Reformerade valsedlar undviker skandal

8 11 2020

Denna text är en krönika i Barometern/Oskarshamns-Tidningen från 20 juli 2020

I två tidigare artiklar har jag diskuterat möjligheten att USA:s president Donald Trump förlorar valet i november men vägrar att avgå. I denna artikel riktas intresset på svenska val. Finns det risk för att ledande politiker och stora delar av väljarkåren inte ska acceptera resultatet i ett riksdagsval?

Mycket tyder på att riskerna med att misstro riksdagsvalets resultat har ökat. En indikator på detta är att allt fler överklagar valresultatet till Valprövningsnämnden, som handhar oegentligheter i samband med allmänna val. Vid valen 2018 kom nästan 700 överklaganden till Valprövningsnämnden, vilket kan jämföras med 5 överklaganden 2006. Till det kan läggas ett upprop mot valfusk på internet som samlade över 9000 namn.

I överklaganden anges ofta att invandrarfientliga partier har särbehandlats negativt. Förutom saken som överklagan gäller kan det finnas annan grogrund till klagomålen. I invandrarfientliga partier har ”lågtillitare” samlats. Vid de mätningar av misstroende som genomförs har inte några större förändringar noterats vad gäller den allmänna nivån av misstroende i befolkningen. Däremot har en stor del av medborgarna som misstror myndigheter och politiker samlats i Sverigedemokraternas  som medlemmar och väljare. En ökad partipolitisk koncentration av misstroende väljare kan fungera som ett drivhus för misstankar om valfusk.

Enligt en sammanställning av Valmyndigheten rör många överklaganden valutgången. Jag har själv noterat anklagelser av valfusk på sociala medier där väljare som sympatiserar med ett parti jämfört ett större stöd för partiet i opinionsundersökningar före valet än vad det faktiska valresultatet visade. Missnöjda personer drar utifrån detta slutsatsen om valfusk. Andra överklagar valresultatet efter att ha snappat upp något på sociala medier eller i massmedia.

Många överklaganden rör förhållanden i vallokaler som ofta är kopplat till valsedlar. Ett parti kan ha delat ut valsedlar i vallokalen. Ett partis valsedlar – oftast Sverigedemokraternas eller något annat invandrarfientligparti – kan ha försvunnit eller anklagas ha försvunnit från vallokalen. Försvunna valsedlar är det enklaste sättet att sabotera valet. Någon ta bort valsedlarna från ett parti man ogillar utan att valförrättarna upptäckt det. Någon annan kan sprida uppgiften om försvunna valsedlar (oavsett vad som hänt) på sociala medier för att sprida misstro om valet.

I andra länder (även de med personval av svensk typ) får väljaren oftast en valsedel som inkluderar alla partier och röstar genom att markera med en penna på valsedeln. I Sverige har varje parti sin egen valsedel. Den enorma mängden valsedlar är en grundläggande anledning till oegentligheter och allmän röra i vallokaler. Om det är något som skulle förhindra oegentligheter i valet och misstro mot ett svenskt valresultat är det en valsedelsreform där varje väljare fick en valsedel som inkluderade alla partier. En valsedelsreform skulle ge säkrare val och undanröja misstro mot svenska val.





Bra jordmån för konspirationsteorier i USA

8 11 2020

Denna text är en krönika i Barometern/Oskarshamns-Tidningen från 18 juli 2020

Det amerikanska presidentvalet i november ser ut att bli en affär mellan den sittande republikanske presidenten Donald Trump och utmanaren från det demokratiska partiet Joe Biden. I dagsläget leder Biden i opinionsmätningarna, men ingen kan idag säga vem som vinner presidentvalet. Som jag nämnde i en tidigare artikel har Trump visat sig ha svårt att erkänna förluster. Skulle han erkänna en valförlust efter presidentvalet i november? Frågan är vem skulle acceptera en sådan tjurskallighet. Skulle inte amerikaner vara rättrådiga och kräva respekt för folkviljan? Det finns anledning för att befara annat.

Sitt starkaste stöd har Trump i Sydstaterna, eller Slavstaterna som de också kallades. År 1861 bröt de med USA. Den direkta orsaken var att Abraham Lincoln med sin ”nordstatsagenda” vann presidentvalet och ville förbjuda slavar. Sydstaterna accepterade inte valresultatet och en president som inte stödde deras politik. En mentalitet som historikern Thomas Sörensen i boken ”Amerikanska inbördeskriget” menar finns kvar i ”Myten om den förlorade saken”. Enligt den myten var slavfrågan inte avgörande för inbördeskriget. Istället var saken Sydstaternas kultur och delstaternas frihet och självbestämmande.

Enligt Sörensen var ledarna i Sydstaternas konfederation – likt Trump – utpräglade dåliga förlorare och vägrade ta ansvar för utgången av inbördeskriget eller beteckna det som en förlust. Istället hade de kämpat en heroisk och nobel befrielsekamp. Hollywood slog mynt av denna myt i filmen ”Borta med vinden”. Myten tycks vara en del i en revanschism och en önskan att återställa saken igen. I Sydstaterna finns en stor mottaglighet att ifrågasätta valsegrar som många vita väljare anses sakna förankring i de gamla slavstaterna. Mycket riktigt har Trump anklagats för att flörta med rasism (om inte annat).

Till denna myt kan läggas en allmänt förekommande misstro mot regering och myndigheter som är vida spridd runtom i USA oavsett politisk hållning. Detta är inte utan fog. Ofta finns korruption och konstigheter. Många amerikaner blir dock inte överraskade av detta, utan snarare förväntar sig att myndigheterna fallerar. Att i denna bördiga jord så missnöje och odla olika konspirationsteorier om vad som ”EGENTLIGEN” pågår är lockande för populistiska politiker som Trump.

Vid sidan av internet och social medier – Trump är en Twitter-kung – finns radio- och TV-kanaler som sprider konspirationsteorier. Fox News har flera gånger förmedlat Trumps teorier om ”Obamagate” och Hillary Clintons e-postmeddelanden. De amerikaner som följer dessa medier är många bland Trumps supportrar. Om dessa medier attackerar ett oönskat valresultat ser många dem som trovärdiga källor.

I USA finns alltså en jordmån för att även vaga anklagelser ska bli trodda och få stöd i stora folklager. Om Trump vill påstå att han vann ett förlorat val finns en mottaglighet för ett sådant budskap i väljarkåren. I min tredje och sista artikel ska jag diskutera liknande risker i Sverige.





Kommer Trump att avgå frivilligt?

8 11 2020

Denna text är en krönika i Barometern/Oskarshamns-Tidningen från 17 juli 2020.

I november är det presidentval i USA. Valet tycks stå mellan den sittande presidenten  republikanen Donald Trump och demokraternas Joe Biden. Mycket kan hända innan valet är över, så det finns ingen anledning att redan nu utropa en segrare. Just nu tycks Biden leda opinionsmätningarna. Vad händer om Biden vinner valet och får majoritet i elektorsförsamlingen? Kommer då Trump att erkänna sig besegrad och avgå frivilligt?

Trump tycks ha svårt att erkänna förluster. Efter presidentvalet 2016 vann Trump majoriteten av elektorerna i den elektorsförsamling som beslutar vem som ska bli president, men fick färre röster i valet än den demokratiske presidentkandidaten Hillary Clinton. Trump har vid ett flertal tillfällen – och på mycket lösa grunder – kommit med anklagelser om valfusk. Han har bland annat påstått att demokraternas röster kommer från döda personer och människor som saknar rösträtt.

En strid om valutgången riskerar att leda till en allvarlig konstitutionell kris i ett av den fria världens viktigaste länder. En sådan kris kommer att ha direkta återverkningar på demokratins globala ställning och ge alibi för förtryckares repressalier i auktoritära länder. I ett par artiklar ska jag diskutera vad det innebär om det amerikanska presidentvalets förlorare inte erkänner sig besegrad. I en tredje artikel reflekterar jag över risken för att det svenska valsystemet ger utrymme för att förlorarna inte accepterar valresultatet.

Vad händer om Trump, efter en valförlust som han inte erkänner, väljer att stanna kvar i Vita huset och agera som om han fortfarande var president? Liknande har tidigare hänt i USA, men då har det gällt någon av delstaternas guvernörer. Experter tycks mena att det inte är en framgångsrik strategi. Alla befogenheter som tillhör presidenten kommer att övergå till en nyvald president 20 januari 2021. I värsta fall får en nyvald president beordra FBI eller Secret Service att arrestera en kvardröjande Trump.

Det amerikanska presidentvalet äger rum i 50 delstater där vinnaren brukar få alla delstatens elektorer till elektorsförsamlingen. Vid flera tillfällen har resultatet från delstaterna varit ifrågasatt. År 2000 i Florida var det oklart om republikanen George W Bush vann delstatens presidentval eller hans demokratiske motståndare Al Gore. Det hela avgjordes i Högsta Domstolen. Det finns också lagliga möjligheter för delstatsparlament att själva besluta om vilka elektorer som ska representera delstaten i elektorsförsamlingen. Jurister har spekulerat om  republikanska delstatsparlament kommer underkänna ett valresultat och själva utnämna elektorer som stödjer Trump.

En sådan ordning skulle antagligen utlösa en juridisk strid ända upp till Högsta Domstolen vars majoritet består av domare som republikanska presidenter nominerat. Oavsett domstolens utslag är risken att ett sådant förfararande ger dåliga förlorare som har mycket svårt att förlika sig med resultatet. Men några har kanske svårare än andra, vilket min nästa artikel tar upp.





Statschefen använde religion som sammanhållande kraft

7 04 2020

Kungen är Sveriges statschef och med anledning av Coronapandemin höll han ett tal som sändes i SVT (talet kan ses här). Statschefen gjorde något som är mycket ovanligt i dagens offentliga samtal. I sitt tal knöt han an till religion som en sammanhållande kraft. Ibland gjorde han det uttalat, men ibland mycket försiktigt och mångtydigt. Men i talet fanns det en klar signal som uppfattades av många troende. Det är dock möjligt att den som inte är troende saknar verktygen för att tolka det religiösa budskapet i statschefens tal. Låt mig gå igenom de punkter som relaterar till framförallt kristen tro.

”Veckan som leder fram till påsk kallas ofta Stilla veckan. Den veckan inleds i dag, på palmsöndagen.” Här anger statschefen för första gången ett möjligt religiöst perspektiv i hans tal med en öppning till kristen tro. Utan att ta bort möjligheten att det också handlar om påsklov och ledighet säger statschefen också ”För mig och för många i vårt land är det en viktig och efterlängtad helg.” Han fortsätter: ”Och många går i kyrkan”.

Sedan ger statschefen en avskalad presentation som utan att fokusera på ett andligt och transcendent perspektiv bredvid det naturliga sammanfattar påskens budskap: ”Oavsett om vi firar den eller inte, tror jag att vi alla kan ta till oss av dess budskap: Vandringen är lång och mödosam. Men i slutet segrar ljuset över mörkret, och vi kan åter känna hopp.” Pandemi, sjukdom och död är en del av mörkret. Förvisso finns hoppet att pandemin en gång ska ta slut, men påskens kristna budskap gäller vår relation med Gud och ett hopp om liv efter döden.

Enligt kristen tro har Jesus lovat att vara med människorna ”alla dagar, tills tidens slut.” (Matteusevangeliet, kapitel 28, vers 20). Med tanke på att statschefen i övrigt hade ett religiöst inslag i sitt tal är det därför möjligt att han i slutet av sitt tal kreativt blandade en känsla av att människor i Sverige har en gemensam uppgift inför hotet från Coronapandemin med religion som sammanhållande kraft. Dels kan han mena att den svenska befolkningen möter hotet tillsammans i civilsamhället och välfärdsstaten (som säkert många sekulära uppfattade meningen). Dels kan det vara en referens till ett gudomligt löfte: ”Och även om det kan kännas svårt, så kom ihåg: Du är inte ensam.”.

Att personer på offentliga positioner på detta sätt poängterar religionens sammanhållande kraft är ovanligt i Sverige. Tidigare har det dock skett indirekt. Ett exempel är Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven som i sitt Almedalstal 2014 citerade Dietrich Bonhoeffer, tysk präst och ett av offren för nazisterna terror, och hans tro om hoppet. Men direkta referenser till religion av den typ som statschefen gjorde i sitt tal är ovanligt. Det återstår att se om statschefen har startat en ny trend.





Hur bra tippade hockeyexperterna SHL 2019/2020?

14 03 2020
Bildresultat för le mat pokal

Nu har grundserien i Svenska hockeyligan (SHL) avslutats och i Coronavirusets tider får vi supportrar vänta ytterligare på slutspelet, kampen om Le Mat-pokalen och titeln svenska mästare. Redan inför första SHL-matchen i höstas publicerade flera hockeyexperter tips om hur serien skulle sluta. Jag har lyckats luska fram 50 hockeyexperter som publicerat sina tips offentligt i en tidning eller något liknande. Hur bra tippade dessa experter resultatet av SHL 2019/2020?

För att ta reda på detta har jag jämfört hockeylagens faktiska placering i den färdigspelade SHL-serien med den placering som respektive expert tippade att laget skulle få efter 52 omgångar. För att mäta detta används rangordningskorrelationsmåttet Spearmans rho. Detta mått sammanfattar likheten mellan två rangordningar genom att jämföra platsen i tabellen som experternas tippade att hockeylagen skulle ha inför säsongsstarten med deras faktiska placering i den färdigspelade tabellen. Spearmans rho varierar mellan –1,00 (två helt olika rangordningar) och +1,00 (två exakt likadana rangordningar). Ju närmare +1,00 tipset från en expert kommer, desto bättre stämmer tipset med resultatet av SHL-serien. Ju större avstånd mellan tippad och faktisk placering i SHL-tabellen, desto lägre värde. I tabell 1 redovisas hur väl tipset från 50 experter överensstämmer med resultatet av SHL 2019/2020.

Tabell 1: Samband mellan lagens placering i SHL:s sluttabell 2019/20 och tippad placering (Spearmans rho).

Den som bäst tippade hockeylagens placering i SHL-serien är Aftonbladets Mats Wennerholm som redan i juni presenterade sitt kamikazetips. Wennerholms seger är tämligen överlägsen. Det är betydligt jämnare mellan de korrelationer som avgör övriga experters placering. Jag har tidigare kontrollerat hockeyexperternas tips för säsongen 2016/2017 (se här). En viktig skillnad är att jag för några år sedan endast kunde hitta en kvinnlig hockeyexpert – Anna Lindbäck som då jobbade på Aftonbladet – medan det nu finns fler hockeyexperter som är kvinnor. Men alltjämt dominerar männen bland hockeyexperterna, speciellt bland denna upplaga av Aftonbladets tippande hockeyexperter som endast består av män. Tabell 1 visar också att alla experter tenderade att ha mer rätt än fel när de tippade – inget experttips har fått en negativ korrelation med det faktiska SHL-resultatet.





Konspirationsteorierna kommer

12 12 2019

För en tid sedan ställde en journalist frågor till mig om Annie Lööfs medverkan vid ett av Bilderbergsgruppens möten. Dessa möten mellan internationella makthavare startades i mitten av 1950-talet. Vad som diskuteras och vem som säger vad, håller de internt, vilket är vanligt för att skapa samtal baserat på ömsesidigt förtroende.

Upplägget har skapat en omfattande diskussion om vad detta är för möte. Det finns människor som menar att jordens framtid bestäms på dessa möten där makthavare kommer överens med varandra. I och med Lööfs medverkan på gruppens möte 2017 blev en del övertygade om att de bestämde att hon skulle bli svensk statsminister. I verkligheten har ett tjogtal svenska politiker deltagit på Bilderberggruppen och endast ett fåtal har blivit statsminister efter en sådan inbjudan. Vi som är övertygade att det är den av svenska väljare framröstade riksdagen som utser statsminister ställer oss främmande för denna typ av föreställningar.

Anklagelser om dolda förehavanden om rör viktiga händelser – historiska, politiska och andra samhällsfenomen – som i huvudsak är grundlösa kallas ofta för konspirationsteorier. Myterna runt Bilderberggruppen är bara en av många. Det finns konspirationsteorier som har haft ödesdigra och avskyvärda följder. Det räcker med att nämna de nazistiska utrotningslägren där miljontals judar dödades.

Mycket pekar på att konspirationsteorierna blir allt vanligare, sprids allt mer och att deras anhängare blir allt fler. En bärande orsak är internet och sociala medier som blixtsnabbt kan sprida olika rykten. Till exempel sprider nu konspirationsteoretiker väl valda delar av artikeln som journalisten skrev efter att ha intervjuat mig om Bilderberggruppen på nätet. Konspirationsteorier startar ofta i en marginell företeelse som förstoras upp till enorma proportioner. Sådant exempel är anklagelser om valfusk, speciellt från personer vars favoritparti inte fått samma valframgång som de förväntade sig. Var det inte skumt att det faktiska valresultatet skiljde sig så mycket från de mest positiva opinionsmätningarna för partiet? Till dessa misstankar kan läggas anmälningarna om felaktigheter till Valprövningsnämnden. Sedan kokas konspirationsteorierna igång, sprids och göder varandra på sociala medier.

De värdeförändringar som sker bland medborgarna kan också påverka den ökade spridningen av konspirationsteorier. Auktoritetstron minskar och kan kombineras med populismens misstro. När etablerade auktoriteter på olika sätt avfärdar konspirationsteorier blir de inte trodda. Snarare ser de som tror på konspirationsteorierna sådana avfärdanden som ett bevis för att det finns en konspiration. De som avfärdar konspirationsteorin är antingen naiva eller med i konspirationen.

Är konspirationsteorier farliga? Ja, om makthavare utnyttjar dem. Den mest kände av dagens politiker som använder konspirationsteorier är Donald Trump som bland annat sprider rykten om omfattande valfusk där människor som inte är amerikanska medborgare ändå röstat i presidentvalet och andra rykten om invandrare. Det är när makthavare bygger sin politik på konspirationsteorier som människor kan komma i kläm. Antisemitismens resultat visar detta.

Krönika publicerad i Barometern/Oskarshamns-Tidningen 2 september 2019.





GAL/TAN-skalan i framtiden

19 11 2019

Sommaren 2016 slog GAL/TAN-skalan ned i svensk politisk debatt. Till skillnad från vänster-högerskalan som fokuserar statens roll i samhällsekonomin, handlar GAL/TAN istället om icke-materiella värderingar. GAL står för grönt, alternativt och libertärt och är den ideologiska polen för värderingar som bejakar individualistiskt självförverkligande, normkritik och auktoritetsuppror, gränsöverskridande samt globalisering. TAN står för traditionellt, auktoritärt och nationellt och som istället betonar värden som nationell gemenskap med stark invandringskritik, klara auktoriteter och traditionella normer samt hårda straff för dem som bryter mot dem.

GAL/TAN-skalan är dock över 15 år gammal och var ett försök att sammanfatta och ena en vildvuxen och mångfaldig terminologi som beskrev likartade värderingar. Fast redan i mitten av 1980-talet prognosticerade statsvetaren Scott Flanagan att de politiska konflikterna i allt större utsträckning kommer att gå på tvärs med den gamla vänster-högerskalan och stå mellan auktoritära och libertära värderingar. Ännu tidigare fanns konflikten mellan kulturkonservativa och kulturradikala.

Forskning ger empiriskt stöd för GAL/TAN-skalans politiska betydelse, men en del har reagerat negativt på dess existens. Till vänster har marxister anklagat GAL/TAN-skalan för att vara en nyliberal konspiration för att minska intresset för klass, fördelningspolitik och den ekonomiska vänster-högerskalan. Från politiskt högerhåll anklagas istället GAL för att vara en synonym för god och TAN för ond. Kanske skulle det vara bättre att beskriva konflikten som att stå mellan kulturkonservativa och kulturradikala?

Kan GAL/TAN-skalan försvinna från svensk debatt lika snabbt som den kom? Somliga menar att GAL/TAN-skalan egentligen handlar om flyktingfrågan. Om dess betydelse minskar så vittrar GAL/TAN-skalan sönder och den ekonomiska vänster-högerskalan står ensam kvar.

Andra menar också att GAL/TAN-skalan kommer att vittra sönder, men att anledningen är att det redan står klart att GAL-sidan kommer att vinna. De menar att för varje ny generation som ersätter en gammal ökar andelen med GAL-värderingar medan personer med TAN-värderingar minskar. Just nu befinner vi oss på brytpunkten där grupperna med GAL- respektive TAN-värderingar väger jämnt. TAN-sidan mobiliserar därför för det som kommer att bli den sista striden innan personer med GAL-värderingarna är i klar majoritet och konflikten är över. Ett motargument mot en sådan utveckling är att det alltid kommer nya frågor där konflikten står mellan GAL och TAN. Även om GAL-värderingar breder ut sig kommer det alltid finnas en grupp som mobiliserar emot den senaste konflikten och som kommer att representera TAN-värderingarna.

En tredje ståndpunkt är att GAL/TAN-konflikten är här för att stanna, men att den kommer att absorberas av vänster-högerskalan. Vad som menas med absorberas är delvis oklart. En variant är att personer med GAL-värderingar allt mer tenderar att vara för att staten ska ha en större roll i samhällsekonomin medan personer med TAN-värdering gillar marknadsekonomi. Eller är det så att de ekonomiska konflikterna klingar av och skillnaderna mellan olika ståndpunkter blir så små att de uppfattas som meningslösa, samtidigt som personer med GAL-värderingar kallar sig vänster och personer med TAN-värderingar kallar sig höger? Det betyder snarare att vänster-högerskalan har absorberats av GAL/TAN-skalan.

Vad som händer med GAL/TAN-skalan får framtiden utvisa.

Krönika publicerad i Barometern/Oskarshamns-Tidningen 16 augusti 2019 (http://www.barometern.se/ledare/magnus-hagevi-har-gal-tan-skalan-en-framtid/ ).





Allt fler vill satsa på ett samhälle med kristna värden

11 03 2019

Tycker du att det är töntigt att vara kristen? Lite överraskande påstår David Thurfjell i sin bok Det gudlösa folket det. Som belägg för sitt påstående har Thurfjell intervjuat några utvalda personer på Södermalm i Stockholm. Varken södermalmsborna eller de som Thurfjell valde att intervjua behöver dock vara speciellt representativa med den svenska befolkningen. Baserat på dessa intervjuer menar ändå Thurfjell att det bara är en viss typ av troende som kallar sig kristna eftersom de och andra tycker att kristna är någon form av frikyrklig religiositet. När jag själv genom Surveyinstitutet genomfört frågeundersökningar av ett representativt urval av svenska befolkningen visar resultatet på något annat. På en direkt fråga identifierar sig omkring hälften av svenska befolkningen som kristna, trots att de flesta av dessa inte är aktiva i någon kyrka och en del tror inte på Gud. Det är något i Thurfjells påstående som inte stämmer.

Andelen som identifierar sig som kristna har dock avtagit något de senaste åren. Andelen som vill satsa på ett samhälle med kristna värden har däremot ökat på senare tid. I figur 1 redovisas andelen som identifierar sig som kristna och vill satsa på ett samhälle med kristna värden i Surveyinstitutets frågeundersökningar Survey 2010, 2014 och 2018.

Andelen som identifierar sig som kristna är förhållandevis stabil (om än något avtagande) runt hälften av befolkningen, medan ungefär en femtedel tyckte att förslaget att satsa på ett samhälle med kristna värden är bra (de som svarat mycket eller ganska bra) 2010 och 2014. År 2018 har dock andelen som tycker att det är ett bra förslag att satsa på ett samhälle med kristna värden fördubblats till 40 procent av befolkningen. Stödet för att satsa på kristna värden i samhället har inte varit så starkt sedan mitten av 1980-talet. Förvisso finns ett ökat religiöst intresse bland den svenska befolkningen (läs här), men att det plötsligt dragit en väckelse över landet verkar inte troligt. I så fall borde inte andelen som identifierar sig som kristna vara så stabil.

En i sammanhanget intressant fråga är vad människor tänker på när de vill satsa på ett samhälle med kristna värden? Är det att älska sin nästa som sig själv, att förvalta skapelsen eller att tjäna andra? Eller är det istället mer exklusiva anspråk; att det svenska samhället ska vara för människor som har kulturell bakgrund i kristendom (även om de själva inte är kristna)? Andra – icke-kristna som muslimer, till exempel – skulle då ha att anpassa sig till de värden som dominerar i Sverige och som många kan uppfatta som baserade på kristendom. En del kan till och med tycka att det i ett samhälle som satsar på kristna värden inte ska finnas muslimska invånare. Det ökade stödet för att satsa på ett samhälle med kristna värden kan således vara knutet till en främlingsfientlig attityd. I så fall borde viljan att satsa på ett samhälle med kristna värden ha samband med åsikter som vill minska det svenska flyktingmottagandet.

I figur 2 presenteras sambandet mellan å ena sidan kristen identitet och viljan att satsa på ett samhälle med kristna värden och, å andra sidan, stödet för förslaget att Sverige bör ta emot färre flyktingar. Sambandsmåttet är Pearsons r som varierar mellan +1,00 och –1,00. Om det inte finns något samband mellan kristna värden och åsikt om flyktingmottagandet så är Pearsons r 0 eller nära 0. Ett positivt samband visar i detta fall på att människor med kristen identitet respektive de som vill satsa på ett samhälle med kristna värden också tenderar att stödja ett minskat flyktingmottagande. Ett negativt samband visar i detta fall på att människor med kristen identitet respektive de som vill satsa på ett samhälle med kristna värden tenderar att motsätta sig ett minskat flyktingmottagande. Ju starkare positiva värden som Pearsons r visar, desto vanligare är det att kristna respektive de som vill satsa på ett samhälle kristna värden också vill minska flyktingmottagandet. Ju starkare negativa värden som Pearsons r visar, desto vanligare är det att kristna respektive de som vill satsa på ett samhälle med kristna värden tar avstånd från förslaget att Sverige ska ta emot färre flyktingar.

Enligt figur 2 tenderar såväl människor som identifierar sig kristna (röd stapel) och som vill satsa på ett samhälle med kristna värden (blå stapel) att vilja begränsa flyktingmottagandet 2010, 2014 och 2018. Sambandet mellan kristen identitet och förslaget att ta emot färre flyktingar är dock mycket svagt (mellan r=+0,03 och r=+0,08). Endast 2014 och 2018 uppnår detta samband de gängse kriterierna för statistisk signifikans. Bland de som vill satsa på ett samhälle med kristna värden finns det ett något starkare och signifikant samband med åsikten om minskat flyktingmottagande. Dessutom blir sambandet starkare (om än alltjämt modest) över tid: 2010 är sambandet r=+0,08, 2014 r=+0,11 och 2018 r=+0,19. Under samma tid har motsvarande samband mellan flyktingopinionen och de som identifierar sig som kristna inte utvecklats på samma sätt. Det är de som vill satsa på ett samhälle med kristna värden som i allt större utsträckning har samband med en restriktiv flyktingopinion.

Till skillnad från människor som identifierar sig som kristna har således personer som vill satsa på ett samhälle med kristna värden i allt större utsträckning samband med en främlingsfientlig opinion. Detta pekar på att det ökade stödet för att satsa på ett samhälle med kristna värden inte kommer från en religiös förändring i den svenska befolkningen, utan istället är det ett resultat av flyktingnegativa attityder. Den ökade viljan att satsa på kristna värden i det svenska samhället är således en markering för att utestänga personer med utländsk bakgrund – gissningsvis muslimer. Trovärdigheten i en sådan tolkning förstärks vid en studie av flyktingopinionen bland aktiva kristna (personer som identifierar sig som kristna och besöker gudstjänst minst en gång i månaden). År 2018 var sambandet mellan aktiva kristna och åsikten att Sverige bör ta emot färre flyktingar negativt (r=–0,10). Jämfört med resten av befolkningen tenderar således aktiva kristna att vara något mer avvisande till att Sverige ska ta emot färre flyktingar.

Allt fler svenskar vill satsa på ett samhälle med kristna värden. Men det tycks inte härröra från någon religiös förändring. Snarare kan uppgången till viss del förklaras av invandrarkritiska människors vilja att kunna exkludera människor som de menar inte är anpassade till vad de uppfattar vara kristna värden. Därmed kopplas inställningen till kristna värden till libertära och auktoritära värden och den ideologiska dimension som en del kallar GAL/TAN (jag har skrivit om libertära och auktoritära värden här, här och här samt pratat om det här). Religionen har dock ett sammansatt förhållande till libertära och auktoritära värden. Många med invandrarkritiska åsikter är också kritiska till religion som fenomen (läs mer om det här) och under valrörelsen 2018 kritiserades religionens roll i samhället utifrån mer auktoritära värderingar (läs mer om det här).

Att enhetligt och förenklat beskriva religionens roll i det svenska samhället eller svenskar attityd till religion är något som inte låter sig göras, i alla fall inte längre. Det är komplicerat. Om något tycks det splittrade sättet som religion och kristendom används i politiken tyda på att religionens roll i samhället håller på att omförhandlas.





Regeringens stöd i riksdagen

25 02 2019

Efter en lång period av regeringssonderingar och –förhandlingar fick Stefan Löfven förnyat förtroende av riksdagen som statsminister. Även efter detta riksdagsval formades en socialdemokratisk-miljöpartistisk regering. Stödet i form av regeringspartiernas andel av riksdagsmandaten är bland de minsta sedan enkammarriksdagen kom till 1970. I tabellen nedan redovisas regeringspartiernas stöd i riksdagen räknat i andel av riksdagsmandaten, så kallad parlamentariskt stöd.

Som synes är den utlovade regeringen en av de svagaste vad gäller parlamentariskt stöd under enkammarriksdagen. Av totalt 18 regeringar är den tillträdande regeringen trea från slutet i parlamentarisk styrka. Starkast parlamentariskt stöd har borgerliga koalitionsregeringar haft. Den parlamentariskt starkaste S-ledda regeringen kommer först på sjätte plats. Under enkammarriksdagen har Socialdemokraterna aldrig bildat en majoritetsregering.

S+MP-regeringen fick sitt grön-gula ljus i riksdagsvoteringen genom att Löfven – vid sidan av riksdagsledamöterna från regeringspartierna – släpptes fram av Centerpartiet, Liberalerna och Vänsterpartiet. Viljan att hålla Sverigedemokraterna från politiskt inflytande och en sakpolitisk uppgörelse mellan regeringspartierna samt Centerpartiet och Liberalerna ligger bakom Löfvens stöd i riksdagen. Redan från början har dock politiska kommentatorer undrat om Löfvens senaste regering klarar att sitta kvar mandatperioden ut. Har regeringen ett för svagt stöd i riksdagen?

Parlamentarisk styrka är en sak, en regerings överlevnadsförmåga en annan. Regeringens överlevnadsförmåga indikeras i tabellen med en asterix (*) efter de regeringar som avgått före ordinarie riksdagsval och således inte suttit till mandatperiodens slut. Det är då möjligt att notera att två av de regeringar som avgått i förtid också haft ett starkt parlamentariskt stöd (två borgerliga majoritetsregeringar på första och tredje plats i tabellen). Till dessa kommer också den relativt svaga socialdemokratiska minoritetsregeringen 1988-1990 på tionde plats. De borgerliga regeringarna avgick på grund av interna motsättningar i regeringskoalitionen, medan den socialdemokratiska regeringen avgick på grund av bristande stöd i riksdagen.

Förvisso kan en regering med egen majoritet ha det lättare att överleva än en regering som saknar denna majoritet. Men det är inte det enda som ska till för att en regering ska överleva. För det första kan den parlamentariska situationen vara mer eller mindre gynnsam för en regering. Ju fler oppositionspartier som kan tänka sig att ingå överenskommelser med en regering, desto lättare har den att sitta kvar under hela mandatperioden. När en minoritetsregering förlorar denna förmåga till överenskommelser med oppositionen får den uppenbara problem. För det andra kan en koalitionsregering få problem genom interna motsättningar. Om motsättningarna blir för stora spricker regeringen och avgången är ett faktum. En koalitionsregering utan egen majoritet, med liten förmåga att nå överenskommelser med oppositionen och med interna motsättningar kan antas gå en dyster framtid tillmötes. I nuläget vet vi blott att den föreslagna S+MP-regeringen är en koalitionsregering med svagt parlamentarisk stöd. Med tiden får vi att få veta vilka andra utmaningar den kommer att möta.





Vem bildar nästa regering?

8 10 2018

Vilken regering ska den nyvalda riksdagen rösta fram? Hur ska en regering kunna bildas och dessutom kunna styra riket? En idé med blockpolitiken var att forma majoritetsregering baserad på något av respektive block. Efter valdagen är det ett fjärran ideal. Inget av blocken är i närheten av en egen riksdagsmajoritet. I förhållande till valresultat och mandatfördelning i riksdagen är det inte någon självklarhet vilka partier som kommer att bilda nästa regering. Men utifrån olika uttalanden och utfästelser inför valet som de olika partierna gjort är det möjligt att resonera om svårigheter och möjligheter i samband med talmansrundorna.

Varje tanke på att forma någon typ av majoritetsregering stöter på problem. Vad gäller Sverigedemokraterna har alla andra riksdagspartier sagt att det är otänkbart att ha med dem i regering. För de borgerliga partierna är det dessutom otänkbart att sitta i en regering med Vänsterpartiet. Det är då matematiskt omöjligt att bilda en majoritetsregering utan att Socialdemokraterna medverkar.

Skulle Socialdemokraterna kunna tänka sig bilda regering med samtliga allianspartier? Detta är inte sannolikt. Dessutom skulle det vara svårt för en sådan koalition att ena sig om vem som skulle vara statsminister. I samband med den första talmansrundan efter valet har Stefan Löfven dessutom tackat nej till att vara någon form av stödparti till en Alliansregering.

Om Moderaterna ställs utanför en regering krävs regeringsmedverkan av alla övriga partier – Socialdemokraterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna och Miljöpartiet – för att den ska erhålla majoritet. Det är knappast troligt att Kristdemokraterna Liberalerna och Centerpartiet skulle gå med på att lämna Moderaterna utanför en regering. Dessutom är det tveksamt om i valet sarjade miljöpartister skulle hoppa på något regeringsuppdrag överhuvudtaget. De partier som sitter i regering tappar i genomsnitt tre procentenheter av sitt röststöd under en mandatperiod. Eftersom Miljöpartiet ligger nära procentspärren till riksdagen har de inte råd att ta några risker. Därmed är det svårt att bilda en majoritetsregering.

Det finns flera möjliga minoritetsregeringar. En del har föreslagit en regering bestående av Socialdemokraterna och Moderaterna. Men jag bedömer att de ideologiska avstånden mellan dessa partier är för stora. Istället tror jag att en minoritetsregering måste vara en form av mittenregering. Det betyder att den har partier både till vänster och höger om sig, men också auktoritära och anti-auktoritära partier utanför regeringen. En minoritetsregering bör vid förhandlingar kunna pressa oppositionspartierna till vänster (eller höger) att komma överens genom att hota med att istället göra upp med partierna till höger (eller vänster). En minoritetsregering kan däremot inte innehålla partierna längst till vänster eller längst till höger i partisystemet. Förslag som kommer från en minoritetsregering med sådana flygelpartier riskerar att få sina förslag bortröstade av en enig opposition.

Löfven drömmer om att leda en mittenregering. Det är därför han inte vill ha med Vänsterpartiet i en regering, men gärna Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Ett problem med en sådan regering är att den, eftersom det är en minoritetsregering, måste ha så stort stöd av partier utanför regeringen så att de inte röstar emot den. Det är svårt att se vem som skulle stödja Löfvens drömregering genom att till exempel lägga ned sina röster i statsministeromröstningen. Skulle Vänsterpartiet släppa fram en regering med centerpartister och liberaler på viktiga positioner? Eller skulle Moderaterna, Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna lägga ned sina röster så att Löfven blir statsminister? Ett annat problem med Löfvens drömregering är att centerpartisterna mycket klart talat om för väljarna att de inte ska sitta i en regering med Stefan Löfven som statsminister. Något sådant skulle i och för sig kunna lösas med att Annie Lööf blev statsminister i Löfvens drömregering. Det kan dock tyckas vara konstigt att ett parti som var tolfte väljare röstat på ska leda en regering där ett parti ingår som har mångdubbelt fler väljare.

Men det är inte självklart att Socialdemokraterna behövs i en mittenregering. Kanske kan en Alliansregering beskrivas som en mittenregering med rödgröna partier till vänster och Sverigedemokrater till höger. För att en minoritetsregering ska bli vald måste dock något parti som inte sitter i regeringen tolerera den genom att åtminstone lägga ner sina röster. Det är tveksamt om någon av Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna skulle släppa fram en sådan regering. Om Sverigedemokraterna skulle kunna trugas att lägga ner sina röster till förmån för en Alliansregering så innebär det någon form av överenskommelse mellan Alliansen och Sverigedemokraterna. Det är inte troligt att Centerpartiet och Liberalerna skulle gå med på något sådant.

Det har då talats om en regering bestående av Moderaterna och Kristdemokraterna som också tolereras av Centerpartiet och Liberalerna å ena sidan samt Sverigedemokraterna å andra sidan. Här har Centerpartiet och Liberalerna inte varit lika tydliga, men för dem måste risken vara uppenbar att deras löften om att inte ge Sverigedemokraterna inflytande kan tyckas bli svikna vid denna typ av arrangemang. Det som kan vara lockande för Centerpartiet och Liberalerna att släppa fram en M+KD-regering är att de från gång till annan kan agera opposition och få röster av dem som är missnöjda med regeringspolitiken. Det som talar emot att Centerpartiet och Liberalerna skulle få rollen som ”halv-opposition” är att de impopulära beslut som en M+KD-regering kommer att fatta antagligen kommer att kräva stöd bland annat från Centerpartiet och Liberalerna. Att vara i opposition mot sin egen politik är nog en svår manöver.

Kvar finns ett par partier som alla regeringsfähiga partier tycks vilja ha med i en regering: Centerpartiet och Liberalerna. Det kan tyckas svårt att rösta emot en regering med partier som man så uttryckligen sagt sig villa regera tillsammans med. En sådan regering är mycket liten, men inte lika liten som Ola Ullstens Folkpartiregering 1978-1979. En liten C/L-regering skulle ha svårt att driva en helt egen agenda i riksdagen, men med ett uttalat förhandlingsmandat skulle dess politik bygga på hoppande riksdagsmajoriteter. Vad sägs om att Annie Lööf bildar en mittenregering bestående av centerpartister och liberaler?