Riksdagsvalet behöver bli mer robust

26 08 2022

Inför årets val till riksdag, regioner och kommuner har betydelsen av en robust val­administration ökat. Utrymmet för att göra misstag har krympt. På olika sätt ifrågasätts den liberala demokrati som många av oss sedan länge tagit som självklar. Efter Berlinmurens fall var vi många som trodde på demokratins segertåg över världen. Nu ser vi att den tidigare demokratiska framgången möts av bakslag och ifråga­sätts. Många forsknings­institut som undersöker det demokratiska läget i olika länder visar på en generell världsvid tillbaka­gång för demokratin, även i Europa.

Den svenska demokratin är inte isolerad från dessa problem. Under ett valår är det akuta problemet hur valet genomförs och att det uppfattas som legitimt, inte minst av dem som förlorat valet. Ett år efter att besvikna Trump­anhängare stormade den amerikanska kongressen lämnade valutredningen sitt slut­betänkande om hot och risker mot svenska val. Detta är en viktig anledning till att regeringen vill ge Valmyndigheten ytterligare 10 miljoner under 2022. Detta är bra för de akuta behoven, men bör bara ett första steg för att mer långsiktigt öka valens robusthet.

Allt fler väljare misstror hur de svenska valen genomförs. Ett exempel är att antalet över­klaganden till Valprövnings­nämnden efter valen 2018 satte rekord och mång­dubblades jämfört med föregående riksdagsval. En stor del av dessa över­klaganden rörde oreda i vallokaler och hanteringen av de många valsedlar som finns där, inte sällan utifrån påståenden på sociala medier.

I min bok ”Den svenska väljaren” (2022) analyserar jag data från Survey­institutets enkät­undersökning som efter riksdags­valet 2018 riktades till ett representativt urval av 1 315 svenska väljare. Resultaten är viktiga inför valen i år. Bland annat ställdes en fråga om väljarna trodde att riksdags­valet genom­fördes på ett korrekt sätt eller om det fanns problem som gjorde att riksdags­valet inte genomfördes korrekt. De flesta svarade att de trodde att valet genomfördes ”i stort sett korrekt”, medan en fjärdedel uppgav att de trodde att det genomfördes ”helt korrekt”. Det är inte ovanligt att vissa misstag sker i samband med en så omfattande organisation som riksdagsval. Att svara att riksdags­valet genomfördes i stort sett korrekt visar på en hälsosam medvetenhet om att fel kan förekomma, men att dessa inte rubbar förtroendet för valets legitimitet.

En sjättedel av väljarna var mer kritiska till hur valet genomfördes: en sjundedel svarade att valet var ”delvis inte korrekt” och endast 3 procent svarade ”inte alls korrekt”. Det som är intressant är att de kritiska väljare som menade att valet delvis inte eller inte alls genomfördes korrekt (dessa två svar kategoriserar jag i fortsättningen som att de inte uppfattade att valet genomfördes korrekt) var betydligt större bland vissa väljargrupper.

Det är främst väljare som har populistiska attityder och auktoritära värderingar som menar att riksdags­valet inte genomfördes korrekt. I Survey­institutets undersökning fick väljarna reagera på ett påstående som beaktade populistisk attityd: ”De flesta svenska politiker och makthavare tillhör en oärlig, makt­fullkomlig och avskild grupp som inte bryr sig om vanligt folks åsikter.” Ungefär fyra av tio svarade att de låg närmare att instämma i det populistiska påståendet än att inte göra det. Dessa betecknas ha populistisk attityd. Genom att fråga om väljarnas inställning till nationell suveränitet kontra globalisering, krav på anpassning till majoritetens normer, vilja till gemensam kultur i stället för mångkultur och att brottslingar ska straffas i stället för att vårdas konstruerades en skala som mätte graden av auktoritära värderingar.

Sjättedelen som menade att riksdags­valet inte gått korrekt till bland alla väljare fördubblas till över en tredjedel bland väljare med både populistisk attityd och auktoritära värderingar. Det är tydligt att väljare med populistisk attityd och auktoritära värderingar är extra mottagliga för tankar om att valet inte gått korrekt till. Andelen som är kritiska till valet ökar än mer om deras källa är sociala medier. Bland väljare med populistisk attityd och auktoritära värderingar vars källa för problem med valets genom­förande är sociala medier tror nästan två tredjedelar att valet inte gått korrekt till.

I en liberal demokrati har människor rätt att ha populistiska attityder och auktoritära värderingar. Men det är demokratiskt bra om människor med sådana attityder värderingar inte har anledning att ifrågasätta valens legitimitet. Detta sätter fokus på hur valen till riksdag, regioner och kommuner genomförs. Det är då viktigt att riksdag och regering gör sitt yttersta för att undanröja risker med att det i samband med valen uppkommer problem.

Eftersom de flesta överklaganden rör förhållanden i vallokalen och ofta är knutna till valsedlarna menar jag att det är främst där som reformer behöver genomföras. Regeringen bör därför genast tillsätta en utredning för att införa ett mer robust valsedels­system. Sedan länge är en akilleshäl det svenska systemet med individuella valsedlar för respektive parti. I de flesta demokratiska länder används en enda valsedel med alla partier och där väljaren markerar sin röst. Såväl forskare, val­observatörer som myndigheter har uppmärksammat att det nuvarande svenska valsedels­systemet öppnar för oreda i vallokalerna och misstänksamhet kring hur valet genomförs.

Genom att ta bort möjliga skäl till missnöje med valens genomförande byggs förtroende och risken minskar för att en missnöjd minoritet ser demokratiska val som illegitima.

Denna post är debattartikel som jag tidigare publicerat i Svenska Dagbladet





Linnéuniversitetets statsvetare tippar resultatet för riksdagsvalet 2022

19 08 2022

Traditionsenligt har nu Linnéuniversitetets statsvetare tippat valresultatet. Beräknas genomsnittet för hur de tippat — och tipset går in — ser det ut att bli regeringsskifte och att Ulf Kristersson blir statsminister. Om de kan komma överens…

Tabell 1 Genomsnitt av Linnéuniversitetets statsvetares tippning av partiernas valresultat.

Linnéuniversitetets statsvetare gissar också att valdeltagandet sjunker med en halv procentenhet till 86,7 procent.





Frälsning allt viktigare i yngre generationer

18 08 2022

I somras diskuterade bland annat Josefin de Gregorio (som tidigare skrivit i Sändaren) i Sveriges radios Studio Ett varför kristna tar alltmer plats i kulturlivet. En förklaring som nämndes i programmet har jag själv forskat om: det sker just nu ett generationsskifte där kristen tro, och annan religion, får en ny betydelse. Till skillnad från de som nu är pensionärer har yngre generationer växt upp i ett genomsekulariserat samhälle där kristen tro är ett fritt val. Samtidigt med den religiösa friheten har det svenska samhället blivit alltmer mångreligiöst. Det stimulerar många i yngre generationer att fundera över vad som är deras tro.

Generationsskiftet märks på olika sätt. Ett är att yngre generationer tycker att frälsning blir allt viktigare. SOM-institutet på Göteborgs universitet har sedan 1986 samlat in data om betydelsen av frälsning bland svenskarna. I en femgradig skala från ’inte alls viktigt’ (1) till ’mycket viktigt’ (5) har de indikerat inställningen till frälsning. I diagrammet intill visas resultatet för personer äldre än 40 vid varje mättillfälle (röd linje) och personer 40 år eller yngre (blå linje).

Figur 1 Vikten av frälsning i två åldersgrupper 1986-2020. Medelvärdet av en 5-gradig skala från inte alls viktigt (1) till mycket viktigt (5) (Källa SOM-institutet, Göteborgs universitet).

Enligt sekulariseringen ska varje ny generation tycka att frälsning blir allt mindre viktigt. Vid första mätningen 1986 var så fallet. Äldre (den röda linjen) tyckte frälsning var viktigare än yngre (den blå linjen), men allt eftersom åren går och yngre generationer kommer in och besvarar frågan blir frälsning viktigare. I slutet av mätserien – år 2020 – tycker yngre personer att frälsning är viktigare än äldre personer. Resultatet står sig vid kontroll av utländsk bakgrund. Svaren är primärt inte en vilja till omvändelse. En del vet inte exakt vad frälsning betyder, men väl att det är ett religiöst begrepp. Och att det uppfattas som viktigare.

Vid en konferens på Enskilda högskolan i Stockholm nämnde Daniel Strömner ett intressant resultat från sin kommande avhandling. De församlingar som lades ner brukade beskriva tillfällen då människor kommit till tro – omvändelse och frälsning – som något som inte skedde längre. Detta kan ställas mot Hampus Flymans kandidatuppsats som han presenterade vid samma konferens: Gemensamt för växande församlingar i Equmeniakyrkan är en tydlighet om Jesus och evangeliet samt att de ger plats för bekännelse och bekräftelse av tro.

Omvändelse och frälsning. Orden får olika associationer för olika människor. För många är det minnet av nystart och upprättelse, andra något annat. I yngre generationer väcker orden förundran, intresse och ses som allt viktigare. För en framväxande kyrka är det viktigt att kunna möta detta intresse.

Texten har publicerats som ledare i Sändaren onsdagen 17 augusti 2022.





Medlemsförändring i Equmeniakyrkans regioner

11 08 2022

Equmeniakyrkan bildades 2011 efter en sammanslagning av Svenska missionskyrkan. Baptistsamfundet och Metodistkyrkan, där det förstnämnda samfundet bidrog med majoriteten av medlemmarna. Sedan bildandet har Equmeniakyrkan tappat medlemmar. Den första sammanställningen av antalet medlemmar som jag fått ta del av är från 2012 och då var antalet medlemmar 68 851 personer och vid 2021 års utgång var medlemsantalet 58 569 personer, en minskning med drygt 10 000 medlemmar.

Eftersom den svenska befolkningen till stor del är koncentrerad i och runtomkring Stockholm, Göteborg och Malmö är det intressant att veta att den geografiska fördelningen av medlemmarna i Equmeniakyrkan är annorlunda. Equmeniakyrkan är indelad i sju regioner: Syd (Skåne och Blekinge), Väst (Halland och Västra Götalands län), Öst (Småland, Öland och Östergötland), Svealand (Värmlands, Örebros, Södermanlands och Västmanlands län samt Enköpings kommun), Stockholm (Stockholms och Gotlands län samt Uppsala, Knivsta och Håbo kommuner), Mitt (Ångermanland, Medelpad, Jämtland, Härjedalen, Dalarna, Hälsingland, Gästrikland och Norduppland) samt Nord (övriga Norrland).

Figur 1 presenterar antalet medlemmar i Equmeniakyrkans regioner. Som framgår är de medlemsmässigt största regionerna i Equmeniakyrkan Väst och Öst. Majoriteten av Equmeniakyrkans medlemmar finns i regionerna Väst och Öst. Region Svealand, Stockholm och Mitt är ungefär jämnstora, medan Equmeniakyrkan har mycket få medlemmar i region Syd och Nord. Equmeniakyrkan (och deras bildarsamfund) har aldrig riktigt lyckats etablera några starka fästen i regionerna Syd och Nord. Jämfört med svenska befolkningen (där befolkningskoncentrationen är stor i och omkring Stockholm, Göteborg och Malmö) har Equmeniakyrkan sin tyngdpunkt i Västergötland, Bohuslän, Småland och Östergötland.

Figur 1 Equmeniakyrkans antal medlemmar i olika regioner.

Sedan bildandet av Equmeniakyrkan har inte medlemsutvecklingen varit positiv för något av regionerna. Men den negativa medlemsutvecklingen är inte likartad i regionerna. Eftersom regionernas medlemsantal är mycket skiftande studeras förändringen över tid bäst med procentuell förändring. Regionernas medlemsutveckling framgår av figur 2. Den äldsta uppgiften jag har tillgång till är från 2014.

Figur 2 Medlemsförändring i Equmeniakyrkans regioner 2014-2021 (procent)

Minst negativ är medlemsutvecklingen i region Väst, följd av regionerna Mitt och Öst. Mest negativ är medlemsutvecklingen i Nord, följd av Stockholm, Syd och Svealand. Medan den negativa medlemsutvecklingen i Nord och Syd kan kopplas till Equmeniakyrkans allmänt svaga ställning – och för Nord också glesbygdsproblematik –gäller det knappast för region Stockholm (-15 procent). Sedan Equmeniakyrkan bildades har Storstockholm växt med nästan 400 000 personer. Detta är till exempel tio gånger mer än den allmänna befolkningstillväxten i region Öst. Att Equmeniakyrkan försvagas speciellt kraftigt i Sveriges starkaste tillväxtområde är allvarlig för samfundets framtid. Frågan är vad Equmeniakyrkan kan göra annorlunda i region Stockholm?

Många som är aktiva i Equmeniakyrkan och dess föregångare Missionskyrkan (som medlemsmässigt utgjorde större delen av bildarsamfunden) känner till att det inom samfundet finns olika fromhetstendenser. I västra delen av landet är många Equmeniakyrkor mer karismatiska, medan detta är mer sällsynt i östra Svealand (Sven Halvardson konfirmerar några sådana geografiska skillnader i sin avhandling Samfund och samhälle: Svenska missionsförbundet – dess medlemsutveckling, inre miljö och socio-kulturella kontext). Som de flesta indelningar är dessa teologiska skillnader knutna till geografi enbart tendenser. Församlingar med lite olika teologisk inriktning finns lite överallt i Equmeniakyrkan.

Några av Equmeniakyrkans församlingar, speciellt i region Stockholm, har i stor utsträckning anammat liberalteologi. Liberalteologisk tro kan ta olika uttryck, men innehåller ofta något eller allt av följande: Jesus offer på korset uppfattas som barbariskt, ingen bekännelse av kroppens uppståndelse eller tro på mirakler, gudomlig inkarnation eller personlig synd, Bibeln uppfattas vara full av nonsens, Gud tros inte kunna agera i denna världen och de flesta religioner ses som likvärdiga. Ett problem med liberalteologi – vid sidan av dess innehåll – är att ingen forskning kunnat knyta kyrkor med sådan teologisk ståndpunkt till en medlemsökning över längre tid, snarare tvärtom.

I regionerna Väst, Öst och Mitt är det i stället mer vanligt med församlingar med evangelisk teologi. Den sätter Jesus i centrum genom att betona vikten av en personlig relation med Jesus, efterföljelse, Bibelns betydelse, evangelisation och Jesus uppståndelse. Anhängare av evangelisk teologi förväntar sig mirakler.

Det är möjligt att olika teologisk inriktning kan vara en förklaring till variationer i medlemsutvecklingen för Equmeniakyrkans regioner. Regioner där evangelisk teologi är stark minskar minst. Det kan då tyckas konstigt att region Öst – där Småland, Öland och Östergötland ingår – ändå har en ganska negativ medlemsutveckling. Det är inte minst i Equmeniakyrkans smålandsförsamlingar som evangelisk teologi är stark.

Här verkar Equmeniakyrkans kongregationalistiska samfundssyn spela en roll. Enligt denna är Equmeniakyrkans församlingar självständiga. Det betyder att de när som helst kan besluta att lämna samfundet och gå med i ett annat samfund. Regionens förre ledare Peter Bernhardsson har uppmärksammat att en stor del av minskningen i region Öst – till skillnad från andra av samfundets regioner – inte beror på att församlingarnas medlemsantal minskar. I stället uppger han att flera församlingar lämnat samfundet. De flesta av dessa har gått in i mer teologiskt konservativa samfund. Bernhardsson uppskattar att Equmeniakyrkans region Öst på så sätt har förlorat omkring 750 medlemmar. Hur skulle medlemsutvecklingen i region Öst vara om dessa församlingar varit kvar i Equmeniakyrkan?

Figur 3 är ett försök att beakta det. I figur 3 har linjen som indikerar medlemsutvecklingen för region Öst bytts ut med en röd punkt som innehåller ytterligare 750 medlemmar. Det framgår då att region Öst medlemsminskning är mycket liten. Naturligtvis går det inte att garantera att region Öst skulle ha 750 ytterligare medlemmar om alla dess församlingar stannat kvar i Equmeniakyrkan. Men försöket att beakta församlingsförlusterna pekar på att denna region har mindre problem med sin rekrytering än en del andra regioner i Equmeniakyrkan.

Figur 3 Medlemsutveckling om inte församlingar lämnat Equmeniakyrkan i region Öst (procent).

Medlemsutvecklingen i Equmeniakyrkans regioner indikerar att samfundet främst bör söka lösningar i regionerna Öst, Väst och Mitt där evangelisk teologi spelar en framträdande roll. Evangelisk teologi föder engagemang, till exempel fler Equmeniaföreningar (barn- och ungdomsföreningen för Equmeniakyrkan). Även detta gynnar medlemsutvecklingen.





Andelen regelbundna gudstjänstbesökare i Sveriges kommuner

5 08 2022

I återupprepade undersökningar har forskare konstaterat att den svenska befolkningen är en av världens mest sekulära. Men sekulariseringen är inte jämnt spridd över Sverige. I vissa delar finns en förhållandevis religiös befolkning. Från 1988 till 2000 har drygt 76 000 människor svarat på enkätfrågor om hur ofta de besöker gudstjänst eller annat religiöst möte. Det är SOM-institutet vid Göteborgs universitet som varje år har ställt frågan. Det har då varit möjligt att svara aldrig, någon gång om året, någon gång i halvåret, någon gång i kvartalet, någon gång i månaden, någon gång i veckan eller flera gånger i veckan. De som svarat att de besöker gudstjänst minst en gång i månaden kallar jag för regelbundena gudstjänstbesökare. Till övervägande del besöker dessa kristna kyrkor. I andra religioner – till exempel islam – tenderar inte gudstjänster vara lika viktiga (istället poängteras rituell bön). I de undersökningar där regelbundna gudstjänstbesökares religion har undersökts brukar omkring 90 procent uppge att de är kristna och besöker kyrkor, medan endast var tjugonde uppger att de är muslimer och besöker en moské (en del går på gudstjänst utan att ange religion). När andelen regelbundna gudstjänstebesökare undersöks är det således i stort sett kristna gudstjänstbesökare.

Vid varje undersökningstillfälle (en gång om året) genomför SOM-institutet nya urval som avser att vara representativa med den svenska befolkningen. Vid varje undersökning är det inte tillräckligt stora urval för att dela upp och redovisa andelen gudstjänstbesökare på kommunnivå. I ganska många kommuner kommer då antalet svarande att vara för litet och inte ge en trovärdigt bild av andelen gudstjänstaktiva. Om däremot samtliga svarande sedan 1988 slås samman så är en sådan uppdelning möjlig. I figur 1 redovisas andelen regelbundna gudstjänstbesökare efter kommun.

Figur 1: Andel regelbundna gudstjänstbesökare efter kommun, aggregerat 1988-2020 (procent).

Som synes finns det stora skillnader i vanan att besöka gudstjänst i olika svenska kommuner. Rekordet finns i norrländska Bjurholm där nästan hälften uppger sig vara regelbunden gudstjänstbesökare medan var tredje invånare i grannkommunen Nordmaling besöker gudstjänst regelbundet. Ungefär på samma nivå är gudstjänstbesöken i Ydre i södra Östergötlands län. I kommunerna som ligger i norra Jönköpings län och södra Östergötlands län är andelen regelbundna gudstjänstbesökare 20-25 procent (i Jönköpings kommun är andelen 20 procent). Detta bibelbälte fortsätter in i Västergötland till kommuner som Ulriceham, Herrljunga, Vårgårda (27 procent, högst i Västra Götaland), Essunga och Alingsås. Medan norrlandskommuner med hög andel gudstjänstbesökare främst går att knyta till Laestadianska väckelsen är det förhållandevis starka gudstjänstbesökandet i det södra bibelbältet från Västergötland, över Småland och Östergötland starkt knutet till frikyrkor som Equmeniakyrkan, Alliansmissionen och pingströrelsen.

En titt på kartan visar också att andelen regelbundna gudstjänstbesökare är få i södra Skåne och Stockholmstrakten. Här har väckelserörelsen aldrig varit stark. I Stockholmstrakten är det sällan andelen gudstjänstbesökare övergår fem procent, även om andelen i Stockholms stad är 6,5 procent. I södra Skåne kommer andelen gudstjänstbesökare sällan över 8 procent. Minst andel regelbundna gudstjänstbesökare finns dock i bruksorten och avfolkningsbygden Munkfors i Värmland.





Myten om antalet betjänade i frikyrkorna

1 08 2022

Inom frikyrkovärlden finns ett antal påståenden som upprepats så ofta att en del tror att de är en allmänt vedertagen sanning. Ett sådant är att antalet medlemmar i frikyrkornas församlingar inte säger så mycket om deras verksamhet och hur många som nås. Många som rör sig i frikyrkornas värld är inte medlemmar, vilket inte märks i medlemsstatistiken. Ett exempel är när Jenny Dobers, Equmeniakyrkans regionala kyrkoledare för Stockholm, uttalar sig i den samfundet närstående tidningen Sändaren om att samfundet (och speciellt Stockholmsregionen) tappar medlemmar. ’Församlingarna möter människor på många sätt som inte kommer ge resultat som kan mätas i medlemsstatistik. Jag tycker nog antal betjänade är en intressantare statistik, för där finns alla de vi möter i samtalsgrupper, körer, sinnesrogudstjänster.’

Det är lätt att fastna i en talmystik när antal personer rapporteras. Men när förändringar över tid jämförs är det viktigt att inte jämföra äpplen med päron, utan jämföra samma sak. När Equmeniakyrkans medlemsantal har minskat med 10 000 personer till 58 569 personer mellan 2012 och 2021 kan en del finna det trösterikt att samfundet 2020 rapporterade 112 460 betjänade personer. En betjänad är en person som tar del av ett samfunds verksamhet, oavsett om hen är medlem i en församling eller inte. Uppgifterna om antalet betjänade sammanställs och rapporteras in till Myndigheten för stöd till trossamfund. I figur 1 redovisas Equmeniakyrkans antal medlemmar 2021 och Equmeniakyrkans antal betjänande 2020.

Figur 1: Antal medlemmar i Equmeniakyrkan 2021 och antal betjänade i Equmeniakyrkan 2020.

Det är som att en del tänker att när Equmeniakyrkans antal medlemmar är färre än 59 000 personer, så är det egentligen en ökning till 112 460 personer om man istället tittar på antalet betjänade. Men då jämförs äpplen och päron. I stället behöver vi jämföra det förändrade medlemsantalet över tid för sig och det förändrade antalet betjänade över tid för sig. En sådan jämförelse finns i figur 2. På y-axeln till vänster redovisas antal medlemmar och på y-axeln till höger redovisas antal betjänande. Den blå linjen markerar antalet medlemmar i Equmeniakyrkan 2012-2021 och den röda linjen antalet betjänade i Equmeniakyrkan 2012-2020 (vilket är den mest aktuella uppgiften).

Figur 2: Antal medlemmar i Equmeniakyrkan 2012-2021 (blå linje) och antal betjänade i Equmeniakyrkan 2012-2020.

I figur 2 framkommer att antalet betjänade har minskat med nästan 22 000 personer mellan 2012 och 2020 (vilket är den sista uppdateringen av antalet betjänade). Det är en minskning med över 16 procent, vilket kan jämföras med att antalet medlemmar i Equmeniakyrkan under motsvarande tid minskade med 13 procent. Utvecklingen för antalet betjänade i Equmeniakyrkan är alltså än sämre än vad som är fallet med medlemsminskningen. Även så är det tydligt att det finns ett klart samband mellan antalet medlemmar och antalet betjänade. Det går alltså inte att förklara bort medlemsminskningen med att utvecklingen är helt annorlunda om antalet betjänade beaktades.

I figur 3 redovisas samma uppgifter igen, men nu inkluderas även två tendenslinjer in i framtiden som visar om utvecklingen fortsätter oförändrat (linjerna bygger på två regressionsmodeller med årtal som oberoende variabel och medlem/betjänade som beroende variabel).

Figur 3: Antal medlemmar i Equmeniakyrkan 2012-2021 (blå linje) och antal betjänade i Equmeniakyrkan 2012-2020 samt två tendenslinjer byggt på OLS regressioner med årtal som oberoende variabel och medlemmar/betjänade som beroende variabel.

Om inget händer och medlemsminskningen fortsätter så lämnar den siste medlemmen Equmeniakyrkan 2078. Utvecklingen för antalet betjänade i Equmeniakyrkan är än mer dramatisk och utifrån samma antaganden finns inga betjänade kvar år 2060. För Equmeniakyrkan är det alltså inte mer trösterikt att titta på siffran för betjänade än för medlemmar, snarare tvärtom.

Det är en gåta varför det spridit sig att utvecklingen av antalet betjänade skulle vara en bättre indikator än medlemsutvecklingen. För en frikyrka torde det vara självklart att det är frivilligarbete av medlemmar i församlingar som utgör kärnan i verksamheten. Detta gäller även evangelisation och nyrekrytering. När engagemanget minskar, så minskar antalet medlemmar och med detta minskar också antalet betjänade. Att tro något annat är att lura sig själv och – än värre – lura andra.

Det kan förvisso finnas ideationella anledningar till att framhålla betjänade istället för medlemmar. Equmeniakyrkan är en gemenskap av församlingar och en gemenskap av människor som bekänner Jesus Kristus som Frälsare och Herre. En minskande minoritet i Equmeniakyrkan kritiserar detta utifrån liberalteologiska antaganden som på olika sätt vill försvaga betydelsen av en personlig relation med Jesus, efterföljelse, Bibelns betydelse, evangelisation, uppståndelsen och annat som på detta sätt sätter Jesus i församlingens centrum. Som ett led i detta kritiseras tanken att församlingar är en gemenskap av medlemmar som bekänner Jesus Kristus som Frälsare och Herre. Att då i stället framhålla betjänade – där en del inte har någon bekännelse av Jesus som Frälsare och Herre – är ett sätt att tona ned betydelsen av att ha en relation med Jesus utan att man direkt och uttalat behöver argumentera för detta.

Myten om antalet betjänade kan kopplas samman med en del liberalteologiska argument om att kyrkor måste minska fokus på omvändelse, bekännelse till Jesus, Bibelns betydelse, evangelisation, uppståndelsen och att leva i Jesus efterföljd för att fler människor ska vilja vara med i kyrkors aktiviteter. Som jag tidigare skrivit om finns det ingen forskning som kan visa att ett minskat fokus på Jesus på längre sikt kan kopplas till att nå fler människor, öka intresset för församlingar eller ge ett ökat antal medlemmar. I stället pekar forskningen på det motsatta: församlingar som starkt betonar människors personliga relation med Jesus, efterföljelse, Bibelns betydelse, evangelisation, uppståndelsen och annat som på detta sätt sätter Jesus i församlingens centrum tenderar att stå emot sekulariseringen bäst. Det är dessa församlingar som i störst utsträckning väcker intresse, engagerar medlemmar och får nya medlemmar. Detta överensstämmer med den teologiska tanken att det är Jesus som öppnar vägen till tro och når människor.





Reformerade valsedlar undviker skandal

8 11 2020

Denna text är en krönika i Barometern/Oskarshamns-Tidningen från 20 juli 2020

I två tidigare artiklar har jag diskuterat möjligheten att USA:s president Donald Trump förlorar valet i november men vägrar att avgå. I denna artikel riktas intresset på svenska val. Finns det risk för att ledande politiker och stora delar av väljarkåren inte ska acceptera resultatet i ett riksdagsval?

Mycket tyder på att riskerna med att misstro riksdagsvalets resultat har ökat. En indikator på detta är att allt fler överklagar valresultatet till Valprövningsnämnden, som handhar oegentligheter i samband med allmänna val. Vid valen 2018 kom nästan 700 överklaganden till Valprövningsnämnden, vilket kan jämföras med 5 överklaganden 2006. Till det kan läggas ett upprop mot valfusk på internet som samlade över 9000 namn.

I överklaganden anges ofta att invandrarfientliga partier har särbehandlats negativt. Förutom saken som överklagan gäller kan det finnas annan grogrund till klagomålen. I invandrarfientliga partier har ”lågtillitare” samlats. Vid de mätningar av misstroende som genomförs har inte några större förändringar noterats vad gäller den allmänna nivån av misstroende i befolkningen. Däremot har en stor del av medborgarna som misstror myndigheter och politiker samlats i Sverigedemokraternas  som medlemmar och väljare. En ökad partipolitisk koncentration av misstroende väljare kan fungera som ett drivhus för misstankar om valfusk.

Enligt en sammanställning av Valmyndigheten rör många överklaganden valutgången. Jag har själv noterat anklagelser av valfusk på sociala medier där väljare som sympatiserar med ett parti jämfört ett större stöd för partiet i opinionsundersökningar före valet än vad det faktiska valresultatet visade. Missnöjda personer drar utifrån detta slutsatsen om valfusk. Andra överklagar valresultatet efter att ha snappat upp något på sociala medier eller i massmedia.

Många överklaganden rör förhållanden i vallokaler som ofta är kopplat till valsedlar. Ett parti kan ha delat ut valsedlar i vallokalen. Ett partis valsedlar – oftast Sverigedemokraternas eller något annat invandrarfientligparti – kan ha försvunnit eller anklagas ha försvunnit från vallokalen. Försvunna valsedlar är det enklaste sättet att sabotera valet. Någon ta bort valsedlarna från ett parti man ogillar utan att valförrättarna upptäckt det. Någon annan kan sprida uppgiften om försvunna valsedlar (oavsett vad som hänt) på sociala medier för att sprida misstro om valet.

I andra länder (även de med personval av svensk typ) får väljaren oftast en valsedel som inkluderar alla partier och röstar genom att markera med en penna på valsedeln. I Sverige har varje parti sin egen valsedel. Den enorma mängden valsedlar är en grundläggande anledning till oegentligheter och allmän röra i vallokaler. Om det är något som skulle förhindra oegentligheter i valet och misstro mot ett svenskt valresultat är det en valsedelsreform där varje väljare fick en valsedel som inkluderade alla partier. En valsedelsreform skulle ge säkrare val och undanröja misstro mot svenska val.





Bra jordmån för konspirationsteorier i USA

8 11 2020

Denna text är en krönika i Barometern/Oskarshamns-Tidningen från 18 juli 2020

Det amerikanska presidentvalet i november ser ut att bli en affär mellan den sittande republikanske presidenten Donald Trump och utmanaren från det demokratiska partiet Joe Biden. I dagsläget leder Biden i opinionsmätningarna, men ingen kan idag säga vem som vinner presidentvalet. Som jag nämnde i en tidigare artikel har Trump visat sig ha svårt att erkänna förluster. Skulle han erkänna en valförlust efter presidentvalet i november? Frågan är vem skulle acceptera en sådan tjurskallighet. Skulle inte amerikaner vara rättrådiga och kräva respekt för folkviljan? Det finns anledning för att befara annat.

Sitt starkaste stöd har Trump i Sydstaterna, eller Slavstaterna som de också kallades. År 1861 bröt de med USA. Den direkta orsaken var att Abraham Lincoln med sin ”nordstatsagenda” vann presidentvalet och ville förbjuda slavar. Sydstaterna accepterade inte valresultatet och en president som inte stödde deras politik. En mentalitet som historikern Thomas Sörensen i boken ”Amerikanska inbördeskriget” menar finns kvar i ”Myten om den förlorade saken”. Enligt den myten var slavfrågan inte avgörande för inbördeskriget. Istället var saken Sydstaternas kultur och delstaternas frihet och självbestämmande.

Enligt Sörensen var ledarna i Sydstaternas konfederation – likt Trump – utpräglade dåliga förlorare och vägrade ta ansvar för utgången av inbördeskriget eller beteckna det som en förlust. Istället hade de kämpat en heroisk och nobel befrielsekamp. Hollywood slog mynt av denna myt i filmen ”Borta med vinden”. Myten tycks vara en del i en revanschism och en önskan att återställa saken igen. I Sydstaterna finns en stor mottaglighet att ifrågasätta valsegrar som många vita väljare anses sakna förankring i de gamla slavstaterna. Mycket riktigt har Trump anklagats för att flörta med rasism (om inte annat).

Till denna myt kan läggas en allmänt förekommande misstro mot regering och myndigheter som är vida spridd runtom i USA oavsett politisk hållning. Detta är inte utan fog. Ofta finns korruption och konstigheter. Många amerikaner blir dock inte överraskade av detta, utan snarare förväntar sig att myndigheterna fallerar. Att i denna bördiga jord så missnöje och odla olika konspirationsteorier om vad som ”EGENTLIGEN” pågår är lockande för populistiska politiker som Trump.

Vid sidan av internet och social medier – Trump är en Twitter-kung – finns radio- och TV-kanaler som sprider konspirationsteorier. Fox News har flera gånger förmedlat Trumps teorier om ”Obamagate” och Hillary Clintons e-postmeddelanden. De amerikaner som följer dessa medier är många bland Trumps supportrar. Om dessa medier attackerar ett oönskat valresultat ser många dem som trovärdiga källor.

I USA finns alltså en jordmån för att även vaga anklagelser ska bli trodda och få stöd i stora folklager. Om Trump vill påstå att han vann ett förlorat val finns en mottaglighet för ett sådant budskap i väljarkåren. I min tredje och sista artikel ska jag diskutera liknande risker i Sverige.





Kommer Trump att avgå frivilligt?

8 11 2020

Denna text är en krönika i Barometern/Oskarshamns-Tidningen från 17 juli 2020.

I november är det presidentval i USA. Valet tycks stå mellan den sittande presidenten  republikanen Donald Trump och demokraternas Joe Biden. Mycket kan hända innan valet är över, så det finns ingen anledning att redan nu utropa en segrare. Just nu tycks Biden leda opinionsmätningarna. Vad händer om Biden vinner valet och får majoritet i elektorsförsamlingen? Kommer då Trump att erkänna sig besegrad och avgå frivilligt?

Trump tycks ha svårt att erkänna förluster. Efter presidentvalet 2016 vann Trump majoriteten av elektorerna i den elektorsförsamling som beslutar vem som ska bli president, men fick färre röster i valet än den demokratiske presidentkandidaten Hillary Clinton. Trump har vid ett flertal tillfällen – och på mycket lösa grunder – kommit med anklagelser om valfusk. Han har bland annat påstått att demokraternas röster kommer från döda personer och människor som saknar rösträtt.

En strid om valutgången riskerar att leda till en allvarlig konstitutionell kris i ett av den fria världens viktigaste länder. En sådan kris kommer att ha direkta återverkningar på demokratins globala ställning och ge alibi för förtryckares repressalier i auktoritära länder. I ett par artiklar ska jag diskutera vad det innebär om det amerikanska presidentvalets förlorare inte erkänner sig besegrad. I en tredje artikel reflekterar jag över risken för att det svenska valsystemet ger utrymme för att förlorarna inte accepterar valresultatet.

Vad händer om Trump, efter en valförlust som han inte erkänner, väljer att stanna kvar i Vita huset och agera som om han fortfarande var president? Liknande har tidigare hänt i USA, men då har det gällt någon av delstaternas guvernörer. Experter tycks mena att det inte är en framgångsrik strategi. Alla befogenheter som tillhör presidenten kommer att övergå till en nyvald president 20 januari 2021. I värsta fall får en nyvald president beordra FBI eller Secret Service att arrestera en kvardröjande Trump.

Det amerikanska presidentvalet äger rum i 50 delstater där vinnaren brukar få alla delstatens elektorer till elektorsförsamlingen. Vid flera tillfällen har resultatet från delstaterna varit ifrågasatt. År 2000 i Florida var det oklart om republikanen George W Bush vann delstatens presidentval eller hans demokratiske motståndare Al Gore. Det hela avgjordes i Högsta Domstolen. Det finns också lagliga möjligheter för delstatsparlament att själva besluta om vilka elektorer som ska representera delstaten i elektorsförsamlingen. Jurister har spekulerat om  republikanska delstatsparlament kommer underkänna ett valresultat och själva utnämna elektorer som stödjer Trump.

En sådan ordning skulle antagligen utlösa en juridisk strid ända upp till Högsta Domstolen vars majoritet består av domare som republikanska presidenter nominerat. Oavsett domstolens utslag är risken att ett sådant förfararande ger dåliga förlorare som har mycket svårt att förlika sig med resultatet. Men några har kanske svårare än andra, vilket min nästa artikel tar upp.





Statschefen använde religion som sammanhållande kraft

7 04 2020

Kungen är Sveriges statschef och med anledning av Coronapandemin höll han ett tal som sändes i SVT (talet kan ses här). Statschefen gjorde något som är mycket ovanligt i dagens offentliga samtal. I sitt tal knöt han an till religion som en sammanhållande kraft. Ibland gjorde han det uttalat, men ibland mycket försiktigt och mångtydigt. Men i talet fanns det en klar signal som uppfattades av många troende. Det är dock möjligt att den som inte är troende saknar verktygen för att tolka det religiösa budskapet i statschefens tal. Låt mig gå igenom de punkter som relaterar till framförallt kristen tro.

”Veckan som leder fram till påsk kallas ofta Stilla veckan. Den veckan inleds i dag, på palmsöndagen.” Här anger statschefen för första gången ett möjligt religiöst perspektiv i hans tal med en öppning till kristen tro. Utan att ta bort möjligheten att det också handlar om påsklov och ledighet säger statschefen också ”För mig och för många i vårt land är det en viktig och efterlängtad helg.” Han fortsätter: ”Och många går i kyrkan”.

Sedan ger statschefen en avskalad presentation som utan att fokusera på ett andligt och transcendent perspektiv bredvid det naturliga sammanfattar påskens budskap: ”Oavsett om vi firar den eller inte, tror jag att vi alla kan ta till oss av dess budskap: Vandringen är lång och mödosam. Men i slutet segrar ljuset över mörkret, och vi kan åter känna hopp.” Pandemi, sjukdom och död är en del av mörkret. Förvisso finns hoppet att pandemin en gång ska ta slut, men påskens kristna budskap gäller vår relation med Gud och ett hopp om liv efter döden.

Enligt kristen tro har Jesus lovat att vara med människorna ”alla dagar, tills tidens slut.” (Matteusevangeliet, kapitel 28, vers 20). Med tanke på att statschefen i övrigt hade ett religiöst inslag i sitt tal är det därför möjligt att han i slutet av sitt tal kreativt blandade en känsla av att människor i Sverige har en gemensam uppgift inför hotet från Coronapandemin med religion som sammanhållande kraft. Dels kan han mena att den svenska befolkningen möter hotet tillsammans i civilsamhället och välfärdsstaten (som säkert många sekulära uppfattade meningen). Dels kan det vara en referens till ett gudomligt löfte: ”Och även om det kan kännas svårt, så kom ihåg: Du är inte ensam.”.

Att personer på offentliga positioner på detta sätt poängterar religionens sammanhållande kraft är ovanligt i Sverige. Tidigare har det dock skett indirekt. Ett exempel är Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven som i sitt Almedalstal 2014 citerade Dietrich Bonhoeffer, tysk präst och ett av offren för nazisterna terror, och hans tro om hoppet. Men direkta referenser till religion av den typ som statschefen gjorde i sitt tal är ovanligt. Det återstår att se om statschefen har startat en ny trend.