Yttrandefrihet bör betraktas som den viktigaste medborgerliga fri- och rättigheten. Den är lika viktig att värna i utvecklade demokratier som den är att eftersträva i auktoritära system. Men mellan auktoritära system och fria samhällen verkar betydelsen av yttrandefrihet till viss del annorlunda. Det rör bland annat vem som värnas av yttrandefriheten. I auktoritära system har folkflertalet ingen möjlighet att påverka politiken. Staten kontrolleras av en klick som inte behöver förhålla sig responsiva till folkliga krav. Den dynamit som i detta sammanhang kallas för yttrandefrihet är en frihet som värnar den stora massan, som hotar klickväldet och det relativa fåtal som har nytta av förtryckare och som stödjer det auktoritära systemet. I auktoritära system upprätthålls bristen på yttrandefrihet genom förtryck av de många.
I en demokrati som värnar yttrandefrihet har förvisso alltjämt det stora flertalet enorm nytta av denna medborgerliga fri- och rättighet. Men det finns en tendens att det ofta inte är folkflertalets yttrandefrihet som ifrågasätts, utan olika minoriteters yttrandefrihet. Människor som har politiska, sexuella, konstnärliga eller religiösa uppfattningar som avviker från huvudfåran i samhället kan förarga så många att de inte tolereras. Ofta finns det också all anledning att kritisera sådana yttranden för deras innehåll. Men när sådana yttranden ifrågasätts så kraftigt att förbud diskuteras är det ett problem för yttrandefriheten. I utvecklade demokratier kan därför yttrandefrihet vara speciellt viktig för samhällets olika minoriteter.
Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för livet”. Mer information om bloggstafetten, “Skriv för frihet” och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.
Nu lämnar jag över stafettpinnen till Marta Axner i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.
