Gustav Fridolin frågades ut av pastorer på Vårgårda möte

15 08 2018

fralsarkransen-av-glasPå tisdagskvällen var det bara equmaner på scenen för partiledarutfrågningarna på Vårgårda möte (du kan se mötet här). Då var det Miljöpartiets Gustav Fridolins tur att frågas ut av pastorerna Britta Hermansson och Robert Eriksson. Fridolin bekräftade att han är medlem i en av Equmeniakyrkans församlingar och kvällen till ära hade han en frälsarkrans om vänster handled (se foto intill). Sedan 50 år tillbaka är det tradition att Equmeniakyrkan (f d Missionskyrkan) bjuder in riksdagspartiernas ledare för att frågas ut av pastorer. Det är den tredje av åtta utfrågningar av partiledarna inför valet som Equmeniakyrkan arrangerar tillsammans med samfundets församlingar i Vårgårda kommun.

Medan Hermansson vid årets tidigare utfrågningar på olika sätt utmanat partiledarna kunde inte någon liknande utmaning märkas när det var Fridolins tur att svara på frågor. Det verkade onekligen som om Hermansson och Fridolin, vid sidan av att sin samfundstillhörighet, även hade en gemenskap i sin politiska problembild. När svaren och frågorna i hög grad sammanfaller kan en politisk utfrågning bli lite tafatt.

När Hermansson ställde sina frågor om klimatet framhöll Fridolin vikten av politiska lösningar, att klimatfrågorna inte bara var ett individuellt ansvar. Några ska inte ta hela ansvaret, medan andra kan smita undan, var en del av hans resonemang. Han menade också att endast politiska beslut kan garantera långsiktighet, individuella beslut tenderar att bli kortsiktiga handlingar. Han menade också klimat och miljö var ett ansvar för svenska medborgare, inte något som ska lösas av människor i andra länder. Som tittare var det ändå lite överraskande att Fridolin inte talade mer om betydelsen av miljöpolitik i internationella organisationer.

När Hermansson diskuterade tro och politik framhävde Fridolin betydelsen av tro och ansvar. Tro och ansvar var för Fridolin både individuellt och kollektivt. Det första han nämnde var att kyrkan bär ett ansvar liksom alla organisationer som vill verka i samhället. När Fridolin talade om sin egen roll i den kristna församlingen framhöll han en viktig skillnad jämfört med sig själv i politiken. I församlingen var han bara sig själv: ”i församlingen är jag bara jag”. Han tyckte det var viktigt att det fanns en sådan plats för honom. Fridolin sa också att den drivkraft som driver hans tro, också driver honom i politiken. Där menade hans sig vara en del av en partipolitisk rörelse och att han då möter många människor som sökt sig dit av olika övertygelser. Dessa är lika goda drivkrafter i politiken.

Solidaritet menade Fridolin inte var vänster, utan en mänsklig drivkraft: ”Vardagssolidaritet är ett mänskligt kitt som binder oss samman”.

När det var Erikssons tur att ställa frågor tog han upp det som verkar ha varit ett problem för Miljöpartiet i regeringsställning: att omsätta det de pratar om i faktiska beslut. Han kunde tagit upp statliga Vattenfalls kolutvinning, flyktingpolitik men valde skolpolitik. Skulle inte Fridolin sätta en ny kurs för skolan på 100 dagar? Var är reformerna? Vad hände?, frågade Eriksson.

Fridolin menade att skolan fått en ny kurs och sade sig ha stärkt statens ansvar för kommunala skolor och friskolor. Bristen på speciallärare för utsatta elever sa han sig åtgärdat genom att ha infört utökad utbildning i specialpedagogik för lärare. Barn med problem med att skriva, läsa och räkna ska nu kunna identifieras tidigare. Frågan är om väljarna upplever detta som en ny kurs för skolan.

Återigen frågade Eriksson om ensamhet bland människor, vikten av gemenskap och civilsamhällets roll. Återigen svarade en partiledare med att hylla civilsamhället och kyrkans insatser, men inte tala om hur de som politiker vill hjälpa civilsamhället.

Annonser




Jan Björklund frågades ut av pastorer på Vårgårda möte

9 08 2018

På torsdagskvällen var det Liberalernas Jan Björklunds tur att frågas ut på Vårgårda möte (du kan se mötet här). Sedan 50 år tillbaka är det tradition att Equmeniakyrkan (f d Missionskyrkan) bjuder in riksdagspartiernas ledare för att frågas ut av pastorer. De som ställer frågorna är pastorerna Britta Hermansson och Robert Eriksson. Det är den andra av åtta utfrågningar av partiledarna inför valet som Equmeniakyrkan arrangerar tillsammans med samfundets församlingar i Vårgårda kommun.

Björklund är smidig, håller spänstiga tal och är rapp i repliken, men kan verka vara lite opersonlig. Detta utmanades rejält av Hermansson som ställde frågor om Björklunds familj och religiösa tro. Måhända hade Björklund redan offentliggjort det mesta av det han sa. När han beskrev sin gudstro, men inte ville kalla sig troende, och fick frågan ”Vad fattas dig?” blev han till sist svarslös.

En ganska stor del av utfrågningen handlade om politiskt engagemang. Björklund framhöll att han inte främst uppfattade politik som strider, utan som just engagemang för samhället, något som han menade sig dela med politiker i andra partier.

När frågorna blev mer inriktade på valet var – föga förvånande – utbildningspolitik först på agendan och utifrån skolan frågade Hermansson ”Vad brinner du för?”. Björklund framhöll att skolan ofta är avgörande för att klara sig i livet och att han utmanas av att en sjättedel av grundskolans elever inte har godkänt i alla ämnen. Elever utan gymnasieexamen har svårt att få arbete och hamnar i socialt utanförskap. Bland annat vill han anställa 18000 lärarassistenter för att avlasta lärarna administrativt arbete. Måhända är en del av detta arbete orsakat av Björklunds egna reformer.

Hermansson frågade även Björklund om EU som Liberalerna utsett till en av sina valfrågor. Björklund varnade för att valresultatet kan innebära att en tredjedel av riksdagsledamöterna vill att Sverige lämnar EU. Han menade att detta var ett exempel på extremistisk politik från Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Istället vill Björklund utveckla det europeiska samarbetet och ge EU beskattningsrätt. Den goda föresatsen var att införa en koldioxidskatt över hela EU som ett led i att komma till rätta med klimatproblemen.

Eriksson frågade om det finns en ängslighet om religion bland politiker och Björklund höll med, men tyckte att religion har en given plats i samhället. Eriksson frågade då varför Liberalerna ville stoppa nya konfessionella friskolor. Björklund svarade att flera av friskolorna med konfessionell inriktning fungerar mycket bra, men att Liberalernas förslag rör oron om vad som sker i invandrartäta förorter där muslimska friskolor etablerar sig. Björklund menade att några av dessa har kopplingar till religiös och politisk extremism. Eriksson undrade då om det inte var drastiskt att förbjuda nyetablering av alla konfessionella friskolor och om det inte finns någon mer riktad åtgärd att stoppa de som utgör ett problem. Det alternativ som Björklund då nämnde var att stoppa muslimska friskolor, vilket han menade var en omöjlig lagstiftning. Några andra idéer för att lösa problem med religiös och politisk extremism i samband med friskolor nämnde inte Björklund.

Även Björklund fick frågor om människors ensamhet och behovet av civilsamhälle och gemenskap och Eriksson beskrev ensamhetens problem. ”Jag känner att du har rätt”, sa Björklund. Han framhöll att det är skillnad mellan individualism och egoism; individualism handlar om att kunna förverkliga drömmar. ”Men meningsfull frihet har man egentligen bara i gemenskap med andra”, sa Björklund.





Annie Lööf frågades ut av pastorer på Vårgårda möte

9 08 2018

Sedan 1968 bjuder Equmeniakyrkan (f d Missionskyrkan) in partiledarna för att frågas ut av pastorer. I år firar det som nu kalla för Vårgårda möte 50-årsjubileum. Först ut på onsdagskvällen var Centerpartiets Annie Lööf som under onsdagen frågades ut av pastorerna Britta Hermansson och Robert Eriksson (du kan se mötet här). Det var den första av åtta utfrågningar av partiledarna inför valet som Equmeniakyrkan arrangerar tillsammans med samfundets församlingar i Vårgårda kommun.

Utfrågningarna sker inför en tusenhövdad skara och framför en stor upplyst skylt med texten ”Hopp om framtiden”. Skyltens budskap står i kontrast mot den utvecklingskritik som många pastorer har inom Equmeniakyrkan. Även flera av frågorna från Hermansson och Eriksson speglade en sådan inställning. Kontrasten blev än starkare när pastorernas frågor riktas till en partiledare som försöker ge svensk politik mest optimistiska budskap om att förändring och utveckling är möjligt. Lööf framhöll att Centerpartiet står stadigt när andra förflyttar sig. Hon beskrev en värderingskamp i Västvärlden och i Sverige och menade att många målar i svarta färger för att sprida rädsla och oro: ”Jag vill stå för hoppet och framtidstro”.

Hermansson undrade om det verkligen är möjligt att kombinera sund klimatpolitik med ekonomisk tillväxt. Lööf menade att klimatförbättringar förutsätter innovationer, investeringar och företagsamhet från forskare och entreprenörer och gav flera exempel. ”Företagsamhet gör den gröna omställningen möjlig”, var hennes slutsats.

Lööf fick även tillfälle att tala om Centerpartiets flyktingengagemang och diskuterade några av Centerpartiets förslag. En fråga gällde varför Centerpartiet valt en mer flyktingvänlig linje än många andra partier. Lööf svarade då att det baserades på människosyn. Tyvärr utvecklade Lööf inte innehåller i denna människosyn och någon anmodan att göra så fick hon inte heller.

När det var Erikssons tur att ställa några frågor handlade de om civilsamhället och om Lööf ville stödja det. Eriksson uppfattade att civilsamhället var på tillbakagång, något som den ständigt optimistiske Lööf inte höll med om. Lööf lovprisade betydelsen av civilsamhället, men några konkreta förslag till dess stöd nämnde hon inte. Samtalet kom istället in på vad civilsamhället kunde göra för insatser om offentliga sektorn inte förmådde att leverera. Lööf ville dock inte veta av att staten inte skulle förmå att ta ansvar för vad hon kallade för statens kärnuppdrag. Däremot såg hon det som positivt att bland annat kyrkor kunde vara en utförare av skattefinansierad välfärd.





Bästa opinionsinstitut vid de senaste riksdagsvalen

23 06 2018

Inför årets riksdagsval visar opinionsföretagen ganska olika väljarstöd för partierna. Vilket av opinionsföretagen som ligger närmast verkligheten får vi en indikator på först i samband med riksdagsvalet. Det är ett tillfälle då opinionsföretagens utsagor kan testas mot verkligheten. Vid de senaste fyra riksdagsvalen har jag noterat partisympatierna som respektive opinionsföretag publicerat vid sin sista mätning före valdagen. Resultaten av dessa mätningar har jag jämfört med det verkliga valresultatet (se här för jämförelsen med valresultatet 2014). Förvisso finns det alltid en slumpmässig osäkerhet vid opinionsmätningar av representativa urval. Vem som redovisar bäst och sämst mätning inför ett enstaka riksdagsval kan därför vara en sinkadus. Dessutom kan saker och ting hända dagarna mellan sista mätningen och valdagen som gör att väljare byter parti. Att jämföra opinionsföretagens sista valprognos med det faktiska valresultatet är ändå den bästa tidpunkten för att kontrollera dessa mätningars tillförlitlighet.

Inför riksdagsvalet i höst är möjligt att kontrollera hur väl opinionsföretagens mätningar inför tidigare riksdagsval fallit ut vid flera riksdagsval. Om flera jämförelser mellan opinionsföretagens sista valprognos och valresultatet studeras vid flera val så finns det större chans att enskilda slumpmätningar spelar mindre roll. Kanske är det då möjligt att se en tendens om några av opinionsföretagens mätningar tenderar att hitta rätt i större utsträckning än andra.

Själva jämförelsen sker genom att beräkna den genomsnittliga avvikelsen mellan opinionsföretagens sista valprognos och det faktiska valresultatet. Undantaget utgörs av SCB som genomför sin sista mätning i maj, långt före valet, varför jag lämnar dem därhän. Först beräknas differensen mellan den uppgivna procenten partisympatisörer opinionsföretaget uppger och samma partis faktiska valresultat. Partier som inte redovisas enskilt av opinionsföretagen kategoriseras som övriga partier och även för kategorin övriga partier beräknas procentdifferensen. Därefter summeras samtliga dessa differenser och delas med antalet partier (inklusive kategorin övriga partier). För vart och ett av opinionsföretagen summeras de genomsnittliga avvikelserna från de riksdagsval som de presenterat en valprognos, vilket därefter divideras med antalet riksdagsval som opinionsföretaget presenterat en valprognos. Det opinionsföretag som då uppvisar den lägsta genomsnittliga avvikelsen antas vara det som bäst estimerat partiernas väljarstöd vid riksdagsval under 2000-talet.

Tabell 1 Opinionsföretagens genomsnittliga avvikelse i procent mellan opinionsmätning och valresultat 2002-2014 (procentenheter).

Bästa oppinst 20022018

Kommentar: *Genomfört opinionsundersökning inför de två senaste riksdagsvalen. **Genomfört opinionsundersökning inför det senaste riksdagsvalet. År 2002 och 2006 genomförde Ruab opinionsundersökning inför riksdagsvalet och 2002 genomförde Gallup opinionsundersökning inför riksdagsvalet. United Minds genomsnittliga avvikelse är 0,015 procentenheter lägre än Sentios, vilket inte redovisas i tabellen på grund av avrundning. Ipsos genomsnittliga avvikelse är 0,0075 procentenheter lägre än Skops, vilket inte redovisas i tabellen på grund av avrundning.

Resultatet i tabell 1 indikerar att några opinionsföretag tenderar att ha relativt små avvikelser mellan sin sista valprognos och det faktiska valresultatet. Novus ligger bäst till, följt av Sifo. Opinionsföretag som ligger sämre till är Demoskop och YouGov. Förvisso kan det skifta vilket opinionsföretag som ligger närmast valresultatet mellan olika riksdagsval. Som redan nämnts finns det vid alla mätningar en slumpmässig osäkerhet. De opinionsföretag som ligger långt ner i listan visar dock att det över tid har funnits en större osäkerhet vid deras mätningar.

Opinionsföretagen använder olika metoder. Vissa genomför sina enkäter via telefon, andra via internet eller en kombination av dessa insamlingssätt. Det viktigaste är troligtvis skillnader i urvalsmetoder där sannolikhetsurval står mot självrekryterade panelurval. Medan den förstnämnda urvalsmetoden bygger på vetenskapliga teorier bygger den andra urvalsmetoden på beprövad erfarenhet. De två opinionsföretag som ligger bäst till i denna jämförelse – Novus och Sifo – baserar båda sina undersökningar på sannolikhetsurval. United Minds, Sentio och YouGov baserar helt eller delvis sina undersökningar på självrekryterade panelurval. Utifrån denna jämförelse är skillnaden i resultat beroende urvalsmetod ganska liten.

Överlag har opinionsföretagen inte uppvisat några avgrundsstora skillnader mellan sista mätningen före riksdagsvalen och det faktiska valresultatet under 2000-talet. Om motsvarande upprepar sig vid riksdagsvalet i år eller om vi kommer att få se ett trendbrott går naturligtvis inte att veta.

En annan fråga är om opinionsföretagen som kollektiv har blivit bättre eller sämre på att prognostisera valresultaten utifrån sin sista mätning inför riksdagsvalet. Genom att summera samtliga opinionsföretags genomsnittliga avvikelser från resultatet för vart och ett av riksdagsvalen 2002, 2006, 2010 och 2014 är det möjligt att erhålla en tendens under den relativt korta perioden efter sekelskiftet. En sådan jämförelse visas i figur 1. Om den genomsnittliga avvikelsen är hög indikerar resultatet att opinionsföretagen som kollektiv varit sämre än om den genomsnittliga avvikelsen är låg.

Figur 1 Opinionsföretagens sammanlagda genomsnittlig avvikelse i procent i opinionsmätning och valresultat 2002 2006, 2010 och 2014 (procentenheter).

Bästa oppinst diagram 20022014

Utifrån denna undersökning finns inga belägg för att opinionsföretagen har blivit sämre på att mäta väljaropinionen. Med lite god vilja kanske det går att skönja en tendens att de blivit något bättre med åren. I vad mån det är möjligt att upprepa en sådan slutsats i höst finns det skäl att återkomma till efter riksdagsvalet i september.





Kan styrkan i partiorganisationer förklara valresultat?

22 02 2018

I samband med det kommande riksdagsvalet kommer partiernas valresultat att diskuteras. Många kommer att finna ett behov av att förklara andelen röster ett parti får och söka svaren i kortsiktiga faktorer. Var det partiledarens förtjänst eller fel? Gynnades eller missgynnades partiet av de frågor som var heta under valrörelsen? Eller var partiet gynnat eller missgynnat i massmedia? Inga av dessa frågor är fel att ställa, men ett partis valresultat är också knutet till andra faktorer som ofta är förhållandevis stabila. En sådan är styrkan i partiernas organisationer. De svenska partierna är uppbyggda på ungefär samma sätt. De är medlemspartier med lokalavdelningar, kommunförbund, länsförbund, och har en beslutande kongress som väljer partiledare och partistyrelse. Förutom medlemmarna har partiorganisationerna hundratals anställda. Hur många som kan anställas beror på deras inkomster (som för de flesta partier till största del består av det partistöd som ges av offentlig sektor: riksdag, landsting och kommun). Summeras dessa resurser för vart och ett av partierna så får vi en indikator på styrkan i respektive partiorganisation.

Flera forskare – som Susan Scarrow – menar att partiorganisationernas styrka har betydelse för valresultatet. Att klara en motgång under en valrörelse – en partiledare som inte levererar, att valrörelsen inte tar upp partiets hjärtefrågor eller att massmedia är ute efter partiet – är något som partier med en stark organisation klarar av bättre än partier med en svagare organisation. Medan partier med en stark partiorganisation kan stå upp när det blåser är partier med svag partiorganisation utelämnade till att lyckas på arenor där de har svårt att kontrollera kommunikationen med väljarna. Att till exempel ha partimedlemmar som kan fungera som lokala opinionsbildare i med- och motgång är en styrkefaktor för vilket parti som helst. Partimedlemmarnas insatser kan kompletteras med eller, för ett parti med få medlemmar, ersättas av partianställda eller köp av tjänster. För detta behövs dock inkomster. Ett parti med stark organisation har flera av dessa resurser och kan i större utsträckning göra sin egen valrörelse vid sidan av det som händer i massmedia. Måhända har styrkan i partiorganisationerna fått förnyad betydelse i och med att en större del av partiernas kampanjer sker på sociala medier.

Statsvetarna Paul Webb och Dan Keith har kartlagt 112 partiers organisatoriska styrka i 18 etablerade demokratier, varav 15 i Europa. De har använt sig av Political Party Data Base där de bland annat hämtat uppgifter om partiernas medlemsantal, inkomster, anställda och antal lokalavdelningar. En del av dessa uppgifter har de använt för att skapa ett index som de kallar Party Strength Index (PSI). Utifrån det är det möjligt att jämföra de svenska partiernas styrka, vilket presenteras i tabell 1 (tyvärr redovisar inte forskarrapporten data för Sverigedemokraterna). PSI indikerar i vilken utsträckning som ett parti har organisatoriska resurser i förhållande till de 112 andra partierna i undersökningen. Ett PSI som är positivt indikerar att partiets organisatoriska resurser är över medel, medan ett negativt PSI indikerar att partiets organisatoriska resurser är under medel.

Tabell 1 Svenska partiorganisationers styrka enligt Party Strength Index (PSI).

Parti PSI
Socialdemokraterna +3,72
Moderaterna +1,38
Centerpartiet +0,45
Liberalerna -0,55
Kristdemokraterna -0,57
Vänsterpartiet -0,76
Källa: Paul D Webb och Dan Keith (2017) ”Assessing the Strength of Party Organizational Resources: A Survey of the Evidence from the Political Party Data Base” s 31-61 i Organizing Political Parties: Representation, Participation, and Power, red Susan E Scarrow, Paul E Webb och Thomas Poguntke. Oxford: Oxford University Press. Forskningsrapporten redovisar inte data för Sverigedemokraterna.

Den undersökning som Webb och Keith presenterar visar att Socialdemokraterna är det parti som har störst organisatorisk styrka i svensk politik. Men den visar också att Moderaterna och Centerpartiet har relativt starka partiorganisationer. Miljöpartiets, Liberalernas, Kristdemokraternas och Vänsterpartiets organisatoriska styrka ligger på likartad nivå, men den befinner sig långt bakom de starkaste partierna.

I den undersökning som Webb och Keith redovisar har Socialdemokraterna den femte starkaste partiorganisationen i Europa (den starkaste har de österrikiska kristdemokraterna: Österrikiska Folkpartiet). Moderaternas partiorganisation rankas som den fjortonde starkaste i Europa och Centerpartiets partiorganisation kommer på plats 25. Som tidigare nämnts kommer övriga partier sämre ut i den europeiska jämförelsen: Miljöpartiet kommer på plats 49, Liberalerna på plats 55, Kristdemokraterna på plats 57 och Vänsterpartiet på plats 66. Det är inte orimligt att Sverigedemokraterna skulle hamna i ungefär samma härad som dessa partier.

Något som Webb och Keith noterar är att skillnaden i organisatorisk styrka är relativt stor mellan de svenska partierna. Med andra ord har Socialdemokraterna avsevärt större organisatoriska resurser än partier som Miljöpartiet, Liberalerna, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet. En slutsats skulle kunna vara att Socialdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet har starka organisationer som kommer att – allt annat lika – göra deras valrörelser mer framgångsrika jämfört med valrörelserna för övriga partier.

Samtidigt vet vi att de tre partierna med de starkaste organisationerna alla sett bättre dagar i väljaropinionen. Måhända är det i motgången som partiorganisationens styrka har störst betydelse. Såväl Moderaterna som Centerpartiet har haft betydande motgångar i väljaropinionen men lyckats komma tillbaka. För Socialdemokraternas syskonpartier i Europa har motgångarna ibland reducerat deras väljarstöd till en handfull procent. Dessa socialdemokratiska partier har ofta betydligt svagare organisation än sina svenska syskon. Kanske skulle de svenska Socialdemokraterna klarat sig än sämre i väljaropinionen utan sin starka partiorganisation.





Vad är sambandet mellan vänster-högerposition och libertära-auktoritära värderingar?

21 01 2018

I riksdagsvalet 2014 hade den traditionella vänster-högerkonflikten mellan de svenska partierna helt klart kompletterats med en kulturell konfliktdimension (jag har bloggat om detta tidigare, läs här, här och här). Konflikten mellan vänster och höger i svensk politik beaktar ekonomisk politik som statens roll i samhällsekonomin, graden av ekonomisk jämlikhet och uppfattningar om ekonomisk framgång beror på individens egna initiativ eller andra omständigheter. Vänster-högerskalan är även så etablerad så att människor identifierar sig med olika positioner på vänster-högerskalan och uppfattar sig vara till vänster, i mitten, eller till höger i politiken.

Den kulturella dimensionen är inte lika välkänd men består av en konflikt mellan människor som i olika utsträckning har libertära och auktoritära värderingar (ibland kallas libertära värderingar för GAL och auktoritära värderingar för TAN). Liberära värderingar förknippas med självförverkligande, individualism och en ökad vilja för individen att framhäva sig själv, normkritik, gränsöverskridande, auktoritetsuppror, fria livsstilsval och ett bejakande av globalisering. Auktoritära värderingar betonar istället nationell gemenskap med stark invandringskritik, klara auktoriteter och traditionella normer samt hårda straff för dem som bryter mot dem.

I min bok Den svenska väljaren 2014 beskriver jag hur konflikterna mellan partierna är svåra att förstå om vi endast beaktar vänster-högerskalan, men blir mer begripliga om vi också beaktar libertära-auktoritära skalan. Därmed har det svenska partisystemet gått från att i huvudsak representera en endimensionell konflikt till att vara tvådimensionellt där såväl vänster-högerskalan som libertära-auktoritära skalan har betydelse.

I Den svenska väljaren 2014 diskuterar jag också i vad mån den nya libertära-auktoritära skalan är oberoende från den väletablerade vänster-högerskalan eller om det finns ett samband mellan dem. Min slutsats då var att dessa skalor till stor del var självständiga, men att det fanns ett svagt samband mellan var väljarna placerade sig på vänster-högerskalan och på libertära-auktoritära skalan.

En fråga är om sambandet mellan de båda åsiktsdimensionerna kommer att stärkas i framtiden och om människor med libertära och auktoritära värden kommer att integreras i vänster-högerskalan så att svensk partipolitik återigen blir endimensionell. Ett problem är att det finns få svenska mätningar av människors libertära och auktoritära värderingar som upprepats över tid, vilket gör det svårare att dra slutsatser om en över tid pågående integration mellan de två åsiktsdimensionerna.

Surveyinstitutet vid Linnéuniversitetet har i frågeundersökningar av representativa urval av röstberättigande svenskar undersökt såväl vänster och höger som libertära och auktoritära värderingar 2014 och 2016. Utifrån svaren på några enkätfrågor har två olika index för vänster-högerskalan och libertära-auktoritära skalan konstruerats (enkätfrågorna som indexen bygger på redovisas här). Båda indexen har 11 värden och vänster-högerskalan går från 0 (vänster) till 10 (höger) och libertära-auktoritära skalan går från 0 (auktoritär) till 10 (libertär).

Det visar sig då att det fanns ett måttligt samband mellan väljarnas placering på vänster-högerskalan och den libertära-auktoritära skalan då personer till höger oftare hade auktoritära värderingar än vad som var fallet med personer till vänster. I figur 1 redovisas sambandet där väljarna på en mätpunkt representeras av en prick (en prick kan representera flera väljare) och sambandets styrka illustreras av den svagt lutande linjen. Av figur 1 torde det framgå att det var långt ifrån ett perfekt samband mellan de både åsiktsdimensionerna, eftersom spridningen av prickarna är stor eftersom flera personer avvek från detta svaga samband.

Figur 1 Väljarnas placering på vänster-högerskalan och den libertära-auktoritära skalan år 2014 (medelvärde).

vhla 2014

Sambandets styrka kan mätas med Pearsons r som varierar mellan –1 och +1 där 0 visar på frånvaron av samband medan sambandet blir starkare ju närmare värdet närmar sig –1 eller +1. Vid 2014 års riksdagsval var sambandet mellan vänster-högerskalan och den libertära-auktoritära skalan r=–0,21 (p<0,01). Att sambandet var negativt visade att väljare till höger något oftare hade auktoritära värderingar än väljare till vänster.

Med Surveyinstitutets frågeundersökning från 2016 kan motsvarande undersökning genomföras med samma frågeformuleringar som användes i samband med frågeundersökningen två tidigare. Resultatet redovisas i figur 2.

Figur 2 Väljarnas placering på vänster-högerskalan och den libertära-auktoritära skalan år 2016 (medelvärde).

vhla 2016

I undersökningen från 2016 i figur 2 framgår det återigen att det inte är ett perfekt samband mellan väljarnas placering på vänster-högerskalan och deras placering på den libertära-auktoritära skalan. Men jämfört med 2014 har sambandet mellan de båda åsiktsdimensionerna blivit starkare (r=–0,35, p<0,01) och linjen som visar på sambandet lutar mer i 2016 års mätning i figur 2 än vad motsvarande linje gjorde i 2014 års mätning i figur 1.

Utifrån det här redovisade resultatet finns det vissa indikationer på att libertära och auktoritära värderingar i ökad utsträckning har integrerats med väljarnas position på vänster-högerskalan. I så fall är det möjligt att svensk politik är på väg att återigen bli endimensionell. Det finns dock all anledning att vara försiktig med sådana slutsatser. En stor del av det starkare sambandet mellan åsiktsdimensionerna förklaras av att medborgare som sympatiserar med Sverigedemokraterna (vilka är de väljare som har de tydligaste auktoritära värderingarna) i större utsträckning placerat sig till höger 2016 än vad som var fallet 2014. De övriga partiernas sympatisörer gjorde inte så stora förflyttningar högerut. För att uttala sig om en förändring över tid är inte heller två undersökningar som är gjorda relativt tätt inpå varandra mycket att bygga på. Nästa undersökning (som genomförs i samband med riksdagsvalet i år) kan mycket väl visa på ett svagare samband mellan vänster-högerskalan och libertära-auktoritära skalan än vad som var fallet 2016. Det finns all anledning att även i det kommande riksdagsvalet studera sambandet mellan väljarnas placering på vänster-högerskalan och den libertära-auktoritära skalan.





Dansen runt procentspärren och taktikrösterna

8 01 2018

Inför riksdagsvalet 2018 tycks flera partier närma sig 4-procentspärren till riksdagen. En del av dessa riskerar att trilla ur parlamentet och någon kanske kan komma in. I vad mån tiondelarna av procent står dessa partier bi kan avgöra vilka beslut riksdagen kommer att fatta och sammansättningen på regeringen efter höstens val.

Inför riksdagsvalet tycks det vara fyra partier som dansar runt 4-procentspärren. Det parti som är mest känt för att kämpa för att komma över 4-procentspärren är Kristdemokraterna. Mellan valen får partiet sällan med än 4 procent i opinionsmätningarna, men vid de senaste valen har de ändå kravlat sig över riksdagsspärren och fått parlamentarisk representation. Efter att i regeringsställning stramat åt svensk flyktingpolitik har Miljöpartiet rasat ner mot 4-procentspärren, medan Liberalerna saktat dalat i samma riktning. Utanför riksdagen kämpar Feministiskt initiativ för att komma inom räckhåll för riksdagsspärren.

En extra krydda för dansen runt 4-procentspärren är att opinionsmätningarna kan vara osäkrare än vad de tidigare har varit. Ett ökat bortfall i urvalen (allt färre svarar när opinionsföretagen hör av sig) och att flera av opinionsföretagen börjat använda nya och mindre beprövade metoder gör det svårare att uppskatta partiernas ställning i opinionen. Dansen runt 4-procentspärren är därmed än mer oviss. Partierna kan såväl ligga bättre som sämre till i väljaropinionen än vad opinionsundersökningarna visar.

Partier vill nå riksdagen av egen kraft, det vill säga att fler än 4 procent av väljarna tycker att partiet är bäst eller något av dess politiska förslag är så bra att de därför röstar på det. I de fall partierna inte når riksdagen av egen kraft kan de hoppas att så kallade taktikröster får dem över 4-procentspärren. Taktikröstning är när en väljare av strategiska skäl inte röstar på det parti som de tycker passar dem bäst. Istället röstar de på ett annat parti, ofta för att de tror att en sådan röst faktiskt gynnar inflytandet för det parti som de egentligen tycker är bäst. Detta strategiska element i taktikröstning kan ta sig olika uttryck.

För det första kan en väljare taktikrösta på ett parti för att det ska komma över 4-procentspärren. Sannolikt är strategin att om detta parti kommer in i riksdagen så ökar chansen att dess riksdagsledamöter röstar fram favoritpartiets ledare som statsminister eller gör att väljarens favoritparti kommer i regeringsställning. Denna typ av taktikröstning har kallats för spärrhjälp.

För det andra kan taktikröstningen röra risken att väljaren kastar bort sin röst genom att ge den till ett parti som vid riksdagsvalet inte passerar 4-procentspärren och därmed in blir representerat i riksdagen. Därmed har väljaren missat chansen att påverka den faktiska makten i riksdagen. De väljare som egentligen tycker bäst om ett parti som ligger utanför riksdagen kan då av strategiska skäl välja att rösta på ett parti med större chans att få riksdagsrepresentation och därmed kunna påverka den parlamentariska maktkampen. Denna variant av taktikröstning kallas för bortkastad röst.

Vad gäller spärrhjälp och bortkastad röst finns det skäl att tro att en sådan taktikröstning sker för att stödja det politiska block som väljaren stödjer och därmed öka dess chanser att var basen för regeringen efter valet. Det gäller dock inte all typ av taktikröstning. För det tredje kan en tycka att favoritpartiet befinner sig i fel block och rösta på ett parti som istället befinner sig i rätt block. Sådan koalitionsröstning kan ha flera orsaker. En kan vara att det block som innehåller väljarens favoritparti också härbärgerar ett eller flera partier som väljaren starkt ogillar. En sådan väljare kan av strategiska skäl rösta på ett parti som istället tillhör ett annat block om det innehåller partier som väljaren inte ogillar.

Att det finns taktikröstande väljare framgår av studien som min bok Den svenska väljaren 2014 bygger på. I frågeundersökningarna som genomfördes av Surveyinstitutet på Linnéuniversitetet ställdes direkta frågor om olika typer av taktikröstning förekom bland väljarna i urvalet som var representativt för röstberättigade till riksdagsvalet. Vid valet 2014 uppgav 5 procent av väljarna att de taktikröstat och vid valet 2010 var motsvarande andel 8 procent. De flesta taktikröstade för att ge spärrhjälp, medan bortsläng röst och koalitionshjälp vardera var taktikröstningsmotiv för någon enstaka procent av väljarna.

Blockpolitik är ett starkt incitament för taktikröstning. Genom att taktikrösta kan väljarna maximera inflytandet för ett av de politiska blocken. Om väljarna uppfattar det som om blockpolitiken minskat i betydelse kan det innebära att det finns färre taktikröstare. I valet 2010 var blockpolitiken stark och såväl Kristdemokraterna som Centerpartiet hade ett så lågt stöd att de kunde tänkas behöva taktikröster. Enligt den analys som jag och min kollega Johanna Jormfeldt genomförde var det taktikröstarna som gjorde att Kristdemokraterna kom in i riksdagen medan Centerpartiet skulle kommit in av egen kraft även om de i riksdagsvalet 2010 fick ungefär lika många taktikröster som Kristdemokraterna. Det var främst borgerliga väljare som taktikröstade på dessa båda partier, vilket överensstämmer med antaganden om taktikröstning i form av spärrhjälp och att blockpolitiken då har betydelse.

Hur gör väljaren om två partier i ett block behöver taktikröster? I en bloggpost från 2013 analyserar jag taktikrösterna i 2010 års riksdagsval ytterligare. Frågan gällde vilka borgerliga taktikröstare som valde att rösta på Kristdemokraterna och vilka som valde att rösta på Centerpartiet. Denna studie kan vara av intresse även för andra riksdagsval då det med ökad partifragmentering även framgent kan vara flera partier i ett block som är i behov av taktikröster. Inför riksdagsvalet 2018 kan till exempel såväl Kristdemokraterna som Liberalerna behöva taktikröster för att klara 4-procentspärren. Vem får taktikrösterna från blocket? I sådana fall tycks många taktikröstare beakta ideologisk närhet. I riksdagsvalet 2010 fanns en tendens att taktikrösta på det parti av Kristdemokraterna och Centerpartiet som taktröstarna uppfattade sig stå ideologiskt närmast.

Hur gör då hågade taktikröstare vars ideologiska avstånd till partier i nöd är lika stort?  Bland de taktikröstare som ideologiskt stod lika nära Kristdemokraterna och Centerpartiet i valet 2010 röstade de flesta på Kristdemokraterna. Jag antog då att informationen om Kristdemokraternas behov av taktikröster var större än vad som var fallet för Centerpartiet. Under långa stunder under mandatperioden som föregick riksdagsvalet 2010 hade Kristdemokraterna legat under 4-procentspärren i opinionsmätningarna. Jag tror att många väljare var mer medvetna som Kristdemokraternas behov av taktikröster, vilket resulterade i att partiet fick fler av dessa taktikröster jämfört med Centerpartiet. Inför riksdagsvalet 2018 och möjligheten att få taktikröster är det inte en nackdel för Kristdemokraterna att de en längre tid harvat strax under 4-procentspärren i opinionsmätningarna. Det ökar möjligheten att potentiella taktikröstare är medvetna om att Kristdemokraterna är i behov av deras insats. Däremot kan ett överraskande opinionstapp inför riksdagsvalet – kanske i stil med Miljöpartiet och Liberalerna – innebära att färre väljare är beredda på dessa partiers behov av taktikröster.

Något som inför riksdagsvalet 2018 också kan gynna taktikröstning på Kristdemokraterna – men även taktikröstning på Liberalerna – är att borgerliga väljare har taktikröstat i större utsträckning än rödgröna väljare vid de senaste valen. Detta kan vara beroende på förekomsten av partier i behov av taktikröster. Men även när det på senare tid har funnit incitament för rödgröna väljare att taktikrösta har dessa röster i stor utsträckning uteblivet. I riksdagsvalet 2014 nosade Feministiskt initiativ på 4-procentspärren till riksdagen. Om partiet skulle komma in i riksdagen vore det rimligt att anta att det skulle vara ett tillskott som ökar antalet parlamentariska vänstermandat och chanserna att bilda en rödgrön regering. Ändå var antalet taktikröster från socialdemokratiska sympatisörer försumbara, vilket framgår i boken Den svenska väljaren 2014. De taktikröster som ändå lades på Feministiskt initiativ kom från Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Inför riksdagsvalet 2018 tycks det finnas två partier – Miljöpartiet och Feministiskt initiativ – som rödgröna taktikröstare skulle kunna tänka sig rösta på. Om villigheten att taktikrösta 2018 är liknande som 2014 så är det endast vänsterpartisympatisörer som finns tillgängliga för taktikröstning på Miljöpartiet och Feministiskt initiativ. Det kan finnas en risk att taktikrösterna inte räcker till för båda dessa partier. Ett eller båda kan då finna sig få för lite taktikröster för att hamna ovanför procentspärren till riksdagen.