Allt fler vill satsa på ett samhälle med kristna värden

11 03 2019

Tycker du att det är töntigt att vara kristen? Lite överraskande påstår David Thurfjell i sin bok Det gudlösa folket det. Som belägg för sitt påstående har Thurfjell intervjuat några utvalda personer på Södermalm i Stockholm. Varken södermalmsborna eller de som Thurfjell valde att intervjua behöver dock vara speciellt representativa med den svenska befolkningen. Baserat på dessa intervjuer menar ändå Thurfjell att det bara är en viss typ av troende som kallar sig kristna eftersom de och andra tycker att kristna är någon form av frikyrklig religiositet. När jag själv genom Surveyinstitutet genomfört frågeundersökningar av ett representativt urval av svenska befolkningen visar resultatet på något annat. På en direkt fråga identifierar sig omkring hälften av svenska befolkningen som kristna, trots att de flesta av dessa inte är aktiva i någon kyrka och en del tror inte på Gud. Det är något i Thurfjells påstående som inte stämmer.

Andelen som identifierar sig som kristna har dock avtagit något de senaste åren. Andelen som vill satsa på ett samhälle med kristna värden har däremot ökat på senare tid. I figur 1 redovisas andelen som identifierar sig som kristna och vill satsa på ett samhälle med kristna värden i Surveyinstitutets frågeundersökningar Survey 2010, 2014 och 2018.

Andelen som identifierar sig som kristna är förhållandevis stabil (om än något avtagande) runt hälften av befolkningen, medan ungefär en femtedel tyckte att förslaget att satsa på ett samhälle med kristna värden är bra (de som svarat mycket eller ganska bra) 2010 och 2014. År 2018 har dock andelen som tycker att det är ett bra förslag att satsa på ett samhälle med kristna värden fördubblats till 40 procent av befolkningen. Stödet för att satsa på kristna värden i samhället har inte varit så starkt sedan mitten av 1980-talet. Förvisso finns ett ökat religiöst intresse bland den svenska befolkningen (läs här), men att det plötsligt dragit en väckelse över landet verkar inte troligt. I så fall borde inte andelen som identifierar sig som kristna vara så stabil.

En i sammanhanget intressant fråga är vad människor tänker på när de vill satsa på ett samhälle med kristna värden? Är det att älska sin nästa som sig själv, att förvalta skapelsen eller att tjäna andra? Eller är det istället mer exklusiva anspråk; att det svenska samhället ska vara för människor som har kulturell bakgrund i kristendom (även om de själva inte är kristna)? Andra – icke-kristna som muslimer, till exempel – skulle då ha att anpassa sig till de värden som dominerar i Sverige och som många kan uppfatta som baserade på kristendom. En del kan till och med tycka att det i ett samhälle som satsar på kristna värden inte ska finnas muslimska invånare. Det ökade stödet för att satsa på ett samhälle med kristna värden kan således vara knutet till en främlingsfientlig attityd. I så fall borde viljan att satsa på ett samhälle med kristna värden ha samband med åsikter som vill minska det svenska flyktingmottagandet.

I figur 2 presenteras sambandet mellan å ena sidan kristen identitet och viljan att satsa på ett samhälle med kristna värden och, å andra sidan, stödet för förslaget att Sverige bör ta emot färre flyktingar. Sambandsmåttet är Pearsons r som varierar mellan +1,00 och –1,00. Om det inte finns något samband mellan kristna värden och åsikt om flyktingmottagandet så är Pearsons r 0 eller nära 0. Ett positivt samband visar i detta fall på att människor med kristen identitet respektive de som vill satsa på ett samhälle med kristna värden också tenderar att stödja ett minskat flyktingmottagande. Ett negativt samband visar i detta fall på att människor med kristen identitet respektive de som vill satsa på ett samhälle med kristna värden tenderar att motsätta sig ett minskat flyktingmottagande. Ju starkare positiva värden som Pearsons r visar, desto vanligare är det att kristna respektive de som vill satsa på ett samhälle kristna värden också vill minska flyktingmottagandet. Ju starkare negativa värden som Pearsons r visar, desto vanligare är det att kristna respektive de som vill satsa på ett samhälle med kristna värden tar avstånd från förslaget att Sverige ska ta emot färre flyktingar.

Enligt figur 2 tenderar såväl människor som identifierar sig kristna (röd stapel) och som vill satsa på ett samhälle med kristna värden (blå stapel) att vilja begränsa flyktingmottagandet 2010, 2014 och 2018. Sambandet mellan kristen identitet och förslaget att ta emot färre flyktingar är dock mycket svagt (mellan r=+0,03 och r=+0,08). Endast 2014 och 2018 uppnår detta samband de gängse kriterierna för statistisk signifikans. Bland de som vill satsa på ett samhälle med kristna värden finns det ett något starkare och signifikant samband med åsikten om minskat flyktingmottagande. Dessutom blir sambandet starkare (om än alltjämt modest) över tid: 2010 är sambandet r=+0,08, 2014 r=+0,11 och 2018 r=+0,19. Under samma tid har motsvarande samband mellan flyktingopinionen och de som identifierar sig som kristna inte utvecklats på samma sätt. Det är de som vill satsa på ett samhälle med kristna värden som i allt större utsträckning har samband med en restriktiv flyktingopinion.

Till skillnad från människor som identifierar sig som kristna har således personer som vill satsa på ett samhälle med kristna värden i allt större utsträckning samband med en främlingsfientlig opinion. Detta pekar på att det ökade stödet för att satsa på ett samhälle med kristna värden inte kommer från en religiös förändring i den svenska befolkningen, utan istället är det ett resultat av flyktingnegativa attityder. Den ökade viljan att satsa på kristna värden i det svenska samhället är således en markering för att utestänga personer med utländsk bakgrund – gissningsvis muslimer. Trovärdigheten i en sådan tolkning förstärks vid en studie av flyktingopinionen bland aktiva kristna (personer som identifierar sig som kristna och besöker gudstjänst minst en gång i månaden). År 2018 var sambandet mellan aktiva kristna och åsikten att Sverige bör ta emot färre flyktingar negativt (r=–0,10). Jämfört med resten av befolkningen tenderar således aktiva kristna att vara något mer avvisande till att Sverige ska ta emot färre flyktingar.

Allt fler svenskar vill satsa på ett samhälle med kristna värden. Men det tycks inte härröra från någon religiös förändring. Snarare kan uppgången till viss del förklaras av invandrarkritiska människors vilja att kunna exkludera människor som de menar inte är anpassade till vad de uppfattar vara kristna värden. Därmed kopplas inställningen till kristna värden till libertära och auktoritära värden och den ideologiska dimension som en del kallar GAL/TAN (jag har skrivit om libertära och auktoritära värden här, här och här samt pratat om det här). Religionen har dock ett sammansatt förhållande till libertära och auktoritära värden. Många med invandrarkritiska åsikter är också kritiska till religion som fenomen (läs mer om det här) och under valrörelsen 2018 kritiserades religionens roll i samhället utifrån mer auktoritära värderingar (läs mer om det här).

Att enhetligt och förenklat beskriva religionens roll i det svenska samhället eller svenskar attityd till religion är något som inte låter sig göras, i alla fall inte längre. Det är komplicerat. Om något tycks det splittrade sättet som religion och kristendom används i politiken tyda på att religionens roll i samhället håller på att omförhandlas.

Annonser




Regeringens stöd i riksdagen

25 02 2019

Efter en lång period av regeringssonderingar och –förhandlingar fick Stefan Löfven förnyat förtroende av riksdagen som statsminister. Även efter detta riksdagsval formades en socialdemokratisk-miljöpartistisk regering. Stödet i form av regeringspartiernas andel av riksdagsmandaten är bland de minsta sedan enkammarriksdagen kom till 1970. I tabellen nedan redovisas regeringspartiernas stöd i riksdagen räknat i andel av riksdagsmandaten, så kallad parlamentariskt stöd.

Som synes är den utlovade regeringen en av de svagaste vad gäller parlamentariskt stöd under enkammarriksdagen. Av totalt 18 regeringar är den tillträdande regeringen trea från slutet i parlamentarisk styrka. Starkast parlamentariskt stöd har borgerliga koalitionsregeringar haft. Den parlamentariskt starkaste S-ledda regeringen kommer först på sjätte plats. Under enkammarriksdagen har Socialdemokraterna aldrig bildat en majoritetsregering.

S+MP-regeringen fick sitt grön-gula ljus i riksdagsvoteringen genom att Löfven – vid sidan av riksdagsledamöterna från regeringspartierna – släpptes fram av Centerpartiet, Liberalerna och Vänsterpartiet. Viljan att hålla Sverigedemokraterna från politiskt inflytande och en sakpolitisk uppgörelse mellan regeringspartierna samt Centerpartiet och Liberalerna ligger bakom Löfvens stöd i riksdagen. Redan från början har dock politiska kommentatorer undrat om Löfvens senaste regering klarar att sitta kvar mandatperioden ut. Har regeringen ett för svagt stöd i riksdagen?

Parlamentarisk styrka är en sak, en regerings överlevnadsförmåga en annan. Regeringens överlevnadsförmåga indikeras i tabellen med en asterix (*) efter de regeringar som avgått före ordinarie riksdagsval och således inte suttit till mandatperiodens slut. Det är då möjligt att notera att två av de regeringar som avgått i förtid också haft ett starkt parlamentariskt stöd (två borgerliga majoritetsregeringar på första och tredje plats i tabellen). Till dessa kommer också den relativt svaga socialdemokratiska minoritetsregeringen 1988-1990 på tionde plats. De borgerliga regeringarna avgick på grund av interna motsättningar i regeringskoalitionen, medan den socialdemokratiska regeringen avgick på grund av bristande stöd i riksdagen.

Förvisso kan en regering med egen majoritet ha det lättare att överleva än en regering som saknar denna majoritet. Men det är inte det enda som ska till för att en regering ska överleva. För det första kan den parlamentariska situationen vara mer eller mindre gynnsam för en regering. Ju fler oppositionspartier som kan tänka sig att ingå överenskommelser med en regering, desto lättare har den att sitta kvar under hela mandatperioden. När en minoritetsregering förlorar denna förmåga till överenskommelser med oppositionen får den uppenbara problem. För det andra kan en koalitionsregering få problem genom interna motsättningar. Om motsättningarna blir för stora spricker regeringen och avgången är ett faktum. En koalitionsregering utan egen majoritet, med liten förmåga att nå överenskommelser med oppositionen och med interna motsättningar kan antas gå en dyster framtid tillmötes. I nuläget vet vi blott att den föreslagna S+MP-regeringen är en koalitionsregering med svagt parlamentarisk stöd. Med tiden får vi att få veta vilka andra utmaningar den kommer att möta.





Vem bildar nästa regering?

8 10 2018

Vilken regering ska den nyvalda riksdagen rösta fram? Hur ska en regering kunna bildas och dessutom kunna styra riket? En idé med blockpolitiken var att forma majoritetsregering baserad på något av respektive block. Efter valdagen är det ett fjärran ideal. Inget av blocken är i närheten av en egen riksdagsmajoritet. I förhållande till valresultat och mandatfördelning i riksdagen är det inte någon självklarhet vilka partier som kommer att bilda nästa regering. Men utifrån olika uttalanden och utfästelser inför valet som de olika partierna gjort är det möjligt att resonera om svårigheter och möjligheter i samband med talmansrundorna.

Varje tanke på att forma någon typ av majoritetsregering stöter på problem. Vad gäller Sverigedemokraterna har alla andra riksdagspartier sagt att det är otänkbart att ha med dem i regering. För de borgerliga partierna är det dessutom otänkbart att sitta i en regering med Vänsterpartiet. Det är då matematiskt omöjligt att bilda en majoritetsregering utan att Socialdemokraterna medverkar.

Skulle Socialdemokraterna kunna tänka sig bilda regering med samtliga allianspartier? Detta är inte sannolikt. Dessutom skulle det vara svårt för en sådan koalition att ena sig om vem som skulle vara statsminister. I samband med den första talmansrundan efter valet har Stefan Löfven dessutom tackat nej till att vara någon form av stödparti till en Alliansregering.

Om Moderaterna ställs utanför en regering krävs regeringsmedverkan av alla övriga partier – Socialdemokraterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna och Miljöpartiet – för att den ska erhålla majoritet. Det är knappast troligt att Kristdemokraterna Liberalerna och Centerpartiet skulle gå med på att lämna Moderaterna utanför en regering. Dessutom är det tveksamt om i valet sarjade miljöpartister skulle hoppa på något regeringsuppdrag överhuvudtaget. De partier som sitter i regering tappar i genomsnitt tre procentenheter av sitt röststöd under en mandatperiod. Eftersom Miljöpartiet ligger nära procentspärren till riksdagen har de inte råd att ta några risker. Därmed är det svårt att bilda en majoritetsregering.

Det finns flera möjliga minoritetsregeringar. En del har föreslagit en regering bestående av Socialdemokraterna och Moderaterna. Men jag bedömer att de ideologiska avstånden mellan dessa partier är för stora. Istället tror jag att en minoritetsregering måste vara en form av mittenregering. Det betyder att den har partier både till vänster och höger om sig, men också auktoritära och anti-auktoritära partier utanför regeringen. En minoritetsregering bör vid förhandlingar kunna pressa oppositionspartierna till vänster (eller höger) att komma överens genom att hota med att istället göra upp med partierna till höger (eller vänster). En minoritetsregering kan däremot inte innehålla partierna längst till vänster eller längst till höger i partisystemet. Förslag som kommer från en minoritetsregering med sådana flygelpartier riskerar att få sina förslag bortröstade av en enig opposition.

Löfven drömmer om att leda en mittenregering. Det är därför han inte vill ha med Vänsterpartiet i en regering, men gärna Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Ett problem med en sådan regering är att den, eftersom det är en minoritetsregering, måste ha så stort stöd av partier utanför regeringen så att de inte röstar emot den. Det är svårt att se vem som skulle stödja Löfvens drömregering genom att till exempel lägga ned sina röster i statsministeromröstningen. Skulle Vänsterpartiet släppa fram en regering med centerpartister och liberaler på viktiga positioner? Eller skulle Moderaterna, Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna lägga ned sina röster så att Löfven blir statsminister? Ett annat problem med Löfvens drömregering är att centerpartisterna mycket klart talat om för väljarna att de inte ska sitta i en regering med Stefan Löfven som statsminister. Något sådant skulle i och för sig kunna lösas med att Annie Lööf blev statsminister i Löfvens drömregering. Det kan dock tyckas vara konstigt att ett parti som var tolfte väljare röstat på ska leda en regering där ett parti ingår som har mångdubbelt fler väljare.

Men det är inte självklart att Socialdemokraterna behövs i en mittenregering. Kanske kan en Alliansregering beskrivas som en mittenregering med rödgröna partier till vänster och Sverigedemokrater till höger. För att en minoritetsregering ska bli vald måste dock något parti som inte sitter i regeringen tolerera den genom att åtminstone lägga ner sina röster. Det är tveksamt om någon av Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna skulle släppa fram en sådan regering. Om Sverigedemokraterna skulle kunna trugas att lägga ner sina röster till förmån för en Alliansregering så innebär det någon form av överenskommelse mellan Alliansen och Sverigedemokraterna. Det är inte troligt att Centerpartiet och Liberalerna skulle gå med på något sådant.

Det har då talats om en regering bestående av Moderaterna och Kristdemokraterna som också tolereras av Centerpartiet och Liberalerna å ena sidan samt Sverigedemokraterna å andra sidan. Här har Centerpartiet och Liberalerna inte varit lika tydliga, men för dem måste risken vara uppenbar att deras löften om att inte ge Sverigedemokraterna inflytande kan tyckas bli svikna vid denna typ av arrangemang. Det som kan vara lockande för Centerpartiet och Liberalerna att släppa fram en M+KD-regering är att de från gång till annan kan agera opposition och få röster av dem som är missnöjda med regeringspolitiken. Det som talar emot att Centerpartiet och Liberalerna skulle få rollen som ”halv-opposition” är att de impopulära beslut som en M+KD-regering kommer att fatta antagligen kommer att kräva stöd bland annat från Centerpartiet och Liberalerna. Att vara i opposition mot sin egen politik är nog en svår manöver.

Kvar finns ett par partier som alla regeringsfähiga partier tycks vilja ha med i en regering: Centerpartiet och Liberalerna. Det kan tyckas svårt att rösta emot en regering med partier som man så uttryckligen sagt sig villa regera tillsammans med. En sådan regering är mycket liten, men inte lika liten som Ola Ullstens Folkpartiregering 1978-1979. En liten C/L-regering skulle ha svårt att driva en helt egen agenda i riksdagen, men med ett uttalat förhandlingsmandat skulle dess politik bygga på hoppande riksdagsmajoriteter. Vad sägs om att Annie Lööf bildar en mittenregering bestående av centerpartister och liberaler?





Bästa opinionsinstitut vid riksdagsvalet

16 09 2018

Inför årets riksdagsval visade opinionsföretagen ganska olika väljarstöd för partierna. En av de gånger då opinionsföretagens utsagor kan testas mot en oberoende verklighet är i samband med riksdagsvalet. Vid årets riksdagsval publicerade de opinionsföretag som mäter partisympatier sina sista resultat några dagar före valet. Undantaget utgörs av SCB som genomför sin sista mätning i maj, långt före valet, varför jag därför lämnar dem därhän. Förvisso kan saker och ting hända dagarna mellan sista mätningen och valdagen. Att jämföra opinionsföretagens sista valprognos med det faktiska valresultatet är ändå den bästa tidpunkten att kontrollera dessa mätningars tillförlitlighet. Vilket opinionsföretag låg närmast valresultatet 2018?

I tabell 1 redovisas ett sätt att jämföra opinionsmätningar: den genomsnittliga avvikelsen mellan opinionsföretagens sista mätning inför riksdagsvalet och det faktiska valresultatet. Genomsnittet erhålls genom att beräkna differensen mellan en uppgiven procent sympatisörer med ett parti och dess faktiska valresultat. Motsvarande beräkning genomförs för samtliga riksdagspartier och en kategori för övriga partier, varefter dessa differenser summeras och delas med antalet partier (inklusive övriga). Opinionsföretaget med den lägsta avvikelsen antas då vara det som bäst estimerat partiernas väljarstöd.

Tabell 1 Opinionsföretagens genomsnittliga avvikelse i procent mellan opinionsmätning och valresultat 2018 (procentenheter).

Tabell 1

Bästa opinionsföretag vid 2018 års riksdagsval var Demoskop. Deras genomsnittliga avvikelse var 1,0 procentenheter. Störst avstånd hade de till Moderaternas valresultat (1,8 procentenheters avvikelse) och minst till Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas valresultat (0,3 procentenheter avvikelse). Längst ned i tabellen finner vi YouGov och Sentio. I YouGovs sista mätning före valet låg de närmast Liberalernas valresultat (0,2 procentenheters avvikelse) och Sentio prickade Miljöpartiets valresultat. Såväl YouGovs som Sentios sista mätning avvek mest jämfört med Sverigedemokraternas valresultat (7,3 procentenheter respektive 6,5 procentenheters avvikelse).

Förvisso finns det alltid en slumpmässig osäkerhet vid opinionsmätningar av representativa urval. Vem som redovisar bäst och sämst mätning inför ett enstaka riksdagsval kan därför vara en sinkadus. Om vi dessutom jämför opinionsföretagens sista valprognos innan valdagen över flera val så finns det större chans att enskilda slumpmätningar spelar mindre roll. Kanske är det då möjligt att se en tendens om några av opinionsföretagens mätningar tenderar att hitta rätt i större utsträckning än andra. Vid de senaste fem riksdagsvalen har jag noterat partisympatierna som respektive opinionsföretag publicerade vid sin sista mätning före valdagen. Resultaten av dessa mätningar har jag jämfört med det verkliga valresultatet på samma sätt som jag gjorde ovan angående valet 2018. De summerade avvikelserna divideras därefter med antalet riksdagsval som opinionsföretaget presenterat en valprognos. Det opinionsföretag som då uppvisar den lägsta genomsnittliga avvikelsen antas vara det som bäst estimerat partiernas väljarstöd vid riksdagsval under 2000-talet. Resultatet redovisas i tabell 2.

Tabell 2 Opinionsföretagens genomsnittliga avvikelse i procent mellan opinionsmätning och valresultat 2002-2018 (procentenheter).

Tabell 2

Resultatet i tabell 2 indikerar att några opinionsföretag tenderar att ha relativt små avvikelser mellan sin sista valprognos och det faktiska valresultatet. Novus ligger bäst till, följt av Sifo. Inizio har också relativt låg genomsnittlig avvikelse från valresultatet, men deras uppgifter härrör enbart från det senaste riksdagsvalet. Det går därför inte att avgöra om det rör sig om en enstaka tillfällighet eller inte. Opinionsföretaget som ligger sämst till är YouGov. Förvisso kan ett opinionsföretag som ligger närmast valresultatet skifta beroende på riksdagsval och vid alla mätningar finns en slumpmässig osäkerhet som kan inträffa just vid sista mätningen inför ett riksdagsval. Ett opinionsföretag som ligger långt ner i listan visar dock att det över tid har funnits en större osäkerhet vid dess mätningar.

Opinionsföretagen använder olika metoder. Vissa genomför sina enkäter via telefon, andra via internet eller en kombination av dessa insamlingssätt. Det viktigaste är troligtvis skillnader i urvalsmetoder där sannolikhetsurval står mot självrekryterade panelurval. För att självrekryterade panelurval ska bli mer representativa med väljarkåren genomförs omfattande viktningsmetoder. Medan den sannolikhetsurval bygger på vetenskapliga teorier bygger den självrekryterade panelurval på beprövad erfarenhet. De två opinionsföretag som ligger bäst till i denna jämförelse – Novus och Sifo – baserar båda sina undersökningar på sannolikhetsurval. Sentio och YouGov baserar helt eller delvis sina undersökningar på självrekryterade panelurval placerar sig långt ner på listan. Inizio – som också använder självrekryterande panelurval – har som tidigare nämnts endast genomfört en valprognos, men lyckades relativt bra med denna. Trots detta tycks några opinionsföretag som använder självrekryterande panelurval att ha en del kvar att bevisa vad gäller urvalsmetodens tillförlitlighet.

En annan fråga är om opinionsföretagen som kollektiv har blivit bättre eller sämre på att prognosticera valresultaten utifrån sin sista mätning inför riksdagsvalet. Genom att summera samtliga opinionsföretagens genomsnittliga avvikelser från resultatet för var och ett av riksdagsvalen 2002-2018 är det möjligt att erhålla en tendens om så varit fallet efter sekelskiftet. En sådan jämförelse visas i figur 1. Om den genomsnittliga avvikelsen är hög indikerar resultatet att opinionsföretagen som kollektiv varit sämre än om den genomsnittliga avvikelsen är låg.

Figur 1 Medelvärdet av opinionsföretagens genomsnittliga avvikelse mellan opinionsmätning och valresultat 2002-2018 (procentenheter).

Figure 1

En positiv trend av allt mindre avvikelser mellan opinionsföretagens sista mätning före riksdagsvalet  och det faktiska valresultatet bröts 2014. Vid det senaste riksdagsvalet 2018 redovisades de största genomsnittliga avvikelserna mellan opinionsföretetagen och valresultatet på denna sida av sekelskiftet. Väljarnas partipreferenser kan ha blivit svårare att mäta. Bland annat är det allt färre personer i urvalen som besvarar frågeundersökningarna. Men eftersom några av de självrekryterade panelurvalen ökar den genomsnittliga avvikelsen mellan opinionsföretag och valresultat kan också dessa nya urvalsmetoder dra ner det kollektiva helhetsintrycket för opinionsföretagen.





Stefan Löfven frågades ut av pastorer på Vårgårda möte

29 08 2018

Fredagen 24 augusti var Socialdemokraternas Stefan Löven sist av riksdagspartiernas ledare att inför valet frågas ut på Vårgårda möte (du kan se mötet här). Sedan 50 år tillbaka är det tradition att Equmeniakyrkan (f d Missionskyrkan) bjuder in riksdagspartiernas ledare för att frågas ut av pastorer. De som ställer frågorna är pastorerna Britta Hermansson och Robert Eriksson. Utfrågningarna av partiledarna arrangeras av Equmeniakyrkans församlingar i och runt Vårgårda.

Hermansson hade noterat att Löfven tänt ljus i en kyrka och frågade vad det betydedde för Löfven. Han svarade att ljuset varhopp och att det varstarkare än mörket.

Mitt intryck av utfrågningen, speciellt dess första del, var att den var relativt opolitisk. Ett par av de teman som varit centrala i utfrågningarna i Vårgårda har varit miljö- och flyktingpolitik. Nu hade Hermansson och Eriksson möjlighet att tala med statsministern som drivit igenom en förändring från en öppen till en betydligt mer restriktiv flyktingmottagande och som inför valet kampanjat för detta. Men varken Hermansson eller Eriksson ställde någon fråga om flyktingpolitiken. Hermansson tackade istället Löfven för Socialdemokraternas förslag att ge en del pensionärer högre pension. Så mycket diskutssion om miljöpolitik blev det inte heller. Istället samtalade Hermansson och Löfven om skogsbränderna och vikten av att ha ett bra civilskydd. Löfven tyckte att det var viktigt att utvärdera hur det fungerar och sedan komma med åtgärder.

När det var Erikssons tur att ställa frågor tog han, sin vana trogen, upp ensamhet, civilsamhällets sårbarhet och vad staten kan göra för att stödja civilsamhället. Löfven tyckte att det var statens uppgift att ge ekonomiska resurser för att frivilligorganisationerna ska kunna utvecklas. När Eriksson nämnde de göteborgska Socialdemokraternas förslag att inte ge sådana resurser till Equmenias scoutverksamhet med argumentet att denna verksamhet var kristen var dock inte Löfven kritisk till detta. Istället försvarade han förslaget med att kommunen inte skulle stödja verksamhet där inte alla kunde vara med, utan att klargöra på vad sätt det var så var i Egumenias scouter. I stunden såg han dock tacksam ut att kunna säga att S-förslaget blev bortröstat. Löfven sällade sig dock till raden av partiledare som uttryckte tacksamhet över frivilligorganisationernas engagemang ”där vi har det tufft”.





Ebba Busch Thor frågades ut av pastorer på Vårgårda möte

26 08 2018

När det på torsdagen 23 augusti var Kristdemokraternas Ebba Busch Thors tur att frågas ut av pastorerna Britta Hermansson och Robert Eriksson på Vårgårda möte gjorde hon allt för att verka som hemma (du kan se mötet här). Sedan 50 år tillbaka är det tradition att Equmeniakyrkan (f d Missionskyrkan) bjuder in riksdagspartiernas ledare för att frågas ut av pastorer. Det var den sjunde av åtta utfrågningar av partiledarna inför valet som arrangeras av Equmeniakyrkans församlingar i och runt Vårgårda. Busch Thor hejade på någon hon kände i kören, sjöng med i sångerna och knäppte händerna för bön när det var dags för det. När utfrågningen kom igång sa hon nästan genast att hon önskade gå mer på gudstjänst än vad hon hade tid med under valrörelsen.

När utfrågningen blev mer politisk tog Hermansson upp flyktingfrågan utifrån att det verkar ha splittrat medlemmarna i Kristdemokraterna. I Busch Thors kommentar betonade hon Kristdemokraternas mest flyktingvänliga förslag: stöd för familjeåterförening och återinförande av särskilt ömmande skäl som asylskäl. Kortfattat nämnde Busch Thor också att de som sökt asyl men inte fått det måste lämna landet. När Eriksson senare ledde utfrågningen tog han upp asylsökande som konverterat till kristendom och därför möter risk för förföljelse vid utvisning. Flera har rapporterat problem med Migrationsverkets behandling av konvertiter. Eriksson beskrev att Migrationsverkets tjänstemän inte verkade förstå vad kristen tro var för något och att konvertiter som sökt asyl riskerar att få lämna landet trots behov skydd. Busch Thor höll med och menade att det var viktigt att Migrationsverket hade särskilt utbildade som hade hand om dessa fall.

Eriksson nämnde också att Kristdemokraterna vill skära mest i miljöbudgeten. Bör inte kristna istället framhålla betydelsen av förvaltarskapet? Busch Thor tyckte att mycket av regeringens miljöpolitik var missriktad. Speciellt nämnde hon en miljardsubvention för elcyklar. Busch Thor ville satsa på miljöåtgärder i transportsektorn och basindustrin samt använda kärnkraft.

Eriksson undrade varför Kristdemokraterna inte ville ha kvar samma ekonomiska nivå på miljösatsning men istället genomföra sin egen politik mer kraftfullt? Busch Thor menade dock att det var dags att slå hål på myten att den som lägger mest pengar inte nödvändigtvis gör mest nytta. Eftersom hon tyckte att sjukvården var den nuvarande regeringens största misslyckande var det Kristdemokraternas uppdrag att åtgärda det. Därför ville hon istället satsa pengarna på vård och omsorg. Med tanke på vad Busch Thor sagt om miljöbudgeten var det lite överraskande att hon med emfas framhöll att av all riksdagspartier vill Kristdemokraterna lägga mest pengar på vård och omsorg.





Jimmie Åkesson frågades ut av pastorer på Vårgårda möte

26 08 2018

Onsdagen 22 augusti var det Sverigedemokraternas Jimmie Åkessons tur att frågas ut på Vårgårda möte (du kan se mötet här). Sedan 50 år tillbaka är det tradition att Equmeniakyrkan (f d Missionskyrkan) bjuder in riksdagspartiernas ledare för att frågas ut av pastorer. De som ställer frågorna är pastorerna Britta Hermansson och Robert Eriksson. Det var den sjätte av åtta utfrågningar av partiledarna inför valet som arrangeras av Equmeniakyrkans församlingar i och runt Vårgårda.

Först med att ställa frågor var Hermansson och som vanligt började hon med att saker om personen hon hade framför sig. Detta avsnitt blev ganska långt, men sedan ställde Hermansson en fråga om den största politiska svagheten. Åkesson valde att uppfatta frågan personligt och svarade att han upplevde sig ha en inneboende osäkerhet och var rädd att uppföra sig fel. Sedan gick han över till att prata om svagheter inom politiken. Åkesson menade då att det var svårt att tala om ideologi då tiden ofta var knapp i massmedia. Han sa också att det var problem att tala om värderingar då dessa ofta missförstods.

Hermansson försökte också ta upp frågan om inte Sverigedemokraterna har haft problem i kommunalpolitiken, kanske med bakgrund av att partiet har många tomma stolar och avhopp i landets kommunfullmäktige. Har det varit svårt för Sverigedemokrater att bedriva kommunpolitik? Åkesson svarade att Sverigedemokraterna hade haft nybörjarproblem på sina håll i landet, men menade också detta förändrats att han var säker på att partiet klarade av en tredubbling av antalet stolar i fullmäktige runt om i landet.

Hermansson och Åkesson talade ganska länge om nationalism. För Åkesson var nationalism att Sverige är den enda plats på hela jorden där svenskar har rätt till landet. Han menade att det är där svenskar kan forma sin kultur och sitt sätt att leva som de vill. ”Där är det viktigt att vi får möjlighet att göra det och att vi får möjlighet att göra det oberoende av andras inflytande”, sa Åkesson. Han menade sig vara för en öppen svenskhet där möjligheten att vara svensk var tillgänglig för den som ville bli svensk. Svenskhet, menade Åkesson, handlade inte om hudfärg eller biologiska egenskaper, utan om värderingar och hur personen beter dig.

Hermansson undrade vad som är svenskt. Åkesson svarade, lite överraskande, att det är svårt att peka på. Till sist sa Åkesson att vad som är svenskt är föränderligt och något som växt fram i flera generationer. Främst skulle det röra sig om värderingar, som i och för sig inte var unika för svenskar, men att blandningen av värderingarna var speciella för Sverige. ”När har man lyckats bli svensk?”, undrade Hermanson. ”Jag vet inte”, svarade Åkesson, men han tyckte att man inte ska skilja ut sig för mycket. Han menade att det är bra om så många av medborgarna som möjligt delar grundläggande värderingar, normer och sedvänjor samt talar samma språk. Han hävdade att han inte kunde tvinga någon, men sa sig vilja ha en politik som främjar den utvecklingen.

Hermansson sa att många kristna som ansåg att gudsriket är större än att vara svensk och att det kristna uppdraget var att hjälpa sin nästa, oavsett varifrån man kom. Hon sa sig vilja ha en bred bro för detta och att kyrkan verkade på den bron, men att hon nu upplevde hon en avsmalnande bro för medmänsklighet. ”Detta är svenska värderingar”, påstod Åkesson, men som också sa att bron varit alldeles för bred. När det gällde integration, menade Åkesson, borde mötet på bron ske långt in på vår sida.

Hermansson fråga också om förhållandet mellan majoritet och minoritet och majoritetens svårighet att möta avvikande. Hon relaterade till frikyrkorörelsens egna erfarenheter av diskriminering och framhöll betydelsen av en sekulär stat. Men är det inte så att Sverigedemokraterna vill behandla religioner olika, speciellt försvåra för muslimer? Åkesson tycktes mena att muslimer steg för steg tar för sig i samhället: först var det minareter men självklart inga böneutrop, nu är det böneutrop i Växjö. Åkesson menade att islam gynnades i Sverige och uppgav att Katolska kyrkan i Växjö, till skillnad från den muslimska församlingen, däremot nekats någon form av uttryck. Påståendet bottnar sannolikt i en tidningsartikel om att Katolska kyrkan i Växjö fått avslag för en ansökan om klockringning, något som senare visade sig vara fel då den katolska församlingen aldrig lämnat in en sådan ansökan. Istället för en smygande islamisering var pastor Hermansson orolig för en smygande diskriminering och undrade vems tur det var nästa gång.

Till skillnad från tidigare utfrågningar var det inte Hermansson som ställde frågor om klimathotet, utan detta gjorde Eriksson. Åkesson ville satsa på internationella klimatinvesteringar, men inte så mycket på åtgärder i Sverige. ”Varför inte både och?” frågade Eriksson. Åkesson menade att dessa åtgärder inte var tillräckligt effektiva och ville istället skära i det som kallas för klimatbudgeten.