Professionella politikers egenintresse

30 06 2008

Mycket tyder på att politikernas professionalisering blåser på utvecklandet av en politisk klass. Ordet klass brukar associeras med vissa egenskaper. En aspekt är knuten till yrket. Onekligen verkar många ha politik som yrke. Måhända kan arbetsgivaren växla mellan olika politiska nivåer eller mellan offentliga upprag och uppdrag i tankesmedjor, intresseorganisationer eller inom politiska partier. Men i grund och botten är det politik som är yrket.

Men för att tala om en klass bör det även finnas gemensamma intressen för dem som utövar yrket och någon form av sammanbindande ideologi. Båda dessa fenomen är dock svåra att spåra och belägga. Det beror mest på att det sällan bara är professionella politiker som gynnas av de förslag och idéer som kan vara resultatet av intresset för en politisk klass. Det är ofta möjligt att peka på andra mycket goda skäl än klassens egenintresse: demokrati, folkets bästa och liknande.

Jag skulle ändå vilja påstå att den stora ökningen av partistödet är ett exempel på när egenintresset hos professionella politiker i olika partier sammanfaller. Liksom Katz och Mair argumenterar angående kartellpartier finns det ett gemensamt intresse bland professionella politiker att öka partistödet, lönen för det egna yrket och den allmänna servicenivån i de arbetsplatser där de professionella politikerna verkar.

Hur är det då med en gemensam ideologi? Där tror jag att något paradoxalt kan ha inträffat. Deltagaridealet — att alla medborgare någon gång under sin levnad skall vara politiskt aktiva — kan ha utvecklats till en ideologi för den politiska klassen. Bland medborgarna är det relativt få som omfattar ett deltagarideal. Istället vill väldigt många ha så få politiker som möjligt. För att deltagaridealet skall kunna upprätthållas krävs många politiska uppdrag. Men tvärtemot vad deltagaridealet förutsätter avskaffas många uppdrag i landets kommuner med en fart som innebär att det varje år blir tusen kommunpolitiker färre. Samtidigt visar varje undersökning att de politiker som omöjliggör deltagaridealet genom att minska antalet uppdrag själva är besjälade av vikten av ett högt politiskt deltagande.

Hur kan detta komma sig? Kan det vara så att politikerna egentligen inte är intresserade av ett högt deltagande i sig, utan vill motivera varför det är bra och förtjänstfullt att de själva är politiskt engagerade? Här passar deltagaridealet bra. Det är också en god idé att ha när det är dags att argumentera varför partipolitisk verksamhet skall ha ekonomiskt stöd och allt som oftast även ökat ekonomiskt stöd. Därmed kan deltagaridealet fungera som en självförhärligande ideologi för en politisk klass, tvärtemot dess ursprungliga avsikt.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: