Viljan att begränsa byggandet av moskéer

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson vill stoppa byggandet av nya moskéer och diskuterade under partiets landsmöte behovet av att riva redan etablerade moskéer i Sverige. Det är inte första gången sådana förslag ställs och även företrädare från andra partier har föreslagit stängning av moské. På lokal nivå har föreslagen om nybyggnation av moskéer sedan långt tillbaka givit upphov till debatt och krav på att byggandet ska stoppas.

Sedan 2009 undersöker Surveyinstitutet på Linnéuniversitetet stödet för förslaget ”Begränsa byggandet av moskéer” hos den svenska befolkningen. I dessa enkäter har det varit möjligt att svara om man tyckte förslaget var mycket bra, ganska bra, varken eller, ganska dåligt eller mycket dåligt. Även om viljan att stoppa byggandet av nya moskéer inryms i förslaget i Surveyinstitutets frågeundersökningar så kan andra mindre drastiska begränsningar även vara inkluderade. Ett sådant exempel är om moskéer stoppas där församlingen företräder en viss religiös inriktning eller om lagbrott begås i församlingen, medan andra tillåts.

Stödet för förslaget att begränsa byggandet av moskéer är ganska utbrett i den svenska befolkningen. I figur 1 redovisas andelen som svarat att det tycker att förlaget är mycket bra (streckad svart linje) och andelen som svarat mycket och ganska bra (heldragen svart linje) mellan 2009–2022. Procentandelen svarande är markerade på den svarta y-axeln till vänster i figur 1. Det framkommer då att andelen som är positivt inställda till att begränsa byggandet av moskéer har ökat över tid. År 2009 tyckte en fjärdedel av svenskarna att det var ett mycket bra förslag att begränsa byggandet av moskéer, medan en tredjedel tyckte samma sak 2022. Andelen som tyckte att förslaget var mycket och ganska bra var ännu högre: 42 procent 2009 och 52 procent 2022. Som mest var stödet 2018, några år efter den så kallade flyktingkrisen 2015. Då var andelen som tyckte att det var ett mycket bra förslag att begränsa byggandet av moskéer 40 procent och andelen som tyckte att detta var mycket eller ganska bra var 58 procent. De senaste åren har således andelen som till övervägande del tycker att det är bra att begränsa byggandet av moskéer varit i majoritet i befolkningen.

Figur 1 Andel som stödjer förslaget att begränsa byggandet av moskéer (procent på den svarta y-axeln till vänster) och samband mellan viljan att begränsa byggandet av moskéer med självplacering på vänster-högerskalan samt med partival (Pearsons r och Eta på den röda y-axeln till höger).

_{Kommentar: Streckad svart linje anger procentandel som tycker att det är mycket bra att begränsa byggandet av moskéer. Heldragen svart linje anger procentandel som tycker att det är mycket eller ganska bra att begränsa byggandet med moskéer. Svarta linjer anger procent på den svarta y-axeln till vänster. Heldragen röd linje anger sambandet mellan åsikten om att begränsa byggandet av moskéer och självplacering på vänster-högerskalan. Streckad röd linje anger sambandet mellan åsikten att begränsa byggandet av moskéer och partival till riksdagen (Eta) Röda linjer anger samband enligt den röda y-axeln till höger.}

Det ökade stödet för att begränsa byggandet av moskéer är inte den enda viktiga opinionsförändringen i denna fråga. Den andra förändringen är att frågan har politiserats av framför allt Sverigedemokraterna som mobiliserar väljare som vill begränsa byggandet av moskéer. Väljarmobiliseringen genom att politisera åsikten om begränsat moskébyggande är möjlig att se på flera sätt. I figur 1 redovisas bland annat sambandet mellan att vilja begränsa byggandet av moskéer och svarspersonernas självplacering på en 11-gradig vänster-högerskala (röd heldragen linje). Sambandsmåttet är Pearsons r och markeras på den röda y-axeln till höger i figur 1. I detta fall indikerar positiva värden att människor som är till höger i politiken ofta också vill begränsa byggandet av moskéer, medan människor till vänster i politiken i större utsträckning är emot en sådan begränsning. Ju närmare 1,00 och längre från 0,00, desto starkare samband mellan högerposition och en vilja att begränsa byggandet av moskéer.

Genom att följa den heldragna röda linjen framkommer att sambandet mellan placering på vänster-högerskalan och åsikt om att begränsa moskébyggandet blir allt starkare över tid. År 2009 och vid valet 2010 var det ett måttligt samband mellan åsikten att begränsa byggandet av moskéer och människors placering på vänster-högerskalan (r = 0,16 år 2009 och r = 0,20 år 2010). De som ville begränsa moskébyggandet fanns ungefär lika ofta till vänster som till höger i politiken. Efter att antalet människor som sökt asyl ökat 2015 och flera partier med Socialdemokraterna i spetsen lagt om sin flyktingpolitik i mer restriktiv riktning ökade sambandet mellan ideologisk vänster-högerposition och åsikt om att begränsa byggandet av moskéer betydligt. När sedan det ökande stödet för denna åsikt mojnar i slutet av undersökningsperioden ökar sambandet mellan ideologisk position och moskéåsikt än mer (r = 0,45 år 2022). Från att haft ganska lite att göra med väljarens självplacering på vänster-högerskalan har åsikt om att begränsa byggandet av moskéer ett mycket starkt samband med människors ideologiska vänster-högerposition. Dels kan människor som en längre tid stått till höger i politiken blivit alltmer kritiska till byggandet av moskéer. Dels kan människor som varit kritiska (eller blivit kritiska) till moskéer i allt större utsträckning uppfattat sig ha en ideologisk position till höger i politiken.

Den streckade röda linjen i figur 1 redovisar sambandet mellan åsikt om att begränsa byggandet av moskéer och partival vid riksdagsvalen 2010–2022 med måttet Eta. Det varierar från 0,00 (inget samband mellan åsikt om moskébyggande och partival) till 1,00 (perfekt samband mellan åsikt om moskébyggande och partival). Ju högre värde, desto starkare samband mellan åsikt om moskébyggande och partival. Även nu ökar sambandet efter att många människor sökt asyl i Sverige 2015. Det betyder att åsikter om en begränsning av möjligheten att bygga moskéer i allt större utsträckning skiljer sig åt mellan partiernas väljare.

När enskilda partier studeras märks att stödet för att begränsa byggandet av moskéer alltid varit stort bland Sverigedemokraternas väljare. År 2010 tyckte 85 procent av dessa att det var ett mycket eller ganska bra förslag att begränsa byggandet av moskéer, något som hade ökat till 88 procent 2022 (varav 76 procentenheter tyckte att förslaget var mycket bra). Detta kan tyckas vara en måttlig ökning. Men samtidigt har Sverigedemokraternas väljarkår mångdubblats mellan 2010 och 2022, vilket ger större tyngd åt denna opinionsförändring. Bland Kristdemokraternas, Moderaternas och Liberalernas väljare har stödet för att begränsa byggandet av moskéer ökat betydligt. År 2010 tycket 51 procent av Kristdemokraternas väljare att förslaget var mycket eller ganska bra, medan 81 procent tyckte detta 2022 (+29 procentenheter) (varav 40 procentenheter tyckte förslaget var mycket bra). Motsvarande förändring för Moderaternas väljare var från 48 procent 2010 till 67 procent 2022 (+19 procentenheter) och för Liberalernas väljare från 31 procent 2010 till 48 procent 2022 (+17 procentenheter).

År 2010 var stödet för att begränsa byggandet av moskéer bland Socialdemokraternas väljare ungefär lika stort som bland de borgerliga partiernas väljare: knappt 42 procent tyckte att förlaget var mycket eller ganska bra. Men förändring över tid är inte stor då motsvarande andel 2022 var drygt 44 procent (+3 procentenheter).

Relativt få av de som röstade på Vänsterpartiet och Miljöpartiet tycker att förslaget att begränsa byggandet av moskéer är mycket eller ganska bra. År 2010 tyckte 25 procent av Vänsterpartiet väljare att förslaget var mycket eller ganska bra, något som 2022 hade minskat till 21 procent (–4 procentenheter). För Miljöpartiets väljare var motsvarande andelar 15 procent 2010 och 8 procent 2022 (–7 procentenheter).

Centerpartiets väljare är de enda som i allt större utsträckning tagit avstånd mot förslaget att begränsa byggandet av moskéer. År 2010 ansåg 42 procent av Centerpartiets väljare att det var ett mycket eller ganska bra förslag att begränsa byggandet av moskéer, någon som 2022 hade minskat till 28 procent (–14 procentenheter). Det kan vara så att partiets allt större vilja att omfamna liberalism kan ha spelat en roll, liksom partiledaren Annie Lööfs kritik av främlingsfientlighet och Sverigedemokraterna.

Det verkar som om en viss form av begränsning av möjligheten att bygga moskéer har stöd bland en stor del av svenska befolkningen. För att skydda individer och minoriteter från vad som ibland kallas majoritetens diktatur finns det i liberala demokratier medborgerliga fri- och rättigheter. I Sverige finns dessa i den av grundlagarna som heter Regeringsformen (RF). I RF kapitel 6, §2:6 står ”religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.” För många religiösa kan det vara en del av religionsutövningen att den sker i en lokal anpassad för ändamålet. För muslimer kan det vara en moské.

Lär dig känna Equmeniakyrkan

I en ledare i tidningen Dagen skriver Frida Park om Equmeniakyrkan. Hon reagerar emot att det är en gemenskap av församlingar och en gemenskap av människor som bekänner Jesus Kristus som Frälsare och Herre och det inom detta finns en pluralism som kan kännas främmande för en del kristna.

På många sätt är det en illasinnad text där hennes kritik utgår från tre exempel. Ett uttalande är från någon som inte är medlem i någon av Equmeniakyrkans församlingar. En annan kommentar är en grav misstolkning av en text som nämner apokalypsen. Parks text framstår som ett illa dolt önsketänkande om Equmeniakyrkans splittring.

Ett vanligt misstag bland dem som inte känner till Equmeniakyrkan är att de likställer Equmeniakyrkan med region Stockholm. I sin text gör Park i allt väsentligt detta misstag. Medan region Stockholm samlar 14 procent av Equmeniakyrkans medlemmar finns majoriteten av medlemmarna i regionerna Väst och Öst (Västergötland, Småland och Östergötland).

För att bredda Parks kunskap om Equmeniakyrkan välkomnar jag henne på studiebesök till min församling Equmeniakyrkan Växjö. Låt oss alla be för att Equmeniakyrkans församlingar ska vara en plats där människor möter Jesus.

Minskad andel partimedlemmar bland regelbundna gudstjänstbesökare

Religiositet har ansetts vara en tillflykt för maktlösa människor, ett opium för folket, eller något som verkar direkt politiskt passiviserande. Andra har menat att religion kan mobilisera människor så att de arbetar för politisk förändring. Bland annat har professorn i tros- och livsåskådningsvetenskap Arne Rasmusson och den amerikanska statsvetaren Kenneth Wald poängterat att när aktiva kristna upplever ett avstånd mellan deras religiösa ideal och det omgivande samhället kan det fungera som ett incitament till politisk mobilisering. Ett exempel är när religiöst aktiva människor uppfattar att normer och handlande är mycket annorlunda i det omgivande samhället jämfört med den egna församlingen. De kan då se det som ett skäl till att försöka ändra samhället och genom att de som enskilda människor börjar att arbeta politiskt.

Tillsammans med andra har jag noterat detta i samband med svensk demokratisering och frikyrkligas engagemang i Liberala samlingspartiet och senare i (Frisinnade) Folkpartiet. Enligt bland annat Joel Halldorf var en sådan upplevd skillnad vad som motiverade att starta KDS. Fredrik Harris argumenterar i sin artikel i Journal of Politics från 1994 att den svarta medborgarrörelsen mobiliserades av upplevda skillnader mellan sin tro och förhållanden i samhället. Även kristna högern i USA kan vara ett sådant exempel.

Det finns också uppgifter som visar att aktiva kristna i Sverige deltagit mer i politiken än mer sekulära grupper. När andelen personer som är partimedlemmar jämförs med deras gudstjänstvanor går det att notera att gudstjänstbesökare, speciellt regelbundna gudstjänstbesökare (som firar gudstjänst minst en gång i månaden) länge var större än bland dem som aldrig besökte gudstjänst. I figuren intill redovisas andelen partimedlemmar i svenska befolkningen bland dem som under en ettårsperiod regelbundet (röd linje), sällan (blå linje) eller aldrig (svart linje) besökt gudstjänst 1988-2018.

Enligt figuren var det stor skillnad i andelen partimedlemmar bland regelbundna gudstjänstbesökare i slutet av 1980-talet jämför med i slutet av 2010-talet. Enskilda år kan variera. Bland annat kan valår förändra andelen partimedlemmar tillsammans med vilka partier som uppfattas som valvinnare. Men tendensen (som är markerade med streckade linjer) visar klart att skillnaden i andelen partimedlemmar avtar bland människor med olika vana att besöka gudstjänst. Andelen partimedlemmar minskar också generellt i de tre grupperna med olika gudstjänstvanor, men det jag vill uppmärksamma rör alltså skillnaderna mellan regelbundna gudstjänstbesökare och mer sekulära väljargrupper och att den tenderar att minska över tid.

För den som undrar visar andra frågeundersökningar från de senaste åren att av de som svarat att de är regelbundna gudstjänstbesökare är endast ungefär fem procent muslimer, medan omkring 95 procent besöker kyrkor. Den ökande andelen svenska muslimer kan således inte vara den stora förklaringen till förändringen av andelen partimedlemmar bland regelbundna gudstjänstbesökare.

Det finns många anledningar till att motiven till att arbeta politiskt kan ha minskat. Samhället har sekulariserats, betydelsen av social tillhörighet (som religion är ett exempel på) för hur väljarna röstar har minskat (så kallad dealignment) och den social sammansättningen bland väljarna (och gudstjänstbesökarna) har förändrats. Dealignment bland väljarna innebär också att andelen partimedlemmarna minskar generellt i befolkningen. Förändringen av skillnaden i politiskt deltagande i form av partimedlemskap mellan människor med olika gudstjänstvanor kan dock ha sin förklaring vad som händer i kyrkor, församlingar och bland aktiva kristna.

Den förklaring som ligger nära till hands är intern sekularisering i kyrkor och församlingar. Intern sekularisering innebär att kyrkor och församlingar (eller andra religiösa organisationer) i allt större utsträckning påverkas av det omgivande samhället istället för att engagera sig för att den egna tron ska påverka kyrkans och församlingens omgivning. Intern sekularisering har bland annat diskuterats av Uppsalabiskopen Karin Johannisson. En del kyrkor eller församlingar kan sträva efter att minska skillnaderna till det omgivande samhället genom att aktivt försöka bli mer likt detta. Bland aktiva kristna individer har religionssociologen Karel Dobbelaere kallat motsvarande förändring för departmentalization. Kortfattat innebär departmentalization att den egna religionen i allt mindre utsträckning betyder något i andra delar av en kristen människas liv utanför gudstjänsten eller kyrkan. Intern sekularisering i kyrkor och församlingar är troligtvis kopplad till departmentalization av tron bland aktiva kristna.

En effekt av intern sekularisering och departmentalization bör vara att den upplevda skillnaden mellan den egna kristna tron och det omgivande samhället upplevs som allt mindre. I den mån det finns en skillnad mellan människors tro och det omgivande samhället låter de inte tron påverka vad de gör utanför kyrkans hank och stör. Detta gäller även inom politiken och viljan att försöka förändra samhället. Istället blir kristna människor allt mer som andra människor i det omgivande samhälle där de lever. Intern sekularisering och departmentalization kan vara en viktig förklaring till varför skillnaden mellan regelbundna gudstjänstbesökare och de som aldrig besöker gudstjänster tenderar att bli allt mindre vad gäller politiskt deltagande i form av partimedlemskap.

Statsvetare gissade rätt valsegrare

Tre veckor före valdagen tippade statsvetarna traditionsenligt valresultatet. Genom att beräkna ett medelvärde på de olika tipsen får vi en bild av hur statsvetarna gemensamt tippat valet. Resultatet står att läsa i tabellen intill. Medelfelet var 0,89, vilket innebär att den ge­mensamma visdomen bland statsvetarna låg i nivå med de bästa opinionsföretagens medelfel. Detta fast opinionsföretagens sista mätning var någon dag före valdagen, medan statsvetarna gissade tre veckor före valdagen. Det som överraskade statsvetarna mest var Moderaternas och Vänsterpartiet inte fick större andel röster och att Sverigedemokraterna återigen slog personligt rekord. Statsvetarna på Linnéuniversitetet gissade också rätt vad gäller vilket av de politiska blocken som skulle vinna flest röster.

Den statsvetare som gissade bäst var doktoran­den Jonna Arenlind och Institutionen för stats­vetenskaps bel­öna­de Jonna med presenter och ett vackert di­plom.

Riksdagsvalet behöver bli mer robust

Inför årets val till riksdag, regioner och kommuner har betydelsen av en robust val­administration ökat. Utrymmet för att göra misstag har krympt. På olika sätt ifrågasätts den liberala demokrati som många av oss sedan länge tagit som självklar. Efter Berlinmurens fall var vi många som trodde på demokratins segertåg över världen. Nu ser vi att den tidigare demokratiska framgången möts av bakslag och ifråga­sätts. Många forsknings­institut som undersöker det demokratiska läget i olika länder visar på en generell världsvid tillbaka­gång för demokratin, även i Europa.

Den svenska demokratin är inte isolerad från dessa problem. Under ett valår är det akuta problemet hur valet genomförs och att det uppfattas som legitimt, inte minst av dem som förlorat valet. Ett år efter att besvikna Trump­anhängare stormade den amerikanska kongressen lämnade valutredningen sitt slut­betänkande om hot och risker mot svenska val. Detta är en viktig anledning till att regeringen vill ge Valmyndigheten ytterligare 10 miljoner under 2022. Detta är bra för de akuta behoven, men bör bara ett första steg för att mer långsiktigt öka valens robusthet.

Allt fler väljare misstror hur de svenska valen genomförs. Ett exempel är att antalet över­klaganden till Valprövnings­nämnden efter valen 2018 satte rekord och mång­dubblades jämfört med föregående riksdagsval. En stor del av dessa över­klaganden rörde oreda i vallokaler och hanteringen av de många valsedlar som finns där, inte sällan utifrån påståenden på sociala medier.

I min bok ”Den svenska väljaren” (2022) analyserar jag data från Survey­institutets enkät­undersökning som efter riksdags­valet 2018 riktades till ett representativt urval av 1 315 svenska väljare. Resultaten är viktiga inför valen i år. Bland annat ställdes en fråga om väljarna trodde att riksdags­valet genom­fördes på ett korrekt sätt eller om det fanns problem som gjorde att riksdags­valet inte genomfördes korrekt. De flesta svarade att de trodde att valet genomfördes ”i stort sett korrekt”, medan en fjärdedel uppgav att de trodde att det genomfördes ”helt korrekt”. Det är inte ovanligt att vissa misstag sker i samband med en så omfattande organisation som riksdagsval. Att svara att riksdags­valet genomfördes i stort sett korrekt visar på en hälsosam medvetenhet om att fel kan förekomma, men att dessa inte rubbar förtroendet för valets legitimitet.

En sjättedel av väljarna var mer kritiska till hur valet genomfördes: en sjundedel svarade att valet var ”delvis inte korrekt” och endast 3 procent svarade ”inte alls korrekt”. Det som är intressant är att de kritiska väljare som menade att valet delvis inte eller inte alls genomfördes korrekt (dessa två svar kategoriserar jag i fortsättningen som att de inte uppfattade att valet genomfördes korrekt) var betydligt större bland vissa väljargrupper.

Det är främst väljare som har populistiska attityder och auktoritära värderingar som menar att riksdags­valet inte genomfördes korrekt. I Survey­institutets undersökning fick väljarna reagera på ett påstående som beaktade populistisk attityd: ”De flesta svenska politiker och makthavare tillhör en oärlig, makt­fullkomlig och avskild grupp som inte bryr sig om vanligt folks åsikter.” Ungefär fyra av tio svarade att de låg närmare att instämma i det populistiska påståendet än att inte göra det. Dessa betecknas ha populistisk attityd. Genom att fråga om väljarnas inställning till nationell suveränitet kontra globalisering, krav på anpassning till majoritetens normer, vilja till gemensam kultur i stället för mångkultur och att brottslingar ska straffas i stället för att vårdas konstruerades en skala som mätte graden av auktoritära värderingar.

Sjättedelen som menade att riksdags­valet inte gått korrekt till bland alla väljare fördubblas till över en tredjedel bland väljare med både populistisk attityd och auktoritära värderingar. Det är tydligt att väljare med populistisk attityd och auktoritära värderingar är extra mottagliga för tankar om att valet inte gått korrekt till. Andelen som är kritiska till valet ökar än mer om deras källa är sociala medier. Bland väljare med populistisk attityd och auktoritära värderingar vars källa för problem med valets genom­förande är sociala medier tror nästan två tredjedelar att valet inte gått korrekt till.

I en liberal demokrati har människor rätt att ha populistiska attityder och auktoritära värderingar. Men det är demokratiskt bra om människor med sådana attityder värderingar inte har anledning att ifrågasätta valens legitimitet. Detta sätter fokus på hur valen till riksdag, regioner och kommuner genomförs. Det är då viktigt att riksdag och regering gör sitt yttersta för att undanröja risker med att det i samband med valen uppkommer problem.

Eftersom de flesta överklaganden rör förhållanden i vallokalen och ofta är knutna till valsedlarna menar jag att det är främst där som reformer behöver genomföras. Regeringen bör därför genast tillsätta en utredning för att införa ett mer robust valsedels­system. Sedan länge är en akilleshäl det svenska systemet med individuella valsedlar för respektive parti. I de flesta demokratiska länder används en enda valsedel med alla partier och där väljaren markerar sin röst. Såväl forskare, val­observatörer som myndigheter har uppmärksammat att det nuvarande svenska valsedels­systemet öppnar för oreda i vallokalerna och misstänksamhet kring hur valet genomförs.

Genom att ta bort möjliga skäl till missnöje med valens genomförande byggs förtroende och risken minskar för att en missnöjd minoritet ser demokratiska val som illegitima.

Denna post är debattartikel som jag tidigare publicerat i Svenska Dagbladet

Linnéuniversitetets statsvetare tippar resultatet för riksdagsvalet 2022

Traditionsenligt har nu Linnéuniversitetets statsvetare tippat valresultatet. Beräknas genomsnittet för hur de tippat — och tipset går in — ser det ut att bli regeringsskifte och att Ulf Kristersson blir statsminister. Om de kan komma överens…

Tabell 1 Genomsnitt av Linnéuniversitetets statsvetares tippning av partiernas valresultat.

Linnéuniversitetets statsvetare gissar också att valdeltagandet sjunker med en halv procentenhet till 86,7 procent.

Frälsning allt viktigare i yngre generationer

I somras diskuterade bland annat Josefin de Gregorio (som tidigare skrivit i Sändaren) i Sveriges radios Studio Ett varför kristna tar alltmer plats i kulturlivet. En förklaring som nämndes i programmet har jag själv forskat om: det sker just nu ett generationsskifte där kristen tro, och annan religion, får en ny betydelse. Till skillnad från de som nu är pensionärer har yngre generationer växt upp i ett genomsekulariserat samhälle där kristen tro är ett fritt val. Samtidigt med den religiösa friheten har det svenska samhället blivit alltmer mångreligiöst. Det stimulerar många i yngre generationer att fundera över vad som är deras tro.

Generationsskiftet märks på olika sätt. Ett är att yngre generationer tycker att frälsning blir allt viktigare. SOM-institutet på Göteborgs universitet har sedan 1986 samlat in data om betydelsen av frälsning bland svenskarna. I en femgradig skala från ’inte alls viktigt’ (1) till ’mycket viktigt’ (5) har de indikerat inställningen till frälsning. I diagrammet intill visas resultatet för personer äldre än 40 vid varje mättillfälle (röd linje) och personer 40 år eller yngre (blå linje).

Figur 1 Vikten av frälsning i två åldersgrupper 1986-2020. Medelvärdet av en 5-gradig skala från inte alls viktigt (1) till mycket viktigt (5) (Källa SOM-institutet, Göteborgs universitet).

Enligt sekulariseringen ska varje ny generation tycka att frälsning blir allt mindre viktigt. Vid första mätningen 1986 var så fallet. Äldre (den röda linjen) tyckte frälsning var viktigare än yngre (den blå linjen), men allt eftersom åren går och yngre generationer kommer in och besvarar frågan blir frälsning viktigare. I slutet av mätserien – år 2020 – tycker yngre personer att frälsning är viktigare än äldre personer. Resultatet står sig vid kontroll av utländsk bakgrund. Svaren är primärt inte en vilja till omvändelse. En del vet inte exakt vad frälsning betyder, men väl att det är ett religiöst begrepp. Och att det uppfattas som viktigare.

Vid en konferens på Enskilda högskolan i Stockholm nämnde Daniel Strömner ett intressant resultat från sin kommande avhandling. De församlingar som lades ner brukade beskriva tillfällen då människor kommit till tro – omvändelse och frälsning – som något som inte skedde längre. Detta kan ställas mot Hampus Flymans kandidatuppsats som han presenterade vid samma konferens: Gemensamt för växande församlingar i Equmeniakyrkan är en tydlighet om Jesus och evangeliet samt att de ger plats för bekännelse och bekräftelse av tro.

Omvändelse och frälsning. Orden får olika associationer för olika människor. För många är det minnet av nystart och upprättelse, andra något annat. I yngre generationer väcker orden förundran, intresse och ses som allt viktigare. För en framväxande kyrka är det viktigt att kunna möta detta intresse.

Texten har publicerats som ledare i Sändaren onsdagen 17 augusti 2022.

Medlemsförändring i Equmeniakyrkans regioner

Equmeniakyrkan bildades 2011 efter en sammanslagning av Svenska missionskyrkan. Baptistsamfundet och Metodistkyrkan, där det förstnämnda samfundet bidrog med majoriteten av medlemmarna. Sedan bildandet har Equmeniakyrkan tappat medlemmar. Den första sammanställningen av antalet medlemmar som jag fått ta del av är från 2012 och då var antalet medlemmar 68 851 personer och vid 2021 års utgång var medlemsantalet 58 569 personer, en minskning med drygt 10 000 medlemmar.

Eftersom den svenska befolkningen till stor del är koncentrerad i och runtomkring Stockholm, Göteborg och Malmö är det intressant att veta att den geografiska fördelningen av medlemmarna i Equmeniakyrkan är annorlunda. Equmeniakyrkan är indelad i sju regioner: Syd (Skåne och Blekinge), Väst (Halland och Västra Götalands län), Öst (Småland, Öland och Östergötland), Svealand (Värmlands, Örebros, Södermanlands och Västmanlands län samt Enköpings kommun), Stockholm (Stockholms och Gotlands län samt Uppsala, Knivsta och Håbo kommuner), Mitt (Ångermanland, Medelpad, Jämtland, Härjedalen, Dalarna, Hälsingland, Gästrikland och Norduppland) samt Nord (övriga Norrland).

Figur 1 presenterar antalet medlemmar i Equmeniakyrkans regioner. Som framgår är de medlemsmässigt största regionerna i Equmeniakyrkan Väst och Öst. Majoriteten av Equmeniakyrkans medlemmar finns i regionerna Väst och Öst. Region Svealand, Stockholm och Mitt är ungefär jämnstora, medan Equmeniakyrkan har mycket få medlemmar i region Syd och Nord. Equmeniakyrkan (och deras bildarsamfund) har aldrig riktigt lyckats etablera några starka fästen i regionerna Syd och Nord. Jämfört med svenska befolkningen (där befolkningskoncentrationen är stor i och omkring Stockholm, Göteborg och Malmö) har Equmeniakyrkan sin tyngdpunkt i Västergötland, Bohuslän, Småland och Östergötland.

Figur 1 Equmeniakyrkans antal medlemmar i olika regioner.

Sedan bildandet av Equmeniakyrkan har inte medlemsutvecklingen varit positiv för något av regionerna. Men den negativa medlemsutvecklingen är inte likartad i regionerna. Eftersom regionernas medlemsantal är mycket skiftande studeras förändringen över tid bäst med procentuell förändring. Regionernas medlemsutveckling framgår av figur 2. Den äldsta uppgiften jag har tillgång till är från 2014.

Figur 2 Medlemsförändring i Equmeniakyrkans regioner 2014-2021 (procent)

Minst negativ är medlemsutvecklingen i region Väst, följd av regionerna Mitt och Öst. Mest negativ är medlemsutvecklingen i Nord, följd av Stockholm, Syd och Svealand. Medan den negativa medlemsutvecklingen i Nord och Syd kan kopplas till Equmeniakyrkans allmänt svaga ställning – och för Nord också glesbygdsproblematik –gäller det knappast för region Stockholm (-15 procent). Sedan Equmeniakyrkan bildades har Storstockholm växt med nästan 400 000 personer. Detta är till exempel tio gånger mer än den allmänna befolkningstillväxten i region Öst. Att Equmeniakyrkan försvagas speciellt kraftigt i Sveriges starkaste tillväxtområde är allvarlig för samfundets framtid. Frågan är vad Equmeniakyrkan kan göra annorlunda i region Stockholm?

Många som är aktiva i Equmeniakyrkan och dess föregångare Missionskyrkan (som medlemsmässigt utgjorde större delen av bildarsamfunden) känner till att det inom samfundet finns olika fromhetstendenser. I västra delen av landet är många Equmeniakyrkor mer karismatiska, medan detta är mer sällsynt i östra Svealand (Sven Halvardson konfirmerar några sådana geografiska skillnader i sin avhandling Samfund och samhälle: Svenska missionsförbundet – dess medlemsutveckling, inre miljö och socio-kulturella kontext). Som de flesta indelningar är dessa teologiska skillnader knutna till geografi enbart tendenser. Församlingar med lite olika teologisk inriktning finns lite överallt i Equmeniakyrkan.

Några av Equmeniakyrkans församlingar, speciellt i region Stockholm, har i stor utsträckning anammat liberalteologi. Liberalteologisk tro kan ta olika uttryck, men innehåller ofta något eller allt av följande: Jesus offer på korset uppfattas som barbariskt, ingen bekännelse av kroppens uppståndelse eller tro på mirakler, gudomlig inkarnation eller personlig synd, Bibeln uppfattas vara full av nonsens, Gud tros inte kunna agera i denna världen och de flesta religioner ses som likvärdiga. Ett problem med liberalteologi – vid sidan av dess innehåll – är att ingen forskning kunnat knyta kyrkor med sådan teologisk ståndpunkt till en medlemsökning över längre tid, snarare tvärtom.

I regionerna Väst, Öst och Mitt är det i stället mer vanligt med församlingar med evangelisk teologi. Den sätter Jesus i centrum genom att betona vikten av en personlig relation med Jesus, efterföljelse, Bibelns betydelse, evangelisation och Jesus uppståndelse. Anhängare av evangelisk teologi förväntar sig mirakler.

Det är möjligt att olika teologisk inriktning kan vara en förklaring till variationer i medlemsutvecklingen för Equmeniakyrkans regioner. Regioner där evangelisk teologi är stark minskar minst. Det kan då tyckas konstigt att region Öst – där Småland, Öland och Östergötland ingår – ändå har en ganska negativ medlemsutveckling. Det är inte minst i Equmeniakyrkans smålandsförsamlingar som evangelisk teologi är stark.

Här verkar Equmeniakyrkans kongregationalistiska samfundssyn spela en roll. Enligt denna är Equmeniakyrkans församlingar självständiga. Det betyder att de när som helst kan besluta att lämna samfundet och gå med i ett annat samfund. Regionens förre ledare Peter Bernhardsson har uppmärksammat att en stor del av minskningen i region Öst – till skillnad från andra av samfundets regioner – inte beror på att församlingarnas medlemsantal minskar. I stället uppger han att flera församlingar lämnat samfundet. De flesta av dessa har gått in i mer teologiskt konservativa samfund. Bernhardsson uppskattar att Equmeniakyrkans region Öst på så sätt har förlorat omkring 750 medlemmar. Hur skulle medlemsutvecklingen i region Öst vara om dessa församlingar varit kvar i Equmeniakyrkan?

Figur 3 är ett försök att beakta det. I figur 3 har linjen som indikerar medlemsutvecklingen för region Öst bytts ut med en röd punkt som innehåller ytterligare 750 medlemmar. Det framgår då att region Öst medlemsminskning är mycket liten. Naturligtvis går det inte att garantera att region Öst skulle ha 750 ytterligare medlemmar om alla dess församlingar stannat kvar i Equmeniakyrkan. Men försöket att beakta församlingsförlusterna pekar på att denna region har mindre problem med sin rekrytering än en del andra regioner i Equmeniakyrkan.

Figur 3 Medlemsutveckling om inte församlingar lämnat Equmeniakyrkan i region Öst (procent).

Medlemsutvecklingen i Equmeniakyrkans regioner indikerar att samfundet främst bör söka lösningar i regionerna Öst, Väst och Mitt där evangelisk teologi spelar en framträdande roll. Evangelisk teologi föder engagemang, till exempel fler Equmeniaföreningar (barn- och ungdomsföreningen för Equmeniakyrkan). Även detta gynnar medlemsutvecklingen.

Andelen regelbundna gudstjänstbesökare i Sveriges kommuner

I återupprepade undersökningar har forskare konstaterat att den svenska befolkningen är en av världens mest sekulära. Men sekulariseringen är inte jämnt spridd över Sverige. I vissa delar finns en förhållandevis religiös befolkning. Från 1988 till 2000 har drygt 76 000 människor svarat på enkätfrågor om hur ofta de besöker gudstjänst eller annat religiöst möte. Det är SOM-institutet vid Göteborgs universitet som varje år har ställt frågan. Det har då varit möjligt att svara aldrig, någon gång om året, någon gång i halvåret, någon gång i kvartalet, någon gång i månaden, någon gång i veckan eller flera gånger i veckan. De som svarat att de besöker gudstjänst minst en gång i månaden kallar jag för regelbundna gudstjänstbesökare. Till övervägande del besöker dessa kristna kyrkor. I andra religioner – till exempel islam – tenderar inte gudstjänster vara lika viktiga (istället poängteras rituell bön). I de undersökningar där regelbundna gudstjänstbesökares religion har undersökts brukar omkring 90 procent uppge att de är kristna och besöker kyrkor, medan endast var tjugonde uppger att de är muslimer och besöker en moské (en del går på gudstjänst utan att ange religion). När andelen regelbundna gudstjänstebesökare undersöks är det således i stort sett kristna gudstjänstbesökare.

Vid varje undersökningstillfälle (en gång om året) genomför SOM-institutet nya urval som avser att vara representativa med den svenska befolkningen. Vid varje undersökning är det inte tillräckligt stora urval för att dela upp och redovisa andelen gudstjänstbesökare på kommunnivå. I ganska många kommuner kommer då antalet svarande att vara för litet och inte ge en trovärdigt bild av andelen gudstjänstaktiva. Om däremot samtliga svarande sedan 1988 slås samman så är en sådan uppdelning möjlig. I figur 1 redovisas andelen regelbundna gudstjänstbesökare efter kommun.

Figur 1: Andel regelbundna gudstjänstbesökare efter kommun, aggregerat 1988-2020 (procent).

Som synes finns det stora skillnader i vanan att besöka gudstjänst i olika svenska kommuner. Rekordet finns i norrländska Bjurholm där nästan hälften uppger sig vara regelbunden gudstjänstbesökare medan var tredje invånare i grannkommunen Nordmaling besöker gudstjänst regelbundet. Ungefär på samma nivå är gudstjänstbesöken i Ydre i södra Östergötlands län. I kommunerna som ligger i norra Jönköpings län och södra Östergötlands län är andelen regelbundna gudstjänstbesökare 20-25 procent (i Jönköpings kommun är andelen 20 procent). Detta bibelbälte fortsätter in i Västergötland till kommuner som Ulriceham, Herrljunga, Vårgårda (27 procent, högst i Västra Götaland), Essunga och Alingsås. Medan norrlandskommuner med hög andel gudstjänstbesökare främst går att knyta till Laestadianska väckelsen är det förhållandevis starka gudstjänstbesökandet i det södra bibelbältet från Västergötland, över Småland och Östergötland starkt knutet till frikyrkor som Equmeniakyrkan, Alliansmissionen och pingströrelsen.

En titt på kartan visar också att andelen regelbundna gudstjänstbesökare är få i södra Skåne och Stockholmstrakten. Här har väckelserörelsen aldrig varit stark. I Stockholmstrakten är det sällan andelen gudstjänstbesökare övergår fem procent, även om andelen i Stockholms stad är 6,5 procent. I södra Skåne kommer andelen gudstjänstbesökare sällan över 8 procent. Minst andel regelbundna gudstjänstbesökare finns dock i bruksorten och avfolkningsbygden Munkfors i Värmland.

Myten om antalet betjänade i frikyrkorna

Inom frikyrkovärlden finns ett antal påståenden som upprepats så ofta att en del tror att de är en allmänt vedertagen sanning. Ett sådant är att antalet medlemmar i frikyrkornas församlingar inte säger så mycket om deras verksamhet och hur många som nås. Många som rör sig i frikyrkornas värld är inte medlemmar, vilket inte märks i medlemsstatistiken. Ett exempel är när Jenny Dobers, Equmeniakyrkans regionala kyrkoledare för Stockholm, uttalar sig i den samfundet närstående tidningen Sändaren om att samfundet (och speciellt Stockholmsregionen) tappar medlemmar. ’Församlingarna möter människor på många sätt som inte kommer ge resultat som kan mätas i medlemsstatistik. Jag tycker nog antal betjänade är en intressantare statistik, för där finns alla de vi möter i samtalsgrupper, körer, sinnesrogudstjänster.’

Det är lätt att fastna i en talmystik när antal personer rapporteras. Men när förändringar över tid jämförs är det viktigt att inte jämföra äpplen med päron, utan jämföra samma sak. När Equmeniakyrkans medlemsantal har minskat med 10 000 personer till 58 569 personer mellan 2012 och 2021 kan en del finna det trösterikt att samfundet 2020 rapporterade 112 460 betjänade personer. En betjänad är en person som tar del av ett samfunds verksamhet, oavsett om hen är medlem i en församling eller inte. Uppgifterna om antalet betjänade sammanställs och rapporteras in till Myndigheten för stöd till trossamfund. I figur 1 redovisas Equmeniakyrkans antal medlemmar 2021 och Equmeniakyrkans antal betjänande 2020.

Figur 1: Antal medlemmar i Equmeniakyrkan 2021 och antal betjänade i Equmeniakyrkan 2020.

Det är som att en del tänker att när Equmeniakyrkans antal medlemmar är färre än 59 000 personer, så är det egentligen en ökning till 112 460 personer om man istället tittar på antalet betjänade. Men då jämförs äpplen och päron. I stället behöver vi jämföra det förändrade medlemsantalet över tid för sig och det förändrade antalet betjänade över tid för sig. En sådan jämförelse finns i figur 2. På y-axeln till vänster redovisas antal medlemmar och på y-axeln till höger redovisas antal betjänande. Den blå linjen markerar antalet medlemmar i Equmeniakyrkan 2012-2021 och den röda linjen antalet betjänade i Equmeniakyrkan 2012-2020 (vilket är den mest aktuella uppgiften).

Figur 2: Antal medlemmar i Equmeniakyrkan 2012-2021 (blå linje) och antal betjänade i Equmeniakyrkan 2012-2020.

I figur 2 framkommer att antalet betjänade har minskat med nästan 22 000 personer mellan 2012 och 2020 (vilket är den sista uppdateringen av antalet betjänade). Det är en minskning med över 16 procent, vilket kan jämföras med att antalet medlemmar i Equmeniakyrkan under motsvarande tid minskade med 13 procent. Utvecklingen för antalet betjänade i Equmeniakyrkan är alltså än sämre än vad som är fallet med medlemsminskningen. Även så är det tydligt att det finns ett klart samband mellan antalet medlemmar och antalet betjänade. Det går alltså inte att förklara bort medlemsminskningen med att utvecklingen är helt annorlunda om antalet betjänade beaktades.

I figur 3 redovisas samma uppgifter igen, men nu inkluderas även två tendenslinjer in i framtiden som visar om utvecklingen fortsätter oförändrat (linjerna bygger på två regressionsmodeller med årtal som oberoende variabel och medlem/betjänade som beroende variabel).

Figur 3: Antal medlemmar i Equmeniakyrkan 2012-2021 (blå linje) och antal betjänade i Equmeniakyrkan 2012-2020 samt två tendenslinjer byggt på OLS regressioner med årtal som oberoende variabel och medlemmar/betjänade som beroende variabel.

Om inget händer och medlemsminskningen fortsätter så lämnar den siste medlemmen Equmeniakyrkan 2078. Utvecklingen för antalet betjänade i Equmeniakyrkan är än mer dramatisk och utifrån samma antaganden finns inga betjänade kvar år 2060. För Equmeniakyrkan är det alltså inte mer trösterikt att titta på siffran för betjänade än för medlemmar, snarare tvärtom.

Det är en gåta varför det spridit sig att utvecklingen av antalet betjänade skulle vara en bättre indikator än medlemsutvecklingen. För en frikyrka torde det vara självklart att det är frivilligarbete av medlemmar i församlingar som utgör kärnan i verksamheten. Detta gäller även evangelisation och nyrekrytering. När engagemanget minskar, så minskar antalet medlemmar och med detta minskar också antalet betjänade. Att tro något annat är att lura sig själv och – än värre – lura andra.

Det kan förvisso finnas ideationella anledningar till att framhålla betjänade istället för medlemmar. Equmeniakyrkan är en gemenskap av församlingar och en gemenskap av människor som bekänner Jesus Kristus som Frälsare och Herre. En minskande minoritet i Equmeniakyrkan kritiserar detta utifrån liberalteologiska antaganden som på olika sätt vill försvaga betydelsen av en personlig relation med Jesus, efterföljelse, Bibelns betydelse, evangelisation, uppståndelsen och annat som på detta sätt sätter Jesus i församlingens centrum. Som ett led i detta kritiseras tanken att församlingar är en gemenskap av medlemmar som bekänner Jesus Kristus som Frälsare och Herre. Att då i stället framhålla betjänade – där en del inte har någon bekännelse av Jesus som Frälsare och Herre – är ett sätt att tona ned betydelsen av att ha en relation med Jesus utan att man direkt och uttalat behöver argumentera för detta.

Myten om antalet betjänade kan kopplas samman med en del liberalteologiska argument om att kyrkor måste minska fokus på omvändelse, bekännelse till Jesus, Bibelns betydelse, evangelisation, uppståndelsen och att leva i Jesus efterföljd för att fler människor ska vilja vara med i kyrkors aktiviteter. Som jag tidigare skrivit om finns det ingen forskning som kan visa att ett minskat fokus på Jesus på längre sikt kan kopplas till att nå fler människor, öka intresset för församlingar eller ge ett ökat antal medlemmar. I stället pekar forskningen på det motsatta: församlingar som starkt betonar människors personliga relation med Jesus, efterföljelse, Bibelns betydelse, evangelisation, uppståndelsen och annat som på detta sätt sätter Jesus i församlingens centrum tenderar att stå emot sekulariseringen bäst. Det är dessa församlingar som i störst utsträckning väcker intresse, engagerar medlemmar och får nya medlemmar. Detta överensstämmer med den teologiska tanken att det är Jesus som öppnar vägen till tro och når människor.