Att leva som man lär

17 02 2014

Det är viktigt att försöka leva som man lär. Starkast blir kontrasten om en person hävdar sin moraliska överlägsenhet på grund av sin lära samtidigt som ingenting i personens beteende bär syn för sägen.

När jag började på forskarutbildningen på Göteborgs universitet mötte jag en doktorandkollega som tog avstånd från kyrkor, bland annat för att många av dem organiserade hjälpverksamhet genom gåvor, allmosor. Detta var enligt honom fel då det upprätthöll ett system av orättvisor istället för att samhället i grunden förändrades och undanröjde de orättvisor som han menade orsakade behovet av hjälp. För honom var det därför mer moraliskt att han spenderade sina pengar på egna förnödenheter och nöjen än att han skänkte pengar till behövande. Förvisso uppgav han att han var villig att betala mer i skatt för att bygga ut välfärdsstaten så att den kunde ta hand om alla problem, men inget annat. Någon egentlig förhoppning om ett förändrat samhälle noterade jag dock aldrig hos honom. En lysande moral för girighet, lättja, frosseri och högmod, således.

Ett annat fall av svårigheten att leva som man lär härrör från en svensk skådespelare. På TV frågade programledaren honom hur hans tal om solidaritet, revolution och stöd till Kommunistiska partiet stämde överens med hans liv i sus och dus (bland annat apropå alla sportbilar som han ägde). Han svarade att om vi nu lever med det här samhällssystemet så kunde han inte göra något annat tills det ändrades. Så först när den där förlovade revolutionen inträffade någon gång i framtiden och allt blivit annorlunda skulle han börja leva som han lärde.

Tyvärr räcker det ibland inte att framställa det egna hyckleriet som högsta moral, utan människor som konkret arbetar för att förbättra livet för andra ska dessutom häcklas. Det råkade en person utför som var aktiv i Fairtrade – en av dessa organisationer som bland annat märker varor som producerats under drägliga villkor för arbetare. Han blev då kritiserad för att han upprätthöll och förlängde det kapitalistiska systemet. Istället borde han arbeta för att omkullkasta kapitalismen genom att sluta hjälpa folk i fattiga länder att få ett bättre liv. Då skulle det kapitalistiska systemet krackelera snabbare. Trovärdigheten i att kritisera en människa som engagerat sig för att förbättra för andra människor ökar inte om den som kritiserar honom samtidigt vältrar sig i kapitalismens lyx. Det verkar snarare som om det rör sig om bigotta bortförklaringar för att slippa dela med sig och ta praktisk hänsyn till utsatta människor. Den fina läran verkar då vara likt en tunn fernissa vilken konsumeras med resten av de luxuösa produkter det kapitalistiska samhället har levererat till de rika.

Det är betänkligt att bara tänka på sig själv och inte dela med sig av sitt överflöd. Att dessutom rida på höga moraliska hästar utan att handla praktiskt för saken är sannolikt en stor orsak till att omgivningen inte tar läran på allvar. Vad annat är att vänta för de som inte verkar ta det de säger till sitt hjärta, händer och fötter för att inte säga plånbok och bankkonto?

Krönika publicerad i Barometern och Oskarshamns-Tidningen 17 februari och Smålandsposten 10 februari 2014.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: