När ideologi ersätts av förtroende och kompetens

19 11 2012

När den socialdemokratiske partiledaren Hjalmar Branting dog på sin post 1925 rådde det stor osäkerhet i partiet. Partiet hade förvisso återigen lyckats ta sig i regeringsställning, men dess ställning var osäker och i riksdagen var det allt som oftast Frisinnade Folkpartiet som höll i taktpinnen. Att då tvingas byta partiledare uppfattades som riskabelt. När den nya partiledaren valdes visste ingen att många skulle komma att uppfatta Per-Albin Hansson som en landsfader.

Att byta partiledare har således alltid varit ett vågspel, men mycket pekar på att dessa problem ökat på senare tid. De förhoppningar och den oro som knyts till partiledarebyten gäller såväl partier som befinner sig i kris som partier som uppfattar sig som framgångsrika. I vad mån förändrar partiledarbytet stödet för partiet? Partier i kris hoppas på ett uppsving i väljaropinionen, medan mer framgångsrika partier hoppas att väljarna inte kommer att sakna den gamla partiledaren.

Men de senaste decennierna verkar det som om partiledarbyten har blivit en betydligt känsligare affär. En trolig orsak till detta är att partiernas ideologi och traditionella bindningar till olika väljargrupper betyder allt mindre för partiernas stöd. I stället ökar bland annat betydelsen av partiledarna för hur väljarna röstar. Många väljare uppfattar det som om partierna – med några undantag – har blivit mer orienterade mot den politiska mitten. Konflikten mellan partierna må vara het, men den ideologiska polariseringen verkar ha avtagit. Partierna upplevs som mer lika varandra då de söker efter att vinna marginalväljarens hjärta och regeringsmakten.

Men om partierna inte konkurrerar med varandra med att erbjuda motsatta idéer och förslag, på vad sätt tävlar de då om väljarnas gunst? Mycket pekar på att partierna i stället försöker framstå som kunniga och kompetenta för att på så sätt vinna väljarnas förtroende. Måhända är det då inte partierna i sig själva som vinner detta, utan deras främsta företrädare i form av partiledare och någon annan ledande politiker. På sätt ersätts partiernas ideologiska kamp med en tävling i förtroende och kompetens.

Ett ökat fokus på förtroende och kompetens ligger i linje med att partiledarna har blivit viktigare för hur väljarna röstar. Men det finns en viktig skillnad mellan partiledare och andra ledande partiföreträdare och partiernas ideologi. Partiernas ideologi har en längre hållbarhet än partiledare. En framgångsrik partiledare, de som inte avsätts i förtid när det går dåligt, brukar i den moderna politiken inneha sitt uppdrag i omkring tio år. Huvuddragen i en ideologi förväntas har längre livslängd än så.

Därmed framstår partiledarbyten som ett allt större riskmoment. Inom Socialdemokraterna har riskerna med partiledarbyten framstått tydligt när stafettpinnen i rask takt gått mellan Göran Persson, Mona Sahlin, Håkan Juholt och Stefan Löfven. Dessa partiledarskiften har skett i ett parti i kris. För Moderaterna, det andra stora partiet i svensk politik, närmar sig en förnyelse av dess yttersta ledning. Partiet agerar utifrån en styrkeposition som den aldrig tidigare haft sedan demokratin slog igenom i vårt land. Frågan är i vad mån partiets framgång är kopplat till kompetens och förtroende för nuvarande partiledning och om framtidens moderata ledare lyckas axla mantlarna från Fredrik Reinfeldt och kompani. Låt mig gissa: efter riksdagsvalet 2014 får vi se vad en ny moderat partiledning går för.

Krönika publicerad i Barometern fredag 16 november 2012.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: