Avtal om blockpolitik

26 01 2015

Debatten om decemberöverenskommelsen (decök) rullar på. Var den bra eller dålig? Kommer den att hålla? Men låt oss lägga de normativa och spekulationerna om framtiden åt sidan för ett tag. I grund och botten är då decök ett avtal mellan den rödgröna regeringen och de fyra allianspartierna om en fortsatt blockpolitik. Därmed har svensk blockpolitik gått in i ett nytt skede.

Runt om Europa har forskare konstaterat att blockpolitikens betydelse ökat. Så är det också i svensk politik. Intensifieringen inleddes genom att Göran Personssons socialdemokratiska regering avtalade med Miljöpartiet och Vänsterpartiet att de skulle vara stödpartier till regeringen. Därmed stod ett rödgrönt block mot de borgerliga partierna. Situationen var ny. Förut hade en socialdemokratisk regering ömsom gjort upp åt vänster, ömsom åt höger. Men nu hade Persson bundit upp sig till de rödgröna partierna.

Det rödgröna avtalet innebar att de borgerliga partierna i stort sett var utan möjligheter till inflytande. För dem var nu en valseger, egen majoritet och en borgerlig regering den enda chansen att få inflytande. Med denna insikt kom Alliansen till stånd. Resultatet blev en åttaårig alliansregering. Som svar på Alliansen bildades De rödgröna av Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet inför riksdagsvalet 2010. Det gick inte bra. Inför valet 2014 fanns inte samma organiserade samarbete mellan dessa partier, men ändå framstod de rödgröna partierna som ett alternativ till Alliansen. Löfvens nya regering fick också sitt stöd från de rödgröna i riksdagen.

Alltjämt är blockpolitiken stark. I det senaste numret av forskningsjournalen West European Politics har jag publicerat en artikel (läs här) om väljarnas relation till de politiska blocken. Med data från Surveyinstitutet vid Linnéuniversitetet visar jag att svenska väljare ser sig mer som anhängare till något av de politiska blocken än till ett parti. Dessutom minskar andelen väljare som ser sig som starka anhängare till något parti, medan andelen starka anhängare till något av blocken ökar. Andelen som önskar sig en blocköverskridande regering har minskat sedan 1980-talet. Inför valen önskar sig den överväldigande majoriteten av väljarna en regering med partier från ett av de båda blocken.

Partiernas minskande betydelsen och den ökande betydelsen av blocken är ett tecken på förändringar i det svenska partisystemet. Den gamla politiken där partierna baserade sitt stöd på olika samhällsgrupper utifrån klass, religion och stad-land har tappat i betydelse. Detta har förvisso ökat väljarnas rörlighet och villighet att byta parti. Men väljarnas lojalitet mot ett parti har bytts ut mot en lojalitet till ett politiskt block. Det är alltjämt få väljare som från ena riksdagsvalet till det andra byter mellan två partier som tillhör olika block.

Decök är ett avtal om fortsatt blockpolitik till 2022. Håller detta avtal är det troligaste att blockens betydelse ökar än mer bland väljarna, sannolikt på bekostnad av de politiska partiernas betydelse.

Krönika publicerad i Smålandsposten, Barometern och Oskarshamns-Tidningen måndag 26 januari 2015.





De tio största händelserna i svensk politik 2014

31 12 2014

Trots att det var supervalår synes politiken lite avslagen fram till hösten 2014. Sedan kom ketchupeffekten. Här är hela listan över 2014 års tio största händelser i svensk politik. Som alla riktiga listor startar den nedifrån på plats tio och räknas uppåt för att avslutas med ettan.

10. Erkännandet av Palestina

Den annars miserabla starten för regeringen Löfven hade ett offensivt drag: erkännandet av Palestina som självständig stat. Bland svenska väljare och opinionsbildare blev några jätteglada, medan andra tyckte det var som att stödja terrorism. Det är dock få av de svenska medborgarna som bryr sig om utrikespolitik när de bestämmer sig för hur de ska rösta i riksdagsval.

9. U-båtsjakten

Boom! Så lät det aldrig när försvaret drog ut på ubåtsjakt. Någon egentlig u-båtsjaktstyrka fanns tydligen inte. Däremot en begynnande försvars- och säkerhetspolitisk debatt. Och ännu en kostnad för staten i ökade försvarsutgifter.

8. Gudrun Schymans återkomst

Svensk politik mest personliga fenomen är Gudrun Schyman. Mycket pekar på att det är genom henne som Feministiskt initiativ är ett politiskt alternativ för relativt många väljare. Under Almedalsveckan var hon överallt; om inte personligen så i politikernas strategiska tankar. Schyman har ett sätt att dominera vid debatter, paneldiskussioner, intervjuer och få allt att handla om hennes budskap. Under hösten visade det sig att motståndet från andra kvinnliga partiledare kan vara ett problem. Ofta har Schyman lyckats etablera sig som en outsider som slår attackerar underifrån och samtidigt klappa kombattanterna på huvudet. Men mot till exempel Annie Lööf visade inte Schyman den förmågan.

7. Europaparlamentsvalet

Visst kittlade det lite. Små partier går framåt eller klarar sig bättre jämfört med opinionsmätningarna för riksdagsvalet. Miljöpartiet firar ett nytt självförtroende, Feministiskt initiativ kommer på agendan och Fredrik Reinfeldt varnar för den nya vänstern till vänster om Socialdemokraterna. Tänk om Europaparlamentsvalet förebådade resultatet i riksdagsvalet? Men så är det sällan. Europaparlamentsvalet handlar om vilka som ska representera oss i Europaparlamentet, inte så mycket annat. Därmed är det ett andra rangens val för de flesta av medborgarna. Men glädjande nog intresserar det allt fler: det svenska valdeltagandet var rekordhögt.

6. Skoldebatten

PISA-undersökningen må ha kommit i början av december 2013, men debatten dominerade den politiska våren 2014. Jan Björklund hade äntligen fått sin favoritfråga att dominera dagordningen. För honom var problemet att det var han själv som blev måltavlan för den negativa kritiken utifrån svenska skolelevers dramatiskt fallande resultat i PISA-mätningarna. Det blev nästan politiskt korrekt att propagera för en ”flumskola”.

5. Det hotande nyvalet

Åren 1958, 1914 och 1887 är alltjämt de tre enda där svenska nyval hållits. Redan det plötsliga tillkännagivandet av Löfven att han ämnade utlysa nyval så snart som möjligt tog initierade kännare av svensk politik med överraskning: Vadå? Ingen riktig förhandling? Ingen talmansrunda? Att Löfven i samband med Decemberöverenskommelsen drog tillbaka nyvalshotet kanske ger skäl att framhålla statsministerns erfarenhet från facket. Så här i efterhand framstår nyvalshotet ungefär som ett strejkvarsel. Men redan när hotet precis lagts startade spekulationerna om det kommande valresultatet. Vadslagningsfirmor satte oddsen på vem som blev statsminister efter valet 2015. Och så vidare.

4. Decemberöverenskommelsen

För att lösa den politiska krisen kom partierna i den rödgröna regeringen överens med allianspartierna om att blocket i opposition inte ska rösta ned regeringsbudgeten. Avtalet anges gälla fram till riksdagsvalet 2022. Löste avtalet den politiska krisen eller avskaffades parlamentarismen och i värsta fall demokratin? Vad gäller parlamentarismen och demokratin är det helt klart överdrifter och rena fel, men löstes krisen? Om krisen var det hotade nyvalet är svaret ja; det ställdes in. Om krisen var att den rödgröna regeringen inte fick igenom sin budget, så ser det också ut att ha lösts (även om Löfven nu kan tänka sig att regera vidare på en borgerlig budget under 2015). Avtalet innebär också att blockpolitiken tillfälligt har stärkts. Detta kan vara ytterligare ett steg mot något som allt mer liknar ett tvåpartisystem. Om inte har avtalet sett till att upprätthålla blockpolitiken några år till. Vad avtalets tre brasklappar om förhandlingar om energi- och försvarspolitiken samt Miljöpartiets intåg i pensionsgruppen leder till får också framtiden utvisa.

3. Den rödgröna minoritetsregeringen

Med ett mycket svagt valresultat i ryggen valde regeringsbildare Stefan Löfven en koalitionsregering mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Även Miljöpartiet, som innan valet hade allvarliga förhoppningar om att få över tio procent av rösterna, var stukat. Utanför hamnade vänsterpartisterna, det rödgröna blocket mest hängivna supportar. Idén var tydligen, aningen naivt, att regeringen ömsom skulle kunna luta åt höger, ömsom åt vänster. Förhoppningen att splittra Alliansen genom att regeringen skulle göra upp med Centerpartiet och Folkpartiet kom på skam. Men Vänsterpartiet fick ett inflytande på regeringspolitik som jag aldrig tidigare noterat.

2. Den fallna budgetpropositionen

Löfven spelade högt och satsade på att Sverigedemokraterna skulle följa praxis och lägga ned sina röster i slutvoteringen så att regeringens budgetproposition skulle vinna. Med Vänsterpartiets stöd skulle regeringspartierna få fler röster än vad den gemensamma alliansmotionen skulle kunna uppbåda. Men så blev det inte. När den tillförordnade sverigedemokratiska partiledaren Mattias Karlsson i ett av TV direktsänt spektakel förkunnade att de inte enbart ämnade fälla den rödgröna budgetpropositionen utan varje budgetproposition som inte föll dem på läppen var den hotande regeringskrisen uppenbar. Men vad hände vid mötet mellan Statsministern, miljöpartiets språkrör och partiledarna från Alliansen kvällen innan budgetomröstningen? Här går meningar starkt isär bland de inblandade parterna.

1. Riksdagsvalet

De kom, de sågs, de flesta förlorade. Sverigedemokraterna var det enda parti med en väljarframgång då de mer än fördubblade sin röstandel. I övrigt radade förlorarna upp sig. Alliansens partier backade unisont och regeringen meddelade sin avgång under valnatten. Därtill proklamerade Fredrik Reinfeldt att han ämnade avgå som partiledare för Moderaterna. De rödgröna partierna stod och stampade i väljarstöd. Speciellt besvikna verkade Miljöpartiet vara. Vänstervinden syntes ha mojnat rejält. Förvisso var detta till viss del en synvilla beroende på att Feministiskt initiativ stannade utanför riksdagen, med lite över tre procent av rösterna. Också detta en missräkning.

Bubblare

Annie Lööfs återkomst

Som partiledare fick Annie Lööf en tuff start. Efter ett tag kunde hon inte använda ett adjektiv utan att det kallades för floskler. Yttrande av adverb var en dödssynd. Fast något hände i och med det fatala förslaget till centerpartistiskt idéprogram 2013. I samband med riksdagsvalkampanjen och skeendena därefter har opinionsföretagens gillandesiffror ökat för Lööf.

KD:s nya flyktingpolitik

År 2005 stod Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund på Sergels torg i Stockholm och talade för allmän flyktingamnesti. Nio år senare föreslår han införandet av temporära uppehållstillstånd. Dessutom lovar Hägglund att fler förslag ska komma inom partiets nya profilområde. Vad detta kan betyda för riksdagens beslut, Alliansens och Socialdemokraternas politik samt Sverigedemokraternas och inte minst Kristdemokraternas position i väljarkåren ligger framför oss.





Ökad konflikt kräver nya majoritärdemokratiska insitutioner

22 12 2014

Mina studenter brukar få höra att representativ demokrati fungerar bara om de politiska institutionerna anpassas till det omgivande samhället. Svensk politik har kallats för konsensusdemokrati där partierna försöker komma överens utifrån en gemensam värdegrund.

Detta har avspeglats i de politiska institutionerna. Olika viljor ska komma överens genom proportionellt valsystem, förhandlingar i riksdagen, fasta mandatperioder och nästan aldrig några nyval. Idealt ska riksdagspartiernas olika åsikter avspegla väljarnas. Politiska beslut beror då minst lika mycket på förhandlingar i riksdagen som på valresultatet.

Men mycket tyder på att konfliktnivån ökat starkt i svensk politik. Istället för att utifrån valresultatet förhandla i riksdagen strävar partierna efter att få majoritet i riksdagen. Alliansen och de rödgröna partierna turas om att inneha regeringsmakten. Båda blocken har incitament att försöks splittra motståndarblocket och hålla ihop det egna blocket. Detta är inget gynnsamt förhandlingsklimat.

Den ökade konfliktnivån märks inte bara i den övergripande blockkonflikten, utan även bland de enskilda riksdagsledamöterna. Barbro Westholm, riksdagsledamot för folkpartiet, och Vilhelm Verendel uppmärksammade på DN-debatt att flerpartimotionen – att riksdagsledamöter från flera olika partier, även över blockgränsen, skriver en gemensam motion – nästa försvunnit från riksdagen. På 1990-talet fanns över 200 flerpartimotioner under ett år, varav en stor del var blocköverskridande. Under de senaste riksmötena var motsvarande antal omkring 20-30 motioner.

Efter valet har konfliktnivån stegrats ytterligare. När regeringsbudgeten röstades ned i riksdagen avgick inte regeringen med efterföljande talmansrunda och förhandlingar om en ny regering som följd. Istället meddelade statsminister Stefan Löfven att han ämnade utlysa nyval så snart som möjligt.

Nu börjar flera politiker tala om att politikens spelregler måste ändras, till exempel riksdagens regler för budgetbeslut. Men är detta tillräckligt? Mycket tyder på att hela systemet borde ses över. Politiska institutioner för en konsensusdemokrati fungerar dåligt när konflikterna tar över. Den gamla konsensusdemokratin bör då istället ersättas av en majoritär demokrati där konflikt står i centrum. Istället för att politikerna försöker avspegla väljarnas åsikter står då ansvarighet i centrum: väljarna utvärderar regeringen och jämför partiernas vallöften.

Det främsta exemplet på majoritär demokrati är Storbritannien. Där är politiken uppbyggd på en konflikt mellan regering och opposition. Makten vinns oftast genom att väljarna röstar fram ett parti som bildar en majoritetsregering. En majoritär demokrati kräver de politiska institutioner som stödjer denna ordning: pluralitetsval i enmansvalkretsar, rullande mandatperioder, en riksdag utan förhandlingar där regeringen har egen majoritet. En konfliktkultur i svensk politik lär behöva politiska institutioner för en majoritär demokrati.

Krönika publicerad i Barometern, Oskarshamns-Tidningen och Smålandsposten 22 december 2014.





När spricker Alliansen?

26 11 2014

Flera politiska aktörer – de flesta på vänsterkanten – har spekulerat i när samarbetet mellan de partier som bildade den föregående borgerliga regeringen spricker. Alliansen mellan Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna har varit intakt sedan den bildades för över tio år sedan. Men efter regeringsförlusten luftas frågan om Alliansen kommer att finnas kvar. Själva har allianspartierna för avsikt att lägga fram en gemensam budgetmotion. Något mer har de inte lovat vad gäller allianssamarbete, men inte heller att Alliansen ska avvecklas som projekt.

Under vilka förhållanden är det då rimligt att säga att Alliansen har spruckit? Problemet är att det beror på vad som menas med en sprucken Allians. Beroende på vad som uppfattas vara det samarbete som funnits i mellan allianspartierna kan det finnas olika nivåer för vad som uppfattas som en sprucken Allians.

Det tuffaste kravet för att Alliansen inte ska uppfattas ha spruckit är att allianspartierna fortsätter att samarbeta i opposition på samma sätt som de gjort i regering. Det innebär att Alliansen anses ha spruckit om ett av allianspartierna lägger fram ett förslag i riksdagen utan att alla andra partierna i Alliansen stödjer det.

Ett något mindre hårt krav för en bibehållen allians utgår från att vissa frågor är viktigare än andra. Till exempel skulle budgeten vara en självklar hörnsten i Alliansens ekonomiska politik. För att betrakta Alliansen som ”osprucken” skulle i så fall ett krav vara att de fyra partierna presenterade en gemensam budget. I så fall skulle Alliansen anses ha spruckit om allianspartierna inte lade fram en gemensam budgetmotion.

Likaså skulle det vara ett mindre starkt krav för en bibehållen allians att inget av de borgerliga partierna samarbetar med den rödgröna regeringen. I så fall skulle Alliansen anses ha sprucket om ett av allianspartierna röstar för en regeringsproposition.

Ett ännu svagare kriterium på Alliansen fortbestånd vore att endast kräva ett gemensamt valmanifest inför nästa riksdagsval. Om något sådant inte presenterades så skulle Alliansen ha spruckit. Till sist är det nog få som inte skulle hävda att Alliansen spruckit om de inte strävade efter att bilda en gemensam regering.

Jag tror att det bland olika samhällsdebattörer finns politiska skäl till att antingen förklara att Alliansen har spruckit eller att anse den alltjämt finns kvar. Alliansen tycks ha förhindrat en socialdemokratisk ledd regering. Om Alliansen alltjämt lever vidare är det sannolikt svårare för den rödgröna regeringen att få till uppgörelser över blockgränsen. Därmed finns det, beroende på politiskt ståndpunkt, strategiska skäl för att önska att Alliansen spricker eller håller. Därför är troligt att samhällsdebattörer som står till vänster i politiken kommer att förklara Alliansens försvinnande så snart chansen ges. Personer som önskar en borgerlig regering kommer istället att i det längsta framhålla att Alliansen existerar som regeringsalternativ.





Göran Persson eller CG Ekman?

20 10 2014

Äntligen fick vi veta den nya socialdemokratiska statsministern Stefan Löfvens ministerlista. Visst fanns det flera socialdemokratiska namn som kändes igen och som var föga överraskande: Magdalena Andersson, Mikael Damberg, Ibrahim Baylan, Morgan Johansson, Ylva Johansson och Margot Wallström. Men många namn var tidigare okända i rikspolitiken (några kanske mer kända som lokal- eller ungdomspolitiker). Kvar i Socialdemokratiska riksdagsgruppen finner vi namn som Eneroth, Jämtin, Eberstein, Pärsinen, Granlund, Hallengren, Härstedt, Juholt, Palm, von Sydow och andra. Varför har Löfven negligerat dessa tunga socialdemokratiska politiker till förmån för relativt oprövade kort utan erfarenhet av riksdag och regering?

Två motsatta strategier är möjliga att tänka sig med två olika ansikten. Den ena kan den tidigare socialdemokratiske statsminister Göran Persson ge ansikte åt. Många menade att Persson var mån om att vara herre på täppan och aldrig bli utmanad av starka ministrar. Politiker som skaffat sig en egen bas i partiet och erfarenhet av riksdagsarbete skulle kunna ha styrka att vara självständiga. För att förhindra detta var en strategi att rekrytera ministrar utan sådan politisk plattform. Därför gjorde Persson ofta oväntade rekryteringar av människor som hade sin verksamhet förlagd utanför den nationella politiken i riksdagen. Vad som talar emot denna strategi är att många av Löfvens nya S-ministrar har starka positioner, låt vara i kommuner och landsting.

Kanske är det mer CG Ekman som kan ge ansikte åt Löfvens strategi med att lämna starka politiker kvar i riksdagen. Mellan 1923 och 1932 var Ekman partiledare för Frisinnade Folkpartiet. Partiet hade sin tyngdpunkt i den liberala frikyrko- och nykterhetsrörelsen och var ett av de liberala partier som sedermera slogs samman till nuvarande Folkpartiet. Två gånger var Ekman statsminister. Men han var alltid riksdagens vågmästare. Det är faktiskt Ekman som är upphovet till det politiska begreppet vågmästare. Hans Frisinnade Folkparti placerade sig i den politiska mitten, mellan de båda antagonisterna Socialdemokraterna och Högern (nuvarande Moderaterna).

Detta var minoritetsparlamentarismens tidevarv. Varken Socialdemokraterna eller Högern kunde få en riksdagsdagsmajoritet utan att göra upp med Ekman och hans parti. Det Ekman var mästare i var att avgöra åt vilket håll – vänster eller höger – som vågen skulle tippa över. Ömsom bildade han majoritet med Socialdemokraterna, ömsom med Högern. Oavsett vem som den frisinnade hövdingen gjorde upp med blev det som hans parti ville.

För att få vågen att tippa i sin favör visste Ekman att det var viktigt att ha starka politiker i riksdagens utskott för att kunna förhandla hem uppgörelserna. Kanske är det detta scenario som Löfven med sin minoritetsregering ser framför sig. Därför låter han, likt Ekman en gång i tiden, flera starka och förhandlingsvana socialdemokrater besätta viktiga positioner i riksdagens utskott och den socialdemokratiska riksdagsgruppen.

Krönika publicerad i Smålandsposten måndag 20 oktober, Barometern och Oskarshamns-Tidningen måndag 13 oktober 2014.





Svenska regeringars parlamentariska stöd sedan 1970

30 09 2014

Det ser ut som att Alliansregeringen efterträds av en socialdemokratisk och miljöpartistisk koalitionsregering ledd av Stefan Löfven. Stödet i form av regeringspartiernas andel av riksdagsmandaten är bland de minsta sedan enkammarriksdagen kom till 1970. I tabellen nedan redovisas regeringspartiernas stöd i riksdagen räknat i andel av riksdagsmandaten, så kallad parlamentariskt stöd. Regeringsstöd

Som synes är den utlovade regeringen en av de svagaste vad gäller parlamentariskt stöd under enkammarriksdagen. Av totalt 17 regeringar är den tillträdande regeringen fyra från slutet i parlamentarisk styrka. Starkast parlamentariskt stöd har borgerliga koalitionsregeringar haft. Den parlamentariskt starkaste S-ledda regeringen kommer först på sjätte plats. Socialdemokraterna har aldrig bildat en majoritetsregering under enkammarriksdagen.

Parlamentarisk styrka är en sak, en regerings överlevnadsförmåga en annan. Regeringens överlevnadsförmåga indikeras i tabellen med en asterix (*) efter de regeringar som avgått före ordinarie riksdagsval och således inte suttit till mandatperiodens slut. Det är då möjligt att notera att två av de regeringar som avgått i förtid också haft ett starkt parlamentariskt stöd (två borgerliga majoritetsregeringar på första och tredje plats i tabellen). Till dessa kommer också den relativt svaga socialdemokratiska minoritetsregeringen 1988-1990 på tionde plats. De borgerliga regeringarna avgick på grund av interna motsättningar i regeringskoalitionen, medan den socialdemokratiska regeringen avgick på grund av bristande stöd i riksdagen.

Förvisso kan en regering med egen majoritet ha det lättare att överleva än en regering som saknar denna majoritet. Men det är inte det enda som ska till för att en regering ska överleva. För det första kan den parlamentariska situationen vara mer eller mindre gynnsam för en regering. Ju fler oppositionspartier som kan tänka sig att ingå överenskommelser med en regering, desto lättare har den att sitta kvar under hela mandatperioden. När en minoritetsregering förlorar denna förmåga till överenskommelser med oppositionen får den uppenbara problem. För det andra kan en koalitionsregering få problem genom interna motsättningar. Om motsättningarna blir för stora spricker regeringen och avgången är ett faktum. En koalitionsregering utan egen majoritet, med liten förmåga att nå överenskommelser med oppositionen och med interna motsättningar kan antas gå en dyster framtid tillmötes. I nuläget vet vi blott att den föreslagna S+MP-regeringen är en koalitionsregering med svagt parlamentarisk stöd. Med tiden får vi att få veta vilka andra utmaningar den kommer att möta.





Estonia: Den kollektiva sorgen påverkade svenskarnas religiositet

28 09 2014

För 20 år sedan drabbades svenska folket av kollektiv sorg. Färjan Estonia förliste i Östersjön. Många människor berördes direkt av sorgen då en nära anhörig eller vän var med bland dem som omkom i katastrofen. Men även personer som inte hade någon direkt relation med någon av dem som dog i förlisningen kände sorg. Det går att beskriva detta som en kollektiv sorg.

När människor drabbas av det som utlyser sorg är det många som vänder sig till religion. Detta gäller även i den svenska befolkningen, trots att jag själv brukar beskriva den som världens med sekulära folk (med konkurrens av danskarna och tjeckerna). Den kollektiva sorgen som förlisningen av Estonia utlyste innebar också en förändring av religiositet i den svenska befolkningen. Detta har fångats upp på olika sätt. I figuren nedan redovisar jag en mätserie från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Ett av enkäternas frågebatterier inleds med frågan ”Hur viktiga är följande värden för dig?” varav bland annat ”frälsning” nämns. Svarspersonerna kan ange ”mycket viktigt”, ”ganska viktigt”, ”varken viktigt eller oviktig”, ”inte särskilt viktigt” och ”inte alls viktigt” som svar. Jag har poängsatt svaren från 5 (mycket viktigt) till 1 (inte alls viktigt) och sedan räknat ut medelvärdet bland de svarande. Jag har dessutom delat upp de svarande i två ålderskategorier: personer som är 40 år och äldre (röd linje) samt personer som är under 40 år (blå linje). I figuren finns dessa medelvärden beräknade sedan 1986 och framåt. Höga medelvärden innebär att fler tycker att frälsning är viktigt, medan lägre medelvärden visar att fler tycker är frälsning är oviktigt.

Frälsning

Estonia förliste 1994, ungefär samtidigt som SOM-institutet inledde sin årliga undersökning av svenska folkets värden. Som sig bör bland världens mest sekulära befolkningen är det få som tycker att frälsning är ett viktigt värde: medelvärdena är relativt låga. Följer vi linjerna från 1986 och framåt så märker vi av ett markant hack uppåt i kurvan 1994 då mätningen gick i fält strax efter Estonias förlisning. Det markerar att fler människor uppfattade begreppet frälsning som viktigare strax efter den tragiska färjeolyckan. Samma hack uppåt framträder för människor som är såväl över som under 40 år, även om förändringen tycks större för personer under 40 år. Året efter olyckan på Östersjön, 1995, har dock uppfattningen om hur viktigt frälsning är gått tillbaka i nivå med vad som var fallet före det att Estonia sjönk. Min tolkning är att förändringen visar att den kollektiva sorg som drabbade svenska folket med Estonias förlisning innebar ett ökat religiöst intresse som bland annat resulterade i att frälsning blev viktigare för flera människor. För de flesta står sig dock detta ökade intresse bara en kort period.

Värt att notera i figuren är att det sedan 1986 har blivit vanligare att människor under 40 år tycker att frälsning är viktigare. År 1986 uppfattades frälsning som viktigare bland människor som hade fyllt 40 år än bland människor som var under 40 år. På 00-talet uppmäts istället frälsning som viktigare bland människor i den yngre ålderskategorin än i den äldre. Detta strider mot gängse antaganden om att sekulariseringen ökar med varje ny generation. Under nästa år ska jag skriva en bok om behandlar detta fenomen som jag kallar för sakralisering, vilket är motsatsen till sekularisering.








Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.