Avgörande omgång i franska parlamentsvalet

18 06 2017

Idag söndag är den avgörande omgången i valet till den franska Nationalförsamlingen. Den stora frågan är om den nyvalde mittenorienterade presidenten Emmanuel Macrons parti La République en marche! (REM) ska få egen majoritet i Nationalförsamlingen. Många, jag med, trodde först att denna utmaning skulle bli för svår för Macron och att valet till Nationalförsamlingen skulle kunna präglas av en revansch för de partier vars kandidater blev bortröstade i presidentvalet. Men istället, som många gånger förr, ser det ut som om de franska väljarna vill ge den nyvalde presidenten en chans att föra sin politik genom att i parlamentsvalet rösta på hans parti.

Konkret gäller valet till Nationalförsamlingen 577 mandat fördelade på lika många enmansvalkretsar och sker i två omgångar. Nu i andra omgången får endast de kandidater delta som i sin valkrets samlat mer än 12,5 procent röster av valkretsens totala antal röstberättigade. Den kandidat som i denna omgång samlat flest röster blir vald till Nationalförsamlingen. Till dessa kommer ett litet antal parlamentariker som redan i första valomgången fick över 50 procent av rösterna i valkretsen vilket innebar att de blev invalda i Nationalförsamlingen.

I den första valomgången chockades Macrons konkurrenter. Valresultatet från denna omgång tyder på att REM, president Macrons mittenparti, och dess allierade MoDem kan få en rekordstor majoritet i Nationalförsamlingen. Enligt en sammanställning gjord av Göran von Sydow är REM med allierade vidare i andra omgången i 506 av de 577 valkretsarna. I de flesta av dessa valkretsar (273 valkretsar) möter dessa kandidater en kandidat från det traditionella gaullistiska högerpartiet Les Républicains (LR). Förutom stödet från Macrons supportrar kan dessa kandidater till viss del också få stöd av vänsterväljare som röstar emot högerkandidaten. I 34 valkretsar möter REM och MoDem en vänsterkandidat. Även i dessa valkretsar kan stödet för REM och MoDem drygas ut, men nu med högerväljare som inte vill bli representerade av en vänsterpolitiker. Till detta kommer 99 valkretsar där konkurrensen om mandatet i Nationalförsamlingen står mellan en kandidat från REM och MoDem och Front National (FN), det radikala högerpopulistiska partiet. Här kan REM och MoDem få stöd av den stora majoritet av väljare som ogillar FN. Det ser alltså bra ut för Macron och hans parti REM.

Om REM och MoDem får majoritet i Nationalförsamlingen (det kan till och med vara så att REM ensamma får majoritet) så kommer Macron att kunna gå vidare med sin politiska agenda. Det är den franska presidenten som utser regeringschef och har ett stort ansvar för fransk utrikespolitik. Förvisso kan Nationalförsamlingen avsätta regeringschefen, men med en presidentvänlig majoritet i Nationalförsamlingen är detta hot undanröjt och presidentens inflytande kommer också att gälla fransk inrikespolitik. Detta betyder bland annat en EU-vänlig politik och marknadsvänliga reformer av ekonomin. Fransk politik är dock inte bara något som sker i parlament. En fråga som inställer sig är i vad mån Macron och hans nya parti kan stå upp mot sannolika protester och demonstrationer från de grupper som ogillar hans politik. Efter dagens parlamentsval kan det bli en större utmaning för Macron och hans regering än politikerna i den franska Nationalförsamlingen.





Baptistsamfundet och dess medlemmar som samhällsaktörer

17 06 2017

”I den baptistiska Wecko-Posten skisserade ledarskribenten 1893 följande politiska program: allmän rösträtt, kyrkans skiljande från staten, rusdrycksförbud, progressiv skatt och rättvisare beskattning, nedskrivning av militärbördorna och en fredlig lösning av unionsfrågan.”

Så skriver Sven Lundkvist i sitt standarverk Politik, nykterhet och reformer: En studie i folkrörelsernas politiska verksamhet 1900-1920. Av citatet framgår att baptisternas samhällsengagemang varit med från start. Redan 1879 var Baptistsamfundets medlemmar centrala aktörer i den dramatiska Sundsvallsstrejken, 1800-talets största strejk. Varje kväll höll de strejkande arbetarna bönemöten och deras ledare var till stor del frikyrkliga. Strejkrätten var långtifrån etablerad och ditkallad militär upplöste strejken under vapenhot. Strax efter strejken kom socialdemokraten August Palm till Sundsvall och höll ett glödande anti-religiöst tal. I den arbetareförening som han startade fanns inget religiöst anslag.

För Baptistsamfundet, Missionsförbundet och Metodistkyrkan, som nu bildat Equmeniakyrkan, kom kampen för allmän och lika rösträtt för kvinnor och män tidigt på agendan. Frikyrkofolket hade oftast enkel bakgrund och deras arbete för demokrati skedde genom ”learning-by-doing”. Den äldsta dokumentation av att allmän och lika rösträtt för kvinnor och män brukats i Sverige är från bildandet av den första baptistförsamlingen 1848. Den betydelse som baptistsamfundets och andra frikyrkors demokratiska övertygelse haft för svensk politik kan inte övervärderas. Deras demokratiska praktik var en viktig del i svensk demokratisering: medborgarna kunde genom de fria församlingarna själva få erfarenhet av demokrati. De visste vad demokrati handlade om och att det fungerade. Dessa erfarenheter blev tidigt politik och redan 1870 föreslog väckelsemannen Richard Ehrenborg i riksdagen en kraftigt utvidgad rösträtt för alla medborgare i kommunalval.

Samhällsförändringarna och utgången av första världskriget innebar ett uppmjukat motstånd mot demokrati från kungen och Högern (föregångare till Moderaterna). Liberalen Nils Eden blev 1917 statsminister och bildade en koalitionsregering mellan liberaler och socialdemokrater som införde parlamentarism och allmän och lika rösträtt. För frikyrkorörelsen var demokratins genombrott en stor seger.

För att förstå hur viktiga frikyrkorna var för svensk demokratisering måste vi sätta oss in i folkrörelsernas mobilisering runt förra sekelskiftet. Inför demokratins genombrott i svensk politik 1917 var frikyrkorörelsen, tillsammans med nykterhetsrörelsen och fackföreningsrörelsen de stora folkrörelserna i det svenska samhället. I figur 1 redovisas antalet medlemmar i Equmeniakyrkans bildarsamfund och övriga frikyrkor, samt nykterhetsrörelsen och fackföreningarna 1915.

Figur 1: Antal medlemmar i de stora folkrörelserna 1915.

Figur 1

Källa: Sven Lundkvist (1974) Politik, nykterhet och reformer: En studie i folkrörelsernas politiska verksamhet 1900-1920. Uppsala: Almqvist och Wicksell, s 26-27 (MK=Metodistkyrkan, BS=Baptistsamfundet, SMF=Missionsförbundet).

Det var de så kallade ideella folkrörelserna – frikyrko- och nykterhetsrörelsen – som till största del mobiliserat folket. Höjdpunkten för nykterhetsrörelsen inträffade 1910 med drygt 350 000 medlemmar. År 1915 hade frikyrkorna drygt 250 000 medlemmar. Frikyrkorörelsen var en ungdomlig och växande folkrörelse som ännu inte nått sin medlemsmässiga höjdpunkt. Den inträffade på 1950-talet med över 350 000 medlemmar. År 1915 hade LO nästan 110 000 medlemmar och över 40 000 var medlemmar i fackförbund utanför LO. Några år inför Storstrejken 1909 hade LO nått upp till 188 000 medlemmar, men då de förlorade konflikten blev följden att de tappade över hälften av sina medlemmar. Det var först efter demokratins genombrott som LO och övriga fackföreningar lyckades mobilisera fler medborgare än frikyrkorna och nykterhetsorganisationerna.

På lokal nivå var det vanligt att ledarna i frikyrkoförsamlingarna kombinerade sitt engagemang med politiska uppdrag i kommun och landsting. Eftersom frikyrkorörelsen och nykterhetsorganisationerna var den starkaste parten i civilsamhället i början av 1900-talet var det också naturligt att dåtidens ledande politiska reformkraft, liberalerna, allierade sig med dessa folkrörelser. Även om den konservativa missionsförbundaren PP Waldenström stödde kampen för rösträtt klagade han ofta – främst med udden riktad mot Baptistsamfundets Wecko-Posten – på det liberala inflytandet inom väckelserörelsen.

År 1911 var första gången alla män hade lika rösträtt till riksdagen, vilket resulterade i en rekordstor frikyrkorepresentation med 51 frikyrkomän (22 procent) av de 230 direktvalda riksdagsledamöterna (bara män var valbara). Av dessa var 72 procent liberaler, 22 procent högermän och 6 procent var socialdemokrater. Bland Baptistsamfundets sju riksdagsledamöter var sex liberaler och en socialdemokrat. Av de 102 riksdagsledamöterna i Liberala samlingspartiet, som var riksdagens överlägset största parti, var 37 procent frikyrkomän. När partiet splittrades 1922, på frågan om att förbjuda spritdrycker, var det nykterhetsvännernas och frikyrkornas politiker som vann striden i Frisinnade landsföreningen och bildade Frisinnade folkpartiet i riksdagen. Fram till den liberala återföreningen i Folkpartiet var Frisinnade folkpartiet den dominerande kraften i riksdagen – och ofta i regeringen – medan utbrytarfalangen förde en allt mer tynande tillvaro med ett par mandat i riksdagens andra kammare. Genom detta partipolitiska engagemang var baptister och missionare betydelsefulla politiker även åren efter den svenska demokratiseringen.

Det var en baptist som gjorde så att svenskarna fick ATP. En av de mer framstående baptisterna i Folkpartiet var arbetarliberalen Ture Königsson från Göteborg. Han satt i riksdagen 1953-1960 och i ledningen för den liberala riksdagsgruppen. Efterkrigstidens största politiska strid rörde hur den stora pensionsreformen skulle utformas. Inför den avgörande omröstningen i riksdagen var det helt jämnt mellan de båda politiska sidorna och dödläge väntade i pensionsfrågan. Königsson avstod då från att rösta för att det överhuvudtaget skulle bli en pensionsreform och Socialdemokraternas ATP-förslag vann.

Liberalernas roll som det stora frikyrkopartiet hör dock till historien. Som framgår av figur 2 stöddes liberalerna av nästan 60 procent av frikyrkoväljarna 1956. När Kristen Demokratisk Samling (KDS) bildades 1964 tappade Liberalerna i stort sett hela pingströrelsen som nästan mangrant slöt upp bakom det nybildade partiet.

Figur 2: Frikyrkoväljarnas röstning på Liberalerna och Kristdemokrateran 1956-2014 (procent av frikyrkoväljarna)

Figur 2

Källa: Väljarundersökningarna, Göteborgs universitet 1956-2006, Surveyinstitutet, Linnéuniversitetet 2010-2014.

Under 1980-talet hade KDS blivit Kristdemokrater. Det var en förändring som tilltalade många frikyrkoväljare som till 70 procent röstade på partiet vid riksdagsvalet 1991 (se figur 2). Av figur 2 framgår dock inte skillnaderna mellan samfunden när Kristdemokraternas kom in i riksdagen. Enligt Irving Palms samtida undersökning Frikyrkofolket och ekumeniken hade Kristdemokraterna stöd hos 84 procent av pingstvännerna, 73 procent av medlemmarna i Helgelseförbundet, 65 procent av medlemmarna i Alliansmissionen och 63 procent av medlemmarna i Örebromissionen. I det som nu blivit Equmeniakyrkan var stödet för Kristdemokraterna mindre: 44 procent i Baptistsamfundet, 36 procent i Missionsförbundet och 29 procent i Metodistkyrkan.

I figur 2 framgår att Kristdemokraternas stöd bland frikyrkoväljarna halverats på 2000-talet. Istället har frikyrkofolket börjat rösta på flera olika partier. Utvecklingen har givit återverkningar på frikyrkofolkets partipolitiska engagemang, vilket länge ansågs som stort. Detta tycks nu ha svalnat. För Baptistsamfundet, liksom för Equmeniakyrkans övriga bildarsamfund, innebar Kristdemokraternas framgångar dessutom att upparbetade nätverk in i politiken bröts av. Kristdemokraterna dominerades inte av baptister och missionare, utan av pingstvänner.

Min forskning visar att frikyrkofolket alltjämt har relativt hög valdeltagande. Men de är varken mer partipolitiskt aktiva eller diskuterar politik oftare än genomsnittsmedborgaren. Ändå finns politiskt engagerade. I frikyrkorna är många positiva till flyktingmottagande, flera har gömt flyktingar och stödet för Sverigedemokraterna är mycket svagt. Även intresset för miljö tycks vara stort, vilket bland annat har fört med sig att allt fler frikyrkoväljare röstar på Miljöpartiet eller Centerpartiet.

Under Baptistsamfundets tid har det skett stora politiska förändringar. Under den korta tid som Equmeniakyrkan funnits har den politiska rörligheten ökat bland såväl frikyrkliga väljare som andra. Vad den politiska framtiden bär med sig kommer därför att vara spännande att följa.

Min text har också publicerats i Vägmärken för baptister: tro, frihet, gemenskap.





Efter presidentvalet och inför parlamentsvalet

8 05 2017

I det franska presidentvalet fick centerkandidaten Emmanuel Macron ett oväntat starkt stöd av väljarna. Två tredjedelar av de röstande ville att Macron skulle bli president. För att bli vald till president gällde det ”bara” att få flest röster. För Macron är dock den stora segermarginalen till utmanaren Marine Le Pen, som representerar det radikala högerpopulära partiet Front National, är viktig att ha med sig in till nästan utmaning: valet till Nationalförsamlingen, den dominerande kammaren i det franska parlamentet.

Det franska politiska systemet brukar betecknas som semi-presidentialism. En vanlig definition på detta system är att medborgarna väljer president i ett val och parlament i ett annat, samt att presidenten har ett substantiellt inflytande i regeringsmakten samtidigt som regeringen måste ha stöd i parlamentet. Det franska systemet brukar beskrivas som urtypen av semi-presidentialism.

För president Macron betyder den franska semi-presidentialismen att han behöver ett starkt stöd i Nationalförsamlingen om han inte ska bli en ganska vingklippt president. Annars kan Macron vara tvungen att utse en regeringschef som är starkare kopplad till majoriteten i Nationalförsamlingen än till honom själv och att en sådan regering för en annan politik än vad presidenten förespråkar.

Den 11 juni är den första valomgången till Nationalförsamlingen. Precis som i presidentvalet sker det i två omgångar och den andra omgången äger rum 18 juni. Valet gäller då 577 mandat fördelade på lika många enmansvalkretsar. Den kandidat som i en valkrets får mer än 50 procent av rösterna i första omgången är vald till Nationalförsamlingen. Men om ingen av kandidaterna uppnår denna andel hålls en andra valomgång i valkretsen. Då får endast de politiker kandidera som i den första valomgången samlat mer än 12,5 procent röster av valkretsens totala antal röstberättigade. Den kandidat som i denna omgång samlar flest röster blir vald till Nationalförsamlingen.

Den oväntade stora segermarginalen för Macron kan bli en positiv skjuts in i nästa valrörelse för hans parti En Marche! Risken är dock överhängande att valrörelsen till stor del kommer att präglas av viljan till revansch för de partier vars kandidater inte tog sig till andra omgången i presidentvalet. Det kan försvåra för En Marche! att få till allianser med andra partier vilket nog är behövligt för att maximera partiets antal mandat i Nationalförsamlingen.

I jämförelse med nordeuropeiska partier är de franska partierna svaga organisationer med fåtal medlemmar. Det franska partisystemet kan snabbt förändras, partier splittras, slås samman och nya bildas. Det som länge strukturerat franska väljares röstning är i vad mån de sympatiserar med någon av fem tendenser: yttersta vänstern, vänstern, mitten, högern eller yttersta högern. För Macron är en fråga om mittenströmningarna är tillräckligt starka i valet till Nationalförsamlingen. I flera aktuella opinionsmätningar finns tecken på ett relativt starkt stöd för En Marche!, men det är inte troligt att detta stöd räcker för att detta nybildade parti ska få majoritet i Nationalförsamlingen. Det kan också vara svårt för En Marche! att hitta kompetenta och lojala kandidater i alla 577 valkretsar, något som kan dra ned partiets representation i Nationalförsamlingen.

Statsvetare från universitetet i Montpellier, som jag besökte veckan inför presidentvalets andra omgång, beskrev väljarna som rörligare än på länge. Detta kan gynna ett nytt parti som En Marche! Den gamla indelningen mellan vänster och höger har också utmanats av konflikten mellan libertära och auktoritära värderingar (läs mer om dessa värderingar här) där Macron representerar mer libertära värderingar. Den nya politiska kartan kan göra det enklare för honom att vinna väljare.

Le Pen och hennes parti Front National relaterar starkt till auktoritära värden. Hon har dock börjat tala om behovet av en omfattande reorganiseraring av partiet, en breddning för att i framtiden kunna vinna val. Samtidigt är missnöjet över hennes insatser i det nu avgörande presidentvalet spritt bland hennes medlemmar. Såväl valresultatet som Le Pens insats under presidentvalsdebatten kritiseras. Det är inte självklart att Le Pen mäktar med att göra de förändringar som hon tycker är behövliga och samtidigt behålla sina anhängare.





Hur stor blir segermarginalen för Macron?

6 05 2017

I morgon söndag är det valdag i Frankrike. Någon egentlig spänning om vem som kommer att vinna råder inte. Samtliga opinionsmätningar pekar ut centerpolitikern Emmanuel Macron som vinnare över radikala högerpopulistpartiet Front Nationals kandidat Marine Le Pen. Under dagarna efter onsdagens debatt mellan de båda kandidaterna har Macron drygat ut sitt försprång. De franska opinionsundersökningarna brukar vara tillförlitliga (vilket de var i samband med presidentvalets första omgång, till exempel).

Istället fästs intresset kring hur stor Macrons segermarginal kommer att bli. Detta är intressant med tanke på de kommande valen till Nationalförsamlingen som den dominerande kammaren i det franska parlamentet kallas. När presidenten utser regeringschef så måste hen ha stöd i Nationalförsamlingen. Annars kan Nationalförsamlingen rösta bort regeringen genom ett misstroendevotum. Dessutom måste lagar som en president vill stifta också ha stöd i Nationalförsamlingen.

Redan den 11 juni är den första valomgången till Nationalförsamlingen. Precis som i presidentvalet sker det i två omgångar och den andra omgången äger rum 18 juni. Valet gäller då 577 mandat fördelade på lika många enmansvalkretsar. Den kandidat som i en valkrets får mer än 50 procent av rösterna i första omgången är vald till Nationalförsamlingen. Men om ingen av kandidaterna uppnår denna andel hålls en andra valomgång i valkretsen. Då får endast de politiker kandidera som i den första valomgången samlat mer än 12,5 procent av valkretsens röster. Den kandidat som i denna omgång samlar flest röster blir vald till Nationalförsamlingen.

För Le Pen är det viktigt att inte framstå som en förlorare. Hon strävar efter att etablera Front National som ett av de stora partierna i fransk politik. Ett delmål är då att bli den främsta oppositionskraften i Nationalförsamlingen. Om många väljare uppfattar det som om Le Pen misslyckats i presidentvalet kan hon förlora momentum, få det svårare att få sitt folk till valurnorna och tveksamma väljare att stödja Front National. Någon större hjälp med allianser från andra partier är inte att vänta. De flesta partier tar avstånd från Front National och de som inte gör det är mycket små partier. Enligt statsvetaren Emmanuelle Reungoat vid universitetet i Montpellier har de partier som ändå samarbetat med Front National ”ätits upp” av partiet, varför de få potentiella partnerna till Front National uppfattar det som att ett samarbete är svårt. Eftersom Le Pen har svårt att etablera allianser med andra partier så måste hon (med något litet undantag när) lita på sin eget partis framgång i valet till Nationalförsamlingen. En bra resultat i presidentvalet skulle kunna ge en boost till Front National i parlamentsvalet, medan ett mindre bra resultat kan få motsatt effekt.

Också för den tippade segerherren Macron är det viktigt med ett bra resultat. Med ett bra valresultat kan hans nystartade rörelse En March! också få ett stark närvaro i Nationalförsamlingen. I opinionsmätningarna har En March! också fått ett starkt stöd, men det har också rapporterats att  om svårigheter att hitta bra kandidater för partiet i alla valkretsar. Utan parlamentskandidater att rösta på kvittar det vad väljarna tycker om En Marche! och en valframgång kan hämmas samt resultera i att en president Macron får ett svagare stöd i Nationalförsamlingen. Kanske är Macron i behov av en allierad i parlamentsvalet och med största säkerhet skulle mittenkollegan François Bayrou vilja få en sådan allians i utbyte mot att bli utnämnd till regeringschef av Macron. Men Bayrous parti MoDem är också litet och kanske inte ett tillräckligt starkt stöd varken i parlamentsvalet eller i en kommande Nationalförsamling när regeringen ska bildas.

När jag pratade med statsvetaren Marc Smyrl vid universitetet i Montpellier menade han att det kommande parlamentsvalet antingen kunde präglas av revanschlusta från de partier som inte lyckades i presidentvalet (detta gäller nog främst högerpartiet Republikanerna) eller en bandwagon-effekt för Macron utifrån en oväntad stor framgång i presidentvalet.  En bandwagon-effekt är en extra stor uppslutning runt någon som uppfattas som en vinnare.

Om inte Macron samlar en egen majoritet genom En March! eller tillsammans med allierade partier så menar Smyrl att den femte franska republiken kan gå in i en ny fas. Förhandlingar och uppgörelser sker då i större utsträckning i parlamentet, förändringar i regeringen kan bli vanligare och presidentens makt är inte så stark som femte republikens grundare Charles de Gaulle ville att den skulle vara. Istället tror Smyrl att den femte republiken mer kommer att likna det som kallades den fjärde republiken. Lite skämtsamt skulle man kunna kalla detta mellanting för fyra komma femte republiken.





Fransk debatt blev en favör till Macron

5 05 2017

Efter onsdagens presidentvalsdebatt verkar centerkandidaten Emmanuel Macron vinna mark bland väljarna. Flera opinionsmätningar pekar på att han drygar ut avståndet till sin motkandidat Marine Le Pen som representerar det radikala högerpopulistiska partiet Front National. Le Pen lyckades inte få in något avgörande slag mot Macron under debatten. När jag efter debatten träffade lokala politiker från Front National i Alés var dessa besvikna över Le Pens insats.

Under debatten mellan presidentkandidaterna lyckades Macron effektivt måla upp att Le Pen hade dubbla budskap och hennes ekonomiska politik var svag och innehöll motstridigheter. Le Pen hade svårt att redogöra för viktiga detaljer i sina förslag och vilka konsekvenser de skulle få. Hon hade bland annat öppnat för att Frankrike skulle lämna euron, men hade under debatten svårt att redovisa hur detta skulle gå till och hur valutan skulle fungera. Hon hänvisade då till Brexit, men Macron var snabb med att påpeka att Storbritannien aldrig haft euro som valuta. Dessa och liknande otydligheter var Macron ihärdig att påpeka.

Macron var effektiv när han varnade väljarna för att Le Pens politik skulle leda till ekonomisk oreda. Ekonomisk oreda är något som många av de väljare som brukar rösta på den traditionella högern uppfattar som negativt. Debatten mellan presidentkandidaterna kan mycket väl ha resulterat i att flera av dessa väljare blivit mer tveksamma till Le Pen och mer positiva till Macron.





Protestantisk taktikröstning i franska presidentvalet?

4 05 2017

I Sydvästra Frankrike finns alltjämt rester kvar av de historiska hugenotterna, en reformert minoritet i det annars katolska och sekulära fransmän. I ett samtal med den reformerta pastorn Wouter van Veelen i Anduze diskuterade vi hur denna förhållandevis stora reformerta minoriteten i denna del av Frankrike röstar i det stundande presidentvalet. Traditionellt har denna grupp röstat vänster (delvis för att dessa partier i störst utsträckning uppfattas garantera en sekulär fransk stat istället för ett katolska sådan). Inför första omgången i det franska presidentvalet implicerade en sådant politiskt tendens att protestanterna stödde yttersta vänsterns kandidat Jean-Luc Mélenchon eller Socialistpartiets Benoit Hamon.

Men van Veelen (som flyttat till Frankrike från Nederländerna) tror att många protestanter tänkte strategiskt. Dels var de oroade för att Hamon inte skulle ta sig till andra omgången och att de därmed skulle ha slängt bort sin röst istället för att påverka vilka som skulle kandidera i andra valomgången. Dels var de oroade över att Mélenchon, om han skulle ta sig vidare till en andra valomgången, riskerade att förlora mot Marine Le Pen som kandiderar för det radikala högerpopulistiska partiet Front National och att hon då skulle bli president. Därför trodde pastorn att många protestanter i hans närhet istället hade röstat på Emmanuel Macron, en centristisk kandidat som de trodde skulle ha störst chans att stoppa Le Pen i den avgörande omgången i presidentvalet. Om det stämmer så är det ett exempel på protestantisk taktikröstning i det franska presidentvalet. Måhända är den inte heller så unik för de franska protestanterna. Även andra väljare kan ha gjort likande strategiska överväganden för att stoppa Le Pen.





Inför kvällens debatt mellan de franska presidentkandidaterna

3 05 2017

Efter en första valomgång i det franska presidentvalet står de kandidater som samlade flest röster kvar och gör upp om väljarna i en andra valomgång. Kampen står mellan centerkandidaten Emmanuel Macron och radikala högerpopulisten Marine Le Pen som representerar partiet Front National. Ikväll när detta skrivs debatterar de i fransk TV. I det franska medialandskapet är regelbundna nyhetssändningar inte lika vanliga som i t ex svensk TV (där de sker flera gånger om dagen) och franska dagstidningar vänder sig sedan länge till en mindre krets intresserade läsare. Därför uppfattar många politiska kommentatorer att debatterna inför franska presidentval ofta har haft stor betydelse för valresultatet. Inför det nu stundande presidentvalet uppger flera opinionsinstitut att extra många väljare är osäkra på hur de ska rösta, vilket ökar betydelsen för kvällens debatt.

Enligt opinionsmätningar uppger än så länge en stor del av väljarna som röstat på extremvänsterns kandidat Jean-Luc Mélenchon att de inte avser att rösta i den avgörande valomgången. Måhända kan någon av kandidaterna sikta in sig på att få dessa att ta sig till valurnorna. Idag träffade jag statsvetaren Marc Smyrl på Universitét Montpillier som menade att debatten delvis kan bli en kamp om dessa väljare. Vem av de två kandidaterna som kan få dessa väljares röster kan enligt Smyrl bero på om de uppfattar migrationspolitiken (och liknande kulturella värden) eller ekonomisk politik samt retoriken mot EU som viktigast. Vad gäller migration och andra kulturella värden har Mélenchon propagerat med ett inkluderande budskap vilket ligger närmare Macron. Men för de av Mélenchons väljare som i första omgången stödde honom för att han likt Le Pen är kritisk till en fri ekonomi, frihandel och EU kan kandidaten från Front National ligga närmare till hands.

En andra kamp mellan presidentkandidaterna gäller de väljare som i första valomgången stödde Francios Fillon som representerar högerpartiet Republikanerna. Av Fillon sympatisörer som uppger att de ska gå och rösta i andra valomgången visar opinionsundersökningarna att majoriteten stödjer Macron. Men när Le Pen talar gör hon allt för att visa att hennes politik ligger förhållandevis nära Fillon vad gäller migration och andra kulturella värderingar. Här är det istället Macrons löften om liberaliseringar av fransk ekonomi som kan locka Fillons gamla väljare. Även för Fillons gamla väljare gäller vilka politiska sakfrågor som de uppfattar som viktigast inför andra valomgången. Att Fillon uppgav att han tänkte rösta på Macron är förstås betydelsefullt. Ändå kan kvällens presidentvalsdebatt också ha betydelse för de väljare som brukar röstar på Republikanernas kandidater.