Efter första omgången i franska presidentvalet

23 04 2017

Paradoxalt nog blev slutresultatet av den ovissa första valsomgången i det franska presidentvalet det som inför valdagen förväntades. Det franska presidentvalet sker i två valomgångar. I det första valet ställs alla hugade kandidater mot varandra. Eftersom ingen kandidat nådde över hälften av rösterna hålls en andra valomgång mellan mittenkandidaten Emmanuel Macron och Front Nationals kandidat Marine Le Pen, den franska radikala högerpopulisten, som är de två kandidater som samlade flest röster under första valomgången.

Inför den första valomgången söndagen 23 april visade opinionsmätningarna att det bara skiljde omkring 5 procentenheter mellan de fyra främsta kandidaterna. Samtidigt var osäkerheten i väljarkåren stor och många uppgav att de in i det sista väntade med att bestämma hur de skulle rösta. Men under sista veckan har Macron varit i ledningen i samtliga opinionsundersökningar som publicerats. Samtidigt har Le Pen varit bland de två främsta i opinionsmätningarna. Men hennes stöd har dalat några procentenheter så att högerpartiet Republikanernas Francios Fillon och yttersta vänsterns kommuniststödda kandidat Jean-Luc Mélenchon kommit allt närmare.

När rösterna räknats visade sig ändå att Macron och Le Pen stod rycken och dessa två får möta varandra i den andra valomgången som äger rum söndagen 7 maj. Flera opinionsmätningar har redan frågat väljarna vem av Macron och Le Pen som de skulle rösta på i en andra valomgång. I samtliga dessa undersökningar har Macron samlat en klar majoritet av väljarna. Om detta står sig tills första söndagen i maj och opinionsmätningar stämmer lika bra med verkligheten som var fallet vid första valomgången tycks således Macron bli franska republikens nästa president.

President Macron ser i så fall ut att få utöva sitt ämbete utan stöd av ett stort parti i den franska nationalförsamlingen. Hans egen organisation – En Marche! – är nystartad och utan mandat i det franska parlamentet. Utan ett klart stöd i Nationalförsamlingen kan den förda politiken under Macrons presidentskap till stor del vara i händerna på de partier vars kandidater han i så fall besegrat i presidentvalet. Det franska semi-presidentiella systemet innebär att regeringen är beroende av stöd i Nationalförsamlingen. Förvisso är det val till Nationalförsamlingen den 11 och 18 juni i år (även detta val sker i två omgångar) med möjlighet att rösta in parlamentariker som stödjer Macron, men det är inte sannolikt att En Marche! ska nå en så stor framång att Macron kan luta sig på dessa i Nationalförsamlingen. Han har dock fått stöd av François Bayrou (kanske en möjlig framtida fransk regeringschef) och hans parti MoDem (Demokratiska rörelsen), som dock endast har ett mandat i Nationalförsamlingen. MoDem har en starkare partiorganisation än En Marche! och Macron kanske rekommenderar sina anhängare att rösta på MoDems kandidater i det framtida valet till Nationalförsamlingen. Men även MoDem är ett litet parti och för att driva en effektiv politik i Frankrike behöver en president stöd av Nationalförsamlingens majoritet.

Om det oväntade skulle inträffa och Le Pen vann det kommande presidentvalet ställs även hon inför liknande problem som Macron skulle ha gjort. Front National har vara två mandat i Nationalförsamlingen och kanske skulle kunna få fler i parlamentsvalet. Det mest troliga är dock att en president Le Pen får majoriteten av Nationalförsamlingens ledamöter emot sig.

Frankrike kan således få en förhållandesvis svag president. Inför andra valomgången kommer jag att följa valkampanjen på plats i den franska regionen Occitanie som är en av Front Nationals starkaste bastioner. Jag ska då bland annat diskutera med olika partirepresentanter hur de ser på möjligheten att den franska presidenten troligtvis inte kommer att ha ett starkt stöd i Nationalförsamlingen.





Hur bra tippade hockeyexperterna SHL 2016/2017?

10 03 2017

LematEfter avslutad grundserie i Svenska hockeyligan (SHL) – det som alltjämt ofta kallas för Elitserien – är det dags för slutspel, kampen om Le Mat-pokalen och titeln svenska mästare. Mellan sista seriematchen och första slutsspelsmatchen haglar tipsen om vilka lag som kommer att gå vidare och vilka som snart är utslagna. Men redan inför första SHL-matchen i höstas kom tipsen om hur serien skulle sluta. Jag har lyckats luska fram 37 experter som publicerat sina tips offentligt i en tidning eller något liknande. Hur bra tippade dessa experter resultatet av SHL 2016/2017?

För att ta reda på detta har jag jämfört hockeylagens faktiska placering i den färdigspelade SHL-serien med den placering som respektive expert tippade att laget skulle få efter 52 omgångar. För att mäta detta används rangordningskorrelationsmåttet Spearmans rho. Detta mått sammanfattar likheten mellan två rangordningar, varför det kan användas för att jämföra platsen i tabellen som experternas tippade att hockeylagen skulle ha inför säsongsstarten med deras faktiska placering i den färdigspelade tabellen. Spearmans rho varierar mellan –1,00 (två helt olika rangordningar) och +1,00 (två exakt likadana rangordningar). Ju närmare +1,00 tipset från en expert kommer, desto bättre stämmer tipset med resultatet av SHL-serien. Ju större avstånd mellan tippad och faktiskt placering i SHL-tabellen, desto lägre värde. I tabell 1 redovisas hur väl tipset från 37 experter överensstämmer med resultatet av SHL 2016/2017.

Tabell 1: Samband mellan lagens placering i SHL:s sluttabell 2016/17 och tippad placering, (Spearmans rho).

1 Daniel Enestubbe, Smålandsposten 0,855
2 Henrik Leman GT/Expressen 0,851
3 Jonas Gustavsson, Aftonbladet 0,837
4 Anna Lindbäck, Aftonbladet 0,833
5 Björn Skarpsvärd, Blekinge Läns Tidning/Sydöstran 0,829
6 Björn Oldeen, C More 0,824
7 Ola Netterström, Smålandsposten 0,820
8 Stisse Åberg, Gefle Dagblad/Arbetarbladet 0,798
Pontus Stenros, Smålandsposten 0,798
10 Daniel Roth, Helsingborgs Dagblad 0,789
11 Per Bergsten, Corren 0,785
Dusan Umicevic, SVT 0,785
13 Emil K Lagnelius, Aftonbladet 0,771
Dan Magnusson, Smålandsposten 0,771
15 Tobias Stark, Linnéuniversitetet 0,763
Hans Abrahamsson, Aftonbladet 0,763
17 Henrik Lundgren, Aftonbladet 0,748
18 Johannes Hägglund, Aftonbladet 0,736
19 Johan Linderstam, Aftonbladet 0,732
20 Jimmy Stålnacke, NSD 0,727
Sanny Lindström, Expressen 0,727
22 Johan Svensson, Kvällsposten/Expressen 0,719
23 Sven Elofsson, Smålandsposten 0,714
24 Niklas Wikegård, C More 0,710
25 Jonatan Bergman, Sveriges radio, P4 Kronoberg 0,684
26 Gunnar Eriksson, Västerbottningen 0,675
27 Mattias Ek, Expressen 0,670
28 Linus Norberg, Aftonbladet 0,666
29 Kristian Ferm, Smålandsposten 0,662
Mats Wennerholm, Aftonbladet 0,662
31 Adam Savonen, Norran 0,648
32 Bosse Lundkvist, Piteå-Tidningen 0,622
33 Robin Lindgren, Folkbladet 0,618
34 Tomas Ros, Aftonbladet 0,609
Jonathan Ekeliw, Aftonbladet 0,609
36 Måns Karlsson, Hockeysverige.se 0,560
37 Per Bjurman, Aftonbladet 0,429

Den som bäst tippade hockeylagens placering i SHL-serien är Smålandspostens Daniel Enestubbe, även om han tippade att SHL-segrarna Växjö Lakers skulle komma tvåa efter Skellefteå AIK i tabellen. Men till skillnad från många andra tippade han att HV71, tabellens tvåa, skulle komma på slutspelsplats. Många andra experter tippade att HV71 istället skulle komma långt ner i tabellen. De flesta hade dock rätt när de tippade att Leksand skulle komma sist. Bästa – och enda – kvinna bland de experter som jag hittat i massmedierna är Aftonbladets Anna Lindbäck som gav det fjärde bästa tipset inför SHL-starten. Min kollega på Linnéuniversitetet och hockeyforskaren Tobias Stark lyckades lika väl som Aftonbladets hockeyexpert Hans Abrahamsson. Dessa två delar femtondeplatsen bland hockeyexperterna. De flesta experter prickade in minst ett lag på rätt plats i tabellen. En som inte lyckades med detta var Sveriges radios Jonatan Bergman (plats 25). Detta vägs upp av att han tillsamman med den gamle Stanley Cup-mästaren Mike Zanier är en lysande hockeykommentator. Tabell 1 visar också att alla experter tenderade att ha mer rätt än fel när de tippade – inget experttips har fått en negativ korrelation med det faktiska SHL-resultatet.





Mittenpartiernas återkomst?

20 01 2017

Är det möjligt att svensk politik är på väg att lämna tvåblocksystemet och gå emot ett treblocksystem? Bakgrunden till frågan är att moderatledaren Anna Kinberg Batra ändrat position och sagt sig vara beredd på att leda en borgerlig regering med stöd av Sverigedemokraterna samt att söka stöd från Sverigedemokraterna i enskilda frågor. Kristdemokraterna har redan sagt sig vara delvis positiva till ett sådant agerande. Däremot har Centerpartiet och Liberalerna varit kritiska. Denna politiska förändring kan få konsekvenser för de politiska blocken i svensk politik.

Som jag skriver i min artikel ”Bloc Identification in Multi-Party Systems: The Case of the Swedish Two-Bloc System” i West European Politics utmärks politiska block av stabila samarbeten mellan allierade partier som ofta, men inte nödvändigtvis, formar koalition före ett val som syftar till att vinna regeringsmakten. För att vi ska kunna tala om politiskt block måste det således vara flera partier som samarbetar. Ett parti är däremot inte något politiskt block. Att säga att Sverigedemokraterna är ett politiskt block vid sidan av de rödgröna och alliansen är missvisande. Detta enda parti är just ett parti och inte något block. Att Sverigedemokraterna inte ingår i något av blocken har varit ett avgörande huvudbry för möjligheten att bilda en stark regering. Men nu tycker Moderaterna och Kristdemokraterna att Sverigedemokraterna på olika sätt skulle kunna vara ett underslag till en borgerlig regering.

Grunden i tvåblocksystemet har varit en konflikt över vänster-högerfrågor som offentliga sektorns storlek, skattetryck, privatiseringar och satsningar på välfärdsstaten. Men som jag nämnt i tidigare bloggar (se här , här och här) och i min bok Den svenska väljaren 2014 så har vänster-högerskalan fått konkurrens av en konflikt mellan libertära och auktoritära värderingar. Liberära värderingar förknippas med självförverkligande, individualism och en ökad vilja för individen att framhäva sig själv, normkritik, gränsöverskridande, auktoritetsuppror, fria livsstilsval och ett bejakande av globalisering. Auktoritära värderingar betonar istället nationell gemenskap med stark invandringskritik, klara auktoriteter och traditionella normer samt hårda straff för dem som bryter mot dem.

Från att avståndet mellan partierna till stor del varit endimensionellt längs vänster-högerskalan tillkom nu även avståndet mellan partierna på libertära-auktoritära skalan (ibland kallat gal-tanskalan). Den ökade betydelsen av libertära och auktoritära värden tycks ha gjort att avstånden mellan partierna inom respektive block har ökat samtidigt som att det finns potential att detta avstånd ökar ytterligare. Vid riksdagsvalet 2014 var det ännu relativt små skillnader mellan de som röstade på allianspartierna och Socialdemokraterna vad gäller deras placering på den libertära-auktoritära skalan, något som framgår av figur 1 (uppgifterna hämtade från Den svenska väljaren 2014). Men om fler väljare noterar skillnaderna mellan partierna vad gäller frågor som främst har samband med libertära och auktoritära värden kan det bli så att väljarna i allt större utsträckning formerar sig utefter den libertära-auktoritära skalan. Om jag tillåts göra en gissning så kan avståndet mellan å ena sidan Moderaterna och Kristdemokraterna och å andra sidan Centerpartiet och Liberalerna kommat att öka ytterligare.

Figur 1: Svenska partisystemet uppdelat i tre politiska block.bild1

Om en borgerlig regering ska bildas med stöd av Sverigedemokraterna kan det bli så att alliansen splittras. Några av allianspartierna – Moderaterna och Kristdemokraterna – kan då försöka bilda en regering med stöd av Sverigedemokraterna medan några andra – Centerpartiet och Liberalerna – väljer att stå utanför regeringen. Därmed har nya block bildats: ett högerblock och ett mittenblock. I figur 1 markeras de två nya blocken med gul respektive grön färg (det rödgröna blocket markeras med röd färg där jag även lagt till Feministiskt initiativ). Det som tidigare kallades för mittenpartier kan därmed åter sett dagens ljus.

Vad skulle ett par pånyttfödda mittenpartier betyda för svensk politik? För Centerpartiet och Liberalerna skulle en identitet som borgerliga mittenpartier underlätta samarbete med partier såväl till vänster som höger om mitten. I förlängningen skulle sådana mittenpartier, i alla fall i vissa frågor, kunna göra upp med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Därmed skulle möjligheterna för ett Socialdemokratiskt regeringsinnehav öka. En annan möjlig förändring skulle vara att makten gled över till åtminstone ett mittenparti som kunde leda en regering. I några av statsvetenskapens klassiker beskrivs dock detta som en mindre trovärdig utveckling. Istället anses väljarstödet för mittenpartier tendera att erodera till förmån för mer extrema partier.

I min ovan nämna artikel om blockpolitik visar jag att en majoritet av de svenska väljarna identifierar sig med ett av de båda blocken. Ett osäkerhetsmoment är hur den stora väljargrupp som identifierar sig som anhängare till ett borgerligt block skulle reagera på en utveckling mot ett mittenblock och ett högerblock. Gissningsvis skulle det utbryta en tävlan mellan de borgerliga partierna om dessa så kallade allmänborgerliga väljare där vem som egentligen var det mest borgerliga alternativet stod i fokus. Om partier då och då samarbetar med Socialdemokraterna (vilket mittenpartier plägar göra) kan det ge uppfattningen att sådana partier är mindre borgerliga. Något som också bör beaktas är att det finns många allmänborgerliga väljare som inte gillar Sverigedemokraterna, vilket kan gynna mittenpartier som inte samarbetar med SD. Om Anna Kinberg Batra med sin nya position önskar sig en utveckling som säkrar ett borgerligt regeringsinnehav kan således etablerandet av ett nytt mittenblock sätta käppar i hjulet för en sådan tanke.





De tio största händelserna i svensk politik 2016

31 12 2016

Här är hela listan över 2015 års tio största händelser i svensk politik. Som alla riktiga listor startar den nedifrån på plats tio och räknas uppåt för att avslutas med ettan.

10. Vinst i välfärd.

Den socialdemokratiskt ledda regeringen tog upp Vänsterpartiets paradfråga och under Ilmar Reepalus ledning utreddes frågan om vinster i välfärdsföretagen. Han kom fram till att de inte skulle få göra övervinster. Kritiken av vinster är inget problem för Vänsterpartiet som är kritiska till det kapitalistiska systemet, men statsminister Löfven har tidigare kritiserat förslag på vinstförbud. Partistrategiskt är det oklart varför Socialdemokraterna hjälper Vänsterpartiet att föra upp deras profilfråga på agendan. Frågan är dock en vänster-högerfråga där allianspartierna är helt avvisande. Dessutom tycks Sverigedemokraterna numera vara mot ett vinstförbud. Därmed verkar det ändå som om ett förslag om vinstförbund blir bortröstat i riksdagen.

9. SD-skandaler.

Det kan vara Sverigedemokraternas justitiepolitiska talesman Kent Ekeroth som blir åtalad för misshandel, SD-medlemmar med rasistiska kopplingar, familjedrama där partiledarens svärmor blir utesluten ur partiet, slutar jobba i riksdagen men tar ändå ut full lön eller att en SD-riksdagsledamot med antisemitiska motiv vill motarbeta Bonnierkoncernen genom att dra in presstödet för tidningar som inte ges ut av Bonnier. Inga av dessa skandaler verkar dock påverka det nuvarande stödet för Sverigedemokraterna.

8. Det svenska.

Plötsligt talade flera politiker om svenska värderingar. Eller svenska modellen. En diskussion var i vad mån det fanns svenska värderingar. En annan diskussion var vilka de svenska värderingarna i så fall var. Ytterligare en diskussion var om de eventuella svenska värderingarna var viktiga eller inte. En annan diskussion var om alla svenska invånare måste dela de svenska värderingarna och i så fall vilka av dessa värderingar.

7. Alliansens svårigheter att vinna röster i opposition.

I genomsnitt tappar regeringspartier tre procentenheter i väljarstöd under en mandatperiod. Att veta detta brukar vara en tröst för oppositionspartierna. Också under innevarande mandatperiod har regeringspartiernas samlade opinionsstöd minskat. Men det är inte regeringsalternativet i form av alliansen som ökat sitt opinionsstöd . Det är istället oppositionens extrempartier Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet som står stärkare i opinionen än vad de gjorde vid valet 2014. Detta trots Moderaternas omfattande omsvängning i flyktingfrågan från öppna hjärtan till stängda gränser.

6. Tonläget i politiken.

Hårda angrepp och illvilliga tolkningar har blivit allt vanligare i medierna, speciellt i sociala medier. Helt falska nyheter dök upp och spreds på nätet, något som den hårda tonen kan ha underlättat. Moderaternas kommunikationsavdelning gick för långt i sina kränkningar av socialminister Annika Strandhäll (S) vilket ledde till att några avgick. Naturligtvis är några av de ledande debattörer som genomfört hårda och illvilliga uttalanden bland de främsta att beklaga det hårda tonläget…

5. PISA och TIMMS.

För första gången på länge visade svenska elever en positiv trend i de internationella jämförelserna om vad de lär sig i skolan. Medan nuvarande miljöpartistiska skolministern Gustav Fridolin gjorde sitt bästa för att hylla lärare, elever och alla andra än den förre liberale utbildningsminister Jan Björklund försökte Björklund själv i all ödmjukhet göra samma sak men ändå se till att åt sig äran och kritisera nuvarande skolpolitik. Men en sak var de flesta överens om: svensk skola behöver alltjämt förbättras.

4. Centerpartiets uppgång i opinionen.

Det var en gång ett parti som fick 2,5 procent i opinionsmätningarna och som riskerade att åka ur riksdagen. Men det var då. Nu är Centerpartiet det enda alliansparti som har en klar positiv trend i opinionen. Det är det enda alliansparti som alltjämt vill ha ett öppet flyktingmottande. Till skillnad från tidigare perioder står Centerpartiet klart till höger med en stark borgerlig profil och är ett ännu ett parti som uppfattar sig som liberaler. Centerpartiets förhoppning är ett betonande av näringspolitik ska tilltala traditionella centerpartigrupper på landsbygd med kopplingar till jordbruk och nya väljargrupper som önskar företagsvänligare politik.

3. Svenskt medlemskap i FNs säkerhetsråd.

Den socialdemokratiskt ledda kampanjen för att Sverige skulle bli invald i FN:s  säkerhetsråd lyckades. Under 2017 och 2018 kommer Sverige agera i internationell toppolitik och under 2017 innehar Sverige ordförandeposten i FN:s säkerhetsråd. I svensk politik är det en fjäder i hatten för Socialdemokraterna och deras utrikespolitiska förmåga. Det är också något konkret som utrikesminister Margot Wallström åstadkommit och som hon kan peka på, något som är ovanligt för svenska utrikesministrar.

2. Rysk upprustning och det svenska försvaret.

Den ryska upprustningen i Kaliningrad och förstärkning av flottan i Östersjön ökade det militära trycket på de baltiska NATO-länderna. Samtidigt uttalade den kommande amerikanske presidenten Donald Trump ett bristande intresse för att USA skulle försvara sina NATO-allierade vid en rysk aggression. Efter Georgien och Ukraina är det kanske dags för Putin nu att genomföra ett nytt test för hur långt han kan gå vad gäller militära angrepp? Efter år av kraftig avrustning kom en upprustning av det svenska försvaret upp på agendan. På kort sikt finns en klar inrikespolitisk konsekvens av det förändrade säkerhetsläget: en större del av statens resurser kommer att gå till försvaret. De borgerliga oppositionspartierna tävlade i att vilja ge nya miljarder till försvaret. Gotland strategiska läge och brist på försvar stod i ett speciellt fokus och svenskt NATO-medlemskap diskuterades med förnyat intresse. Men vad betyder ett NATO-medlemskap med Trump som president?

1. Miljöpartistiska haveriet.

Miljöpartiet har brutit rader av vallöften. Ett par av dem som sticker ut mest är partiets införande av ett restriktiv flyktingmottagande och den statliga försäljningen av Vattenfalls intressen i tysk kolindustri. Miljöpartiets löften om ett öppet flyktingmottagande och att Vattenfall skulle lägga ned hanteringen med brunkol fick ge vika för Socialdemokraternas intressen och Miljöpartiets vilja att sitta i regeringsställning. Ytterligare miljöpartistiska problem var det miljöpartistiska statsrådets Mehmet Kaplans samröre med representanter från organisationer som inte ansågs dela Miljöpartiets värderingar, problemet med en framstående medlem som inte ville hälsa på kvinnor genom att ta i hand och att språkröret Åsa Romson som fick avgå av någon anledning. Inte blev det bättre av att flera av Miljöpartiets före detta språkrör samlade sig i ett upprop och att det i riksdagen blottades en öppet kritisk falang mot partiledningen. Partiet som skulle vara det tredje största riksdagspartiet ligger nu nära 4-procentspärren i opinionsmätningarna. Frågan är vad en kampanjsugen Gudrun Schyman kan innebära: är det Miljöpartiet eller Feministiskt initiativ som sitter i riksdagen efter valet 2018?

Bubblare.

Den största bubblaren är kommunikationsproblemen över Öresundsbron i spåren efter den nya migrationspolitiken. Svårigheten att åka över Öresundsbron skulle definitivt varit på årets topp-tio-listan om ett brohuvud legat i Stockholm istället för långt nere i Skåne.





”Om det vore val idag…”

29 10 2016

Kanske är det lite pinsamt, men jag älskar opinionsundersökningar om partisympatier. Mätningar av partisympatier säger något om opinionen bland väljarna. Vilket block är störst? Vilka möjligheter finns att bilda majoritet? Hur går dansen runt riksdagsspärren på fyra procent? Men det som är roligast är nog att mätningarna inte säger allt utan lämnar utrymme för spekulation. Varför ser stödet för partierna ut som det gör? Tolkningar av mätningarna är intressanta.

Ofta inleds redovisningen av en partisympatiundersökning med en mening av typen ”om det vore val idag så skulle” det ena och det andra hända de olika partierna. Problemet med detta är att det inte är val när mätningen genomförs. Ingen valkampanj har ägt rum. Millimeterrättvisan i massmedia där partierna får framträda lika mycket finns bara inför valen. Mellan valrörelserna dominerar de stora partierna i större utsträckning. De osäkra väljarna behöver inte bestämma sig förrän valdagen. Dessutom förekommer ingen taktikröstning i opinionsmätningar. Vid riksdagsvalen kan väljare låta bli att rösta på sitt bästa parti och istället rösta på ett litet parti som riskerar att få färre än fyra procent av rösterna och trilla ur riksdagen. Väljare taktikröstar inte för att de vill vara snälla mot det lilla partiet, utan för att det kan behövas för att väljarens favoritparti ska komma i regeringsställning. Denna dynamik finns inte med i opinionsundersökningarna. Därför kan inte en opinionsmätning jämföras med ett riksdagsval och det ter mig lite meningslöst att räkna om procentsiffrorna i en opinionsmätning till riksdagsmandat.

Jag tycker det är intressant att spekulera om varför partiernas stöd ökar och minskar i opinionsmätningarna och fundera på hur den allmänna opinionen kan påverka politiken framöver. Det är roligt att spekulera, men ingen vet egentligen varför partiernas stöd skiftar i de olika opinionsmätningar som publiceras. För det krävs en helt annan typ av omfattande undersökningar än de som opinionsföretagen redovisar. En sådan studie redovisas i min bok Den svenska väljaren 2014. Genom att i mer genomgripande undersökningar ställa flera frågor till väljarna i urvalet ökar möjligheten att förklara röstningsbeteende. Men ingen undersökning täcker allt, varför det alltid finns intressanta politiska förhållanden kvar att undersöka ytterligare.





Idealitet, jämställdhet och individualism

26 09 2016

Det var kväll något efter klockan fem i mitt barndomshem i början av 1970-talet. Min mamma var hemmafru och hade brett en smörgås, kokat kaffe och gjort i ordning pappas andra portfölj med handlingarna för kvällens sammanträde. När pappa kom hem stod han innanför ytterdörren utan att ta av sig rock och hatt, åt smörgåsen, svepte en kopp kaffe och bytte jobbportföljen mot församlingsportföljen där ordförandeklubban låg. Sedan sa han god natt till mig och gick iväg till kvällens sammanträde.

Minnet från min barndoms tambur var nog inte så ovanligt i Folkrörelsesverige. Delvis var denna form av idealitet uppbyggd kring en arbetsfördelning mellan kvinnor och män där kvinnorna bistod med markservicen medan männen förvärvsarbetade och var ideellt engagerade folkrörelsemänniskor. I och med kvinnors frigörelse från sin traditionella roll och deras intåg på arbetsmarknaden försvann också en del av förutsättningarna för hur ett omfattande folkrörelsearbete hade varit möjligt: att en man kunde överlåta en stor del av ansvaret för familj och hem till sin hustru.

I ett nutida hem kommer både man och fru (eller en ensamstående förälder) hem efter jobbet först efter att ha hämtat barnen på dagis eller fritis. Maten ska fram på bordet, barnens läxor ska göras och sedan ska barnen skjutsas till någon aktivitet. Det vill till att vara mycket engagerad för att lägga ned resten av kvällen på ett ideellt engagemang istället för att städa, titta på teve, surfa på nätet, umgås med vänner eller läsa en god bok.

Dessutom har engagemanget för att arbeta ideellt minskat. En omfattande samhällsförändring är att allt fler individer betonar sin självständighet i sociala relationer på bekostnad av kollektiv samhörighet. Detta kallas för individualisering. Istället för en överskuggande identitet – kristen, arbetare, bonde eller något annat – så har människor samtidigt olika identiteter och livsstilar. Ingen av dessa är ensamt grundläggande för hur en människa uppfattar världen och livet, vilket gör att engagemanget för var och en av dessa är mindre jämfört med en människa som har en dominerande identitet. Därmed minskar också det engagemang som kan ligga till grund för att helhjärtat vara en ideellt engagerad folkrörelsemänniska.

Något som passar ett individualiserat ideellt engagemang är individuella ekonomiska gåvor. Viljan att ge gåvor till ideella organisationer ökar. Detta kan visa på att det ideella engagemanget lever vidare i individualismens tidevarv.

Texten är publicerad i Stiftsliv nr 3 2016 i tidskriftens temanummer om idealitet.





Varför vill folk förbjuda religiösa friskolor?

16 09 2016

Friskolor med konfessionell inriktning har diskuterats allt mer i svensk politik. Ofta kallas de för religiösa friskolor. Liberalernas partiledning har sagt sig vilja förbjuda dessa skolor för att de verkar segregerande i samhället och försvårar integration av invandrare  (ett förslag som mött kritik). I Aftonbladet (30/8) varnar Lena Mellin för religiösa friskolor bland annat för att det inte är något litet problem då ”nästan var tionde” grundskoleelev går på en av dem. Mellin har dock fel: omkring en procent av alla 985000 grundskoleelever går på en friskola med konfessionell inriktning. Ungefär tre promille (0,3 procent) av samtliga grundskoleelever går i en friskola med muslimsk inriktning. Detta är inte enbart en bråkdel av samtliga grundskoleelever, utan även en skärva av de muslimska eleverna. Som jag konstaterar i min kommande bok ”Religiös förändring i Sverige” innebär inte förekomsten av konfessionella skolor någon omfattande sakralisering av det svenska samhället. Med tanke på de omfattande integrationsproblem som målas upp är det dessutom svårt att se hur ett förbud för friskolor med konfessionell inriktning i någon nämnvärd utsträckning kan förändra situationen.

Det är inte ovanligt att religion och skola utgör en politisk konflikt. Min kollega Marie Demker (1998) har i boken ”Religion och politik” noterat att skola och religion varit viktigt i europeisk politik. Utifrån att friskolor är ett randfenomen i samhället är det intressant att studera varför de kan diskuteras med sådan hetta. Måhända för orden religiös friskola tankarna till bibel- eller koranskolor där annan undervisning är satt på undantag. Men liksom alla friskolor måste de med konfessionell inriktning följa läroplanen och undervisa i matte, svenska, engelska, SO och så vidare.

En anledning till att friskolor med konfessionell inriktning rör upp känslor i sådan omfattning kan vara kombinationen av religion och privatisering som framhävs i religiösa friskolor. Det finns därmed två basala anledningar att vara emot friskolor med konfessionell inriktning: att vara emot privatiseringar av vad som annars skulle vara en offentlig verksamhet och att vara kritiskt inställd till religion. Det är främst personer som står till vänster i politiken som är motståndare till offentlig verksamhet i privat regi, medan de till höger i politiken ofta är mer positiva.

Åsikter om friskolor med konfessionell inriktning bland människor till höger och vänster i politiken kan undersökas i Surveyinstitutets undersökning Survey 2014. Det är en vetenskaplig frågeundersökning riktat till ett urval som representerar svenska befolkningen 18-85 år. I Survey 2014 ombeds svarspersonerna att ta ställning till förslaget ”Förbjud alla religiösa friskolor” genom att svara ”mycket bra”, ”ganska bra”, ”varken bra eller dåligt”, ”ganska dåligt”, ”mycket dåligt” (n=1225). Det är fler som tycker att ett förbud av religiösa friskolor är ett bra förslag (de som svarat mycket eller ganska bra) — 42 procent — än vad det är som tycker att det är dåligt (de som svarat mycket eller ganska dåligt) att förbjuda alla religiösa friskolor — 27 procent.

I Survey 2014 undersöktes också var på vänster-högerskalan svarspersonerna själva positionerade sig (mer om vänster-högerskalan finns att läsa i  ”Den svenska väljaren 2014”). De som placerade sig till vänster, mitten och höger kan då jämföras med vad de tyckte om förslaget att förbjuda alla religiösa friskolor. Det visade sig då, till skillnad mot vad man först kunde tro, att förbudsivrarna var ganska jämnt fördelade över vänster-högerskalan. Bland de som placerade sig till vänster i politiken ville 47 procent förbjuda religiösa friskolor, bland de som stod till höger ville 41 procent förbjuda religiösa friskolor och bland de som placerade sig i mitten på vänster-högerskalan ville 38 procent förbjuda dessa skolor.

I Survey 2014 är det också möjligt att undersöka innehav av olika religionskritiska attitityder (se Hagevi 2010):  ”Vetenskap har gjort religion onödigt”, ”Religion förhindrar människors möjligheter att uttrycka och förverkliga sig”, ”Det finns ingen anledning att tro på en gud, men däremot på människan”, ”Religion leder till dogmatism och fundamentalism” och ”Religion ger mig negativ känslor”. För var och en av dessa påståenden kunde svarspersonerna svara ”stämmer mycket bra”, ”stämmer ganska bra”, ”varken eller”, ”stämmer ganska dåligt” eller ”stämmer inte alls”. För att uppskatta i vad mån en svarsperson var religionskritisk skapades en summerad skala på basis av svaren till dessa påståenden. Denna religionskritiska skala gick från mycket religionskritisk (0) till inte alls religionskritisk (1). Svarspersonerna delades in i två grupper så att den hälft som var mest religionskritisk kom i en grupp och de minst religionskritiska i den andra gruppen. När dessa båda grupper jämfördes med varandra var det föga överraskande i gruppen med religionskritiker där förslaget att förbjuda alla religiösa friskolor hade störst stöd: 56 procent tyckte att det var ett bra förslag. I gruppen som inte var speciellt religionskritisk ville 30 procent förbjuda alla religiösa friskolor.

Genom Survey 2014 är det också möjligt att undersöka den kombinerade effekten på åsikt om religiösa friskolor utifrån både ideologisk vänster-högerposition och grad av religionskritik. Det visade sig då att i den religionskritiska gruppen var stödet för förslaget att förbjuda alla religiösa friskolor ungefär lika stort bland folk till vänster (56 procent), som till höger (55 procent) och i den politiska mitten (61 procent). Däremot var skillnaderna i synen på religiösa friskolor större utefter vänster-högerskalan i gruppen som var mer positiv till religion. I denna grupp stöddes förslaget att förbjuda alla religiösa friskolor mest av de som stod till vänster i politiken (38 procent), följt av de som stod till höger (28 procent) och minst av dem som placerade sig i mitten av vänster-högerskalan (19 procent). Det verkar således som om ideologisk position fick ett visst genomslag, men främst bland dem som inte var speciellt religionskritiska. Intressant nog var det också bland väljare som placerade sig i mitten av vänster-högerskalan som skillnaderna i stödet av religiösa friskolor var som störst mellan den religionskritiska och den religionspositiva gruppen (61 procent respektive 19 procent).

Varför är skillnaderna så stora mellan religionskritiker och andra bland mittenväljarna? En anledning kan vara att flera religiösa väljare tenderade att placera sig i den politiska mitten. Relativt många av de som var till vänster och höger om den politiska mitten och som inte var religionskritiska var inte religiöst aktiva (utan snarare religiöst ointresserade). Däremot var en större andel bland mittenväljarna som inte var religionskritiska också religiöst aktiva (se Hagevi 2009). De kan därför tänkas vara extra positiva till friskolor med konfessionell inriktning.

Något som också sticker ut är att förhållandevis många icke-religionskritiska högerväljare ändå vill förbjuda religiösa friskolor. Högerväljare brukar annars vara tämligen positiva till privata initiativ inom offentlig sektor. Om högerväljare likt Liberalernas partiledning relaterar religiösa friskolor till integrationsproblem kan, vid sidan av en sekulär livsstil, åsikter om religiösa friskolor ha samband med attityder till invandring. När olika invandringskritiska åsikter analyserats i Survey 2014 noteras också en något högre andel med sådana åsikter bland sekulära och icke-religionskritiska högerväljare än bland motsvarande vänster- och mittenväljare, men de uppmätta skillnaderna mellan personer med olika position på vänster-högerskalan är mycket små. Något omfattande stöd som visar att invandringskritik kan förklara den relativt höga andelen som vill förbjuda religiösa friskolor bland icke-religionskritiska högerväljare går således inte att finna.

Låt oss summera. Eftersom friskolor med konfessionell inriktning är en marginell företeelse innebär ett förbud av dessa knappast den stora lösningen på eventuella integrationsproblem. Det tycks däremot främst vara en kritisk hållning till religion som leder till att friskolor med konfessionella inriktning inte tolereras i den svenska befolkningen. Bland personer som inte är kritiska till religion är sannolikt en negativ inställning till friskolor som privat initiativ i offentlig verksamhet en anledning till att vilja att förbjuda konfessionella friskolor.