Striden inom Kristdemokraterna

19 11 2011

I en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter lördag 19 november (jag har inte hittat artikeln på nätet utan bara i papperstidningen) uttalar jag mig om ledarstriden inom Kristdemokraterna.  Som nästan alltid i massmedia är fokus ganska elitistiskt. Partiernas strategier och vem som är partiledare beskrivs som avgörande för partiernas framtid. Min bild av striden inom Kristdemokraterna är att det bara till en del rör sig om en strid om partiledarposten. I huvudsak är det en konflikt om partiets politiska inriktning.

Partiledare är förvisso viktiga, men min ståndpunkt är att Kristdemokraternas problem främst bottnar i att partiet inte kan sägas representera någon omfattande social väljarbas. Den konfliktlinje partiet emanerar ur är i grunden religiös och visar sig i att partiet grundats (1964) av frikyrkliga ledare — främst inom pingströrelsen — och alltjämt har sina väljar- och medlemsmässiga styrkefästen i frikyrkobygder. Förvisso är Kristdemokraterna det parti som är mest negativt till homosexuellas rättigheter och fri abort, men också ett parti som är socialt engagerat, flyktingvänner och biståndsivrare. I interjun med Dagens Nyheter framhöll jag flera gånger att jag i framtiden inte ser att Kristdemokraterna är på väg att utvecklas till någon variant av den amerikanska kristna högern. Om så skedde skulle det inte bara vara något nytt för Alliansen, utan för svensk politik.

Det stående problemet för Kristdemokraterna är att deras väljarbas är liten. Endast vid ett tillfälle — 1998, när nästan alla andra riksdagspartier var relativt svaga — nådde partiet en något större framgång med nästan 12 procent av rösterna. I grund och botten är en plats i riksdagen en stor framgång för partiet. För att nå till riksdagen har partiet genomgått en stor förändring som sattes igång på 1980-talet. Den initiala tanken var att samla kristna väljare, men så bytte partiet namn från Kristen Demokratisk Samling (KDS) till Kristdemokraterna och började knyta an till de kontinentala kristdemokratiska partiernas idéer formade ur katolsk sociallära. Detta var ett stort steg för många protestantiska pingstvänner i partiet. Med Alf Svensson i spetsen och Göran Hägglund som följeslagare vädjade Kristdemokraterna till väljare med kristna eller konservativa värden av kristdemokratiskt snitt.

Framgången kom 1991 med riksdagsplatsen efter en nästan 30-åring ökenvandring utanför politikens finrum. Med framgången och partiets förändring kom också nya politiker in i partiet. Förutom den traditionella frikyrkokärnan — som långsamt kompletterats av andra frikyrkor än pingströrelsen och så småningom aktiva i Svenska kyrkan — engagerades dels politiker som stödde det kristdemokratiska idéarvet, dels ofta sekulära politiker av rent konservativt snitt som tidigare mer självklart hörde samman med Moderaterna.

Det är dessa tre tendenser som nu gör sig gällande i kampen om partiledarposten. De mer kyrkligt orienterade kan kallas KDS-tendensen, medan inflödet av sekulära politiker kan beskriva som en konservativ tendens. Till detta kommer idéerna av katolsk sociallära som Hägglund försöker representera.

Den kombination av politiker som kan sägas stödja utmanaren Mats Odell har till stor del kopplingar till KDS-tendensen eller den konservativa tendensen. Problemet för samarbetet mellan konservativa och kds-tendensen är att deras prioriteringar ofta inte överensstämmer. Medan konservativa i stor utsträckning annammat ”verklighetens folk” som innebär att staten inte ska lägga sig i människors livsval är KDS-tendensen mer inne på tanken att använda staten som medel för att undrestödja en viss livsstil, motarbeta homosexuellas rättigheter och lyfta fram abortfrågan. De som mer hör till den traditionella KDS-tendensen är till stora delar också socialt engagerade, intresserade av bistånd och engagerade flyktingvänner, frågor där politikerna i den konservativa tendensen inte känner sig lika hemma. Därav att Mats Odell verkar stödja sig på en ohelig och framförallt bräcklig allians som snarare förebådar nya strider inom det lilla sargade parti som heter Kristdemokraterna.

För Alliansen lär inte ett eventuellt byte av KD:s partiledare betyda någon större förändring. På Linnéuniversitetet i Växjö har Surveyinstitutets samlat in data i samband med valet 2010 (som snart publiceras av Boréa bokförlag) som visar att var tredje KD-väljare röstade på partiet av taktiska skäl. Egentligen tyckte dessa taktikröstare bäst om Moderaterna och till viss del Folkpartiet. Därmed är Kristdemokraterna, oavsett partiledare, ytterst beroende av att väljarna uppfattar partiet som en lojal spelare i Alliansen. Annars kan taktikrösterna utebli och partiet riskerar att försvinna från riksdagen. För Kristdemokraterna framstår därför Allianssen som partiets viktigaste valfråga.

Annonser

Åtgärder

Information

One response

19 11 2011
Magnus Westerstrand (@MagWes)

Läs gärna länkarna i denna också… du är inne på rätt spår imho

http://westerstrand.blogspot.com/2010/10/kristdemokraterna-for-splittrade-for.html

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: