Plötsligt händer det. Samtidigt som studenterna på statsvetenskapens introduktionstermin tar sig an svensk demokratisering blossar debatten om den upp.
Svensk demokratisering är ett exempel på långsam liberalisering, snabb demokratisk övergång och en nästan lika snabb konsolidering av demokratin. Bara något decennium efter övergången till demokrati var högern, motståndarna till demokratiseringen, aktiva anhängare av representativ demokrati.
Demokrati hade därmed blivit den överideologi som förenar huvudfåran i svensk politik. Kring demokratins kärnvärden – politisk jämlikhet och val mellan konkurrerande alternativ – råder en stark uppslutning. Därmed har det också blivit viktigt för partierna att skriva in sig i historien som de aktörer som genomförde demokratiseringen.
Debatten om svensk demokratisering tog fart efter Moderaternas riksstämma i Örebro. I partiets nya program fanns skrivningar som kunde tolkas som att partiet (och dess föregångare) menade sig ha drivet på för svensk demokratisering. Intrycket förstärktes av att moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten, enligt Dagens Nyheter, menade att Moderaterna var med och genomförde allmän och lika rösträtt. Hennes kritiker menade att detta var historierevisionism. Dåvarande högern, föregångarna till Moderaterna, uppfattades istället som motståndare till demokratiseringen.
Förvisso är Moderaterna inte de första som anklagats för att tumma på historien. Som så ofta förr är det segraren som skriver historien. Under det långa socialdemokratiska maktinnehavet utvecklades, enligt historikern och Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg, en speciell historieskrivning om svensk demokratisering, bland annat i svenska skolböcker. Kulmen nåddes under 1970-talet. Där framställdes demokratiseringen som en socialdemokratisk angelägenhet med arbetarrörelsen som ensam aktör. På senare tid, menar Linderborg, har skolböckernas bild kommit att nyanserats.
Bland demokratins förkämpar finns flera aktörer som blivit historieskrivningens förlorare. Under rösträttsstriden var nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen, som båda var engagerade för allmän och lika rösträtt, numerärt större än arbetarrörelsen. Men de var allierade med Liberala samlingspartiet, föregångaren till dagens Folkparti. Liberala ledare som Karl Staaff och Nils Edén och deras insatser för svensk demokrati skuggas av en historieskrivning som framhäver Hjalmar Branting och Socialdemokraterna. Konflikten om historien kommer med säkerhet att gå vidare.
Krönika publicerad i Smålandsposten 2/11 2011.
