jag skulle titta noga på röntgenbilderna så att benen inte växt ihop snett. Min mamma hörde att jag tyckte att begäran var lite påflugen. Då berättade hon att hon själv hade brutit armen 1932 när hon var fem år gammal. Jag visste inte detta. Det var hennes mamma som hade tagit henne lasarettet. Där skedde allt snabbt och armen var i gips. Men min mormor var orolig. Hade inte läkarna uppträtt slarvigt? När den flickan som över 30 år senare skulle bli min mamma fick gipset borttaget tyckte min mormor att det var något skumt. Hon kände på armen. Något var fel. Därför krävde hon att armen skulle röntgas. Läkaren tittade strängt på henne och påtalade för fru Svensson att det inte fanns pengar för att röntga flickan. ”Vet fru Svensson hur dyrt det är med röntgen?” Men fru Svensson grävde i hushållskassan och krävde röntgen. Hon skulle betala för den. Motvilligt gick läkaren med på att röntga armen. Bilderna visade tydligt att benen i armen växt samman på ett felaktigt sätt. För att inte min mamma skulle få men för livet måste armen brytas upp och gipset läggas om. Någon bedövning var det inte tal om.

Medan min mormor satt i väntrummet och lyssnade på sin yngsta dotters gråt och skrik bröts benen i armen upp och gipset lades om.

Det är en enorm skillnad mellan hur sjukvården behandlade min mamma och min son. Skillnaden kan beskrivas i utvecklingen av välfärdssamhället. Den hjälp min son så självklart fick var något som min mormor fick kämpa sig till och betala för ur egen ficka. Ekonomisk tillväxt, välfärdsstat och en annan syn på barn ligger mellan dessa båda erfarenheter.

Forskare som statsvetaren Ronald Inglehart har hävdat att denna samhällsomvandling också har inneburit en värdeförändring mellan generationer. Enligt honom formas våra grundläggande värderingar utifrån det samhälle vi växer upp i. Dessa värderingar behålls sedan livet ut. Människor som växt upp under förhållanden där den allmänna välfärden var låg och välfärdstaten inte var uppbyggd och kriget stod vid dörren kommer enligt Inglehart alltid att prioritera politik som vill lösa dessa problem. Detta även när problemen är lösta och andra problem är på agendan. De personer som växt upp i välfärdssamhället med kriget långt borta kommer istället att ta i större grad ta detta för givet. Istället prioriteras självförverkligande, självhävdelse, individualism, normkritik, identitet och andra icke-materialistiska värderingar.

Detta får enligt Inglehart och andra forskare politiska konsekvenser. Nya partier som Miljöpartiet och Feministiskt initiativ betonar icke-materiella frågor som vill förändra samhället, normer och individens frihet. Det finns även en reaktion mot denna utveckling som föder fram partier som Sverigedemokraterna som bland annat framhäver en nationell gemenskap, traditionella normer, hårdare straff och exkludering av dem som inte passar in. Den samhällsförändring som sjukvårdens olika bemötande av min mamma och min son är ett exempel på kan alltså ligga bakom en värdeförändring bland medborgarna.  Denna värdeförändring är i så fall en förklaring till det nya svenska politiska landskapet.

Krönika publicerad i Barometern och Oskarshamns-Tidningen 15 juni och Smålandsposten 8 juni 2015.








Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.