”I den baptistiska Wecko-Posten skisserade ledarskribenten 1893 följande politiska program: allmän rösträtt, kyrkans skiljande från staten, rusdrycksförbud, progressiv skatt och rättvisare beskattning, nedskrivning av militärbördorna och en fredlig lösning av unionsfrågan.”
Så skriver Sven Lundkvist i sitt standarverk Politik, nykterhet och reformer: En studie i folkrörelsernas politiska verksamhet 1900-1920. Av citatet framgår att baptisternas samhällsengagemang varit med från start. Redan 1879 var Baptistsamfundets medlemmar centrala aktörer i den dramatiska Sundsvallsstrejken, 1800-talets största strejk. Varje kväll höll de strejkande arbetarna bönemöten och deras ledare var till stor del frikyrkliga. Strejkrätten var långtifrån etablerad och ditkallad militär upplöste strejken under vapenhot. Strax efter strejken kom socialdemokraten August Palm till Sundsvall och höll ett glödande anti-religiöst tal. I den arbetareförening som han startade fanns inget religiöst anslag.
För Baptistsamfundet, Missionsförbundet och Metodistkyrkan, som nu bildat Equmeniakyrkan, kom kampen för allmän och lika rösträtt för kvinnor och män tidigt på agendan. Frikyrkofolket hade oftast enkel bakgrund och deras arbete för demokrati skedde genom ”learning-by-doing”. Den äldsta dokumentation av att allmän och lika rösträtt för kvinnor och män brukats i Sverige är från bildandet av den första baptistförsamlingen 1848. Den betydelse som baptistsamfundets och andra frikyrkors demokratiska övertygelse haft för svensk politik kan inte övervärderas. Deras demokratiska praktik var en viktig del i svensk demokratisering: medborgarna kunde genom de fria församlingarna själva få erfarenhet av demokrati. De visste vad demokrati handlade om och att det fungerade. Dessa erfarenheter blev tidigt politik och redan 1870 föreslog väckelsemannen Richard Ehrenborg i riksdagen en kraftigt utvidgad rösträtt för alla medborgare i kommunalval.
Samhällsförändringarna och utgången av första världskriget innebar ett uppmjukat motstånd mot demokrati från kungen och Högern (föregångare till Moderaterna). Liberalen Nils Edén blev 1917 statsminister och bildade en koalitionsregering mellan liberaler och socialdemokrater som införde parlamentarism och allmän och lika rösträtt. För frikyrkorörelsen var demokratins genombrott en stor seger.
För att förstå hur viktiga frikyrkorna var för svensk demokratisering måste vi sätta oss in i folkrörelsernas mobilisering runt förra sekelskiftet. Inför demokratins genombrott i svensk politik 1917 var frikyrkorörelsen, tillsammans med nykterhetsrörelsen och fackföreningsrörelsen de stora folkrörelserna i det svenska samhället. I figur 1 redovisas antalet medlemmar i Equmeniakyrkans bildarsamfund och övriga frikyrkor, samt nykterhetsrörelsen och fackföreningarna 1915.
Figur 1: Antal medlemmar i de stora folkrörelserna 1915.
Källa: Sven Lundkvist (1974) Politik, nykterhet och reformer: En studie i folkrörelsernas politiska verksamhet 1900-1920. Uppsala: Almqvist och Wicksell, s 26-27 (MK=Metodistkyrkan, BS=Baptistsamfundet, SMF=Missionsförbundet).
Det var de så kallade ideella folkrörelserna – frikyrko- och nykterhetsrörelsen – som till största del mobiliserat folket. Höjdpunkten för nykterhetsrörelsen inträffade 1910 med drygt 350 000 medlemmar. År 1915 hade frikyrkorna drygt 250 000 medlemmar. Frikyrkorörelsen var en ungdomlig och växande folkrörelse som ännu inte nått sin medlemsmässiga höjdpunkt. Den inträffade på 1950-talet med över 350 000 medlemmar. År 1915 hade LO nästan 110 000 medlemmar och över 40 000 var medlemmar i fackförbund utanför LO. Några år inför Storstrejken 1909 hade LO nått upp till 188 000 medlemmar, men då de förlorade konflikten blev följden att de tappade över hälften av sina medlemmar. Det var först efter demokratins genombrott som LO och övriga fackföreningar lyckades mobilisera fler medborgare än frikyrkorna och nykterhetsorganisationerna.
På lokal nivå var det vanligt att ledarna i frikyrkoförsamlingarna kombinerade sitt engagemang med politiska uppdrag i kommun och landsting. Eftersom frikyrkorörelsen och nykterhetsorganisationerna var den starkaste parten i civilsamhället i början av 1900-talet var det också naturligt att dåtidens ledande politiska reformkraft, liberalerna, allierade sig med dessa folkrörelser. Även om den konservativa missionsförbundaren PP Waldenström stödde kampen för rösträtt klagade han ofta – främst med udden riktad mot Baptistsamfundets Wecko-Posten – på det liberala inflytandet inom väckelserörelsen.
År 1911 var första gången alla män hade lika rösträtt till riksdagen, vilket resulterade i en rekordstor frikyrkorepresentation med 51 frikyrkomän (22 procent) av de 230 direktvalda riksdagsledamöterna (bara män var valbara). Av de frikyrkliga riksdagsledamöterna var 72 procent liberaler, 22 procent högermän och 6 procent var socialdemokrater. Bland Baptistsamfundets sju riksdagsledamöter var sex liberaler och en socialdemokrat. Av de 102 riksdagsledamöterna i Liberala samlingspartiet, som var riksdagens överlägset största parti, var 37 procent frikyrkomän. När partiet splittrades 1922, på frågan om att förbjuda spritdrycker, var det nykterhetsvännernas och frikyrkornas politiker som vann striden i Frisinnade landsföreningen och bildade Frisinnade folkpartiet i riksdagen. Fram till den liberala återföreningen i Folkpartiet förde utbrytarfalangen en allt mer tynande tillvaro med en handfull mandat i riksdagens andra kammare medan Frisinnade folkpartiet var den dominerande kraften i riksdagen och ofta i regeringen. Genom detta partipolitiska engagemang var baptister och missionare betydelsefulla politiker även åren efter den svenska demokratiseringen.
Det var en baptist som gjorde så att svenskarna fick ATP. En av de mer framstående baptisterna i Folkpartiet var arbetarliberalen Ture Königsson från Göteborg. Han satt i riksdagen 1953-1960 och i ledningen för den liberala riksdagsgruppen. Efterkrigstidens största politiska strid rörde hur den stora pensionsreformen skulle utformas. Inför den avgörande omröstningen i riksdagen var det helt jämnt mellan de båda politiska sidorna och dödläge väntade i pensionsfrågan. Königsson avstod då från att rösta för att det överhuvudtaget skulle bli en pensionsreform och Socialdemokraternas ATP-förslag vann.
Liberalernas roll som det stora frikyrkopartiet hör dock till historien. Som framgår av figur 2 stöddes liberalerna av nästan 60 procent av frikyrkoväljarna 1956. När Kristen Demokratisk Samling (KDS) bildades 1964 tappade Liberalerna i stort sett hela pingströrelsen som nästan mangrant slöt upp bakom det nybildade partiet.
Figur 2: Frikyrkoväljarnas röstning på Liberalerna och Kristdemokrateran 1956-2014 (procent av frikyrkoväljarna)
Källa: Väljarundersökningarna, Göteborgs universitet 1956-2006, Surveyinstitutet, Linnéuniversitetet 2010-2014.
Under 1980-talet hade KDS blivit Kristdemokrater. Det var en förändring som tilltalade många frikyrkoväljare som till 70 procent röstade på partiet vid riksdagsvalet 1991 (se figur 2). Av figur 2 framgår dock inte skillnaderna mellan samfunden när Kristdemokraternas kom in i riksdagen. Enligt Irving Palms samtida undersökning Frikyrkofolket och ekumeniken hade Kristdemokraterna stöd hos 84 procent av pingstvännerna, 73 procent av medlemmarna i Helgelseförbundet, 65 procent av medlemmarna i Alliansmissionen och 63 procent av medlemmarna i Örebromissionen. I det som nu blivit Equmeniakyrkan var stödet för Kristdemokraterna mindre: 44 procent i Baptistsamfundet, 36 procent i Missionsförbundet och 29 procent i Metodistkyrkan.
I figur 2 framgår att Kristdemokraternas stöd bland frikyrkoväljarna halverats på 2000-talet. Istället har frikyrkofolket börjat rösta på flera olika partier. Utvecklingen har givit återverkningar på frikyrkofolkets partipolitiska engagemang, vilket länge ansågs som stort. Detta tycks nu ha svalnat. För Baptistsamfundet, liksom för Equmeniakyrkans övriga bildarsamfund, innebar Kristdemokraternas framgångar dessutom att upparbetade nätverk in i politiken bröts av. Kristdemokraterna dominerades inte av baptister och missionare, utan av pingstvänner.
Min forskning visar att frikyrkofolket alltjämt har relativt högt valdeltagande. Men de är varken mer partipolitiskt aktiva eller diskuterar politik oftare än genomsnittsmedborgaren. Ändå finns politiskt engagerade. I frikyrkorna är många positiva till flyktingmottagande, flera har gömt flyktingar och stödet för Sverigedemokraterna är mycket svagt. Även intresset för miljö tycks vara stort, vilket bland annat har fört med sig att allt fler frikyrkoväljare röstar på Miljöpartiet eller Centerpartiet.
Under Baptistsamfundets tid har det skett stora politiska förändringar. Under den korta tid som Equmeniakyrkan funnits har den politiska rörligheten ökat bland såväl frikyrkliga väljare som andra. Vad den politiska framtiden bär med sig kommer därför att vara spännande att följa.
Min text har också publicerats i Vägmärken för baptister: tro, frihet, gemenskap.
Magnus Hagevi 
Lämna en kommentar