Waldenströms försoningslära

I frikyrkopressen pågår just nu en debatt om försoningsundret — alltså vad som händer när Jesus lider och dör på korset för att senare uppstå från de döda och vad det betyder för människorna. Ofta refereras till Paul Petter Waldenström, Missionskyrkans portalfigur, och hans försoningslära. För den gamla Missionskyrkan, som nu heter Equmeniakyrkan, har detta en speciell roll då det som kallats ”försoningsstriden” var ett av de viktigaste skälen till att denna frikyrka bildades. Så här beskriver Waldenström själv sin försoningslära.

På våren 1872 var jag så fullviss, vad denna sak angår, att jag ansåg mig böra i en predikan i Pietisten framlägga den klart och bestämt… Där framhöll jag: 1) att genom vårt syndafall ingen förändring inträtt i Guds hjärta; 2) att det därför icke var någon Guds grymhet eller vrede mot människan, som genom syndafallet kom i vägen för människans salighet; 3) att den förändring, som inträffade vid syndafallet, var en förändring hos människan allena, i det att hon blev syndig samt därigenom avföll från Gud och det liv, som är i honom; 4) att till följd därav för hennes salighet behövdes en försoning, men icke en försoning, som blidkade Gud och framställde honom åter nådig, utan som borttog människans synd och framställde henne åter rättfärdig; 5) att denna försoning är skedd i Jesus Kristus. Vad Guds vrede beträffar, så framhöll jag, att om Guds vrede talas i tvenne handa bemärkelser, dels såsom en vrede över synden, dels som en vrede över syndaren. Vad nu angår Guds vrede över synden, så förstå vi, att den icke kan vara genom Kristus borttagen. Gud måste hata synden, så länge han är den helige guden. Vreden över synden är, så att säga, baksidan av kärleken till rättfärdigheten – där den senare är, där måste ock den förra vara. Vad åter beträffar Guds vrede över syndaren, så kan därom endast i den meningen talas, att den, som bliver i synden, drabbas av Guds vrede över synden, och detta förhållande är icke heller genom Kristi död förändrat. Syndens lön är, för den syndare som i sin otro förbliver i synden, under Guds vrede och döden. Ännu gäller det enligt aposteln bestämda ordet: »Köttets sinne är död; om I leven efter köttet, skolen I dö.» Att frälsas från denna vrede sker endast genom att rättfärdiggöras från synden. För den skull talas icke på ett enda ställe i Skriften därom, att det är Gud, som genom Kristi död blev försonad. Människan behövde däremot försonas, d. v. s. hennes synder måste borttagas, på det att hon icke evigt och ohjälpligt måtte drabbas av den Guds vrede, som är över synden o. s. v.

Ur Paul Peter Waldenströms minnesanteckningar 1838-1875, samlade och ordnade av Bernhard Nyrén, 1928. Stockholm: Missionsförbundets förlag, s 272-273.