Statsvetenskap, nytta och prediktion

29 10 2013

Till skillnad från naturvetenskap är det inom samhällsvetenskap ovanligt att göra prediktioner. Det finns därför all anledning att uppmärksamma de statsvetare som lyckats med detta. I början av 1970-talet uppmärksammade den amerikanska statsvetaren Ronald Inglehart att människors värderingar förändrats. Han nämnde det självklara att människor som växer upp under ekonomiskt osäkra förhållanden – såsom risk för arbetslöshet – och dessutom hotas av våld – till exempel världskrig – tenderar att prioritera bättre ekonomi och ökad säkerhet. Men han sa också att det som människor lär sig att prioritera när de formas under barn- och ungdomsåren brukar hänga med resten av livet. Detta, menade Inglehart, var klart märkbart bland dem som växt upp på 1920- och 1930-talen i västvärlden. Börskrasch, depression, frånvaro av välfärdsstat och närvaro av världskrig gjorde att dessa människor i stor utsträckning prioriterade materialistiska mål: ständig ekonomisk trygghet och tillväxt, lag och ordning och militär säkerhet.

Men generationerna som växt upp i västvärlden efter andra världskriget har erfarenhet av välfärdsstatens skyddsnät och fred, i alla fall i den egna regionen. Många av dessa tenderade att ta ekonomisk trygghet och fysisk säkerhet som något självklart och prioriterade istället värderingar som självförverkligande, normkritik, god miljö, frihet i livsstil och andra så kallade postmaterialistiska värden.

Inglehart menade att värdeförändringen mellan generationer skulle få politiska effekter. Den gamla kampen mellan kapitalism och socialism, vänster mot höger skulle kompletteras av en ny skiljelinje som representerades av postmaterialistiska partier. Ett bra exempel på ett sådant parti är Miljöpartiet.

Men runt 1980 inträder den amerikanska statsvetaren Scott Flanagan på arenan som menar att Inglehart glömt bort att en politisk förändring även föder dess motståndare. Den nya generationens värden behöver inte bara vara frihetliga, utan kan även vara auktoritära, det vill säga bejaka sedvanor och traditionella normer samt strängt bestraffa dem som bryter mot dem och starkt motsätta sig invandring och annan samhällsförändring. Också sådana auktoritära värden, menar Flanagan, får partipolitiska konsekvenser. Inom svensk politik är det Sverigedemokraterna.

Även andra partier betonar icke-materiella frågor, kanske främst Vänsterpartiet (även om de också har intresse av materiella frågor) och Kristdemokraterna (som å ena sidan är positivt till traditioner och å andra sidan är positivt till invandring). Låt oss räkna Miljöpartiet, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet som övervägande icke-materialistiska partier. Om vi studerar det senaste valresultatet och de senaste opinionsmätningarna samlar dessa partier mellan en fjärdedel och en tredjedel av väljarna. Därmed har det svenska partisystemet – liksom på många andra håll i Europa – förändrats på det sätt som Inglehart och Flanagan förutsade för 30–40 år sedan. Se där, en statsvetenskaplig prediktion som visat sig relevant för samhället.

Krönika publicerad i Smålandsposten, Barometern och Oskarshamns-Tidningen måndag 28 oktober.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: