Ulf Kristersson frågades ut av pastorer på Vårgårda möte

18 08 2018

I fredags var Moderaternas Ulf Kristersson på Vårgårda möte för att frågas ut av pastorerna Britta Hermansson och Robert Eriksson på Vårgårda möte (du kan se mötet här). Sedan 1968 bjuder Equmeniakyrkan (f d Missionskyrkan) in riksdagspartiernas ledare inför valet. Det är Equmeniakyrkans församlingar i Vårgårda kommun som arrangerar utfrågningarna.

Liksom vid årets fyra tidigare utfrågningar av partiledarna var Hermansson först ut som intervjuare. På samma sätt som tidigare fick också Kristersson beskriva sin familjesituation. Förutom att han var gift och hade tre döttrar kom Hermansson in på att hans fru läser teologi med avsikt att bli präst. Kristersson själv hade gått ur Svenska kyrkan som 18-åring – med motivet att han inte gillade statskyrkor – men har efter ett bröllop, tre dop och framtida begravning kommit fram till att det är dumt att inte vara med i en kristen församling som han uppskattar så mycket. Därför har han blivit medlem i Svenska kyrkan.

Kristersson berättade också om att det var lätt att gå ur Svenska kyrkan, men att det rent praktiskt var svårare för honom att gå med. På hans tredje försök gick det vägen. ”Det säger något om en kyrka där de har större vana att behandla de som vill lämna den än de som vill in i den”, sa Kristersson.

Hermansson frågade om Kristersson syn på skillnaden mellan religion och politik. Går det att få ihop? Kristersson menade att olika delar av livet präglas av olika logik och hänvisade till Hans Zetterberg. Medan vi inom politiken demokratiskt beslutar om vad som är rätt genom omröstningar är det inte samma logik inom vetenskap eller religion, hävdade Kristersson. Där röstar man inte om vad som är rätt, sa Kristersson (fast, vill jag själv påpeka, det var inom frikyrkorna som demokrati och omröstningar började användas i Sverige). Kristersson ville dock göra en poäng av att allt inte har med politik att göra.

Kristersson menade att politiken hade blivit mindre förlåtande och att man visade mindre tolerans. Politik, sa Kristersson, handlar inte främst om vem som har rätt, utan om att bära ett förtroende, något han menade att politiker hade bli sämre på att göra. Det hade blivit mycket gladiatorpolitik där ett syfte var att tala illa om andra. Valrörelsen är den sämsta tiden för seriösa samtal, sa Kristersson.

Stämmer din politik med din övertygelse? Frågan kom från Hermansson. Ja, sa Kristersson, men menade också att politik handlar om att hantera svåra målkonflikter och att de största problemen inte var orsakade av någon enskild politiker, utan har långsiktiga orsaker och kräver ofta långsiktiga lösningar.

Utifrån diskussionen om målkonflikter och långsiktighet kom Hermansson in på klimatfrågan och ville prata om vad Moderaterna menar med ekologisk och ekonomisk hållbarhet. Kräver inte dessa beslut blocköverskridande överenskommelser? Det var oklart vad Kristersson svarade på detta. Istället gav han bakgrunden till hur Moderaterna i vissa delar resonerar om miljöpolitiken. ”Det vi gjort har vi gjort”, sa Kristersson, men att han i framtiden ville satsa på modern teknik och engagemang från företag och enskilda för att göra miljöförbättringar. I samband med detta nämnde Kristersson att i utvecklingsländer var tillväxt en fråga om liv och död. Kan vi vara med att göra så att deras utveckling kan ske utan att de gör samma misstag som vi har vi åstadkommit mycket, tyckte Kristersson.

Hur är det med flygskatten, undrade Hermansson, varför är Moderaterna emot den? Kristersson mål var inte att färre skulle flyga, utan att han var emot utsläppen. Därför skulle inte resan beskattas, men väl utsläppen (eftersom prislappen för båda lär synas på flygbiljetten kan denna distinktion uppfattas som något oklar). Kristersson poängterade att de åtgärder som vidtas för att förbättra miljön bör vara något som vi tror fungerar. Han refererade till Centerpartiets Annie Lööf som delade in olika partiers förslag i icke-frågor (klimatförnekare), symbolfrågor och ödesfrågor. Det var förslag av den sistnämnda typen Kristersson ville jobba med.

När det var dags för Eriksson att ställa frågor var flyktingpolitiken i centrum. Han påminde Kristersson om Reinfeldts besök på Vårgårda möte i förra valrörelsen (jag har skrivit om det här) och om öppna hjärtan. Sedan kom åtstramningen av flyktingpolitiken. Eriksson refererade till en artikel där författarna menade att medan Sverigedemokraternas främlingsfientlighet drevs av deras ideologi, så drevs Moderaternas och Socialdemokraternas restriktiva flyktingpolitik av pragmatism och populism. I artikelförfattarnas ögon var det sistnämnda vad som var omoraliskt.

Återigen påminde Kristersson att det finns målkonflikter. Han sa sig vara för öppenhet, men att han också ville ta ansvar för hur det går i Sverige. Kristersson menade att det problem som låg först var att lösa integrationen av de som nyss kommit hit och att det då inte var möjligt att ta emot 50 000 människor varje år. Han menade också att i ett demokratiskt samhälle måste politik vara förankrad bland människor.

Eriksson menade sig höra två berättelser, två verklighetsbeskrivningar. En där invandringen skapade en samhällskris. En där den svenska ekonomin går som tåget. Kristersson sa att båda stämmer. Det finns en högkonjunktur i världen, men han påstod också att det i Sverige utvecklas parallella universum där människor inte kommer in på arbetsmarknaden, utvecklar egen rättskipning och förhindrar kvinnors frihet. ”Vi har ärvt något i vårt land och det ska vi vårda. Vi kan inte äventyra det”, sa Kristersson.

Eriksson frågade också om familjeåterföreningen och varför små barn ska komma emellan. Kristersson svarade att Socialdemokraterna och Moderaterna är överens om att svensk flyktingmottagning måste likna övriga Europas, annars söker sig många till Sverige. Han menade att asylrätten inte innebär att flyktingar kan välja vilket land de ska komma till, och hintade att flyktingar bör fly till andra länder. Vilka dessa länder var nämnde inte Kristersson.

Annonser




Pastorer frågade Jonas Sjöstedt på Vårgårda möte

16 08 2018

På onsdagskvällen var Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt den fjärde partiledaren att frågas ut av pastorerna Britta Hermansson och Robert Eriksson på Vårgårda möte (du kan se mötet här). Sedan 1968 bjuder Equmeniakyrkan (f d Missionskyrkan) in riksdagspartiernas ledare inför valet. Det är Equmeniakyrkans församlingar i Vårgårda kommun som arrangerar utfrågningarna.

”Sverige ska vara ett jämlikt samhälle” sa Sjöstedt när Hermansson började sin del av utfrågningen. De orden sammanfattar nog Vänsterpartiets syn på sin politik. Sedan fortsatte Sjöstedt med att betona vikten av hopp. Han sa att det fanns en skiljelinje mellan politiker som ville bygga på hopp och de som byggde sin politik på att förstärka människors rädsla. Sjöstedt framhöll att det går att bygga ett samhälle som löser klimatfrågorna, som är jämställt och där det finns social jämlikhet.

Sjöstedt upplevs som genuin i sina svar. Därför kan det mycket väl vara så att hans utfrågning återigen blir en av Vårgårda mötes höjdpunkter. När Sjöstedt framhöll hoppet som en del av sin politik fanns det en likhet från den tidigare utfrågningen av Centerpartiets Annie Lööf som också sa sig stå för hoppet (jag har skrivit om den utfrågningen här). Det är tydligt att båda dessa politiker tagit till sig kampanjbudskap från andra länder. Medan Lööf tittat på Frankrike och dess nuvarande president Emmanuel Macrons valbudskap så sa sig Sjöstedt studerat Bernie Sanders i USA och Jermyn Colburn i Storbritannien (låt vara att en skillnad mellan dessa är att Macron vann valen, men inte Sanders och Colburn). Sjöstedt nämnde också att han och Lööf genomfört en turné där det fanns två regler: avbryt inte utan låt debattören tala till punkt och missförstå inte den andre med avsikt.

Jämfört med den förra utfrågningen vid Vårgårda möte (jag har skrivit om den utfrågningen här) så var Sjöstedt nu mer orienterad mot att framhålla olika åtgärder som Vänsterpartiet stått bakom under den gångna mandatperioden. Måhända blev innehållet i samtalet därför något mindre åt det existentiella hållet denna gång. Med det sagt fanns trots allt mycket av sådana resonemang även i denna utfrågning. Återigen visade Sjöstedt att han är intresserad av existentiella frågor. Han sa sig inte dela ängslan eller rädslan för religion och sa konkret att religion inte ska hindra scouter att få kommunalbidrag (vilket också har varit den politik som bland annat Vänsterpartiet fört när föreningsbidraget till Equmenias scouter ifrågasattes av Socialdemokraterna i Göteborgs kommun).

Sjöstedt sa sig inte vara troende, men att han var öppen och inte avfärdar religion. Det är lätt att ta honom på orden eftersom han berättade om sina barns engagemang i olika kristna församlingar och verksamheter. Det är omöjligt att se Sjöstedt som en av de fäder som gör att deras barn inte vågar konfirmera sig. Istället framhöll Sjöstedt att han hade tillit till kyrkan, generellt (även om han antydde att det även fanns vissa frikyrkor som han inte litade på). Medan mycket i samhället svajat tyckte Sjöstedt att kyrkorna har varit stabila med att betona klimatfrågor och att inte avhumanisera människor: flyktingar är inte volymer utan människor.

När Hermansson frågade om de flyktingar som konverterat till kristendom och hur de behandlas av Migrationsverket var Sjöstedt vagare, men sa att tro är en rättighet och han är oroad över den hets som finns mot kristna i vissa delar av Mellanöstern. Samtidigt framhöll han att det är därifrån kristendomen kommer och att dagens förföljelser av de församlingar som är samtida med Nya testamentet inte bara är ett hot mot rätten att tro, utan även ett hot mot ett ovärderligt kulturarv.

Även Sjöstedt fick frågan om bilbränderna i Västra Frölunda. Han framhöll att rättssamhället är till för att skydda den svage och att kriminalitet alltid är fel. Han sa att Vänsterpartiet därför har jobbat för fler poliser och att vissa lagar skärpts. Men han framhöll också att kriminalitet är förknippat med ett ojämlikt samhälle, medan ett jämlikt samhälle är mer motståndskraftigt mot kriminalitet.

När Eriksson genomförde sin del av utfrågningen tog han upp klimatfrågorna speciellt och frågade om det då inte var viktigt att vara med i EU? Vänsterpartiet vill ju att Sverige lämnar EU. Sjöstedt svarade egentligen inte på frågan om Vänsterpartiets position att lämna EU, utan pratade om att förändra EU. Han menade att miljöpolitiken ofta får stå tillbaka i EU när det handlar om handelsfrågor.

Eriksson frågade också Sjöstedt vad vi kan göra om staten blir ond. Eriksson nämnde nazistiska och kommunistiska stater som exempel. Sjöstedt passade på att ta avstånd från dessa, dock utan att nämna mer aktuella exempel för vänsterpartisters engagemang för auktoritära stater som Kuba och Venezuela. Sjöstedt konkreta förslag var dock att han ville ge någon form av grundlagsskydd för oberoende av public service (SVT och Sveriges radio), en institution som från högerhåll beskyllts för att ha ett vänsterperspektiv i samhällsfrågor.

Eriksson gav sig dock inte och frågade om betydelsen av ett starkt civilsamhälle vid sidan av staten som en viktig del av ett gott samhälle om staten blir ond. Sjöstedt svarade då att folkrörelser är viktiga, men att nya kommer medan andra klingar av och att han hade stort förtroende för ungdomen även i dessa frågor. I likhet med tidigare partiledare vid årets Vårgårda möte, ville inte Sjöstedt genomföra något mer konkret för att stärka civilsamhället.





Gustav Fridolin frågades ut av pastorer på Vårgårda möte

15 08 2018

fralsarkransen-av-glasPå tisdagskvällen var det bara equmaner på scenen för partiledarutfrågningarna på Vårgårda möte (du kan se mötet här). Då var det Miljöpartiets Gustav Fridolins tur att frågas ut av pastorerna Britta Hermansson och Robert Eriksson. Fridolin bekräftade att han är medlem i en av Equmeniakyrkans församlingar och kvällen till ära hade han en frälsarkrans om vänster handled (se foto intill). Sedan 50 år tillbaka är det tradition att Equmeniakyrkan (f d Missionskyrkan) bjuder in riksdagspartiernas ledare för att frågas ut av pastorer. Det är den tredje av åtta utfrågningar av partiledarna inför valet som Equmeniakyrkan arrangerar tillsammans med samfundets församlingar i Vårgårda kommun.

Medan Hermansson vid årets tidigare utfrågningar på olika sätt utmanat partiledarna kunde inte någon liknande utmaning märkas när det var Fridolins tur att svara på frågor. Det verkade onekligen som om Hermansson och Fridolin, vid sidan av att sin samfundstillhörighet, även hade en gemenskap i sin politiska problembild. När svaren och frågorna i hög grad sammanfaller kan en politisk utfrågning bli lite tafatt.

När Hermansson ställde sina frågor om klimatet framhöll Fridolin vikten av politiska lösningar, att klimatfrågorna inte bara var ett individuellt ansvar. Några ska inte ta hela ansvaret, medan andra kan smita undan, var en del av hans resonemang. Han menade också att endast politiska beslut kan garantera långsiktighet, individuella beslut tenderar att bli kortsiktiga handlingar. Han menade också klimat och miljö var ett ansvar för svenska medborgare, inte något som ska lösas av människor i andra länder. Som tittare var det ändå lite överraskande att Fridolin inte talade mer om betydelsen av miljöpolitik i internationella organisationer.

När Hermansson diskuterade tro och politik framhävde Fridolin betydelsen av tro och ansvar. Tro och ansvar var för Fridolin både individuellt och kollektivt. Det första han nämnde var att kyrkan bär ett ansvar liksom alla organisationer som vill verka i samhället. När Fridolin talade om sin egen roll i den kristna församlingen framhöll han en viktig skillnad jämfört med sig själv i politiken. I församlingen var han bara sig själv: ”i församlingen är jag bara jag”. Han tyckte det var viktigt att det fanns en sådan plats för honom. Fridolin sa också att den drivkraft som driver hans tro, också driver honom i politiken. Där menade hans sig vara en del av en partipolitisk rörelse och att han då möter många människor som sökt sig dit av olika övertygelser. Dessa är lika goda drivkrafter i politiken.

Solidaritet menade Fridolin inte var vänster, utan en mänsklig drivkraft: ”Vardagssolidaritet är ett mänskligt kitt som binder oss samman”.

När det var Erikssons tur att ställa frågor tog han upp det som verkar ha varit ett problem för Miljöpartiet i regeringsställning: att omsätta det de pratar om i faktiska beslut. Han kunde tagit upp statliga Vattenfalls kolutvinning, flyktingpolitik men valde skolpolitik. Skulle inte Fridolin sätta en ny kurs för skolan på 100 dagar? Var är reformerna? Vad hände?, frågade Eriksson.

Fridolin menade att skolan fått en ny kurs och sade sig ha stärkt statens ansvar för kommunala skolor och friskolor. Bristen på speciallärare för utsatta elever sa han sig åtgärdat genom att ha infört utökad utbildning i specialpedagogik för lärare. Barn med problem med att skriva, läsa och räkna ska nu kunna identifieras tidigare. Frågan är om väljarna upplever detta som en ny kurs för skolan.

Återigen frågade Eriksson om ensamhet bland människor, vikten av gemenskap och civilsamhällets roll. Återigen svarade en partiledare med att hylla civilsamhället och kyrkans insatser, men inte tala om hur de som politiker vill hjälpa civilsamhället.





Jan Björklund frågades ut av pastorer på Vårgårda möte

9 08 2018

På torsdagskvällen var det Liberalernas Jan Björklunds tur att frågas ut på Vårgårda möte (du kan se mötet här). Sedan 50 år tillbaka är det tradition att Equmeniakyrkan (f d Missionskyrkan) bjuder in riksdagspartiernas ledare för att frågas ut av pastorer. De som ställer frågorna är pastorerna Britta Hermansson och Robert Eriksson. Det är den andra av åtta utfrågningar av partiledarna inför valet som Equmeniakyrkan arrangerar tillsammans med samfundets församlingar i Vårgårda kommun.

Björklund är smidig, håller spänstiga tal och är rapp i repliken, men kan verka vara lite opersonlig. Detta utmanades rejält av Hermansson som ställde frågor om Björklunds familj och religiösa tro. Måhända hade Björklund redan offentliggjort det mesta av det han sa. När han beskrev sin gudstro, men inte ville kalla sig troende, och fick frågan ”Vad fattas dig?” blev han till sist svarslös.

En ganska stor del av utfrågningen handlade om politiskt engagemang. Björklund framhöll att han inte främst uppfattade politik som strider, utan som just engagemang för samhället, något som han menade sig dela med politiker i andra partier.

När frågorna blev mer inriktade på valet var – föga förvånande – utbildningspolitik först på agendan och utifrån skolan frågade Hermansson ”Vad brinner du för?”. Björklund framhöll att skolan ofta är avgörande för att klara sig i livet och att han utmanas av att en sjättedel av grundskolans elever inte har godkänt i alla ämnen. Elever utan gymnasieexamen har svårt att få arbete och hamnar i socialt utanförskap. Bland annat vill han anställa 18000 lärarassistenter för att avlasta lärarna administrativt arbete. Måhända är en del av detta arbete orsakat av Björklunds egna reformer.

Hermansson frågade även Björklund om EU som Liberalerna utsett till en av sina valfrågor. Björklund varnade för att valresultatet kan innebära att en tredjedel av riksdagsledamöterna vill att Sverige lämnar EU. Han menade att detta var ett exempel på extremistisk politik från Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Istället vill Björklund utveckla det europeiska samarbetet och ge EU beskattningsrätt. Den goda föresatsen var att införa en koldioxidskatt över hela EU som ett led i att komma till rätta med klimatproblemen.

Eriksson frågade om det finns en ängslighet om religion bland politiker och Björklund höll med, men tyckte att religion har en given plats i samhället. Eriksson frågade då varför Liberalerna ville stoppa nya konfessionella friskolor. Björklund svarade att flera av friskolorna med konfessionell inriktning fungerar mycket bra, men att Liberalernas förslag rör oron om vad som sker i invandrartäta förorter där muslimska friskolor etablerar sig. Björklund menade att några av dessa har kopplingar till religiös och politisk extremism. Eriksson undrade då om det inte var drastiskt att förbjuda nyetablering av alla konfessionella friskolor och om det inte finns någon mer riktad åtgärd att stoppa de som utgör ett problem. Det alternativ som Björklund då nämnde var att stoppa muslimska friskolor, vilket han menade var en omöjlig lagstiftning. Några andra idéer för att lösa problem med religiös och politisk extremism i samband med friskolor nämnde inte Björklund.

Även Björklund fick frågor om människors ensamhet och behovet av civilsamhälle och gemenskap och Eriksson beskrev ensamhetens problem. ”Jag känner att du har rätt”, sa Björklund. Han framhöll att det är skillnad mellan individualism och egoism; individualism handlar om att kunna förverkliga drömmar. ”Men meningsfull frihet har man egentligen bara i gemenskap med andra”, sa Björklund.





Annie Lööf frågades ut av pastorer på Vårgårda möte

9 08 2018

Sedan 1968 bjuder Equmeniakyrkan (f d Missionskyrkan) in partiledarna för att frågas ut av pastorer. I år firar det som nu kalla för Vårgårda möte 50-årsjubileum. Först ut på onsdagskvällen var Centerpartiets Annie Lööf som under onsdagen frågades ut av pastorerna Britta Hermansson och Robert Eriksson (du kan se mötet här). Det var den första av åtta utfrågningar av partiledarna inför valet som Equmeniakyrkan arrangerar tillsammans med samfundets församlingar i Vårgårda kommun.

Utfrågningarna sker inför en tusenhövdad skara och framför en stor upplyst skylt med texten ”Hopp om framtiden”. Skyltens budskap står i kontrast mot den utvecklingskritik som många pastorer har inom Equmeniakyrkan. Även flera av frågorna från Hermansson och Eriksson speglade en sådan inställning. Kontrasten blev än starkare när pastorernas frågor riktas till en partiledare som försöker ge svensk politik mest optimistiska budskap om att förändring och utveckling är möjligt. Lööf framhöll att Centerpartiet står stadigt när andra förflyttar sig. Hon beskrev en värderingskamp i Västvärlden och i Sverige och menade att många målar i svarta färger för att sprida rädsla och oro: ”Jag vill stå för hoppet och framtidstro”.

Hermansson undrade om det verkligen är möjligt att kombinera sund klimatpolitik med ekonomisk tillväxt. Lööf menade att klimatförbättringar förutsätter innovationer, investeringar och företagsamhet från forskare och entreprenörer och gav flera exempel. ”Företagsamhet gör den gröna omställningen möjlig”, var hennes slutsats.

Lööf fick även tillfälle att tala om Centerpartiets flyktingengagemang och diskuterade några av Centerpartiets förslag. En fråga gällde varför Centerpartiet valt en mer flyktingvänlig linje än många andra partier. Lööf svarade då att det baserades på människosyn. Tyvärr utvecklade Lööf inte innehåller i denna människosyn och någon anmodan att göra så fick hon inte heller.

När det var Erikssons tur att ställa några frågor handlade de om civilsamhället och om Lööf ville stödja det. Eriksson uppfattade att civilsamhället var på tillbakagång, något som den ständigt optimistiske Lööf inte höll med om. Lööf lovprisade betydelsen av civilsamhället, men några konkreta förslag till dess stöd nämnde hon inte. Samtalet kom istället in på vad civilsamhället kunde göra för insatser om offentliga sektorn inte förmådde att leverera. Lööf ville dock inte veta av att staten inte skulle förmå att ta ansvar för vad hon kallade för statens kärnuppdrag. Däremot såg hon det som positivt att bland annat kyrkor kunde vara en utförare av skattefinansierad välfärd.





Bästa opinionsinstitut vid de senaste riksdagsvalen

23 06 2018

Inför årets riksdagsval visar opinionsföretagen ganska olika väljarstöd för partierna. Vilket av opinionsföretagen som ligger närmast verkligheten får vi en indikator på först i samband med riksdagsvalet. Det är ett tillfälle då opinionsföretagens utsagor kan testas mot verkligheten. Vid de senaste fyra riksdagsvalen har jag noterat partisympatierna som respektive opinionsföretag publicerat vid sin sista mätning före valdagen. Resultaten av dessa mätningar har jag jämfört med det verkliga valresultatet (se här för jämförelsen med valresultatet 2014). Förvisso finns det alltid en slumpmässig osäkerhet vid opinionsmätningar av representativa urval. Vem som redovisar bäst och sämst mätning inför ett enstaka riksdagsval kan därför vara en sinkadus. Dessutom kan saker och ting hända dagarna mellan sista mätningen och valdagen som gör att väljare byter parti. Att jämföra opinionsföretagens sista valprognos med det faktiska valresultatet är ändå den bästa tidpunkten för att kontrollera dessa mätningars tillförlitlighet.

Inför riksdagsvalet i höst är möjligt att kontrollera hur väl opinionsföretagens mätningar inför tidigare riksdagsval fallit ut vid flera riksdagsval. Om flera jämförelser mellan opinionsföretagens sista valprognos och valresultatet studeras vid flera val så finns det större chans att enskilda slumpmätningar spelar mindre roll. Kanske är det då möjligt att se en tendens om några av opinionsföretagens mätningar tenderar att hitta rätt i större utsträckning än andra.

Själva jämförelsen sker genom att beräkna den genomsnittliga avvikelsen mellan opinionsföretagens sista valprognos och det faktiska valresultatet. Undantaget utgörs av SCB som genomför sin sista mätning i maj, långt före valet, varför jag lämnar dem därhän. Först beräknas differensen mellan den uppgivna procenten partisympatisörer opinionsföretaget uppger och samma partis faktiska valresultat. Partier som inte redovisas enskilt av opinionsföretagen kategoriseras som övriga partier och även för kategorin övriga partier beräknas procentdifferensen. Därefter summeras samtliga dessa differenser och delas med antalet partier (inklusive kategorin övriga partier). För vart och ett av opinionsföretagen summeras de genomsnittliga avvikelserna från de riksdagsval som de presenterat en valprognos, vilket därefter divideras med antalet riksdagsval som opinionsföretaget presenterat en valprognos. Det opinionsföretag som då uppvisar den lägsta genomsnittliga avvikelsen antas vara det som bäst estimerat partiernas väljarstöd vid riksdagsval under 2000-talet.

Tabell 1 Opinionsföretagens genomsnittliga avvikelse i procent mellan opinionsmätning och valresultat 2002-2014 (procentenheter).

Bästa oppinst 20022018

Kommentar: *Genomfört opinionsundersökning inför de två senaste riksdagsvalen. **Genomfört opinionsundersökning inför det senaste riksdagsvalet. År 2002 och 2006 genomförde Ruab opinionsundersökning inför riksdagsvalet och 2002 genomförde Gallup opinionsundersökning inför riksdagsvalet. United Minds genomsnittliga avvikelse är 0,015 procentenheter lägre än Sentios, vilket inte redovisas i tabellen på grund av avrundning. Ipsos genomsnittliga avvikelse är 0,0075 procentenheter lägre än Skops, vilket inte redovisas i tabellen på grund av avrundning.

Resultatet i tabell 1 indikerar att några opinionsföretag tenderar att ha relativt små avvikelser mellan sin sista valprognos och det faktiska valresultatet. Novus ligger bäst till, följt av Sifo. Opinionsföretag som ligger sämre till är Demoskop och YouGov. Förvisso kan det skifta vilket opinionsföretag som ligger närmast valresultatet mellan olika riksdagsval. Som redan nämnts finns det vid alla mätningar en slumpmässig osäkerhet. De opinionsföretag som ligger långt ner i listan visar dock att det över tid har funnits en större osäkerhet vid deras mätningar.

Opinionsföretagen använder olika metoder. Vissa genomför sina enkäter via telefon, andra via internet eller en kombination av dessa insamlingssätt. Det viktigaste är troligtvis skillnader i urvalsmetoder där sannolikhetsurval står mot självrekryterade panelurval. Medan den förstnämnda urvalsmetoden bygger på vetenskapliga teorier bygger den andra urvalsmetoden på beprövad erfarenhet. De två opinionsföretag som ligger bäst till i denna jämförelse – Novus och Sifo – baserar båda sina undersökningar på sannolikhetsurval. United Minds, Sentio och YouGov baserar helt eller delvis sina undersökningar på självrekryterade panelurval. Utifrån denna jämförelse är skillnaden i resultat beroende urvalsmetod ganska liten.

Överlag har opinionsföretagen inte uppvisat några avgrundsstora skillnader mellan sista mätningen före riksdagsvalen och det faktiska valresultatet under 2000-talet. Om motsvarande upprepar sig vid riksdagsvalet i år eller om vi kommer att få se ett trendbrott går naturligtvis inte att veta.

En annan fråga är om opinionsföretagen som kollektiv har blivit bättre eller sämre på att prognostisera valresultaten utifrån sin sista mätning inför riksdagsvalet. Genom att summera samtliga opinionsföretags genomsnittliga avvikelser från resultatet för vart och ett av riksdagsvalen 2002, 2006, 2010 och 2014 är det möjligt att erhålla en tendens under den relativt korta perioden efter sekelskiftet. En sådan jämförelse visas i figur 1. Om den genomsnittliga avvikelsen är hög indikerar resultatet att opinionsföretagen som kollektiv varit sämre än om den genomsnittliga avvikelsen är låg.

Figur 1 Opinionsföretagens sammanlagda genomsnittlig avvikelse i procent i opinionsmätning och valresultat 2002 2006, 2010 och 2014 (procentenheter).

Bästa oppinst diagram 20022014

Utifrån denna undersökning finns inga belägg för att opinionsföretagen har blivit sämre på att mäta väljaropinionen. Med lite god vilja kanske det går att skönja en tendens att de blivit något bättre med åren. I vad mån det är möjligt att upprepa en sådan slutsats i höst finns det skäl att återkomma till efter riksdagsvalet i september.





Kan styrkan i partiorganisationer förklara valresultat?

22 02 2018

I samband med det kommande riksdagsvalet kommer partiernas valresultat att diskuteras. Många kommer att finna ett behov av att förklara andelen röster ett parti får och söka svaren i kortsiktiga faktorer. Var det partiledarens förtjänst eller fel? Gynnades eller missgynnades partiet av de frågor som var heta under valrörelsen? Eller var partiet gynnat eller missgynnat i massmedia? Inga av dessa frågor är fel att ställa, men ett partis valresultat är också knutet till andra faktorer som ofta är förhållandevis stabila. En sådan är styrkan i partiernas organisationer. De svenska partierna är uppbyggda på ungefär samma sätt. De är medlemspartier med lokalavdelningar, kommunförbund, länsförbund, och har en beslutande kongress som väljer partiledare och partistyrelse. Förutom medlemmarna har partiorganisationerna hundratals anställda. Hur många som kan anställas beror på deras inkomster (som för de flesta partier till största del består av det partistöd som ges av offentlig sektor: riksdag, landsting och kommun). Summeras dessa resurser för vart och ett av partierna så får vi en indikator på styrkan i respektive partiorganisation.

Flera forskare – som Susan Scarrow – menar att partiorganisationernas styrka har betydelse för valresultatet. Att klara en motgång under en valrörelse – en partiledare som inte levererar, att valrörelsen inte tar upp partiets hjärtefrågor eller att massmedia är ute efter partiet – är något som partier med en stark organisation klarar av bättre än partier med en svagare organisation. Medan partier med en stark partiorganisation kan stå upp när det blåser är partier med svag partiorganisation utelämnade till att lyckas på arenor där de har svårt att kontrollera kommunikationen med väljarna. Att till exempel ha partimedlemmar som kan fungera som lokala opinionsbildare i med- och motgång är en styrkefaktor för vilket parti som helst. Partimedlemmarnas insatser kan kompletteras med eller, för ett parti med få medlemmar, ersättas av partianställda eller köp av tjänster. För detta behövs dock inkomster. Ett parti med stark organisation har flera av dessa resurser och kan i större utsträckning göra sin egen valrörelse vid sidan av det som händer i massmedia. Måhända har styrkan i partiorganisationerna fått förnyad betydelse i och med att en större del av partiernas kampanjer sker på sociala medier.

Statsvetarna Paul Webb och Dan Keith har kartlagt 112 partiers organisatoriska styrka i 18 etablerade demokratier, varav 15 i Europa. De har använt sig av Political Party Data Base där de bland annat hämtat uppgifter om partiernas medlemsantal, inkomster, anställda och antal lokalavdelningar. En del av dessa uppgifter har de använt för att skapa ett index som de kallar Party Strength Index (PSI). Utifrån det är det möjligt att jämföra de svenska partiernas styrka, vilket presenteras i tabell 1 (tyvärr redovisar inte forskarrapporten data för Sverigedemokraterna). PSI indikerar i vilken utsträckning som ett parti har organisatoriska resurser i förhållande till de 112 andra partierna i undersökningen. Ett PSI som är positivt indikerar att partiets organisatoriska resurser är över medel, medan ett negativt PSI indikerar att partiets organisatoriska resurser är under medel.

Tabell 1 Svenska partiorganisationers styrka enligt Party Strength Index (PSI).

Parti PSI
Socialdemokraterna +3,72
Moderaterna +1,38
Centerpartiet +0,45
Liberalerna -0,55
Kristdemokraterna -0,57
Vänsterpartiet -0,76
Källa: Paul D Webb och Dan Keith (2017) ”Assessing the Strength of Party Organizational Resources: A Survey of the Evidence from the Political Party Data Base” s 31-61 i Organizing Political Parties: Representation, Participation, and Power, red Susan E Scarrow, Paul E Webb och Thomas Poguntke. Oxford: Oxford University Press. Forskningsrapporten redovisar inte data för Sverigedemokraterna.

Den undersökning som Webb och Keith presenterar visar att Socialdemokraterna är det parti som har störst organisatorisk styrka i svensk politik. Men den visar också att Moderaterna och Centerpartiet har relativt starka partiorganisationer. Miljöpartiets, Liberalernas, Kristdemokraternas och Vänsterpartiets organisatoriska styrka ligger på likartad nivå, men den befinner sig långt bakom de starkaste partierna.

I den undersökning som Webb och Keith redovisar har Socialdemokraterna den femte starkaste partiorganisationen i Europa (den starkaste har de österrikiska kristdemokraterna: Österrikiska Folkpartiet). Moderaternas partiorganisation rankas som den fjortonde starkaste i Europa och Centerpartiets partiorganisation kommer på plats 25. Som tidigare nämnts kommer övriga partier sämre ut i den europeiska jämförelsen: Miljöpartiet kommer på plats 49, Liberalerna på plats 55, Kristdemokraterna på plats 57 och Vänsterpartiet på plats 66. Det är inte orimligt att Sverigedemokraterna skulle hamna i ungefär samma härad som dessa partier.

Något som Webb och Keith noterar är att skillnaden i organisatorisk styrka är relativt stor mellan de svenska partierna. Med andra ord har Socialdemokraterna avsevärt större organisatoriska resurser än partier som Miljöpartiet, Liberalerna, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet. En slutsats skulle kunna vara att Socialdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet har starka organisationer som kommer att – allt annat lika – göra deras valrörelser mer framgångsrika jämfört med valrörelserna för övriga partier.

Samtidigt vet vi att de tre partierna med de starkaste organisationerna alla sett bättre dagar i väljaropinionen. Måhända är det i motgången som partiorganisationens styrka har störst betydelse. Såväl Moderaterna som Centerpartiet har haft betydande motgångar i väljaropinionen men lyckats komma tillbaka. För Socialdemokraternas syskonpartier i Europa har motgångarna ibland reducerat deras väljarstöd till en handfull procent. Dessa socialdemokratiska partier har ofta betydligt svagare organisation än sina svenska syskon. Kanske skulle de svenska Socialdemokraterna klarat sig än sämre i väljaropinionen utan sin starka partiorganisation.