Bästa opinionsinstitut vid 2000-talets riksdagsval

23 06 2018

Inför årets riksdagsval visar opinionsföretagen ganska olika väljarstöd för partierna. Vilket av opinionsföretagen som ligger närmast verkligheten får vi en indikator på först i samband med riksdagsvalet. Det är ett tillfälle då opinionsföretagens utsagor kan testas mot verkligheten. Vid de senaste fyra riksdagsvalen har jag noterat partisympatierna som respektive opinionsföretag publicerat vid sin sista mätning före valdagen. Resultaten av dessa mätningar har jag jämfört med det verkliga valresultatet (se här för jämförelsen med valresultatet 2014). Förvisso finns det alltid en slumpmässig osäkerhet vid opinionsmätningar av representativa urval. Vem som redovisar bäst och sämst mätning inför ett enstaka riksdagsval kan därför vara en sinkadus. Dessutom kan saker och ting hända dagarna mellan sista mätningen och valdagen som gör att väljare byter parti. Att jämföra opinionsföretagens sista valprognos med det faktiska valresultatet är ändå den bästa tidpunkten för att kontrollera dessa mätningars tillförlitlighet.

Inför riksdagsvalet i höst är möjligt att kontrollera hur väl opinionsföretagens mätningar inför tidigare riksdagsval fallit ut vid flera riksdagsval. Om flera jämförelser mellan opinionsföretagens sista valprognos och valresultatet studeras vid flera val så finns det större chans att enskilda slumpmätningar spelar mindre roll. Kanske är det då möjligt att se en tendens om några av opinionsföretagens mätningar tenderar att hitta rätt i större utsträckning än andra.

Själva jämförelsen sker genom att beräkna den genomsnittliga avvikelsen mellan opinionsföretagens sista valprognos och det faktiska valresultatet. Undantaget utgörs av SCB som genomför sin sista mätning i maj, långt före valet, varför jag lämnar dem därhän. Först beräknas differensen mellan den uppgivna procenten partisympatisörer opinionsföretaget uppger och samma partis faktiska valresultat. Partier som inte redovisas enskilt av opinionsföretagen kategoriseras som övriga partier och även för kategorin övriga partier beräknas procentdifferensen. Därefter summeras samtliga dessa differenser och delas med antalet partier (inklusive kategorin övriga partier). För vart och ett av opinionsföretagen summeras de genomsnittliga avvikelserna från de riksdagsval som de presenterat en valprognos, vilket därefter divideras med antalet riksdagsval som opinionsföretaget presenterat en valprognos. Det opinionsföretag som då uppvisar den lägsta genomsnittliga avvikelsen antas vara det som bäst estimerat partiernas väljarstöd vid riksdagsval under 2000-talet.

Tabell 1 Opinionsföretagens genomsnittliga avvikelse i procent mellan opinionsmätning och valresultat 2002-2014 (procentenheter).

Bästa oppinst 20022018

Kommentar: *Genomfört opinionsundersökning inför de två senaste riksdagsvalen. **Genomfört opinionsundersökning inför det senaste riksdagsvalet. År 2002 och 2006 genomförde Ruab opinionsundersökning inför riksdagsvalet och 2002 genomförde Gallup opinionsundersökning inför riksdagsvalet. United Minds genomsnittliga avvikelse är 0,015 procentenheter lägre än Sentios, vilket inte redovisas i tabellen på grund av avrundning. Ipsos genomsnittliga avvikelse är 0,0075 procentenheter lägre än Skops, vilket inte redovisas i tabellen på grund av avrundning.

Resultatet i tabell 1 indikerar att några opinionsföretag tenderar att ha relativt små avvikelser mellan sin sista valprognos och det faktiska valresultatet. Novus ligger bäst till, följt av Sifo. Opinionsföretag som ligger sämre till är Demoskop och YouGov. Förvisso kan det skifta vilket opinionsföretag som ligger närmast valresultatet mellan olika riksdagsval. Som redan nämnts finns det vid alla mätningar en slumpmässig osäkerhet. De opinionsföretag som ligger långt ner i listan visar dock att det över tid har funnits en större osäkerhet vid deras mätningar.

Opinionsföretagen använder olika metoder. Vissa genomför sina enkäter via telefon, andra via internet eller en kombination av dessa insamlingssätt. Det viktigaste är troligtvis skillnader i urvalsmetoder där sannolikhetsurval står mot självrekryterade panelurval. Medan den förstnämnda urvalsmetoden bygger på vetenskapliga teorier bygger den andra urvalsmetoden på beprövad erfarenhet. De två opinionsföretag som ligger bäst till i denna jämförelse – Novus och Sifo – baserar båda sina undersökningar på sannolikhetsurval. United Minds, Sentio och YouGov baserar helt eller delvis sina undersökningar på självrekryterade panelurval. Utifrån denna jämförelse är skillnaden i resultat beroende urvalsmetod ganska liten.

Överlag har opinionsföretagen inte uppvisat några avgrundsstora skillnader mellan sista mätningen före riksdagsvalen och det faktiska valresultatet under 2000-talet. Om motsvarande upprepar sig vid riksdagsvalet i år eller om vi kommer att få se ett trendbrott går naturligtvis inte att veta.

En annan fråga är om opinionsföretagen som kollektiv har blivit bättre eller sämre på att prognostisera valresultaten utifrån sin sista mätning inför riksdagsvalet. Genom att summera samtliga opinionsföretags genomsnittliga avvikelser från resultatet för vart och ett av riksdagsvalen 2002, 2006, 2010 och 2014 är det möjligt att erhålla en tendens under den relativt korta perioden efter sekelskiftet. En sådan jämförelse visas i figur 1. Om den genomsnittliga avvikelsen är hög indikerar resultatet att opinionsföretagen som kollektiv varit sämre än om den genomsnittliga avvikelsen är låg.

Figur 1 Opinionsföretagens sammanlagda genomsnittlig avvikelse i procent i opinionsmätning och valresultat 2002 2006, 2010 och 2014 (procentenheter).

Bästa oppinst diagram 20022014

Utifrån denna undersökning finns inga belägg för att opinionsföretagen har blivit sämre på att mäta väljaropinionen. Med lite god vilja kanske det går att skönja en tendens att de blivit något bättre med åren. I vad mån det är möjligt att upprepa en sådan slutsats i höst finns det skäl att återkomma till efter riksdagsvalet i september.

Annonser




Kan styrkan i partiorganisationer förklara valresultat?

22 02 2018

I samband med det kommande riksdagsvalet kommer partiernas valresultat att diskuteras. Många kommer att finna ett behov av att förklara andelen röster ett parti får och söka svaren i kortsiktiga faktorer. Var det partiledarens förtjänst eller fel? Gynnades eller missgynnades partiet av de frågor som var heta under valrörelsen? Eller var partiet gynnat eller missgynnat i massmedia? Inga av dessa frågor är fel att ställa, men ett partis valresultat är också knutet till andra faktorer som ofta är förhållandevis stabila. En sådan är styrkan i partiernas organisationer. De svenska partierna är uppbyggda på ungefär samma sätt. De är medlemspartier med lokalavdelningar, kommunförbund, länsförbund, och har en beslutande kongress som väljer partiledare och partistyrelse. Förutom medlemmarna har partiorganisationerna hundratals anställda. Hur många som kan anställas beror på deras inkomster (som för de flesta partier till största del består av det partistöd som ges av offentlig sektor: riksdag, landsting och kommun). Summeras dessa resurser för vart och ett av partierna så får vi en indikator på styrkan i respektive partiorganisation.

Flera forskare – som Susan Scarrow – menar att partiorganisationernas styrka har betydelse för valresultatet. Att klara en motgång under en valrörelse – en partiledare som inte levererar, att valrörelsen inte tar upp partiets hjärtefrågor eller att massmedia är ute efter partiet – är något som partier med en stark organisation klarar av bättre än partier med en svagare organisation. Medan partier med en stark partiorganisation kan stå upp när det blåser är partier med svag partiorganisation utelämnade till att lyckas på arenor där de har svårt att kontrollera kommunikationen med väljarna. Att till exempel ha partimedlemmar som kan fungera som lokala opinionsbildare i med- och motgång är en styrkefaktor för vilket parti som helst. Partimedlemmarnas insatser kan kompletteras med eller, för ett parti med få medlemmar, ersättas av partianställda eller köp av tjänster. För detta behövs dock inkomster. Ett parti med stark organisation har flera av dessa resurser och kan i större utsträckning göra sin egen valrörelse vid sidan av det som händer i massmedia. Måhända har styrkan i partiorganisationerna fått förnyad betydelse i och med att en större del av partiernas kampanjer sker på sociala medier.

Statsvetarna Paul Webb och Dan Keith har kartlagt 112 partiers organisatoriska styrka i 18 etablerade demokratier, varav 15 i Europa. De har använt sig av Political Party Data Base där de bland annat hämtat uppgifter om partiernas medlemsantal, inkomster, anställda och antal lokalavdelningar. En del av dessa uppgifter har de använt för att skapa ett index som de kallar Party Strength Index (PSI). Utifrån det är det möjligt att jämföra de svenska partiernas styrka, vilket presenteras i tabell 1 (tyvärr redovisar inte forskarrapporten data för Sverigedemokraterna). PSI indikerar i vilken utsträckning som ett parti har organisatoriska resurser i förhållande till de 112 andra partierna i undersökningen. Ett PSI som är positivt indikerar att partiets organisatoriska resurser är över medel, medan ett negativt PSI indikerar att partiets organisatoriska resurser är under medel.

Tabell 1 Svenska partiorganisationers styrka enligt Party Strength Index (PSI).

Parti PSI
Socialdemokraterna +3,72
Moderaterna +1,38
Centerpartiet +0,45
Liberalerna -0,55
Kristdemokraterna -0,57
Vänsterpartiet -0,76
Källa: Paul D Webb och Dan Keith (2017) ”Assessing the Strength of Party Organizational Resources: A Survey of the Evidence from the Political Party Data Base” s 31-61 i Organizing Political Parties: Representation, Participation, and Power, red Susan E Scarrow, Paul E Webb och Thomas Poguntke. Oxford: Oxford University Press. Forskningsrapporten redovisar inte data för Sverigedemokraterna.

Den undersökning som Webb och Keith presenterar visar att Socialdemokraterna är det parti som har störst organisatorisk styrka i svensk politik. Men den visar också att Moderaterna och Centerpartiet har relativt starka partiorganisationer. Miljöpartiets, Liberalernas, Kristdemokraternas och Vänsterpartiets organisatoriska styrka ligger på likartad nivå, men den befinner sig långt bakom de starkaste partierna.

I den undersökning som Webb och Keith redovisar har Socialdemokraterna den femte starkaste partiorganisationen i Europa (den starkaste har de österrikiska kristdemokraterna: Österrikiska Folkpartiet). Moderaternas partiorganisation rankas som den fjortonde starkaste i Europa och Centerpartiets partiorganisation kommer på plats 25. Som tidigare nämnts kommer övriga partier sämre ut i den europeiska jämförelsen: Miljöpartiet kommer på plats 49, Liberalerna på plats 55, Kristdemokraterna på plats 57 och Vänsterpartiet på plats 66. Det är inte orimligt att Sverigedemokraterna skulle hamna i ungefär samma härad som dessa partier.

Något som Webb och Keith noterar är att skillnaden i organisatorisk styrka är relativt stor mellan de svenska partierna. Med andra ord har Socialdemokraterna avsevärt större organisatoriska resurser än partier som Miljöpartiet, Liberalerna, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet. En slutsats skulle kunna vara att Socialdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet har starka organisationer som kommer att – allt annat lika – göra deras valrörelser mer framgångsrika jämfört med valrörelserna för övriga partier.

Samtidigt vet vi att de tre partierna med de starkaste organisationerna alla sett bättre dagar i väljaropinionen. Måhända är det i motgången som partiorganisationens styrka har störst betydelse. Såväl Moderaterna som Centerpartiet har haft betydande motgångar i väljaropinionen men lyckats komma tillbaka. För Socialdemokraternas syskonpartier i Europa har motgångarna ibland reducerat deras väljarstöd till en handfull procent. Dessa socialdemokratiska partier har ofta betydligt svagare organisation än sina svenska syskon. Kanske skulle de svenska Socialdemokraterna klarat sig än sämre i väljaropinionen utan sin starka partiorganisation.





Vad är sambandet mellan vänster-högerposition och libertära-auktoritära värderingar?

21 01 2018

I riksdagsvalet 2014 hade den traditionella vänster-högerkonflikten mellan de svenska partierna helt klart kompletterats med en kulturell konfliktdimension (jag har bloggat om detta tidigare, läs här, här och här). Konflikten mellan vänster och höger i svensk politik beaktar ekonomisk politik som statens roll i samhällsekonomin, graden av ekonomisk jämlikhet och uppfattningar om ekonomisk framgång beror på individens egna initiativ eller andra omständigheter. Vänster-högerskalan är även så etablerad så att människor identifierar sig med olika positioner på vänster-högerskalan och uppfattar sig vara till vänster, i mitten, eller till höger i politiken.

Den kulturella dimensionen är inte lika välkänd men består av en konflikt mellan människor som i olika utsträckning har libertära och auktoritära värderingar (ibland kallas libertära värderingar för GAL och auktoritära värderingar för TAN). Liberära värderingar förknippas med självförverkligande, individualism och en ökad vilja för individen att framhäva sig själv, normkritik, gränsöverskridande, auktoritetsuppror, fria livsstilsval och ett bejakande av globalisering. Auktoritära värderingar betonar istället nationell gemenskap med stark invandringskritik, klara auktoriteter och traditionella normer samt hårda straff för dem som bryter mot dem.

I min bok Den svenska väljaren 2014 beskriver jag hur konflikterna mellan partierna är svåra att förstå om vi endast beaktar vänster-högerskalan, men blir mer begripliga om vi också beaktar libertära-auktoritära skalan. Därmed har det svenska partisystemet gått från att i huvudsak representera en endimensionell konflikt till att vara tvådimensionellt där såväl vänster-högerskalan som libertära-auktoritära skalan har betydelse.

I Den svenska väljaren 2014 diskuterar jag också i vad mån den nya libertära-auktoritära skalan är oberoende från den väletablerade vänster-högerskalan eller om det finns ett samband mellan dem. Min slutsats då var att dessa skalor till stor del var självständiga, men att det fanns ett svagt samband mellan var väljarna placerade sig på vänster-högerskalan och på libertära-auktoritära skalan.

En fråga är om sambandet mellan de båda åsiktsdimensionerna kommer att stärkas i framtiden och om människor med libertära och auktoritära värden kommer att integreras i vänster-högerskalan så att svensk partipolitik återigen blir endimensionell. Ett problem är att det finns få svenska mätningar av människors libertära och auktoritära värderingar som upprepats över tid, vilket gör det svårare att dra slutsatser om en över tid pågående integration mellan de två åsiktsdimensionerna.

Surveyinstitutet vid Linnéuniversitetet har i frågeundersökningar av representativa urval av röstberättigande svenskar undersökt såväl vänster och höger som libertära och auktoritära värderingar 2014 och 2016. Utifrån svaren på några enkätfrågor har två olika index för vänster-högerskalan och libertära-auktoritära skalan konstruerats (enkätfrågorna som indexen bygger på redovisas här). Båda indexen har 11 värden och vänster-högerskalan går från 0 (vänster) till 10 (höger) och libertära-auktoritära skalan går från 0 (auktoritär) till 10 (libertär).

Det visar sig då att det fanns ett måttligt samband mellan väljarnas placering på vänster-högerskalan och den libertära-auktoritära skalan då personer till höger oftare hade auktoritära värderingar än vad som var fallet med personer till vänster. I figur 1 redovisas sambandet där väljarna på en mätpunkt representeras av en prick (en prick kan representera flera väljare) och sambandets styrka illustreras av den svagt lutande linjen. Av figur 1 torde det framgå att det var långt ifrån ett perfekt samband mellan de både åsiktsdimensionerna, eftersom spridningen av prickarna är stor eftersom flera personer avvek från detta svaga samband.

Figur 1 Väljarnas placering på vänster-högerskalan och den libertära-auktoritära skalan år 2014 (medelvärde).

vhla 2014

Sambandets styrka kan mätas med Pearsons r som varierar mellan –1 och +1 där 0 visar på frånvaron av samband medan sambandet blir starkare ju närmare värdet närmar sig –1 eller +1. Vid 2014 års riksdagsval var sambandet mellan vänster-högerskalan och den libertära-auktoritära skalan r=–0,21 (p<0,01). Att sambandet var negativt visade att väljare till höger något oftare hade auktoritära värderingar än väljare till vänster.

Med Surveyinstitutets frågeundersökning från 2016 kan motsvarande undersökning genomföras med samma frågeformuleringar som användes i samband med frågeundersökningen två tidigare. Resultatet redovisas i figur 2.

Figur 2 Väljarnas placering på vänster-högerskalan och den libertära-auktoritära skalan år 2016 (medelvärde).

vhla 2016

I undersökningen från 2016 i figur 2 framgår det återigen att det inte är ett perfekt samband mellan väljarnas placering på vänster-högerskalan och deras placering på den libertära-auktoritära skalan. Men jämfört med 2014 har sambandet mellan de båda åsiktsdimensionerna blivit starkare (r=–0,35, p<0,01) och linjen som visar på sambandet lutar mer i 2016 års mätning i figur 2 än vad motsvarande linje gjorde i 2014 års mätning i figur 1.

Utifrån det här redovisade resultatet finns det vissa indikationer på att libertära och auktoritära värderingar i ökad utsträckning har integrerats med väljarnas position på vänster-högerskalan. I så fall är det möjligt att svensk politik är på väg att återigen bli endimensionell. Det finns dock all anledning att vara försiktig med sådana slutsatser. En stor del av det starkare sambandet mellan åsiktsdimensionerna förklaras av att medborgare som sympatiserar med Sverigedemokraterna (vilka är de väljare som har de tydligaste auktoritära värderingarna) i större utsträckning placerat sig till höger 2016 än vad som var fallet 2014. De övriga partiernas sympatisörer gjorde inte så stora förflyttningar högerut. För att uttala sig om en förändring över tid är inte heller två undersökningar som är gjorda relativt tätt inpå varandra mycket att bygga på. Nästa undersökning (som genomförs i samband med riksdagsvalet i år) kan mycket väl visa på ett svagare samband mellan vänster-högerskalan och libertära-auktoritära skalan än vad som var fallet 2016. Det finns all anledning att även i det kommande riksdagsvalet studera sambandet mellan väljarnas placering på vänster-högerskalan och den libertära-auktoritära skalan.





Dansen runt procentspärren och taktikrösterna

8 01 2018

Inför riksdagsvalet 2018 tycks flera partier närma sig 4-procentspärren till riksdagen. En del av dessa riskerar att trilla ur parlamentet och någon kanske kan komma in. I vad mån tiondelarna av procent står dessa partier bi kan avgöra vilka beslut riksdagen kommer att fatta och sammansättningen på regeringen efter höstens val.

Inför riksdagsvalet tycks det vara fyra partier som dansar runt 4-procentspärren. Det parti som är mest känt för att kämpa för att komma över 4-procentspärren är Kristdemokraterna. Mellan valen får partiet sällan med än 4 procent i opinionsmätningarna, men vid de senaste valen har de ändå kravlat sig över riksdagsspärren och fått parlamentarisk representation. Efter att i regeringsställning stramat åt svensk flyktingpolitik har Miljöpartiet rasat ner mot 4-procentspärren, medan Liberalerna saktat dalat i samma riktning. Utanför riksdagen kämpar Feministiskt initiativ för att komma inom räckhåll för riksdagsspärren.

En extra krydda för dansen runt 4-procentspärren är att opinionsmätningarna kan vara osäkrare än vad de tidigare har varit. Ett ökat bortfall i urvalen (allt färre svarar när opinionsföretagen hör av sig) och att flera av opinionsföretagen börjat använda nya och mindre beprövade metoder gör det svårare att uppskatta partiernas ställning i opinionen. Dansen runt 4-procentspärren är därmed än mer oviss. Partierna kan såväl ligga bättre som sämre till i väljaropinionen än vad opinionsundersökningarna visar.

Partier vill nå riksdagen av egen kraft, det vill säga att fler än 4 procent av väljarna tycker att partiet är bäst eller något av dess politiska förslag är så bra att de därför röstar på det. I de fall partierna inte når riksdagen av egen kraft kan de hoppas att så kallade taktikröster får dem över 4-procentspärren. Taktikröstning är när en väljare av strategiska skäl inte röstar på det parti som de tycker passar dem bäst. Istället röstar de på ett annat parti, ofta för att de tror att en sådan röst faktiskt gynnar inflytandet för det parti som de egentligen tycker är bäst. Detta strategiska element i taktikröstning kan ta sig olika uttryck.

För det första kan en väljare taktikrösta på ett parti för att det ska komma över 4-procentspärren. Sannolikt är strategin att om detta parti kommer in i riksdagen så ökar chansen att dess riksdagsledamöter röstar fram favoritpartiets ledare som statsminister eller gör att väljarens favoritparti kommer i regeringsställning. Denna typ av taktikröstning har kallats för spärrhjälp.

För det andra kan taktikröstningen röra risken att väljaren kastar bort sin röst genom att ge den till ett parti som vid riksdagsvalet inte passerar 4-procentspärren och därmed in blir representerat i riksdagen. Därmed har väljaren missat chansen att påverka den faktiska makten i riksdagen. De väljare som egentligen tycker bäst om ett parti som ligger utanför riksdagen kan då av strategiska skäl välja att rösta på ett parti med större chans att få riksdagsrepresentation och därmed kunna påverka den parlamentariska maktkampen. Denna variant av taktikröstning kallas för bortkastad röst.

Vad gäller spärrhjälp och bortkastad röst finns det skäl att tro att en sådan taktikröstning sker för att stödja det politiska block som väljaren stödjer och därmed öka dess chanser att var basen för regeringen efter valet. Det gäller dock inte all typ av taktikröstning. För det tredje kan en tycka att favoritpartiet befinner sig i fel block och rösta på ett parti som istället befinner sig i rätt block. Sådan koalitionsröstning kan ha flera orsaker. En kan vara att det block som innehåller väljarens favoritparti också härbärgerar ett eller flera partier som väljaren starkt ogillar. En sådan väljare kan av strategiska skäl rösta på ett parti som istället tillhör ett annat block om det innehåller partier som väljaren inte ogillar.

Att det finns taktikröstande väljare framgår av studien som min bok Den svenska väljaren 2014 bygger på. I frågeundersökningarna som genomfördes av Surveyinstitutet på Linnéuniversitetet ställdes direkta frågor om olika typer av taktikröstning förekom bland väljarna i urvalet som var representativt för röstberättigade till riksdagsvalet. Vid valet 2014 uppgav 5 procent av väljarna att de taktikröstat och vid valet 2010 var motsvarande andel 8 procent. De flesta taktikröstade för att ge spärrhjälp, medan bortsläng röst och koalitionshjälp vardera var taktikröstningsmotiv för någon enstaka procent av väljarna.

Blockpolitik är ett starkt incitament för taktikröstning. Genom att taktikrösta kan väljarna maximera inflytandet för ett av de politiska blocken. Om väljarna uppfattar det som om blockpolitiken minskat i betydelse kan det innebära att det finns färre taktikröstare. I valet 2010 var blockpolitiken stark och såväl Kristdemokraterna som Centerpartiet hade ett så lågt stöd att de kunde tänkas behöva taktikröster. Enligt den analys som jag och min kollega Johanna Jormfeldt genomförde var det taktikröstarna som gjorde att Kristdemokraterna kom in i riksdagen medan Centerpartiet skulle kommit in av egen kraft även om de i riksdagsvalet 2010 fick ungefär lika många taktikröster som Kristdemokraterna. Det var främst borgerliga väljare som taktikröstade på dessa båda partier, vilket överensstämmer med antaganden om taktikröstning i form av spärrhjälp och att blockpolitiken då har betydelse.

Hur gör väljaren om två partier i ett block behöver taktikröster? I en bloggpost från 2013 analyserar jag taktikrösterna i 2010 års riksdagsval ytterligare. Frågan gällde vilka borgerliga taktikröstare som valde att rösta på Kristdemokraterna och vilka som valde att rösta på Centerpartiet. Denna studie kan vara av intresse även för andra riksdagsval då det med ökad partifragmentering även framgent kan vara flera partier i ett block som är i behov av taktikröster. Inför riksdagsvalet 2018 kan till exempel såväl Kristdemokraterna som Liberalerna behöva taktikröster för att klara 4-procentspärren. Vem får taktikrösterna från blocket? I sådana fall tycks många taktikröstare beakta ideologisk närhet. I riksdagsvalet 2010 fanns en tendens att taktikrösta på det parti av Kristdemokraterna och Centerpartiet som taktröstarna uppfattade sig stå ideologiskt närmast.

Hur gör då hågade taktikröstare vars ideologiska avstånd till partier i nöd är lika stort?  Bland de taktikröstare som ideologiskt stod lika nära Kristdemokraterna och Centerpartiet i valet 2010 röstade de flesta på Kristdemokraterna. Jag antog då att informationen om Kristdemokraternas behov av taktikröster var större än vad som var fallet för Centerpartiet. Under långa stunder under mandatperioden som föregick riksdagsvalet 2010 hade Kristdemokraterna legat under 4-procentspärren i opinionsmätningarna. Jag tror att många väljare var mer medvetna som Kristdemokraternas behov av taktikröster, vilket resulterade i att partiet fick fler av dessa taktikröster jämfört med Centerpartiet. Inför riksdagsvalet 2018 och möjligheten att få taktikröster är det inte en nackdel för Kristdemokraterna att de en längre tid harvat strax under 4-procentspärren i opinionsmätningarna. Det ökar möjligheten att potentiella taktikröstare är medvetna om att Kristdemokraterna är i behov av deras insats. Däremot kan ett överraskande opinionstapp inför riksdagsvalet – kanske i stil med Miljöpartiet och Liberalerna – innebära att färre väljare är beredda på dessa partiers behov av taktikröster.

Något som inför riksdagsvalet 2018 också kan gynna taktikröstning på Kristdemokraterna – men även taktikröstning på Liberalerna – är att borgerliga väljare har taktikröstat i större utsträckning än rödgröna väljare vid de senaste valen. Detta kan vara beroende på förekomsten av partier i behov av taktikröster. Men även när det på senare tid har funnit incitament för rödgröna väljare att taktikrösta har dessa röster i stor utsträckning uteblivet. I riksdagsvalet 2014 nosade Feministiskt initiativ på 4-procentspärren till riksdagen. Om partiet skulle komma in i riksdagen vore det rimligt att anta att det skulle vara ett tillskott som ökar antalet parlamentariska vänstermandat och chanserna att bilda en rödgrön regering. Ändå var antalet taktikröster från socialdemokratiska sympatisörer försumbara, vilket framgår i boken Den svenska väljaren 2014. De taktikröster som ändå lades på Feministiskt initiativ kom från Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Inför riksdagsvalet 2018 tycks det finnas två partier – Miljöpartiet och Feministiskt initiativ – som rödgröna taktikröstare skulle kunna tänka sig rösta på. Om villigheten att taktikrösta 2018 är liknande som 2014 så är det endast vänsterpartisympatisörer som finns tillgängliga för taktikröstning på Miljöpartiet och Feministiskt initiativ. Det kan finnas en risk att taktikrösterna inte räcker till för båda dessa partier. Ett eller båda kan då finna sig få för lite taktikröster för att hamna ovanför procentspärren till riksdagen.





De tio största händelserna i svensk politik 2017

1 01 2018

Här är hela listan över 2017 års tio största händelser i svensk politik. Som alla riktiga listor startar den nedifrån på plats tio och räknas uppåt för att avslutas med ettan.

10 Moderaternas nya SD-strategi

I januari ändrade Moderaterna sin strategi mot Sverigedemokraterna och öppnade för förhandlingar mellan dessa partier och möjligheten att rösta igenom en borgerlig budget med stöd av Sverigedemokraterna. Detta är en tolkning av vad som sades, det var nämligen lite luddigt vad den moderata partiledningen var beredd att förhandla om. Men i och med bytet av partiledare har Moderaternas SD-strategi förändrats på nytt – verkar det som i alla fall – och nu ska Moderaterna inte förhandla med Sverigedemokraterna längre.

9 Transportstyrelsen

När Transportstyrelsen skulle genomföra en upphandling av IT-tjänster vann IBM budgivningen. Deras personal som tillhandahåller dessa tjänster var spridda över flera europeiska länder. Det var ett problem då IBM i och med sitt uppdrag fick tillgång till sekretessbelagda uppgifter som bland annat var känsliga för rikets säkerhet. Detta var olagligt, vilket Transportstyrelsens generaldirektör Maria Ågren visste. Trots detta beslutade hon att bryta mot lagen. Därmed hade icke-säkerhetsgranskade personer tillgång till dessa känsliga uppgifter under 2015 och 2016. När skandalen briserade i januari 2017 avskedades Ågren från sin befattning och dömdes till 70 000 kronor i böter, vilket får betraktas som ett förhållandevis lågt straff. Vilken säkerhetspolitisk skada skandalen åsamkas är det sannolikt aldrig möjligt att veta.

8 Hot om misstroendevotum, avgångna ministrar och ministern som satt kvar

Vad kände regeringens ministrar till om skandalen i Transportstyrelsen och när kände de till det? Svaret på dessa frågor ledde till att Allianspartierna meddelade att de avsåg att lägga misstroendeförklaring mot tre av regeringens socialdemokratiska ministrar: infrastrukturminister Anna Johansson, inrikesminister Andres Ygeman, och försvarsminister Peter Hultqvist. Johansson och Ygeman avgick innan någon misstroendeförklaring hann läggas, men statsminister Löfven meddelade att Hultqvist skulle sitta kvar i regeringen. I och med detta splittrades Alliansen då Centerpartiet och Liberalerna, till skillnad från Moderaterna och Kristdemokraterna, inte längre krävde Hultqvists avgång. För Ygeman innebar förlusten av statsrådstaburetten en ny post som gruppledare för Socialdemokraterna i riksdagen (en nog så betydelsefull post). Johansson återinträdde som riksdagsledamot. Låt mig gissa att båda dessa återigen kommer att få tunga poster inom svensk politik i framtiden. Vad allianspartierna egentligen åstadkom med sitt hot om misstroendevotum är oklart.

7 Terrorattacken på Drottninggatan

Med det hemska dådet på Drottninggatan nådde terrorn återigen det svenska samhället. Terrordådet fick omfattande bevakning av svensk massmedia. Många politiker och andra uttryckte deltagande till offren och avsky för handlingen. Sverige sades vara attackerat och statsministern höll tal till svenska folket och fick beröm för sin krishantering. Trots antalet döda och skadade blev omfattningen av attacken på Drottninggatan ändå begränsad i jämförelse med andra terrordåd i världen.

6 Moderaternas partiledarbyte

En partiledare måste kunna hålla samman sitt parti. När det inte lyckas så leder det ofta till partiledarens avgång. Lägg därtill fallande opinionssiffror och kommunalråd som i opinionsnedgångens efterföljd riskerade att bli bortröstade i det kommande valet. Då var partiledarbytet inte helt överraskande. Ett problem med Anna Kinberg Batra kan ha varit att hon har en förhållandevis liberal bakgrund och inte utstrålade den trovärdighet som budskapsbärare av en mer konservativ och flyktingkritisk moderat politik. Ulf Kristersson verkar har större framgång att med att trovärdigt föra fram denna nygamla moderata politik. Till skillnad från Kinberg Batra fick Kristersson möjlighet att inte bara tala om strategi utan även om politikens innehåll. Framtoningen om ett mer vuxet samtal tycks ha lyckats i och med att partiet återhämtade sig i väljaropinionen.

5 Försvaret mullrar igen

Det ryska hotet var också detta år i centrum när svensk säkerhet diskuterades. Natostyrkor kom till Sverige och samövade med svensk militär. Den rödgröna regeringen lyckades nå en försvarsuppgörelse med Moderaterna och Centerpartiet om en viss upprustning av det svenska försvaret. Det märktes på Gotland som fick ett nytt regemente. I amerikansk massmedia beskrevs Sverige som en nära allierad med USA.

4 LSS-striden

Lagen om stöd och service hos vissa funktionshindrade (LSS) diskuterades allt mer under året. Möjligheten att få personliga assistenter har för många möjliggjort ett nytt aktivt liv med större självständighet. En upprepad kritik av Liberalernas och Bengt Westerbergs stora socialpolitiska reform hördes från regeringen och Socialdemokraterna. Till skillnad från andra välfärdssystem har de varit noga med att poängtera risken för fusk och skenande kostnader. Regeringen har i ett regleringsbrev skrivit att Försäkringskassan ska ”bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen” samtidigt som domstolsbeslut öppnat för en snävare tolkning av LSS. Runt om i landet noterade flera personer som varit beroende av LSS att de nu blivit av med den efter att bedömningarna hårdnat, detta utan någon lagändring. Ansvarig minister Åsa Regnér pressades att utlova en lagändring för att förhindra Försäkringskassans snävare tolkning av LSS, men samtidigt har regeringen tillsatt en utredning som ska se över hela LSS.

3 Kampen om flyktingarna

Flyktingfrågan har under året förflyttat sig från att handla om antalet flyktingar som söker sig till Sverige till vilka av migranterna som ska ges asyl och hur flyktingar ska integreras i det svenska samhället. Ute i landet växer en folkrörelse fram som bereder boende för flyktingar i hemmen, öppnar språkkaféer och hjälper nyanlända att på olika sätt etablera sig i samhället. Men alltjämt ligger Sverigedemokraterna över sitt valresultat i opinionsmätningarna. Splittringen i regeringen mellan Socialdemokraternas restriktiva och Miljöpartiets liberala flyktingpolitik framgår tydligt. Ändå kom dessa parter överens om att regeringen ska lägga ett förslag om att ensamkommande barn ska få gå färdigt på gymnasiet utan att bli utvisade. Frågorna om förslaget är många. Vad betyder det i praktiken, hur kommer förslaget att se ut efter förhandlingar i riksdagen och vad kommer riksdagen att besluta? Innan förslaget avgörs gäller alltjämt gamla beslut med verkställande av utvisningar.

2 Pensionsöverenskommelsen

Pensionssystemets samlingsregering (Socialdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet, Miljöpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna) kom under december överens om att höja pensionsåldern och folk såg pensionen försvinna ännu lite längre bort i fjärran. Det ska nu vara möjligt att arbeta fram till 69 års ålder och inte möjligt att ta ut deltidspension förrän vid 64 års ålder. Även en reformering av premiepensionssystemet var med i överenskommelsen. Frågan är om väljarna är lika glada över uppgörelsen som partierna bakom den var.

1 #metoo

Kvinnouppropet under hashtagen #metoo drog över världen och speciellt mycket över Sverige. Många skrämdes av hur vanligt det är att kvinnor råkar ut för sexuella trakasserier och andra sexualbrott. Det politiska i #metoo rör främst förändrade maktrelationer i kvinnors vardag, men framtiden får visa om det finns partipolitiska möjligheter med #metoo. Än så länge tycks Feministiskt initiativ och andra partier med jämställdhetsprofil inte fått något opinionsmässigt uppsving av #metoo.





Avgörande omgång i franska parlamentsvalet

18 06 2017

Idag söndag är den avgörande omgången i valet till den franska Nationalförsamlingen. Den stora frågan är om den nyvalde mittenorienterade presidenten Emmanuel Macrons parti La République en marche! (REM) ska få egen majoritet i Nationalförsamlingen. Många, jag med, trodde först att denna utmaning skulle bli för svår för Macron och att valet till Nationalförsamlingen skulle kunna präglas av en revansch för de partier vars kandidater blev bortröstade i presidentvalet. Men istället, som många gånger förr, ser det ut som om de franska väljarna vill ge den nyvalde presidenten en chans att föra sin politik genom att i parlamentsvalet rösta på hans parti.

Konkret gäller valet till Nationalförsamlingen 577 mandat fördelade på lika många enmansvalkretsar och sker i två omgångar. Nu i andra omgången får endast de kandidater delta som i sin valkrets samlat mer än 12,5 procent röster av valkretsens totala antal röstberättigade. Den kandidat som i denna omgång samlat flest röster blir vald till Nationalförsamlingen. Till dessa kommer ett litet antal parlamentariker som redan i första valomgången fick över 50 procent av rösterna i valkretsen vilket innebar att de blev invalda i Nationalförsamlingen.

I den första valomgången chockades Macrons konkurrenter. Valresultatet från denna omgång tyder på att REM, president Macrons mittenparti, och dess allierade MoDem kan få en rekordstor majoritet i Nationalförsamlingen. Enligt en sammanställning gjord av Göran von Sydow är REM med allierade vidare i andra omgången i 506 av de 577 valkretsarna. I de flesta av dessa valkretsar (273 valkretsar) möter dessa kandidater en kandidat från det traditionella gaullistiska högerpartiet Les Républicains (LR). Förutom stödet från Macrons supportrar kan dessa kandidater till viss del också få stöd av vänsterväljare som röstar emot högerkandidaten. I 34 valkretsar möter REM och MoDem en vänsterkandidat. Även i dessa valkretsar kan stödet för REM och MoDem drygas ut, men nu med högerväljare som inte vill bli representerade av en vänsterpolitiker. Till detta kommer 99 valkretsar där konkurrensen om mandatet i Nationalförsamlingen står mellan en kandidat från REM och MoDem och Front National (FN), det radikala högerpopulistiska partiet. Här kan REM och MoDem få stöd av den stora majoritet av väljare som ogillar FN. Det ser alltså bra ut för Macron och hans parti REM.

Om REM och MoDem får majoritet i Nationalförsamlingen (det kan till och med vara så att REM ensamma får majoritet) så kommer Macron att kunna gå vidare med sin politiska agenda. Det är den franska presidenten som utser regeringschef och har ett stort ansvar för fransk utrikespolitik. Förvisso kan Nationalförsamlingen avsätta regeringschefen, men med en presidentvänlig majoritet i Nationalförsamlingen är detta hot undanröjt och presidentens inflytande kommer också att gälla fransk inrikespolitik. Detta betyder bland annat en EU-vänlig politik och marknadsvänliga reformer av ekonomin. Fransk politik är dock inte bara något som sker i parlament. En fråga som inställer sig är i vad mån Macron och hans nya parti kan stå upp mot sannolika protester och demonstrationer från de grupper som ogillar hans politik. Efter dagens parlamentsval kan det bli en större utmaning för Macron och hans regering än politikerna i den franska Nationalförsamlingen.





Baptistsamfundet och dess medlemmar som samhällsaktörer

17 06 2017

”I den baptistiska Wecko-Posten skisserade ledarskribenten 1893 följande politiska program: allmän rösträtt, kyrkans skiljande från staten, rusdrycksförbud, progressiv skatt och rättvisare beskattning, nedskrivning av militärbördorna och en fredlig lösning av unionsfrågan.”

Så skriver Sven Lundkvist i sitt standarverk Politik, nykterhet och reformer: En studie i folkrörelsernas politiska verksamhet 1900-1920. Av citatet framgår att baptisternas samhällsengagemang varit med från start. Redan 1879 var Baptistsamfundets medlemmar centrala aktörer i den dramatiska Sundsvallsstrejken, 1800-talets största strejk. Varje kväll höll de strejkande arbetarna bönemöten och deras ledare var till stor del frikyrkliga. Strejkrätten var långtifrån etablerad och ditkallad militär upplöste strejken under vapenhot. Strax efter strejken kom socialdemokraten August Palm till Sundsvall och höll ett glödande anti-religiöst tal. I den arbetareförening som han startade fanns inget religiöst anslag.

För Baptistsamfundet, Missionsförbundet och Metodistkyrkan, som nu bildat Equmeniakyrkan, kom kampen för allmän och lika rösträtt för kvinnor och män tidigt på agendan. Frikyrkofolket hade oftast enkel bakgrund och deras arbete för demokrati skedde genom ”learning-by-doing”. Den äldsta dokumentation av att allmän och lika rösträtt för kvinnor och män brukats i Sverige är från bildandet av den första baptistförsamlingen 1848. Den betydelse som baptistsamfundets och andra frikyrkors demokratiska övertygelse haft för svensk politik kan inte övervärderas. Deras demokratiska praktik var en viktig del i svensk demokratisering: medborgarna kunde genom de fria församlingarna själva få erfarenhet av demokrati. De visste vad demokrati handlade om och att det fungerade. Dessa erfarenheter blev tidigt politik och redan 1870 föreslog väckelsemannen Richard Ehrenborg i riksdagen en kraftigt utvidgad rösträtt för alla medborgare i kommunalval.

Samhällsförändringarna och utgången av första världskriget innebar ett uppmjukat motstånd mot demokrati från kungen och Högern (föregångare till Moderaterna). Liberalen Nils Edén blev 1917 statsminister och bildade en koalitionsregering mellan liberaler och socialdemokrater som införde parlamentarism och allmän och lika rösträtt. För frikyrkorörelsen var demokratins genombrott en stor seger.

För att förstå hur viktiga frikyrkorna var för svensk demokratisering måste vi sätta oss in i folkrörelsernas mobilisering runt förra sekelskiftet. Inför demokratins genombrott i svensk politik 1917 var frikyrkorörelsen, tillsammans med nykterhetsrörelsen och fackföreningsrörelsen de stora folkrörelserna i det svenska samhället. I figur 1 redovisas antalet medlemmar i Equmeniakyrkans bildarsamfund och övriga frikyrkor, samt nykterhetsrörelsen och fackföreningarna 1915.

Figur 1: Antal medlemmar i de stora folkrörelserna 1915.

Figur 1

Källa: Sven Lundkvist (1974) Politik, nykterhet och reformer: En studie i folkrörelsernas politiska verksamhet 1900-1920. Uppsala: Almqvist och Wicksell, s 26-27 (MK=Metodistkyrkan, BS=Baptistsamfundet, SMF=Missionsförbundet).

Det var de så kallade ideella folkrörelserna – frikyrko- och nykterhetsrörelsen – som till största del mobiliserat folket. Höjdpunkten för nykterhetsrörelsen inträffade 1910 med drygt 350 000 medlemmar. År 1915 hade frikyrkorna drygt 250 000 medlemmar. Frikyrkorörelsen var en ungdomlig och växande folkrörelse som ännu inte nått sin medlemsmässiga höjdpunkt. Den inträffade på 1950-talet med över 350 000 medlemmar. År 1915 hade LO nästan 110 000 medlemmar och över 40 000 var medlemmar i fackförbund utanför LO. Några år inför Storstrejken 1909 hade LO nått upp till 188 000 medlemmar, men då de förlorade konflikten blev följden att de tappade över hälften av sina medlemmar. Det var först efter demokratins genombrott som LO och övriga fackföreningar lyckades mobilisera fler medborgare än frikyrkorna och nykterhetsorganisationerna.

På lokal nivå var det vanligt att ledarna i frikyrkoförsamlingarna kombinerade sitt engagemang med politiska uppdrag i kommun och landsting. Eftersom frikyrkorörelsen och nykterhetsorganisationerna var den starkaste parten i civilsamhället i början av 1900-talet var det också naturligt att dåtidens ledande politiska reformkraft, liberalerna, allierade sig med dessa folkrörelser. Även om den konservativa missionsförbundaren PP Waldenström stödde kampen för rösträtt klagade han ofta – främst med udden riktad mot Baptistsamfundets Wecko-Posten – på det liberala inflytandet inom väckelserörelsen.

År 1911 var första gången alla män hade lika rösträtt till riksdagen, vilket resulterade i en rekordstor frikyrkorepresentation med 51 frikyrkomän (22 procent) av de 230 direktvalda riksdagsledamöterna (bara män var valbara). Av de frikyrkliga riksdagsledamöterna var 72 procent liberaler, 22 procent högermän och 6 procent var socialdemokrater. Bland Baptistsamfundets sju riksdagsledamöter var sex liberaler och en socialdemokrat. Av de 102 riksdagsledamöterna i Liberala samlingspartiet, som var riksdagens överlägset största parti, var 37 procent frikyrkomän. När partiet splittrades 1922, på frågan om att förbjuda spritdrycker, var det nykterhetsvännernas och frikyrkornas politiker som vann striden i Frisinnade landsföreningen och bildade Frisinnade folkpartiet i riksdagen. Fram till den liberala återföreningen i Folkpartiet var förde utbrytarfalangen en allt mer tynande tillvaro med en handfull mandat i riksdagens andra kammare medan Frisinnade folkpartiet var den dominerande kraften i riksdagen och ofta i regeringen. Genom detta partipolitiska engagemang var baptister och missionare betydelsefulla politiker även åren efter den svenska demokratiseringen.

Det var en baptist som gjorde så att svenskarna fick ATP. En av de mer framstående baptisterna i Folkpartiet var arbetarliberalen Ture Königsson från Göteborg. Han satt i riksdagen 1953-1960 och i ledningen för den liberala riksdagsgruppen. Efterkrigstidens största politiska strid rörde hur den stora pensionsreformen skulle utformas. Inför den avgörande omröstningen i riksdagen var det helt jämnt mellan de båda politiska sidorna och dödläge väntade i pensionsfrågan. Königsson avstod då från att rösta för att det överhuvudtaget skulle bli en pensionsreform och Socialdemokraternas ATP-förslag vann.

Liberalernas roll som det stora frikyrkopartiet hör dock till historien. Som framgår av figur 2 stöddes liberalerna av nästan 60 procent av frikyrkoväljarna 1956. När Kristen Demokratisk Samling (KDS) bildades 1964 tappade Liberalerna i stort sett hela pingströrelsen som nästan mangrant slöt upp bakom det nybildade partiet.

Figur 2: Frikyrkoväljarnas röstning på Liberalerna och Kristdemokrateran 1956-2014 (procent av frikyrkoväljarna)

Figur 2

Källa: Väljarundersökningarna, Göteborgs universitet 1956-2006, Surveyinstitutet, Linnéuniversitetet 2010-2014.

Under 1980-talet hade KDS blivit Kristdemokrater. Det var en förändring som tilltalade många frikyrkoväljare som till 70 procent röstade på partiet vid riksdagsvalet 1991 (se figur 2). Av figur 2 framgår dock inte skillnaderna mellan samfunden när Kristdemokraternas kom in i riksdagen. Enligt Irving Palms samtida undersökning Frikyrkofolket och ekumeniken hade Kristdemokraterna stöd hos 84 procent av pingstvännerna, 73 procent av medlemmarna i Helgelseförbundet, 65 procent av medlemmarna i Alliansmissionen och 63 procent av medlemmarna i Örebromissionen. I det som nu blivit Equmeniakyrkan var stödet för Kristdemokraterna mindre: 44 procent i Baptistsamfundet, 36 procent i Missionsförbundet och 29 procent i Metodistkyrkan.

I figur 2 framgår att Kristdemokraternas stöd bland frikyrkoväljarna halverats på 2000-talet. Istället har frikyrkofolket börjat rösta på flera olika partier. Utvecklingen har givit återverkningar på frikyrkofolkets partipolitiska engagemang, vilket länge ansågs som stort. Detta tycks nu ha svalnat. För Baptistsamfundet, liksom för Equmeniakyrkans övriga bildarsamfund, innebar Kristdemokraternas framgångar dessutom att upparbetade nätverk in i politiken bröts av. Kristdemokraterna dominerades inte av baptister och missionare, utan av pingstvänner.

Min forskning visar att frikyrkofolket alltjämt har relativt högt valdeltagande. Men de är varken mer partipolitiskt aktiva eller diskuterar politik oftare än genomsnittsmedborgaren. Ändå finns politiskt engagerade. I frikyrkorna är många positiva till flyktingmottagande, flera har gömt flyktingar och stödet för Sverigedemokraterna är mycket svagt. Även intresset för miljö tycks vara stort, vilket bland annat har fört med sig att allt fler frikyrkoväljare röstar på Miljöpartiet eller Centerpartiet.

Under Baptistsamfundets tid har det skett stora politiska förändringar. Under den korta tid som Equmeniakyrkan funnits har den politiska rörligheten ökat bland såväl frikyrkliga väljare som andra. Vad den politiska framtiden bär med sig kommer därför att vara spännande att följa.

Min text har också publicerats i Vägmärken för baptister: tro, frihet, gemenskap.