På vadslagningsfirman Ladbrokes är det möjligt att satsa på vilket av blocken som vinner valet 2010: borgerliga alliansen eller de rödgröna. Tidigare har på denna blogg noterats att Ladbrokes ger lägre odds för borgerliga valseger än för en rödgrön valseger. Låga odds för de borgerliga innebär att fler av de som satsar pengar tror på borgerlig valseger. I september skedde den senaste förändringen av oddset (en förändring som jag missat), vilket innebar att oddset ökade för det rödgröna blocket och att spelarna tilltro till en rödgrön valseger tycks minska (se diagrammet nedan) Det pågår en diskussion i vad mån vadslagning är en god indikator på väljaropinion eller prognos för framtida politiska händelser. Många menar att vadslagning är den bästa indikatorn på vad som kommer att hända. Det finns även statsvetare som uttalat såväl intresse som en viss skepsis för kvalitén på spelprognoser av den typ som presenteras i diagrammet nedan. Till detta kommer en diskussion om spelmissbruk, men den är inte begränsad till politik.

Fredagen 30 oktober deltog jag i seminariet Därför röstar muslimer rött på Socialdemokraternas partikongress. Arrangörer var Kristna Socialdemokrater. Vill du se och lyssna på seminariet kan du göra det här.

Två statsvetarkolleger — Ulf Bjereld och Douglas Brommesson — har skrivit boken ”Politik och kristen tro: två berättelser”. Jag recenserar den i Frisinnad Tidskrift. Läs här.

Det är med lite avund som jag brukar ta del av kungörelserna om vem som blir nobelpristagare i olika ämnen. Det finns inget nobelpris i statsvetenskap, men sedan 1969 delar man ut ett pris i ekonomi till Alfred Nobels minne. Detta nobelpris har i år bland annat gått till statsvetaren Elinor Ostrom vid Indiana University i USA. Det är inte första gången en statsvetare kammar hem detta pris. Tidigare har statsvetaren Herbert Simon fått samma pris.

Vad är det som gör att Elinor Ostrom är värdig nobelpriset i ekonomi? Det går att läsa i hennes bok ”Governing the Commons”, som är en modern statsvetarklassiker. Det är vanligt att det som ägs gemensamt och som alla har ansvar för är i realiteten ingen ansvarig för. Ett exempel: I en bostadsrättsförening finns det en gemensam gräsmatta som skall klippas och hållas i ordning. Det är bostadsrättsföreningen som gemensamt ansvarar för detta. Men det är sällan någon som frivilligt klipper gräsmattan. Istället finns risken att varje bostadsrättsinnehavare tänker att det får någon annan göra. Då får jag ju ändå glädje av det. Detta kallas för gratisåkande. Till slut kanske gräsmattan är så dåligt skött att ingen kan njuta av den. Detta kallas för problemet med kollektivt handlande.

Men Ostrom menar att det inte behöver vara så. För hon – liksom många andra av oss – har noterat att det visst finns gemensamt ansvar som fungerar alldeles utmärkt. Hon sammanfattar erfarenheter som genomgående återkommer i olika fall av framgångsrikt gemensamt ansvarstagande som hon undersökt i åtta punkter.

1. Det finns tydliga gränser och regler för bland annat vad som är gemensamt, vem som tillhör gruppen och deras gemensamma ansvar.

2. De regler som gäller är anpassade till respektive grupps gemensamma behov.

3. De som är påverkade av reglerna är de som skall kunna vara med och ändra på dem.

4. Utomstående respekterar gruppens interna regler.

5. Inom gruppen finns möjligheter att övervaka att reglerna efterföljs av varje medlem.

6. Det finns olika grader av bestraffningar mot dem som inte följer reglerna.

7. Vid konflikt har gruppen med enkla medel tillgång till metoder som kan lösa konflikter.

8. Om gruppen är en del av en större enhet är beslutsfattande så decentraliserat som möjligt. Det finns all anledning att se fram emot prisceremonin där Ostrom tar emot sin medalj.

Statsvetarprofessorn Emil Uddhammar vid Växjö universitet är knuten till Ostroms seminarium. Förhoppningsvis dyker statsvetaren och nobelpristagaren Elinor Ostrom upp i Växjö i december och föreläser.

Krönika publicerad i Smålandsposten 14/10 2009.

I valet till norska Stortinget finns ingen spärr till de fasta mandaten, men väl till utjämningsmandaten. Spärren är på 4 procent. Det liberala partiet Venstre fick 3,9 procent av rösterna och missade 4-procentspärren till utjämningsmandaten med 1 promille och därmed blev Stoltenberg stor segerherre. En promille av rösterna är ungefär 2 700 röster.

Min kollega Ulf Bjereld har till Eko-nyheterna i Sveriges radion sagt att ”det aldrig har gått riktigt bra för Socialdemokraterna i Stockholm”. Det är lätt att något som upprepas ofta blir en allmän uppfattning enbart för att den alltid upprepas, oavsett vad som faktiskt har hänt. Det är ofta som Socialdemokraternas problem i Stockholm diskuteras. Men finns det verkligen något att diskutera? Låt oss ta en titt på Socialdemokraternas stöd i riksdagsvalen i Stockholms kommun under enkammarriksdagen. I figuren nedan jämförs Socialdemokraternas stöd i riksdagsvalen 1973-2006 med motsvarande resultat i hela riket. Detta sker genom att beräkna differensen procent Socialdemokratiska röster i Stockholms kommun minus procent Socialdemokratiska röster i hela riket.

Figur: Socialdemokraternas stöd i Stockholms kommun jämfört med hela riket 1973-2006 (procentdifferens).

Som synes har Socialdemokraterna redan på 1970-talet något svagare stöd i Stockholms kommun jämfört med hela riket. Därefter minskar dock Socialdemokraternas stöd i Stockholms kommun och det minskar betydligt mer än i resten av Sverige. Därför ökar procentdifferensen efter varje riksdagsval undantaget de två som ägde rum 1991 och 1994. År 1973 samlade Socialdemokraterna nästan 40 procent av rösterna i Stockholms kommun. I senaste riksdagsvalet var motsvarande röstandel 23 procent. I SCB:s senaste partisympatimätning från maj 2009 samlar Socialdemokraterna i Stockholm någon enstaka procentenhet mer än senaste valresultatet. Det bör vara rimligt att påstå att det finns en speciell kris för Socialdemokraterna i Stockholm. Därmed är det fritt fram att börja spekulera om varför det är så.

En demokratisk tanke är att alla människor är lika mycket värda. Detta gäller också människors åsikter. Att vem som aktiverar sig i politiken inte avgörs av slumpen kan därför ses som ett demokratiskt problem. De flesta går och röstar, några är medlemmar i politiska partier och en liten del av befolkningen engagerar sig ytterligare genom att åta sig politiska uppdrag eller på andra sätt aktivera sig politiskt.

Tendensen är att människor som har hög utbildning, bra jobb och vars föräldrar kan betraktas som medelklass deltar mer i politiken än andra människor. Det politiska deltagandet kan därför beskrivas som skevt fördelat bland medborgarna.

Några menar att alternativ politisk aktivitet kan väga upp ett skevt fördelat politiskt deltagande. Vad som då menas är att deltagande i den representativa demokratin – att gå och rösta i val och vara medlem i politiska partier – är något för medelklassen. Alternativa deltagandeformer – demonstrationer, bojkotter, protestaktioner – ger orepresenterade människor som annars är utanför chansen att delta i politiken.

Det finns inget stöd för ett sådant antagande. Istället är det så att allt politiskt deltagande leder till skev representation. Dessutom är det så att ju mer krävande ett politiskt deltagande är, desto skevare blir representationen. De som deltar i en demonstration, bojkott, protestaktion eller – som de ofta själva kallar det – en gatufest är således ofta från välbärgade familjer vars uppväxtfamilj är läkare, advokater, revisorer, lärare och allt som brukar associeras med den välmående medelklassen.

Det finns flera exempel på detta. För några år sedan genomfördes en demonstration i det fashionabla Örgryte i Göteborg under parollen ”Klassresan – förorten flyttar in!”. Ett gäng svartklädda människor tågade genom stadsdelen med stora och fina villor för att sedan avsluta det hela med en gatufest. Men när en försigkommen reporter intervjuade deltagarna så var det betydligt fler som tågade på mammas gata och nästan ingen som kom från förorten. De flesta kunde beskrivas som uppväxta i medelklasshem i Örgryte, Askim och Hovås.

För några veckor sedan var det en ”gatufest” i Rosengård, en förort i Malmö. Festdeltagarna blev utkörda av dem som bodde där. Den radikala retoriken på gatufesten kunde inte dölja att arrangörerna – för att uttrycka det milt – hade svag förankring i stadsdelen.

Det är faktiskt så att i de undersökningar som gjorts är det politiska deltagandet som mest representativt i så traditionella aktiviteter som röstande i riksdagsval och medlemskap i politiska partier. I mer krävande politiska aktiviteter är medelklassens barn än mer dominerande.

Krönika publicerad i Smålandsposten 8/9 2009

Vad är det för fel på att själv få välja sin tro? Läs.

På Göteborgs-Postens debattsida presenterar jag min nya bok Politisk opinion och religiositet i Västra Götaland. Läs artikeln här.