Centerpartiets kris

10 01 2013

Centerpartiets stöd bland väljarna minskar och interna konflikter börjar blir synliga. Frågan är vad väljartappet beror på. Centerpartiets tapp i opinionen är inget dagsländafenomen. För att få rätt perspektiv på den kris som är Centerpartiets bör partiets ursprung och historia beaktas.

När det som nu är Centerpartiet bildades som Bondeförbundet 1914 bodde majoriteten av väljarna på landsbygden och den framgångsrika avsikten var att samla landets bönder i ett parti. Men framför sig hade partiet en omfattande urbaniseringsvåg och på 1960-talet bodde bara en femtedel av väljarna på landsbygden. Trots tidens omfattande urbanisering låg Centerpartiets röststöd (med något enstaka undantag) stabilt på 10-15 procent.

I slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet ökade Centerpartiets väljarstöd dramatiskt. Centerpartiet surfade på ”den gröna vågen”, propagerade för decentralisering, miljövård och nej till kärnkraft. Framgången tycktes total då Centerpartiets partiledare Thorbjörn Fälldin blev statsminister efter riksdagsvalet 1976.

Det varken Fälldin eller någon annan Centerpartist då visste var att detta segerval var inledningen på en rak serie av åtta förlustval fram till 1998 då bottenrekordet som riksdagsparti nåddes med 5,1 procent av rösterna. Centerpartiets resultat i riksdagsvalen 1973-2010 illustreras i figur 1. Valresultaten kompletterasmed partiets resultat i Sifo-mätningen i december 2012 (grön linje med Sifo-mätningen markerad med en cirkel). Den röda prickade linjen markerar procentspärren till riksdagen.

Centerpartiet
Kommentar: Data för jordbrukarindex hämtat från SCB.

Det verkar som om Centerpartiets tillbakagång i väljarkåren kan beskrivas exponentiellt. Partiet tenderar att minska med 4,1 procent (inte procentenheter) varje år (se den svarta heldragna linjen i figur 1). Valresultatens avvikelser från den allmänna tendensen är små. Sifo:s notering för Centerpartiet i december 2012 (4,5 procent) prickar nästan partiets allmänna tendens (4,4 procent). Enligt trenden hamnar Centerpartiet strax ovanför fyraprocentspärren (4,1 procent) vid riksdagsvalet 2014 och en bit därunder 2018 (3,5 procent).

Centerpartiets nedgång sker relativt oberoende av partiledabyten. Fälldin kom 1971 (utanför figurens tidslinje) och ersättas 1985 av Karin Söder som avgick av hälsoskäl 1987 till förmån för Olof Johansson. År 1998 ersattes han av Lennart Daléus som avsattes 2001 till förmån för Maud Olofsson och från 2011 är Annie Lööf partiledare. Det finns inte mycket i den dalande kurvan som talar för att partiledarskiftena har påverkat Centerpartiets väljartapp i någon nämnvärd utsträckning, men en sak är värd att uppmärksamma. Inom Centerpartiet har några gärna placerat sig nära den politiska mitten och hållit dörren öppen för samarbete med Socialdemokraterna. Andra har stängt dörren vänsterut och önskat att Centerpartiet varit ett klart borgerligt parti. Fälldin, Olofsson och Lööf är alla partiledare som förespråkat det borgerliga spåret, medan Olof Johansson och Lennart Daléus profilerade sig som blocköverskridande centerpartister. Johanssons Centerparti agerade stödparti till Socialdemokraterna. Centerpartiets valresultat tenderade att hamna över trendlinjen när Fälldin och Olofsson (Lööf har ännu inte prövats i ett val) var partiledare, medan partiets valresultat hamnade under trendlinjen när Johansson var partiledare. Detta kan tyda på att Centerpartiets väljarandel oftast ligger på en aning högre nivå (dock inte mycket) när det är mer inriktad på en borgerlig regering.

För att förklara Centerpartiets väljarproblem måste vi beakta partiets uppkomst i skiljelinjen mellan land och stad. Det är jordbruket som har gett Centerpartiet dess traditionella väljarbas. Det är ingen slump att borgerliga jordbruksministrar alltid är centerpartister. Antalet jordbrukare är dock få och räcker inte för att ta Centerpartiet över procentspärren till Riksdagen. Men jordbruket har en större betydelse än antalet bönder och är en indikator på styrkan i denna typ av landsbygdsorienterad ekonomi. Andelen jordbrukare kan därför användas som en indikator på styrkan i det samhällssegment som Centerpartiet främst representerar.

Andelen jordbrukare slutade inte minska på 1960-talet. Minskningen blev mindre dramatisk, men fortsatte alltjämt. I början av 1970-talet var 2,5 procent av arbetskraften jordbrukare och 2003 var andelen jordbrukare mindre än 1 procent (därefter ökar andelen jordbrukare några promille). I figur 1 åskådliggörs sambandet mellan Centerpartiets och jordbrukarnas minskade andelar i väljarkåren respektive arbetskraften. För att underlätta jämförelsen har jag indexerat andelen jordbrukare i arbetskraften (1976=20). Sambandet mellan andelen jordbrukare i arbetskraften och Centerpartiets valresultat från 1976 och framåt är mycket stark (Pearsons r=0,93). Med den klara koppling Centerpartiets tillbakagång har med motsvarande minskning av väljare som berörs av jordbrukssektorn är det inte förvånande att partiledarnas möjlighet att påverka valresultatet är relativt begränsade.

Ytterligare ett problem med Centerpartiets traditionella väljarbas är att jordbrukare i allt större del överger partiet. I boken Den svenska väljaren rapporteras att fler jordbrukare stödde Moderaterna än Centerpartiet i det senaste riksdagsvalet. Måhända visar detta att skillnaden mellan att driva företag och jordbruk blir allt mindre.

Givetvis vet Centerpartiets partiledning att deras väljare och traditionella väljarbas försvinner. Ett motdrag tycks vara att Centerpartiet i allt större utsträckning beskriver jordbrukare som företagare och samtidigt bedriver en politik som avser att gynna dessa och andra företagare. I alliansregeringen basar partiledaren över näringsdepartementet. Centerpartiets ideologiska profil blir allt mer liberal, vilket kan tänkas passa företagare. Det tycks som om Centerpartiets vill behålla (och vinna tillbaka) jordbrukarna som företagare och samtidigt vinna nya väljare bland dem som är intresserade av företagande. Som en del av detta intresserar sig partiledningen för andra liberala värderingar vid sidan av ekonomin i hopp om att kunna ge Centerpartiet en framtid.

Annonser

Åtgärder

Information

9 responses

10 01 2013
sven

Det är inte bara jordbrukare som bor utanför storstäderna.Majoriteten av Sveriges befolkning bor utanför Storstäderna.Även i den rena glesbygden bor det sammanlagt mycket människor.
Centepartiet har straffsparksläge om de profilerar sig som ett parti för de människorna istället för att försöka bli ett hippt nyliberalt storstadsparti.

11 01 2013
Folkpartist

Centerpartiet visar sitt rätta ansikte. Annie Lööf ljuger för svenska folket om att hon förespråkat månggifte i flera år.
Dan Westerberg (C) ondgör sej över att Fredrick Federley o Karl-Erik Ohlsson spelat med i partistyrelsens upplägg av nytt partiprogam – när man vet att Centerpartiet i grunden är ett korporativistiskt parti med fokus på att se till att jordbruket får maximala bidrag.
Ett liberalt parti kommer Centerpartiet aldrig att bli – även om redan Maud Olofsson försökte snylta på dom socialliberala värden som Folkpartiet står för – till o med propåer om samgående har kommit från C – vilket vi i Folkpartiet definitivt skall avhålla oss ifrån.

11 01 2013
Peter Wagenius

Re: Sven
Frågan blir då – Är dessa människor som bor i glesbygden, men inte är jordbruksanknutna, intresserade av den överlägset mest företagsvänliga politik(se undersökn av SN inför valet 2010) som Centerpartiet förespråkar och som ger nya företag och jobb, eller är de mer intresserade av flyttlasspolitik och stöd så att de kan fortleva sina sista dagar utan att behöva jobba eller flytta?

Mvh Peter Wagenius

11 01 2013
anders Fransson

Grafen stämmer inte om man skulla dra den bakåt, andelen jordbrukare ökar då hela tiden ,men det gör inte centerpartiet/bondeförbundets valresultat, det blir en ganska stor skillnad. Tror att centern fick en förtroendekatastrof då Fälldin var emot kärnkraften och sedan lät ladda reaktorerna i regeringsställning. Detta lyckades man aldrig riktigt hämta sig från. ”Sven” har rätt i att det bor många andra än bönder på landsbygden

11 01 2013
Jonas Wikström

Vet inte hur intressant det är med den här typen av reduktionism. Det du beskriver är ju de ändrade förutsättningarna för partiet. Minskningen beror, om man vill, snarare på att man inte förmått anpassa sig till det nya. Framgången på 70-talet visar ju att C kunde ha framgång även i ett redan starkt industrialiserat och modernt samhälle. Förändrade röstetal inom borgerligheten beror ju också på hur andra partier agerar.

11 01 2013
Hagevi

Kommentarerna ovan har förvisso rätt i att Centerpartiet kan ha flera problem, men det problem som jag pekar på — den minskade ekonomiska betydelsen av jordbrukare — är basalt för partiet, Att alla som bor på landsbygden skulle ha gemensamma politiska intressen (och därmed kunna ena sig i ett landsbygdsparti) är lika troligt som att alla som bor i städer skulle ha samma intressen. Till detta kommer att den kommunikativa revolutionen och individens ökade mobilitet fört med sig att skillnaderna mellan stad och land minskat. Därmed är myllan för ett landsbygdsparti mindre självklar i dagens samhälle än för 30-40 år sedan./MH

11 01 2013
sven

Man kan tycka vad man vill om det men svensk politik handlar ju till stor del om att fördela statens kaka.
Det skulle behövas ett parti som ser till att en större del av den kakan går till Sverige utanför storstäderna.Många människor där vill säkert det.Svensk politik är ju annars väldigt Stockholmsfixerad och nu ville Stureplanscentern göra Centerpartiet till det mest hippa Stockholmspartiet av dem alla.
Det kunde ju inte bli annat en katastrof för Centerpartiet.

12 01 2013
Matts

Det jag läser ut av detta mycket intressanta inlägg är att Fälldin red på en populistisk anti industriell utvecklingsvåg, på den tiden fanns ju en protestkultur mot staden och industrin och ”slit o släng” kulturen. Den red man på med toppfrågan ”Nej till kärnkraft” som ju var symbolen för den dåtida populistiska agendan.
Idag står SD för den frågan, hur apart vi än tycker den är, utvecklingsfientlighet i ny förpackning. Innan det hade Miljöpartiet den rollen innan man slukades upp av Sossarna och blev mainstrem.
Centern letar helt sonika efter nya frågor och ny profil, vågat skulle man kunna säga men vad har man för val när döden står inför dörren…

12 01 2013
Björne

Svens idé om ett ”landsbygdsparti” är feltänkt. De tänkta väljarna har inte annat gemensamt än att de bor utanför städerna. Och möjligen att de i huvudsak röstar rött. Bondeförbundet hade en väl definierad (om än krympande) målgrupp, och Centern har på senare tid försökt bredda den till småföretagare i allmänhet. (Huruvida man kommer att lyckas är en annan fråga. Landsbygdsväljarna är knappast tillräckligt företagarvänliga och stadsborna betraktar fortfarande partiet som en intresseorganisation för jordbruket.)

Om vi skall ha ett landsbygdsparti då borde vi i konsekvensens namn ha ett storstadsparti också. Eller ett parti för smålänningar, ett för värmlänningar etc. Och då borde väl nackdelarna bli uppenbara? Den typen av demokrati, med partier organiserade efter klan- eller stamlinjer, syftar enbart till att fastställa maktförhållanden mellan grupper, och försöker inte ens ta ut en politisk riktning i ideologiska termer.

Riktiga politiska frågor som statens roll i ekonomin, reduceras då till att handla om vilken grupp som gynnas av en stor eller liten offentlig sektor. One size fits all, i alla fall inom varje grupp/”parti”.

Om vi, som Sven, antar att landsbygdsbefolkningen skulle gynnas av ökad omfördelning, så borde de alltså rösta på socialdemokraterna (eller kommunisterna). Vilket de redan gör i stor utsträckning.

De som däremot har ”straffsparksläge” är väl Sverigedemokraterna. Förutom att de företräder en sådan omfördelningslinje, så tenderar invandringskritik gå hem väl i bygder som knappt sett en invandrare sedan svedjefinnarnas dagar. Lägg därtill varg- och EU-motstånd och vad vi har ÄR de facto ett landsbygdsparti.

Jag tror att det moderna Centerpartiet skulle göra mer nytta för landsbygden i någon objektiv bemärkelse än de partier som nu dominerar dessa områden. Men det enda landsbygden tycks vara intresserad av är att distansera sig från resten av världen och ropa efter mer ”omfördelning”. Allt som skulle kunna tänkas gynna ekonomisk tillväxt (större kaka) skylls regelmässigt för ”nyliberalism” och höjd a-kassa ses som lösningen på allt. Givet detta är det måhända positivt att avfolkningen fortsätter, men nackdelen är att polariseringen kommer att bli allt större framöver.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: