Hela listan: 2013 års svenska politiska topphändelser

31 12 2013

Det är dags att summera det inrikespolitiska året och det finns inget annat sätt att göra det än genom et topp-tiolista. Ett litet problem är att 2013 var ett ganska händelsefattigt år inom svensk politik. Men jag gör ett försök och i bästa topplistestil startar jag nerifrån och går uppåt.

10. Maramö

Så tackade Alliansens partiledare ja till inbjudan från Annie Lööf och åkte till hennes föräldragård utanför Värnamo. I twitterflödet fanns en rad kommentarar från journalister om var det fanns logi och uteställen i närheten. Oppositionen hånade tillställningen. Alliansledarna konstaterade att Stefan Löfven inte har någon partiledarkollega att grilla korv med. Ja, låt Maramös placering på topp-tio-listan vara en indikator på att politikeråret 2013 inte var så händelserikt.

9. FRA:s samarbete med NSA

Under året framkom det att Försvarets radioanstalt (FRA) samarbetat med USA:s National Security Agency (NSA) angående signalspaning på internet. Eller som vi säger: Sverige har hjälpt USA att spionera på Ryssland. Detta är knappast någon nyhet, utan något som skett sedan andra världskriget. Samarbetet väcker en slumrande konfliktdimension till liv: relationen till USA. Är det svenska samarbetet med USA något naturligt mellan stater ”i den fria världen” eller något stötande då USA ”ofta begår flagranta brott mot folkrätten”?

8. Nelson Mandela-debatten

Statsmannen Nelson Mandela var det få som kritiserade. Men debatten om vem som stödde ANC mest och bäst gick tydligen inte att undvika. Moderaterna fick förklara att de varken gillade apartheid eller ANC. Men svensk politisk historia är sällan så svart och vit som den lärs ut på ungdomsförbundens utbildningar. Bland annat Lena Melin och Olle Wästberg påminde om att även socialdemokrater tvekade att utöka bojkotten av Sydafrika på 1980-talet.

7. Upplopp i Husby

I maj startade ett upplopp i Stockholmsförorten Husby som varade i flera dagar. Bilar stacks i brand, brandbomber slängdes och flera bränder anlades. Ungdomar kastade sten mot politisen som anklagades att använda övervåld (dock verkar ingen ha uppsökt vård för sådana skador). Även i andra förorter äger oroligheter rum. Till sist fick vuxna Husbybor nog och under ledning av aktiva i den lokala moskén gick de ut och vandrade i området samtidigt som upploppen rann ut. Efter upploppen kom politikerbesöken och olika experter som försökte beskriva vad som skett och förklara varför. Sedan rullade allt på som tidigare.

6. Kärrtorp

I december samlade 16 000 människor i en manifestation mot rasism i Kärrtorp. Representanter från nästan alla riksdagspartier och regeringen var där. Orsaken till manifestationen var att nazister angripit en antirasistisk demonstration tidigare i december. I demonstrationen deltog också den våldsbenägna extremvänstern. Polisen fick också kritik, bland annat för att risken för våld vid den inledande demonstrationen inte resulterat i en adekvat bemanning. Trots att förutsättningarna borde varit goda för en samlande manifestation ledde händelsen inte bara till att hotet om våld från nazister diskuterades, utan också våldet från extremvänsterns organisationer.

5. Religionen återkommer igen

Under året har religionen återkommit i partipolitiken i två händelser. Först valdes Omar Mustafa, ordförande i Islamiska förbundet, in som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse. Men det blev problem när flera socialdemokrater fann att Islamiska förbundet inte var en socialdemokratisk organisation, utan en muslimsk. Mustafa avgick från sitt uppdrag i partistyrelsen efter åtta dagar (jag skrev en bloggpost om detta). När statsminister Fredrik Reinfeldt utsåg moderaten Elisabeth Svantesson till arbetsmarknadsminister framgick det att hon var medlem av församlingen Kristet center, en del av trosrörelsen, och tidigare aktiv i anti-abortorganisationen Ja till livet. Även Svantesson kritiserades för sin religiositet, men nu verkar flera debattörer fått nog. Det är rimligt att politiker får försvara sitt politiska engagemang, till exempel i anti-abortrörelsen, men att kritisera någons religiositet är genant för den som framför denna kritik.

4. Barack Obama besöker Stockholm

Larger than life person visits Sweden. Nästan hela regeringen fann anledningar att träffa Obama. Om det funnits förhoppningar om att presidentens besök skulle ge Allianspartierna en skjuts i opinionen så verkar detta inte ha infriats. Frågan är i vad mån besöket var kopplat till händelsen på nionde plats i denna lista? 

3. Centerpartiets idéprogram

Månggifte, slopad arvsrätt, slopad skolplikt och fri invandring. Dessa ord ger en annan bild av Centerpartiet än kyrkoturernas ”Centerkvinnorna bjuder på kyrkkaffe”. Gruppen som skulle lägga fram ett första utkast på idéprogram fick stort massmedialt genomslag för sina kulturliberala idéer, startade en omfattande diskussion utanför och inom partiet och fick partiledaren Annie Lööf att avbryta sin Thailandsemester och resa hem för att sätta ned foten. Vilket hon lyckades med. Tyvärr, för Centerpartiet, hade bilden av parti med konstiga idéer redan fått ett fotfäste i debatten och partiets kris fortsätter (en bloggpost om Centerpartiet finns här).

2. PISA-rapporten

Ett år efter Jan Björklund implementerat Läroplan för grundskolan (lgr11) kom PISA-rapporten som visade att det mesta av svenska elevers kunskaper blev allt sämre. Oppositionen sa att det var Björklunds fel, Björklund sa att det var socialdemokraternas flumskola som var felet och alla andra drog fram olika käpphästar som Den Stora Orsaken som skulle förklara det mesta av elevernas kunskapstapp: segregering, fritt skolval, friskolor, samhällets individualisering, bristen på auktoriteter, lärarutbildningen, lärarnas status och så vidare. Kan det vara så illa att alla har rätt?

1. Riksdagens budgetregler

Utan tvekan den händelse som har störst chans/risk att ge återverkningar för lång tid framåt. Sedan 1995 har riksdagens budgetregler försökt gynna regeringsstabilitet genom att göra det möjligt för minoritetsregeringar att få igenom sin budget trots att en riksdagsmajoritet är emot den. En annan avsikt är att minska risken för kompromisser och köpslående som försämrar statens finanser. Budgetpropositionen tas därför i ett beslut där en eventuell opposition måste enas i ett gemensamt alternativ för att kunna fälla regeringsförslaget. Under 2013 justerade dock riksdagsmajoriteten statens inkomster efter det att budgetbeslutet tagits. Ett brott mot riksdagsordningen sa regeringen, talmannen och riksdagskansliet. Inte alls, sa oppositionen och konstitutionsutskottet, och pekade på att beslutet att riva upp en skattesänkning inte försämrar budgeten utan förbättrar den. Men nu finns risken att en minoritetsregering får se förändringar av statens inkomster efter det att budgetbeslutet tagits. Något jag inte kan överblicka är vad som sker om någon medborgare tar sin höjda skatt till domstol och den genomför lagprövning. Kan det innebära att juristerna ökar sitt inflytande på politikernas bekostnad?

Bubblare

Utanför listan hittar vi två bubblare som kanske vid något senare tillfälle kan ta sig in på topplistan.

Bubblare 1: Partikongresserna

Under året hade nästan alla partier, utom Vänsterpartiet, kongress. Formellt sett är kongresser, landsmöten, riksstämmor (och allt vad de kallas) partiernas högsta beslutande organ. Inte sällan dissas kongresserna som maktfaktor så mycket att de blir en undervärderad form av politisk maktutövning. Kongresserna förde Miljöpartiet åt vänster, Centerpartiet till landsbygden och högerflygeln inom Socialdemokraterna var inte glada efter kongressbeslutet om vinst i välfärdsföretag. Förvisso kan kongressernas betydelse skifta mellan partierna. Men det finns all anledning att granska och bevaka partiernas högsta beslutande organ.

Bubblare 2: Statsvetarna

Japp! I och med att statsvetarprofessorn Bo Rothstein lyckade reta upp i stort sett alla (utom institutionskramare och några som misstänkte satir) genom att föreslå förbud mot allmosor till tiggare så bubblar mitt eget skrå som politiskt händelse. Statsvetarna, som annars bara får kommentera andra, blev under året ett diskussionsämne i sig själva (jag skrev en bloggpost om detta). I olika opinionsbildande kanaler har statsvetarnas massmediala roll diskuterats. Avundsjuka ekonomer vars utredningar inte röner den önskande uppmärksamheten grymtar på twitter. Givetvis uttalar sig statsvetare även om sig själva. Hur bra är det att statsvetare uttalar sig i massmedia?  Är statsvetare politiska orakel som ska uttala sig om allt eller nördar som bara ska tala om sin egen forskning?

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: