Statsvetenskapens Ruin

På DN-debatt uttalar sig Olof Ruin om det parlamentariska läget. Att det nu för första gången sedan 1981 finns en majoritetsregering får honom att dra följande slutsats: ”Tyvärr verkar vi fortsättningsvis få leva med dagens besvärliga parlamentariska läge.” Med en sådan tanke skulle majoritetsregeringar alltså vara det värsta som kan hända parlamentarismen. Man tar sig för pannan. Men vad är det som är fel med att majoriteten har etablerat ett fungerande samarbete?

Bakgrunden till att en stabil majoritetsregering skulle vara ett problem är att den har givit upphov till två politiska block. Vid en regeringskris saknas då, enligt Ruin,  den flexibilitet av samarbete över blockgränserna som då kan bli nödvändig.  Hur vet han det? Från vad har Ruin hämtat sina uppgifter om detta? Även i stater där två block stått mot varandra i val och ingen fått egen majoritet har de som tidigare utmålat sig som motståndare kunnat samarbeta (se Tyskland).

Enligt Ruin är det tydligen ett parti som riskerar att välta den borgerliga regeringen. Han kan dock inte nämna något exempel.

Enligt Ruin är det stora vinnarna de partier som inte förändrar sig. Enligt honom är det vänsterpartiet och kristdemokraterna. Vad vinner de? Väljare? Inflytande över politik? Ruin ger oss inte klarhet i detta. Däremot skriver han att kristdemokraterna och vänsterpartiet ”roller” i respektive politiskt block kan ”jämföras”. Vad är en roll? Är det ett sociologiskt begrepp där någon antar en roll för att vinna acceptans i gruppen? Kan partier genomgå en socialisationsprocess eller vad menar Ruin?

Till sist menar Ruin att själva blockpolitiken kan innebära att sverigedemokraterna blir tungan på vågen i riksdagen.  Det är svårt att förstå varför ett sådant parti skulle få mer eller mindre inflytande jämfört med ett ”mer flexibelt” system. Vad Ruin inte tänker på är att själva kampen mellan blocken kan mobilisera väljare på ett sådant sätt att sverigedemokraterna får det svårare att etablera sig i riksdagen.

Tyvärr verkar inte journalistiken granska vad som sägs, utan använder det blott som bas för att producera annan text. Ett exempel är Dagens Nyheters ledare.