Göran Persson eller CG Ekman?

20 10 2014

Äntligen fick vi veta den nya socialdemokratiska statsministern Stefan Löfvens ministerlista. Visst fanns det flera socialdemokratiska namn som kändes igen och som var föga överraskande: Magdalena Andersson, Mikael Damberg, Ibrahim Baylan, Morgan Johansson, Ylva Johansson och Margot Wallström. Men många namn var tidigare okända i rikspolitiken (några kanske mer kända som lokal- eller ungdomspolitiker). Kvar i Socialdemokratiska riksdagsgruppen finner vi namn som Eneroth, Jämtin, Eberstein, Pärsinen, Granlund, Hallengren, Härstedt, Juholt, Palm, von Sydow och andra. Varför har Löfven negligerat dessa tunga socialdemokratiska politiker till förmån för relativt oprövade kort utan erfarenhet av riksdag och regering?

Två motsatta strategier är möjliga att tänka sig med två olika ansikten. Den ena kan den tidigare socialdemokratiske statsminister Göran Persson ge ansikte åt. Många menade att Persson var mån om att vara herre på täppan och aldrig bli utmanad av starka ministrar. Politiker som skaffat sig en egen bas i partiet och erfarenhet av riksdagsarbete skulle kunna ha styrka att vara självständiga. För att förhindra detta var en strategi att rekrytera ministrar utan sådan politisk plattform. Därför gjorde Persson ofta oväntade rekryteringar av människor som hade sin verksamhet förlagd utanför den nationella politiken i riksdagen. Vad som talar emot denna strategi är att många av Löfvens nya S-ministrar har starka positioner, låt vara i kommuner och landsting.

Kanske är det mer CG Ekman som kan ge ansikte åt Löfvens strategi med att lämna starka politiker kvar i riksdagen. Mellan 1923 och 1932 var Ekman partiledare för Frisinnade Folkpartiet. Partiet hade sin tyngdpunkt i den liberala frikyrko- och nykterhetsrörelsen och var ett av de liberala partier som sedermera slogs samman till nuvarande Folkpartiet. Två gånger var Ekman statsminister. Men han var alltid riksdagens vågmästare. Det är faktiskt Ekman som är upphovet till det politiska begreppet vågmästare. Hans Frisinnade Folkparti placerade sig i den politiska mitten, mellan de båda antagonisterna Socialdemokraterna och Högern (nuvarande Moderaterna).

Detta var minoritetsparlamentarismens tidevarv. Varken Socialdemokraterna eller Högern kunde få en riksdagsdagsmajoritet utan att göra upp med Ekman och hans parti. Det Ekman var mästare i var att avgöra åt vilket håll – vänster eller höger – som vågen skulle tippa över. Ömsom bildade han majoritet med Socialdemokraterna, ömsom med Högern. Oavsett vem som den frisinnade hövdingen gjorde upp med blev det som hans parti ville.

För att få vågen att tippa i sin favör visste Ekman att det var viktigt att ha starka politiker i riksdagens utskott för att kunna förhandla hem uppgörelserna. Kanske är det detta scenario som Löfven med sin minoritetsregering ser framför sig. Därför låter han, likt Ekman en gång i tiden, flera starka och förhandlingsvana socialdemokrater besätta viktiga positioner i riksdagens utskott och den socialdemokratiska riksdagsgruppen.

Krönika publicerad i Smålandsposten måndag 20 oktober, Barometern och Oskarshamns-Tidningen måndag 13 oktober 2014.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: