Att få silkessnöret

30 09 2011

När jag pratade om begreppet politisk vilde häromdagen (hör här) använde jag orden ”få silkessnöret”. Den jag pratade med råkade fästa sig vid uttrycket. Detta ledde till att jag själv började fundera på vad det kom ifrån. Efter att googlat hittade jag Karin Englunds blogg där hon skriver om boken Sverige och den islamska världen (2002) och ur den hämtar information om uttrycket ”att få silkessnöret”. Historien är lysande så jag klipper och klistrar följande från hennes text.

”I en text av Pia Frände finns citat ur veckotidningen Budkaflen den 25 februari 1887, om förlovningen mellan turkiska rikets envoyé extraordinaire och plénipotentiere, prins Jean Karadja Pascha och fröken Mary Smidt, dotter till grosshandlaren L.O. Smidt. Det antyds att prinsen är på väg att gifta ner sig. Det är ovanligt, menar tidningen, att en medlem av diplomatkåren fäster sig med ömmare band vid någon av vårt lands döttrar och ‘hur mycket sällsammare är det ej /…/ när han bär den dubbla värdigheten av prins och pascha och när hans utvalda är dotter till en man som för några årtionden var en fattig springgosse på ett köpmanskontor i Sydsverige, en man vars rikedomar dofta potatissprit.’

Det var alltså dottern till ‘brännvinskungen’ L. O. Smith som förälskat sig i den turkiske prinsen. Till bröllopet byggde pappan en bröllopspaviljong i orientalisk stil, som fortfarande finns kvar på Carlshälls Gård på Långholmen.

Prins Karadja konverterade till kristendom och fick då silkessnöret av sin chef, Sultan Abdul Hamid. Verkligen och bokstavligen ett silkessnöre som skickades till prinsen i Stockholm. Det är ett ‘landsförvisningssnöre’ med en blåröd och två gula snoddar. Budskapet var – åtminstone enligt tidigare sedvänja – inte bara landsförvisning. Den som fick silkessnöret borde förstå att han var så misshaglig att det lämpligaste var att ta livet av sig. Det gjorde dock inte prinsen och det verkar som om sultanen inte brydde sig om det. Silkessnöret hamnade med tiden på Sjöhistorisk museet, tack vare sjökapten Arnold Schumburg, som fått det av sin gudfar prins Karadja, och som sedan skänkte det till museet.”

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: