”Om det vore val idag…”

29 10 2016

Kanske är det lite pinsamt, men jag älskar opinionsundersökningar om partisympatier. Mätningar av partisympatier säger något om opinionen bland väljarna. Vilket block är störst? Vilka möjligheter finns att bilda majoritet? Hur går dansen runt riksdagsspärren på fyra procent? Men det som är roligast är nog att mätningarna inte säger allt utan lämnar utrymme för spekulation. Varför ser stödet för partierna ut som det gör? Tolkningar av mätningarna är intressanta.

Ofta inleds redovisningen av en partisympatiundersökning med en mening av typen ”om det vore val idag så skulle” det ena och det andra hända de olika partierna. Problemet med detta är att det inte är val när mätningen genomförs. Ingen valkampanj har ägt rum. Millimeterrättvisan i massmedia där partierna får framträda lika mycket finns bara inför valen. Mellan valrörelserna dominerar de stora partierna i större utsträckning. De osäkra väljarna behöver inte bestämma sig förrän valdagen. Dessutom förekommer ingen taktikröstning i opinionsmätningar. Vid riksdagsvalen kan väljare låta bli att rösta på sitt bästa parti och istället rösta på ett litet parti som riskerar att få färre än fyra procent av rösterna och trilla ur riksdagen. Väljare taktikröstar inte för att de vill vara snälla mot det lilla partiet, utan för att det kan behövas för att väljarens favoritparti ska komma i regeringsställning. Denna dynamik finns inte med i opinionsundersökningarna. Därför kan inte en opinionsmätning jämföras med ett riksdagsval och det ter mig lite meningslöst att räkna om procentsiffrorna i en opinionsmätning till riksdagsmandat.

Jag tycker det är intressant att spekulera om varför partiernas stöd ökar och minskar i opinionsmätningarna och fundera på hur den allmänna opinionen kan påverka politiken framöver. Det är roligt att spekulera, men ingen vet egentligen varför partiernas stöd skiftar i de olika opinionsmätningar som publiceras. För det krävs en helt annan typ av omfattande undersökningar än de som opinionsföretagen redovisar. En sådan studie redovisas i min bok Den svenska väljaren 2014. Genom att i mer genomgripande undersökningar ställa flera frågor till väljarna i urvalet ökar möjligheten att förklara röstningsbeteende. Men ingen undersökning täcker allt, varför det alltid finns intressanta politiska förhållanden kvar att undersöka ytterligare.





Idealitet, jämställdhet och individualism

26 09 2016

Det var kväll något efter klockan fem i mitt barndomshem i början av 1970-talet. Min mamma var hemmafru och hade brett en smörgås, kokat kaffe och gjort i ordning pappas andra portfölj med handlingarna för kvällens sammanträde. När pappa kom hem stod han innanför ytterdörren utan att ta av sig rock och hatt, åt smörgåsen, svepte en kopp kaffe och bytte jobbportföljen mot församlingsportföljen där ordförandeklubban låg. Sedan sa han god natt till mig och gick iväg till kvällens sammanträde.

Minnet från min barndoms tambur var nog inte så ovanligt i Folkrörelsesverige. Delvis var denna form av idealitet uppbyggd kring en arbetsfördelning mellan kvinnor och män där kvinnorna bistod med markservicen medan männen såväl förvärvsarbetade som var ideellt engagerade folkrörelsemänniskor. I och med kvinnors frigörelse från sin traditionella roll och deras intåg på arbetsmarknaden försvann också en del av förutsättningarna för hur ett omfattande folkrörelsearbete hade varit möjligt: att en man kunde överlåta en stor del av ansvaret för familj och hem till sin hustru.

I ett nutida hem kommer både man och fru (eller en ensamstående förälder) hem efter jobbet först efter att ha hämtat barnen på dagis eller fritis. Maten ska fram på bordet, barnens läxor ska göras och sedan ska barnen skjutsas till någon aktivitet. Det vill till att vara mycket engagerad för att lägga ned resten av kvällen på ett ideellt engagemang istället för att städa, titta på teve, surfa på nätet, umgås med vänner eller läsa en god bok.

Dessutom har engagemanget för att arbeta ideellt minskat. En omfattande samhällsförändring är att allt fler individer betonar sin självständighet i sociala relationer på bekostnad av kollektiv samhörighet. Detta kallas för individualisering. Istället för en överskuggande identitet – kristen, arbetare, bonde eller något annat – så har människor samtidigt olika identiteter och livsstilar. Ingen av dessa är ensamt grundläggande för hur en människa uppfattar världen och livet, vilket gör att engagemanget för var och en av dessa är mindre jämfört med en människa som har en dominerande identitet. Därmed minskar också det engagemang som kan ligga till grund för att helhjärtat vara en ideellt engagerad folkrörelsemänniska.

Något som passar ett individualiserat ideellt engagemang är individuella ekonomiska gåvor. Viljan att ge gåvor till ideella organisationer ökar. Detta kan visa på att det ideella engagemanget lever vidare i individualismens tidevarv.

Texten är publicerad i Stiftsliv nr 3 2016 i tidskriftens temanummer om idealitet.





Varför vill folk förbjuda religiösa friskolor?

16 09 2016

Friskolor med konfessionell inriktning har diskuterats allt mer i svensk politik. Ofta kallas de för religiösa friskolor. Liberalernas partiledning har sagt sig vilja förbjuda dessa skolor för att de verkar segregerande i samhället och försvårar integration av invandrare  (ett förslag som mött kritik). I Aftonbladet (30/8) varnar Lena Mellin för religiösa friskolor bland annat för att det inte är något litet problem då ”nästan var tionde” grundskoleelev går på en av dem. Mellin har dock fel: omkring en procent av alla 985000 grundskoleelever går på en friskola med konfessionell inriktning. Ungefär tre promille (0,3 procent) av samtliga grundskoleelever går i en friskola med muslimsk inriktning. Detta är inte enbart en bråkdel av samtliga grundskoleelever, utan även en skärva av de muslimska eleverna. Som jag konstaterar i min kommande bok ”Religiös förändring i Sverige” innebär inte förekomsten av konfessionella skolor någon omfattande sakralisering av det svenska samhället. Med tanke på de omfattande integrationsproblem som målas upp är det dessutom svårt att se hur ett förbud för friskolor med konfessionell inriktning i någon nämnvärd utsträckning kan förändra situationen.

Det är inte ovanligt att religion och skola utgör en politisk konflikt. Min kollega Marie Demker (1998) har i boken ”Religion och politik” noterat att skola och religion varit viktigt i europeisk politik. Utifrån att friskolor är ett randfenomen i samhället är det intressant att studera varför de kan diskuteras med sådan hetta. Måhända för orden religiös friskola tankarna till bibel- eller koranskolor där annan undervisning är satt på undantag. Men liksom alla friskolor måste de med konfessionell inriktning följa läroplanen och undervisa i matte, svenska, engelska, SO och så vidare.

En anledning till att friskolor med konfessionell inriktning rör upp känslor i sådan omfattning kan vara kombinationen av religion och privatisering som framhävs i religiösa friskolor. Det finns därmed två basala anledningar att vara emot friskolor med konfessionell inriktning: att vara emot privatiseringar av vad som annars skulle vara en offentlig verksamhet och att vara kritiskt inställd till religion. Det är främst personer som står till vänster i politiken som är motståndare till offentlig verksamhet i privat regi, medan de till höger i politiken ofta är mer positiva.

Åsikter om friskolor med konfessionell inriktning bland människor till höger och vänster i politiken kan undersökas i Surveyinstitutets undersökning Survey 2014. Det är en vetenskaplig frågeundersökning riktat till ett urval som representerar svenska befolkningen 18-85 år. I Survey 2014 ombeds svarspersonerna att ta ställning till förslaget ”Förbjud alla religiösa friskolor” genom att svara ”mycket bra”, ”ganska bra”, ”varken bra eller dåligt”, ”ganska dåligt”, ”mycket dåligt” (n=1225). Det är fler som tycker att ett förbud av religiösa friskolor är ett bra förslag (de som svarat mycket eller ganska bra) — 42 procent — än vad det är som tycker att det är dåligt (de som svarat mycket eller ganska dåligt) att förbjuda alla religiösa friskolor — 27 procent.

I Survey 2014 undersöktes också var på vänster-högerskalan svarspersonerna själva positionerade sig (mer om vänster-högerskalan finns att läsa i  ”Den svenska väljaren 2014”). De som placerade sig till vänster, mitten och höger kan då jämföras med vad de tyckte om förslaget att förbjuda alla religiösa friskolor. Det visade sig då, till skillnad mot vad man först kunde tro, att förbudsivrarna var ganska jämnt fördelade över vänster-högerskalan. Bland de som placerade sig till vänster i politiken ville 47 procent förbjuda religiösa friskolor, bland de som stod till höger ville 41 procent förbjuda religiösa friskolor och bland de som placerade sig i mitten på vänster-högerskalan ville 38 procent förbjuda dessa skolor.

I Survey 2014 är det också möjligt att undersöka innehav av olika religionskritiska attitityder (se Hagevi 2010):  ”Vetenskap har gjort religion onödigt”, ”Religion förhindrar människors möjligheter att uttrycka och förverkliga sig”, ”Det finns ingen anledning att tro på en gud, men däremot på människan”, ”Religion leder till dogmatism och fundamentalism” och ”Religion ger mig negativ känslor”. För var och en av dessa påståenden kunde svarspersonerna svara ”stämmer mycket bra”, ”stämmer ganska bra”, ”varken eller”, ”stämmer ganska dåligt” eller ”stämmer inte alls”. För att uppskatta i vad mån en svarsperson var religionskritisk skapades en summerad skala på basis av svaren till dessa påståenden. Denna religionskritiska skala gick från mycket religionskritisk (0) till inte alls religionskritisk (1). Svarspersonerna delades in i två grupper så att den hälft som var mest religionskritisk kom i en grupp och de minst religionskritiska i den andra gruppen. När dessa båda grupper jämfördes med varandra var det föga överraskande i gruppen med religionskritiker där förslaget att förbjuda alla religiösa friskolor hade störst stöd: 56 procent tyckte att det var ett bra förslag. I gruppen som inte var speciellt religionskritisk ville 30 procent förbjuda alla religiösa friskolor.

Genom Survey 2014 är det också möjligt att undersöka den kombinerade effekten på åsikt om religiösa friskolor utifrån både ideologisk vänster-högerposition och grad av religionskritik. Det visade sig då att i den religionskritiska gruppen var stödet för förslaget att förbjuda alla religiösa friskolor ungefär lika stort bland folk till vänster (56 procent), som till höger (55 procent) och i den politiska mitten (61 procent). Däremot var skillnaderna i synen på religiösa friskolor större utefter vänster-högerskalan i gruppen som var mer positiv till religion. I denna grupp stöddes förslaget att förbjuda alla religiösa friskolor mest av de som stod till vänster i politiken (38 procent), följt av de som stod till höger (28 procent) och minst av dem som placerade sig i mitten av vänster-högerskalan (19 procent). Det verkar således som om ideologisk position fick ett visst genomslag, men främst bland dem som inte var speciellt religionskritiska. Intressant nog var det också bland väljare som placerade sig i mitten av vänster-högerskalan som skillnaderna i stödet av religiösa friskolor var som störst mellan den religionskritiska och den religionspositiva gruppen (61 procent respektive 19 procent).

Varför är skillnaderna så stora mellan religionskritiker och andra bland mittenväljarna? En anledning kan vara att flera religiösa väljare tenderade att placera sig i den politiska mitten. Relativt många av de som var till vänster och höger om den politiska mitten och som inte var religionskritiska var inte religiöst aktiva (utan snarare religiöst ointresserade). Däremot var en större andel bland mittenväljarna som inte var religionskritiska också religiöst aktiva (se Hagevi 2009). De kan därför tänkas vara extra positiva till friskolor med konfessionell inriktning.

Något som också sticker ut är att förhållandevis många icke-religionskritiska högerväljare ändå vill förbjuda religiösa friskolor. Högerväljare brukar annars vara tämligen positiva till privata initiativ inom offentlig sektor. Om högerväljare likt Liberalernas partiledning relaterar religiösa friskolor till integrationsproblem kan, vid sidan av en sekulär livsstil, åsikter om religiösa friskolor ha samband med attityder till invandring. När olika invandringskritiska åsikter analyserats i Survey 2014 noteras också en något högre andel med sådana åsikter bland sekulära och icke-religionskritiska högerväljare än bland motsvarande vänster- och mittenväljare, men de uppmätta skillnaderna mellan personer med olika position på vänster-högerskalan är mycket små. Något omfattande stöd som visar att invandringskritik kan förklara den relativt höga andelen som vill förbjuda religiösa friskolor bland icke-religionskritiska högerväljare går således inte att finna.

Låt oss summera. Eftersom friskolor med konfessionell inriktning är en marginell företeelse innebär ett förbud av dessa knappast den stora lösningen på eventuella integrationsproblem. Det tycks däremot främst vara en kritisk hållning till religion som leder till att friskolor med konfessionella inriktning inte tolereras i den svenska befolkningen. Bland personer som inte är kritiska till religion är sannolikt en negativ inställning till friskolor som privat initiativ i offentlig verksamhet en anledning till att vilja att förbjuda konfessionella friskolor.

 

 





Ny politik: auktoritära och libertära värderingar

31 08 2016

Medan vänster-högerskalan har beskrivits som gammal politik med ekonomisk fördelning i fokus – vem får vad, när och hur – har vad som kallats ny politik växt fram. I centrum står libertära och auktoritära värden som i mycket beaktar vem som får göra vad, när och hur.

Redan på 1970-talet hävdade statsvetaren Ronald Inglehart att det pågick en värdeförändring mot mer libertära värden (Inglehart kallar dock värdena för postmaterialistiska): självförverkligande, individualism och en ökad vilja för individen att framhäva sig själv, normkritik, gränsöverskridande, auktoritetsuppror, fria livsstilsval och ett bejakande av globalisering. Inglehart menade att konflikten mellan ekonomiska intressen i allt större utstäckning ersattes av värdekonflikter. Han förband värdeförändringen till framväxten av en ny vänster som innehöll nya partier – som gröna miljöpartier – och förändrade vänsterpartier. Dessa partier betonade libertära värden i större utsträckning jämfört med tidigare. Samtidigt menade Inglehart att skillnaden mellan det som han uppfattade vara materialistiska partier (socialdemokratiska och borgerliga partier) minskade. Värderingsförändringarna bland väljarna innebar att partiernas väljarbaser förändrades och att nya partier representerade nya väljargrupper med nya värderingar.

Inglehart fick dock tidigt möta kritik av bland annat statsvetaren Scott Flanagan. Han höll med Inglehart att det skett en värdeförändring, men att den främst rörde en förändring av vad som uppfattas som viktigt, från materiella till mer icke-materiella värden. Men enligt Flanagan kvarstod den materiella konflikten om statens roll i ekonomin mellan vänster och höger. Men det grodde också en konflikt för ny politik. De växande libertära värderingarna födde också en motreaktion som Inglehart inte hade beaktat. Det fanns samhällsgrupper vars värderingar alltjämt inte var libertära, utan som behöll mer auktoritära värderingar. Personer som innehade auktoritära värderingar betonade nationell gemenskap med stark invandringskritik, klara auktoriteter och traditionella normer samt hårda straff för dem som bryter mot dem. Därmed etablerades en värdebaserad konflikt mellan väljare med libertära och auktoritära värderingar. Flanagan pekade på att värdeförändringen kunde leda till en partipolitisk omställning som utöver libertära partier även innebar framväxten av partier på den auktoritära sidan av den värdebaserade skiljelinjen. Vid sidan av libertära partier – som gröna miljöpartier – växte till exempel radikala högerpopulistpartier fram på den auktoritära sidan.

Partierna och väljarna har att förhålla sig till en ny åsiktsdimension som går mellan auktoritära och libertära värden. På en skala kan politiska aktörer positionera sig på olika avstånd mellan de auktoritära och libertära extrempolerna. För att undersöka den nya politiken genomförde Surveyinstitutet på Linnéuniversitetet en frågeundersökning veckorna efter det senaste riksdagsvalet under namnet Survey 2014. Undersökningen finns publicerad i min bok Den svenska väljaren 2014 som behandlar de svenska väljarna och riksdagsvalet 2014.

I Survey 2014 ingick fyra frågor som avsåg att undersöka grundläggande värderingar i den auktoritära-libertära åsiktsdimensionen. På samtliga frågor kunde svarspersonen avge svar på en 11-gradig skala där skalans olika poler fick representera libertära respektive auktoritära värden. Den första frågan avsåg att undersöka hur svarspersonerna värderade nationell suveränitet jämfört med globalisering: Vissa tycker det är bäst med nationell suveränitet där gränser mellan länder har stor betydelse medan vissa tycker att det är bra med globalisering där gränser mellan länder betyder allt mindre. Var någonstans skulle du placera dig på skalan nationell suveränitet – globalisering? Den 11-gradiga skalan gick från nationell suveränitet (0) till globalisering (10). Den andra frågan avsåg att undersöka värderingar som var knutna till traditionella normer och anpassning av sin livsstil i jämförelse med gränslös normkritik och valfrihet vad gäller livsstil: I ett samhälle finns olika informella normer om hur folk ska vara. Vissa tycker att de som avviker från majoritetens normer ska anpassa sig till dessa, medan vissa tycker att de som avviker från majoriteten ska få göra det. Var någonstans skulle du placera dig på skalan anpassa sig – få avvika? Denna gång gick skalan från anpassa sig (0) till få avvika (10). Den tredje frågan rörde synen på ett mångkulturellt samhälle eller en nationell gemensam kultur: Vissa vill att det svenska samhället ska ha en gemensam kultur medan vissa vill att det svenska samhället ska vara mångkulturellt. Var någonstans skulle du placera dig på skalan en gemensam kultur – mångkultur? Skalan gick från en gemensam kultur (0) till mångkultur (10). Den fjärde frågan beaktade synen på brott och straff: Vissa vill att brottslingar ska vårdas medan vissa vill att de ska straffas. Var någonstans skulle du placera dig på skalan vård av kriminella – straff för kriminella? Svarsskalan gick från straff för kriminella (0) till vård av kriminella (10). Den som avgivet svar som var närmare nationell suveränitet, anpassa sig, en gemensam kultur och straff för kriminella antogs ha mer auktoritära värderingar än de vars svar var närmare globalisering, få avvika, mångkultur och vård av kriminella. För att konstruera den auktoritära-libertära skalan summerades svarspersonernas svar och dividerade med fyra (antalet frågor). På så sätt erhölls en 11-gradig skala som gick från auktoritär (0) till libertär (10).

På motsvarande sätt konstruerades en vänster-högerskala utifrån tre frågor i Survey 2014. Den första frågan löd: Man talar ibland om att politiska åsikter kan placeras in på en vänster-högerskala. Var skulle du placera in dig själv på en sådan vänster-högerskala? Den 11-gradiga skalan gick från långt till vänster (0) till långt till höger (10). Den andra frågan löd Vissa tycker att staten ska ha så stor roll som möjligt i samhällets ekonomi, vissa tycker att statens roll i samhällets ekonomi ska vara så liten som möjligt. Var någonstans skulle du placera dig på skalan stor roll för staten – liten roll för staten? Den 11-gradiga skalen gick från statens roll ska vara så stor som möjligt (0) till statens roll ska vara så liten som möjligt (10). Den tredje frågan löd Vissa tycker att ekonomisk jämlikhet är viktigt, vissa tycker att ekonomisk jämlikhet är oviktigt. Var någonstans skulle du placera dig på skalan ekonomisk jämlikhet är viktigt – ekonomisk jämlikhet är oviktigt? Nu gick den 11-gradiga skalan från ekonomisk jämlikhet är viktigt (0) till ekonomisk jämlikhet är oviktigt. Svarspersoner som uppgett sig stå närmare vänster, att statens roll ska vara så stor som möjligt och att ekonomisk jämlikhet är viktigt antas vara mer till vänster än de som svarat att de står närmare höger, att statens roll ska var så liten som möjligt och att ekonomisk jämlikhet är oviktigt. För att konstruera en vänster-högerskala summerades svarspersonernas svar och dividerade med tre (antalet frågor). På så sätt erhölls en 11-gradig skala som gick från vänster (0) till höger (10).

I figur 1 har vänster-högerskalan (vågrät linje) korsats av auktoritära-libertära skalan (lodrät linje) vid punkten för samtliga svarspersoners medelvärde på respektive skala. I figuren redovisas medelvärdet av var någonstans partiernas väljare placerar sig på vänster-högerskalan och auktoritära-libertära skalan.

Figur 1 Placeringen av partiernas väljare på vänster-högerskalan och auktoritära-libertära skalan 2014 (medelvärden).

Partisystem och ny politik

Resultatet i figur 1 visar att när vänster-högerskalan korsas av auktoritära-libertära skalan splittras partisystemet upp ytterligare. Det var således inte bara vänster-högerskalan som vägledde väljarna i 2014 års riksdagsval. Även auktoritära-libertära skalan synes ha haft betydelse för hur väljarna röstade. Sverigedemokraternas väljare var alltjämt nära mitten av vänster-högerskalan, men var det parti vars väljare låg närmast den auktoritära polen. Tillsynes var Sverigedemokraterna det enda partiet som på ett speciellt sätt lockade väljare med auktoritära värden vid riksdagsvalet 2014. Partiet samlade också såväl auktoritära vänster- som högerväljare. Av Sverigedemokraternas väljare var 60 procent till höger i politiken och 40 procent till vänster enligt vänster-högerskalan i figur 1. Närmast den libertära polen var de väljare som röstat på Feministiskt initiativ. Men på vänstersidan fanns det konkurrens om de libertära väljarna. Även Miljöpartiet och till viss del Vänsterpartiet hade väljare som låg närmare den libertära polen jämfört med andra partier. Samtliga dessa partiers väljare stod i olika omfattning till vänster i politiken. Vid en jämförelse mellan partierna i figur 1 var avståndet mellan Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ störst. Såväl Socialdemokraternas som de borgerliga partiernas väljare låg nära mitten på auktoritära-libertära skalan. Alltjämt var allianspartierna relativt väl samlade, men medan Centerpartiets väljare vette något åt det libertära hållet låg Kristdemokraternas väljare något närmare det auktoritära.

De partier som ligger en bit från mittpunkten på auktoritära-libertära skalan – Feministiskt initiativ, Miljöpartiet och Vänsterpartiet vad gäller libertära värderingar och Sverigedemokraterna vad gäller auktoritära värderingar – kan sägas ha väljare där auktoritära-libertära skalan tenderar att ha betydelse. I riksdagsvalet 2014 samlade dessa partier nästan 29 procent av väljarna. Med motsvarande kriterium har förvisso samtliga partier alltjämt väljare som tenderar att tycka att vänster-högerskalan har betydelse. Slutsatsen är alltså att vänster-högerskalan alltjämt har stor betydelse för väljare och partier, men att det finns en framväxande åsiktsdimension mellan libertära och auktoritära värden som tycks ha fått en ökad betydelse för såväl väljarna och därmed också för partierna.

Resultatet från denna undersökning kan jämföras med den bild av det svenska partisystemet som statsvetaren Henrik Oscarsson presenterat på sin forskarblogg. Mitt intryck är att det finns en övergripande likhet mellan Oscarssons karta över det svenska partisystemet och min figur där partierna placerar sig utmed två åsiktsdimensioner. De skillnader som finns kan till viss del bero på olika sätt att undersöka partiernas relationer (det vill säga skillnader i metod). Ett exempel på en skillnad är att Feministiskt initiativ har de mest libertära väljarna enligt min undersökning medan Miljöpartiet har denna position i Oscarssons karta över det svenska partisystemet. I huvudsak validerar dock de båda undersökningarna varandra och deras huvudsakliga slutsats: vänster-högerkonflikten har fått sällskap av en ny politisk konflikt mellan auktoritära och libertära värderingar.

 





Svenska muslimers partisympatier

29 04 2016

I min kommande bok Religiös förändring i Sverige redovisas bland annat analyser som behandlar svenska muslimers politiska opinion. En fråga som besvaras är hur svenska muslimer fördelar sina partisympatier.

Frågan är inte lätt att besvara. För denna och liknande frågor används vanligen frågeundersökningar riktade till urval som är representativa med svensk befolkningen. Då kan en fråga gälla svarspersonernas religiösa identitet och en annan vilket parti de tycker är bäst. Med dessa uppgifter är det sedan möjligt att undersöka partisympatierna bland dem som uppgivit att de identifierar sig som muslimer. För att genomföra sådana analyser är det dock ett problem att antalet svenska muslimer är få. Endast 3-4 procent av svenska befolkningen är muslimer. Dessutom har många svenska muslimer utländsk bakgrund, en grupp som i relativt liten utsträckning tenderar att besvara enkäter om politik. Tillsammans innebär detta att antalet muslimer som besvarar frågeundersökningar riktade till representativa urval av den svenska befolkningen är få. Därmed blir en uppskattning om svenska muslimers partisympatier som baseras på en enskild frågeundersökning mycket osäker.

En lösning på problemet med det lilla antalet svenska muslimer är att slå samman svaren från flera frågeundersökningar som genomförts under en längre period. Därigenom erhålls ett större antal svenska muslimer som ger en säkrare uppskattning av deras partisympatier utifrån antalet svarande. Men istället uppkommer ett annat problem: i den mån som partisympatierna bland svenska muslimer ändrar sig över tid är det inte möjligt att beakta det. Med denna reservation har jag studerat partisympatierna bland de svarspersoner som identifierat sig som muslimer i frågeundersökningarna genomförda av Surveyinstitutets 2009-2014 och SOM-institutet 2005-2013. Genom att studera samtliga dessa frågeundersökningar kan ett urval på 573 svenska muslimer i åldern 16-85 år studeras. Inte alla av dessa är svenska medborgare, men för att maximera antalet svarande beaktas alla personer i befolkningen som identifierar sig som muslimer oavsett medborgarskap. I figur 1 redovisas partisympatierna bland svenska muslimer insamlade 2005-2104.

Svenska muslimers partisympatier

Som framgår av figur 1 har Socialdemokraterna varit mest framgångsrika att mobilisera svenska muslimers partisympatier. Jämfört med stödet för Socialdemokraterna i den övriga befolkningen är det betydligt vanligare att svenska muslimer tycker att Socialdemokraterna är bästa parti. Moderaterna är näst största parti bland svenska muslimer, men jämfört med den icke-muslimska befolkningen är stödet för Moderaterna betydligt lägre bland svenska muslimer. Miljöpartiets stöd bland svenska muslimer är begränsat enligt uppgifterna i figur 1. Bland svenska muslimer är Miljöpartiet tredje största parti. Partiets opinionssiffror har gått upp och ned under undersökningsperioden (som avslutades före den nuvarande opinionsnedgången för partiet). Måhända är stödet för Miljöpartiet några procentenheter starkare bland svenska muslimer än i befolkningen i övrigt. Samma sak kan sägas om Vänsterpartiet som är fjärde största parti bland svenska muslimer. Övriga partier samlar de fåtaliga procent som finns kvar.

I samband med Mehmet Kaplans avgång som bostadsminister har svenska muslimers politiska mobilisering diskuterats. Framförallt har Miljöpartiets men även Socialdemokraternas vilja att mobilisera svenska muslimer varit i fokus. Några politiska kommentatorer har hävdat att såväl Miljöpartiet som Socialdemokraterna önskar att en växande väljargrupp röstar på just deras partier (se t ex här). I den mån som Miljöpartiet strävat efter att mobilisera svenska muslimer politiskt har deras strävan mött måttlig framgång vad gäller deras partisympatier. Däremot tycks alltså Socialdemokraterna varit mer framgångsrika i att få svenska muslimers partisympatier.

Skillnaden mellan blocken är påtaglig bland svenska muslimer. Medan 76 procent av de svenska muslimerna stödjer rödgröna partier är stödet för allianspartierna endast 22 procent. Det är framförallt Socialdemokraternas styrkeposition bland svenska muslimer som är basen för de rödgröna partiernas övertag i opinionen. Såväl Miljöpartiets som Vänsterpartiets stöd bland svenska muslimer avviker inte nämnvärt med deras stöd bland övriga befolkningen. Även om det inte är ovanligt med svenska muslimer som sympatiserar med ett alliansparti är denna andel betydligt svagare än bland befolkningen i övrigt.

Vid en studie av hur svenska muslimers partisympatier förändrats över tid under den undersökta perioden framträder en hög grad av stabilitet. Möjligtvis finns det en tendens till försvagad socialdemokratisk dominans och ett ökat stöd för Moderaterna.

Att muslimska väljare stödjer partier till vänster och framförallt socialdemokratiska partier är ett fenomen som känns igen från många håll i Europa. Förklaringarna till detta kan dels röra den muslimska identiteten i sig, dels andra faktorer som samtidigt har samband med muslimsk identitet och partisympati. Ett exempel på det sistnämnda är att personer med utomeuropeisk bakgrund ofta stödjer Socialdemokraterna. Det är också möjligt att många svenska muslimer har samhällspositioner som de delar med grupper som till stor del stödjer Socialdemokraterna (till exempel arbetare). När jag tidigare har undersökt svenska muslimers partisympatier – se Politisk opinion och religiositet i Västra Götaland från 2009 (bokförlaget Sekel) – har sådana faktorer till viss del förklarat svenska muslimers starka stöd för Socialdemokraterna, men det har inte varit hela förklaringen. Därmed tycks det som om muslimsk identitet i sig ökar benägenheten att rösta på Socialdemokraterna. En anledning kan vara att religiösa minoriteter tenderar att rösta på partier som de uppfattar bedriver en sekulär politik, medan partier till höger mer associeras med den traditionella kristna majoritetsreligionen. En annan anledning kan vara sakfrågeröstning och att Socialdemokraterna (och andra rödgröna partier) uppfattas vara de partier som starkast stödjer palestinska sidan i Mellanösternkonflikten och klarast kritiserar Israels agerande. Båda dessa antaganden måste dock undersökas närmare för att få större klarhet i orsakernas till muslimska väljares röstning.

 





Socialdemokraternas tillbakagång i opinionen

24 01 2016

Söndagen 24 januari 2016 är ett dystert datum för Socialdemokraterna. Då noterade partiet sitt all time low i Sifo:s mätningar av svenskarnas partisympatier (läs här). En fråga som inställer sig är varför Socialdemokraternas opinionssiffror dalar just nu. Vad som då glömts bort är att en del påverkar partiernas väljarstöd på kort sikt – som partiledaren och olika aktuella politiska problem – annat på lång sikt. Den socialdemokratiska opinionskrisen kan på kort sikt vara relaterad till politiska sakfrågor som flyktingmottagande, väljarnas förtroende för partiledaren eller att regeringspartier tenderar att förlora väljare. Förvisso kan sådana kortsiktiga faktorer ha stor betydelse i politiken. Mycket pekar också på att de får allt större betydelse, men kortsiktiga problem har den fördelen att de kan rättas till relativt snabbt. Till de kortsiktiga faktorerna egenskaper hör dock att de är just kortsiktiga och kan komma att ändras i framtiden. Till exempel kan såväl partiledare som inte upplevs fungera bytas ut och en politisk fråga som väljarna inte gillar kan justeras.

Men väljarnas röstning påverkas också av långsiktiga förändringar som är faktorer som påverkar partierna på ett mer varaktigt och grundläggande sätt. Några snabba åtgärder som ändrar påverkan på väljarna från de långsiktigt verkande faktorerna finns inte. För Socialdemokraternas del är det mycket som tyder på att deras problem inte främst rör kortsiktiga faktorer, utan även långsiktiga. Även om de problem som nu associeras med flyktingmottagande reds ut så kvarstår de långsiktiga problemen för Socialdemokraterna.

Situationen kan illustreras med nedanstående diagram. I segervalet 1982 samlade Socialdemokraterna över 45 procent av rösterna, medan samma parti erhöll mindre än en tredjedel av samtliga röster i senaste riksdagsvalet, vilket beskrivs i figuren intill av den heldragna röda linjen. Dessutom har jag lagt in Socialdemokraternas opinionsstöd i Sifo:s januarimätningar sedan 2006 och framåt, vilken ungefär motsvara den period som Socialdemokraterna fått möta Alliansen som regeringsalternativ. Den streckade svarta linjen visar (utifrån en regressionsanalys) på den övergripande tendensen av partiets tillbakagång utan att enstaka val eller opinionsmätningar – kortsiktiga faktorer – påverkar.

Socialdemokraternas väljarstöd 1982-2014

Avståndet mellan Socialdemokraternas väljarstöd i Sifo-mätningen från januari i år upp till den generella tendensens streckade linje kan sägas motsvara effekten av de kortsiktiga faktorerna på Socialdemokraternas tillbakagång. Om istället avståndet mellan ändpunkterna på den generella tendensen streckade linje jämförs får vi en indikator på den långsiktiga minskningen utan inverkan av kortsiktiga faktorer. Då framgår att Socialdemokraternas långvariga kräftgång i opinionen är tre gånger så omfattande än den kortsiktiga. En stor del av Socialdemokraternas problem bör således vara relaterade till förändringar som sker på lång sikt, inte partiledare, flyktingmottagande, olika utspel eller andra kortsiktiga förändringar.

De kortsiktiga faktorerna fångas också upp av hur stödet för Socialdemokraterna varierar i Sifo:s partisympatimätningar. Socialdemokraternas stöd i opinionsmätningarna varierar drastiskt under mandatperioden och tycks inte sällan vara större än skillnaderna i röstning mellan två val. Den nu aktuella opinionsmätningen från Sifo gör dock gällande att stödet för Socialdemokraterna ligger betydligt under den långsiktiga trenden.

Vilka är då de långsiktigt verkande faktorer som verkar negativt för Socialdemokraterna? Detta förklaras i den nyutkomna boken Den svenska väljaren 2014 (Gleerups). I den har jag studerat väljarna i samband med riksdagsvalet 2014. Data utgörs av Survey 2014, en frågeundersökning av ett urval som representerar röstberättigade svenskar upp till och med 85 år, genomförd av Surveyinstitutet i samband med senaste riksdagsvalet.

I Den svenska väljaren 2014 framkommer att det finns ett starkt samband mellan väljarnas egen uppfattning var de befinner sig på vänster-högerskalan och deras val av parti. Men också att det över längre tid blir vanligare att väljarna placerar sig på höger sida i politiken än åt vänster. Detta trots att andelen väljare som placerade sig till vänster i politiken ökade något i riksdagsvalet 2014. Vid en jämförelse med tidigare forskning framstår det som att allt fler väljare placerar sig på höger sida i politiken, medan allt färre placerar sig åt vänster, men framförallt minskar andelen väljare som placerar sig i mitten. Sådana långsiktiga värdeförändringar påverkas i väldigt lite utsträckning av vilka personer som leder de svenska partierna. Värdeförändringar är istället resultat av långsiktiga samhällsförändringar i väljarnas vardag.

Värdeförändringar bland väljare hör samman med andra förändringar i samhället. För ett gammalt arbetareparti som Socialdemokraterna är den minskade andelen väljare som är arbetare en utmaning. Därtill visar analyserna i Den svenska väljaren 2014 att andelen som själva uppfattar sig som arbetare minskar. Även bland dem som uppfattar sig som arbetare är det allt färre som placerar sig på vänster sida i politiken. Till detta kommer att klass betyder allt mindre när väljarna röstar. Istället ökar andelen väljare med högskoleutbildning, en väljargrupp där Socialdemokraterna sedan länge är svaga.

Den svenska väljaren 2014 visar dessutom att Socialdemokraterna främst finner sitt stöd bland äldre väljare, medan stödet är svagt bland yngre väljare. Rent krasst innebär generationsförändringen att Socialdemokraterna tappar i väljarstöd allt eftersom ”sistagångsväljarna” dör.

Ytterligare ett problem för Socialdemokraterna är att den klassiska konflikten mellan vänster och höger fått konkurrens av en ny framväxande åsiktsdimension. I Den svenska väljaren 2014 framgår att allt fler väljare beaktar vad forskare beskriver som libertära och auktoritära värden vid sidan om vänster-högerskalan (om detta har jag också pratat om här). Den nu aktuella konflikten om flyktingmottagande är ett exempel på betydelsen av libertära och auktoritära värden. Invandringspositiva väljare tenderar att ha libertära värderingar, medan invandringskritiska väljare tenderar att ha mer auktoritära värderingar. Eftersom Socialdemokraterna mobiliserar sina väljare utifrån en konflikt mellan vänster och höger i politiken är det ett problem när politiken handlar om en annan konflikt där partiet inte har någon klar ståndpunkt.

Forskning visar att väljarnas röstning i allt större utsträckning påverkas av kortsiktiga effekter som snabbt kan förändras. Men alltjämt har långsiktiga effekter mycket stor betydelse. Den långsamma utveckling som sker i denna grupp av förklaringar till väljarnas röstning är svåra att förändra. Därför bör den långsiktiga utvecklingen betraktas som den mer allvarliga krisen för den gamla vänsterns grand old party – Socialdemokraterna – mer än de nu akuta frågorna som flyktingmottagandet. Det finns en stor risk att dagens akuta kriser endast är symptom som visar att Socialdemokraterna är en skugga av sitt forna jag.





De tio största händelserna i svensk politik 2015

14 01 2016

Här är hela listan över 2015 års tio största händelser i svensk politik. Som alla riktiga listor startar den nedifrån på plats tio och räknas uppåt för att avslutas med ettan.

10. Vad sa utrikesminister Margot Wallström?

En speciell diskussion som då och då blommade upp i debatten gällde olika uttalanden från utrikesminister Margot Wallström. Inte sällan kunde dessa uttalanden kopplas till situationen i Mellanöstern. Frågan verkar vara en het potatis att besvara och inte mindre tolka (se här).  En del i denna fråga kan egentligen vara inrikespolitik. Både i Sverige och i andra länder är det vissa opinioner som tilltalas av kritik både från och av Sverige.

9. Terror, attacker och slutet på den naiva politiken 

I och med attentatet i Paris riktades blickarna på ett möjligt attentat på svensk mark. Till detta kom attentatet i en skola i Trollhättan. Vad kan göras för att förhindra terrorism och attentat? Statsminister Stefan Löfven konstaterade att de varit naiva och lovade krafttag, bland annat vad gäller personer som reser från Sverige för att strida i konflikter i Mellanöstern.

8. Anna Kinberg Batra 

Inom Moderaterna skedde ett mindre dramatiskt partiledarbyte efter att Fredrik Reinfeldt avgått och ersatts av Anna Kinberg Batra. Däremot har Moderaterna också ändrat sin flyktingpolitik i mer restriktiv riktning. Men detta verkar inte vara bundet till den nya partiledarens person. Men ”öppna era hjärtan” blev en moderat parantes och partiet tycks vara tillbaka till sin gamla flyktingpolitik. Kanske är de därmed beredda att ge Socialdemokraterna hjälp med ytterligare restriktioner för de som vill fly till Sverige?

7. Ebba Busch Thor 

Plötsligt avgick Göran Hägglund genom att twittra om saken. Därpå följde en dramatisk partiledarstrid inom Kristdemokraterna där den ena kandidaten avlöste den andra i kampen mot utmanaren Ebba Busch Thor. Men hon vann. Hennes seger förebådade en politisk omsvängning för partiet mot en mer konservativ politik med mer restriktiv flyktingpolitik, hårdare straff inom kriminalvården och en satsning på försvaret och svenskt NATO-medlemskap. Ett sådant kristdemokratiskt parti skulle vara långtifrån det parti där många sympatisörer gömde flyktingar, var vapenvägrare och besökte fångar i deras fängelse.

6. Konflikten SD och SDU

Socialdemokraterna gjorde det på 1910-talet. Moderaternas föregångare gjorde det på 1930-talet. Folkpartiet funderade på att göra det på 1970-talet. Men 2015 kapade Sverigedemokraterna banden med sitt ungdomsförbund SDU. Även denna gång menade moderpartiet att dess ungdomsförbund var för radikalt.

5. Regeringens helomvändning till restriktiv flyktingpolitik

Vid en blek presskonferens annonserade den socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen att de skulle införa en mycket restriktiv flyktingpolitik. Fast den restriktiva flyktingpolitiken kallades istället för andningspaus. För regeringspartierna var den nya restriktiva flyktingpolitiken ett piller med varierande beskhet. Socialdemokraterna har tidigare inte varit kända för att förespråka en liberal flyktingpolitik, men för Miljöpartiet var den öppna flyktingpolitiken ett stort nummer under valkampanjen 2014. Ett brutet vallöfte, kan tyckas.

4. Socialdemokraternas fortsatta tillbakagång i opinionen 

Socialdemokraterana var partiet som ständigt samlade runt 45 procent av rösterna. Ett parti som alltid innehade makten, även när de borgerliga partierna lånade regeringstaburetterna. Denna roll verkar vara förpassad till historien. Socialdemokraterna verkar vara glada om deras opinionssiffror inte faller för långt från det mediokra valresultatet 2014. Den förändring av svensk politik som detta innebär är, vid sidan av Sverigedemokraternas uppgång i opinionen, mycket anmärkningsvärd.

3. Decemberöverenskommelsens fall

När Kristdemokraterna hade sitt riksmöte utvecklades plötsligt en svag kritik till en fullständig revolt mot Decemberöverenskommelsen. Den nyvalda partiledaren Ebba Busch Thor förlorade formellt striden, men gjorde ett sådant lamt motstånd att få trodde att hon tyckte annorlunda än revoltörerna. Helt plötsligt var Kristdemokraterna i centrum i politiken, vilket säkert ökade rebellustan hos ledamöterna. Men när väl omröstningen var över så hoppade alla borgerliga partier av Decemberöverenskommelsen och det uppflammande intresset kring Kristdemokraterna slocknade snabbt. Medias intresse riktades istället mot regeringsfrågan och de stora partiernas dans. Resten av Kristdemokraternas stora föreställning på partiets riksmöte föll därför i mediaskugga. Angående Decemberöverenskommelsen så tycks dess fall inte betyda något under innevarande mandatperiod så länge de borgerliga partierna lägger sina separata budgetmotioner. Det betyder att regeringen får igenom sin budgetmotion som om Decemberöverenskommelsen alltjämt gällde. Men nästa mandatperiod så kan det vinnande blocket (som kunde ha varit Alliansen) inte räkna med att oppositionen lägger ned sina röster i den avgörande budgetomröstningen. Trovärdigheten i att något av blocken skulle kunna samla en majoritet av rösterna är i nuläget mycket låg.

2. Sverigedemokraternas uppgång

Sedan riksdagsvalet 2014 – då Sverigedemokraterna vann många nya riksdagsmandat – har partiet gått framåt i opinionen. Inför framtiden är en fråga vad som händer när nästan alla partier börjar föra en mer restriktiv flyktingpolitik. Stärker det Sverigedemokraternas trovärdighet som invandringskritiskt parti, eller börjar några av deras tidigare sympatisörer uppskatta många av de etablerade partiernas mer restriktiva flyktingpolitik?

1 Flyktingmottagandet

Från att antalet asylsökande de senaste åren i huvudsak har pendlat mellan 2000-4000 människor per månad (med några enstaka toppar på 8 000-10 000 asylsökande) sökte plötsligt nästan 40 000 människor asyl i Sverige under oktober och över 36 000 i november. Därmed har flyktingpolitiken seglat upp till att vara bland de stora frågorna i svensk politik.