När mormor friade till morfar

Idag, på skottdagen, är det hundra år sedan mormor friade till morfar. I början av 1900-talet var det ovanligt för en kvinna att ta initiativ till frieri. Men enligt konvenansen var det okey var fjärde år när det var skottdag. Min mormor tog chansen med lyckat resultat. Men det mest egendomliga i historien är inte att mormor friade, utan att hon friade till en vilt främmande karl.

Min mormor Anna var piga på ett säteri utanför Vartofta i Västergötland när morfar sökte jobb på samma gård under skottdagen. Då kom husmodern Ida Andersson fram till mormor och sa ”Har du sett Gustaf, som tagit arbete på gården? Det är en riktigt grann karl, ska du inte passa på och fria till honom Anna, nu när det är skottdag?” Först svarade mormor med ett ”nähää”, men husmor stod på sig. Till sist sa mormor att hon nog skulle gå och fria till den där karlen om han var så vacker som alla sa.

Mormor stegade fram till morfar, presenterade sig och friade till honom för exakt hundra år sedan. Mormor framstår som en företagsam kvinna. Hon hade ensam valt att stanna kvar i Sverige, medan hennes sex syskon emigrerat till USA. Måhända valde hon att stanna på grund av det som hände denna skottdag.

Vad svarade morfar på Annas frieri? Jag har aldrig träffat mina morföräldrar, de dog innan jag föddes. Men det har berättats för mig att framför morfar stod en totalt okänd, vacker och mycket mörk kvinna som frågade om han ville gifta sig med henne. Vad svarar en ungkarl på sådant? Morfar fann på råd och sa: ”Det tål att tänka på”.

I december samma år förlovade mormor och morfar sig och 1913 flyttade de till Jönköping och gifte sig. Så småningom fick de en familj med sju barn: fyra söner och tre döttrar. Hundra år efter mormors frieri är två av dessa barn i livet, varav en är min mamma.