Staten saknar kompetens om religion

18 11 2010

Ibland händer oväntade saker vid politiska reformer. Som när relationerna mellan Svenska kyrkan och staten förändrades 2000. Nu fick Svenska kyrkan själv utnämna sina biskopar och domprostar, innan var det regeringen som fattade dessa beslut. Eftersom relationerna med den gamla statskyrkan varit mer intima innebar de förändrade relationerna mellan Svenska kyrkan och staten inte bara förändringar för samfundet, utan även för staten. Den kyrkoenhet som funnits i regeringskansliet, som biträtt regeringen med kompetens om Svenska kyrkan och i andra religionsfrågor, upplöstes. Måhända en logisk konsekvens av att staten minskade sina anspråk på att styra Svenska kyrkans inre angelägenheter.

Regeringens kyrkoenhet hade dock ett större ansvar än Svenska kyrkan. Kyrkoenheten hade kunskap om och erfarenhet i religionsfrågor i stort. Regeringar och statsråd kom och gick, men år ut och år in hade de opolitiska tjänstemännen som arbetade på kyrkoenheten samlat på sig en omfattande kompetens i religionsfrågor. När helst regeringen skulle ta ställning till frågor som helt eller delvis var kopplade till religiösa spörsmål så kunde de förut vända sig till kyrkoenheten för att få frågan belyst och utredd. Måhända var detta inte det bästa sättet att handha religionsfrågor i ett tilltagande mångkulturellt samhälle, men definitivt bättre än ingenting. Men när kyrkoenheten lades ned gjorde sig staten också av med sin kompetens om religion i sig och de samhällsfrågor som såväl religion som religiösa människor ger upphov till. De tjänstemän som arbetar med religionsfrågor fick andra arbetsuppgifter eller sökte sig någon annanstans.

Men även om Svenska kyrkan fått en friare ställning har inte religionsfrågor försvunnit från politiken. Alltjämt måste regeringen ta ställning och bereda frågor om religion. Men någon religionsenhet finns inte i regeringskansliet. Som en nödlösning har regeringen istället börjat vända sig till Nämnden för statligt stöd till trossamfund (SST) som stående remissorgan i dessa frågor. SST består av 4 heltidstjänster för att bland annat fördela 50 årliga miljoner i statsbidrag till fria trossamfund, producera statistik och bygga upp krisberedskap i samarbete med fria trossamfund. Med nämndens begränsade resurser är det svårt att ersätta den gamla kyrkoenheten. 

Betydelsen av religionsfrågor tenderar att öka i vårt moderna samhälle. Det är hög tid att det i regeringskansliet finns en stabil och varaktig kompetens att hantera religionsfrågor.

Krönika publicerad i Smålandsposten 18 november 2010.

Annonser

Åtgärder

Information

4 responses

18 11 2010
Christian Munthe

Magnus, jag undrar vad du menar med religionsfrågor, här…. Ska inte krångla till det med begreppsfrågan om vad som räknas som ”religion” här, utan mer intuitivt: Några frågor som i strikt mening handlar om religiösa angelägenheter har väl inte regeringen på sitt bord (eller har jag fel)? Lika lite som de har fotbollsfrågor, eller litteraturfrågor på agendan. Men en del frågor berör förstås religiösa samfund/troende, precis som en del berör fotbollsklubbar och deras medlemmar och fans, författare, bokförlag och läsare m.m. Listan på grupper/institutionstyper som berörs kan göras väldigt lång och i de allra flesta fallen kan man nog framhålla samma kompetensbrist som du skriver om. M.a.o. hur långt kan ditt resonemang generaliseras? Om inte så långt, är det då giltigt?

Nu är det nog så att regeringen har en viss kompetens i de frågor som du listar. Kultur (författare etc) har till och med ett eget departement. En religionsenhet skulle vara till för regeringens kompetens, nu när staten är ganska engagerad i frågor där religion är en del (t ex biståndspolitik). För det är väl inte så att du menar att regeringen ska ha kompetens om fotboll, författare och allt annat än religion där den istället ska gå på allmänna fördomar?/MH

19 11 2010
Christian Munthe

Det är förstås alltid bra om regeringsbeslut är väl underbyggda faktamässigt. Men jag tycker du förenklar här. Kulturdepartement finns ju därför att regeringen säger sig ha en kulturpolitik, dito vad gäller idrottsministrar och idrottspolitik. Däremot finns inom dessa inte särskilt mycket expertis på idrott respektive kulturutövning – expertisen som finns handlar om institutionsstrukturer, regelverk, etc. Det är ju på samma sätt inom de flesta andra departement, möjligen undantaget finansen. Då förväntar vi oss (här är vi nog överens) att regeringen är noga med att konsultera god och relevant expertis kopplat till ärenden som berör grupp/verksamhet x, y, z, osv. Det du pekar på om frågor där religiösa institutioner m.m. berörs är att den expertis som konsulteras är varken god eller relevant. Men följer därav att regeringskansliet måste innehålla den goda och relevanta kompetensen?

Jag tror inte att kulturdepartementet håller med dig om din beskrivning om dem: visst har de ”kulturkompetens”. Dessutom bedriver såväl regering och de övriga partierna ”religionspolitik”, men den är inte samlad och presenterad i ett stycke utan ytterst fragmenterad. Bristen på religionskompetens är ett problem som rör regering och diverse statliga myndigheter. Det finns inget allmänt salighetsverk som skulle kunna ha sådan kompetens och som regeringen kan skicka remisser till. Det är bara bra att något sådant verk inte finns (staten bör vara sekulär), men det ger en kompetensbrist i regeringen och hela staten. Därav idén om religionsenhet i regeringskansliet./MH

23 11 2010
Andreas Holmberg

Hej Magnus! Tack för en intressant blogg! Jag skulle gärna vilja pröva följande tes:

När de politiska partierna den 22 oktober 2009 förändrade kyrkans äktenskapssyn agerade de lika dumt och konstitutionsstridigt som när Laila Freiwalds la sej i publiceringen av Muhammedbilder o dyl. på nätet och därför fick avgå. Om regeringen påverkar en enda publicering kan det ju te sej som om regeringen ”godkänt” allt annat som publiceras, och ett sådant ansvar varken vill eller kan en demokratisk regering ta på sej inför omvärlden. Vi vill kunna hänvisa till vår fria press och säga: Like it or not, men den har sin frihet att säga och publicera det här.

Men när de politiska partier som är i majoritet i riksdag såväl som i kyrkomöte lägger sej i en enda teologisk fråga – och att äktenskapsfrågan i motsats till ämbetsfrågan 1958 år tydligt behandlad i såväl bekännelseskrifterna som Jesu förkunnelse i Matt. 19 står utom allt tvivel – får dessa partier med en gång ansvar för ALLT svenska kyrkan förkunnar. Jag tror inte att de nya ”reformatorerna” vill införa polygami, men det är ett statsvetenskapligt faktum att den dag riksdagspartierna vill införa polygami kan de nu driva igenom den även i kyrkan utan hinder av några bekännelseskrifter och Jesus-ord (som ju nu är helt överspelade). Det måste innebära att riksdagspartierna redan idag har ansvaret för kyrkans läror, även den fundamentala om rättfärdiggörelsen genom tron, men att bara de som tror på Jesus skulle bli frälsta för evigheten strider ju mot de flesta partiers ideologier, och därför får kyrkan knappast längre förkunna det (tydligast märkbart i allhelgonatider). Det är heller inte förvånande att Svenska Kyrkans Mission lagts ner – inte bara till namnet utan i stor utsträckning även till gagnet. Varför skulle de politiska partierna vilja medverka till att Sverige åter blir ett kristet land och att t.ex. muslimer här hemma eller i Mellanöstern blir kristna?

Nog borde även Maud Olofsson, Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund avgå p.g.a. att de lika lite som Mona Sahlin förmått att på allvar skilja stat och politiska partier från kyrkan och dess funktioner?

När det gäller äktenskap och vigsel är det onekligen så att kyrkor och andra religiösa organisationer har dubbla uppgifter. En är religiös och en annan är deligerad från staten. Den statliga delen av vigseln har juridiska konsekvenser och rapporteras in till skatteverket. Kyrkor har inte monopol på den juridiska delen av vigseln, utan det finns så kallad borgerlig vigsel. Det faller mig naturligt att den juridiska delen av vigseln bestäms av staten genom de organ som är tillsatta för detta, t ex riksdagsbeslut. Det religiösa innehållet i vigsel är det dock helt och hållet kyrkor och andra religiösa organisationers sak att bestämma, så länge det inte bryter mot svensk lag./MH

1 01 2011
Andreas Holmberg

Hej Magnus och tack för svar – som jag dock inte riktigt uppfattar berör min fråga. Jag diskuterade inte beslutet i riksdagen den 1 april (!) 2009 (även om man i o f s kan förvånas över att förbundet mellan just man och kvinna inte ansågs ens så pass signifikant att det förtjänade så mycket som ett eget begrepp). Men att de politiska partierna den 22 oktober 2009 drev igenom en förändring i en lärofråga som tydligt redovisas såväl i Svenska kyrkans bekännelseskrifter som i liturgi och psalmbok (alla moderna vigselpsalmer talar om man och kvinna – det är 1800-talspsalmerna som talar om ”dessa två”), det är det stats- och kyrkovetenskapligt anmärkningsvärda (minst sagt). Innebär det inte, som jag konkluderar, att de politiska partierna faktiskt tar ansvar – eller uppfattas ta ansvar – för ALLT Svenska kyrkan tror och lär (eller inte lär)? Jfr Freivalds-fallet och dess befarade implikationer…

Gott Nytt År!

Jag vidhåller mitt svar: Det religiösa innehållet i vigsel är det dock helt och hållet kyrkor och andra religiösa organisationers sak att bestämma, så länge det inte bryter mot svensk lag. Några skyldigheter för de politiska partierna, förutom de som svensk lag anger, ser jag inte./MH

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: