Göran Persson eller CG Ekman?

20 10 2014

Äntligen fick vi veta den nya socialdemokratiska statsministern Stefan Löfvens ministerlista. Visst fanns det flera socialdemokratiska namn som kändes igen och som var föga överraskande: Magdalena Andersson, Mikael Damberg, Ibrahim Baylan, Morgan Johansson, Ylva Johansson och Margot Wallström. Men många namn var tidigare okända i rikspolitiken (några kanske mer kända som lokal- eller ungdomspolitiker). Kvar i Socialdemokratiska riksdagsgruppen finner vi namn som Eneroth, Jämtin, Eberstein, Pärsinen, Granlund, Hallengren, Härstedt, Juholt, Palm, von Sydow och andra. Varför har Löfven negligerat dessa tunga socialdemokratiska politiker till förmån för relativt oprövade kort utan erfarenhet av riksdag och regering?

Två motsatta strategier är möjliga att tänka sig med två olika ansikten. Den ena kan den tidigare socialdemokratiske statsminister Göran Persson ge ansikte åt. Många menade att Persson var mån om att vara herre på täppan och aldrig bli utmanad av starka ministrar. Politiker som skaffat sig en egen bas i partiet och erfarenhet av riksdagsarbete skulle kunna ha styrka att vara självständiga. För att förhindra detta var en strategi att rekrytera ministrar utan sådan politisk plattform. Därför gjorde Persson ofta oväntade rekryteringar av människor som hade sin verksamhet förlagd utanför den nationella politiken i riksdagen. Vad som talar emot denna strategi är att många av Löfvens nya S-ministrar har starka positioner, låt vara i kommuner och landsting.

Kanske är det mer CG Ekman som kan ge ansikte åt Löfvens strategi med att lämna starka politiker kvar i riksdagen. Mellan 1923 och 1932 var Ekman partiledare för Frisinnade Folkpartiet. Partiet hade sin tyngdpunkt i den liberala frikyrko- och nykterhetsrörelsen och var ett av de liberala partier som sedermera slogs samman till nuvarande Folkpartiet. Två gånger var Ekman statsminister. Men han var alltid riksdagens vågmästare. Det är faktiskt Ekman som är upphovet till det politiska begreppet vågmästare. Hans Frisinnade Folkparti placerade sig i den politiska mitten, mellan de båda antagonisterna Socialdemokraterna och Högern (nuvarande Moderaterna).

Detta var minoritetsparlamentarismens tidevarv. Varken Socialdemokraterna eller Högern kunde få en riksdagsdagsmajoritet utan att göra upp med Ekman och hans parti. Det Ekman var mästare i var att avgöra åt vilket håll – vänster eller höger – som vågen skulle tippa över. Ömsom bildade han majoritet med Socialdemokraterna, ömsom med Högern. Oavsett vem som den frisinnade hövdingen gjorde upp med blev det som hans parti ville.

För att få vågen att tippa i sin favör visste Ekman att det var viktigt att ha starka politiker i riksdagens utskott för att kunna förhandla hem uppgörelserna. Kanske är det detta scenario som Löfven med sin minoritetsregering ser framför sig. Därför låter han, likt Ekman en gång i tiden, flera starka och förhandlingsvana socialdemokrater besätta viktiga positioner i riksdagens utskott och den socialdemokratiska riksdagsgruppen.

Krönika publicerad i Smålandsposten måndag 20 oktober, Barometern och Oskarshamns-Tidningen måndag 13 oktober 2014.





Svenska regeringars parlamentariska stöd sedan 1970

30 09 2014

Det ser ut som att Alliansregeringen efterträds av en socialdemokratisk och miljöpartistisk koalitionsregering ledd av Stefan Löfven. Stödet i form av regeringspartiernas andel av riksdagsmandaten är bland de minsta sedan enkammarriksdagen kom till 1970. I tabellen nedan redovisas regeringspartiernas stöd i riksdagen räknat i andel av riksdagsmandaten, så kallad parlamentariskt stöd. Regeringsstöd

Som synes är den utlovade regeringen en av de svagaste vad gäller parlamentariskt stöd under enkammarriksdagen. Av totalt 17 regeringar är den tillträdande regeringen fyra från slutet i parlamentarisk styrka. Starkast parlamentariskt stöd har borgerliga koalitionsregeringar haft. Den parlamentariskt starkaste S-ledda regeringen kommer först på sjätte plats. Socialdemokraterna har aldrig bildat en majoritetsregering under enkammarriksdagen.

Parlamentarisk styrka är en sak, en regerings överlevnadsförmåga en annan. Regeringens överlevnadsförmåga indikeras i tabellen med en asterix (*) efter de regeringar som avgått före ordinarie riksdagsval och således inte suttit till mandatperiodens slut. Det är då möjligt att notera att två av de regeringar som avgått i förtid också haft ett starkt parlamentariskt stöd (två borgerliga majoritetsregeringar på första och tredje plats i tabellen). Till dessa kommer också den relativt svaga socialdemokratiska minoritetsregeringen 1988-1990 på tionde plats. De borgerliga regeringarna avgick på grund av interna motsättningar i regeringskoalitionen, medan den socialdemokratiska regeringen avgick på grund av bristande stöd i riksdagen.

Förvisso kan en regering med egen majoritet ha det lättare att överleva än en regering som saknar denna majoritet. Men det är inte det enda som ska till för att en regering ska överleva. För det första kan den parlamentariska situationen vara mer eller mindre gynnsam för en regering. Ju fler oppositionspartier som kan tänka sig att ingå överenskommelser med en regering, desto lättare har den att sitta kvar under hela mandatperioden. När en minoritetsregering förlorar denna förmåga till överenskommelser med oppositionen får den uppenbara problem. För det andra kan en koalitionsregering få problem genom interna motsättningar. Om motsättningarna blir för stora spricker regeringen och avgången är ett faktum. En koalitionsregering utan egen majoritet, med liten förmåga att nå överenskommelser med oppositionen och med interna motsättningar kan antas gå en dyster framtid tillmötes. I nuläget vet vi blott att den föreslagna S+MP-regeringen är en koalitionsregering med svagt parlamentarisk stöd. Med tiden får vi att få veta vilka andra utmaningar den kommer att möta.





Estonia: Den kollektiva sorgen påverkade svenskarnas religiositet

28 09 2014

För 20 år sedan drabbades svenska folket av kollektiv sorg. Färjan Estonia förliste i Östersjön. Många människor berördes direkt av sorgen då en nära anhörig eller vän var med bland dem som omkom i katastrofen. Men även personer som inte hade någon direkt relation med någon av dem som dog i förlisningen kände sorg. Det går att beskriva detta som en kollektiv sorg.

När människor drabbas av det som utlyser sorg är det många som vänder sig till religion. Detta gäller även i den svenska befolkningen, trots att jag själv brukar beskriva den som världens med sekulära folk (med konkurrens av danskarna och tjeckerna). Den kollektiva sorgen som förlisningen av Estonia utlyste innebar också en förändring av religiositet i den svenska befolkningen. Detta har fångats upp på olika sätt. I figuren nedan redovisar jag en mätserie från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Ett av enkäternas frågebatterier inleds med frågan ”Hur viktiga är följande värden för dig?” varav bland annat ”frälsning” nämns. Svarspersonerna kan ange ”mycket viktigt”, ”ganska viktigt”, ”varken viktigt eller oviktig”, ”inte särskilt viktigt” och ”inte alls viktigt” som svar. Jag har poängsatt svaren från 5 (mycket viktigt) till 1 (inte alls viktigt) och sedan räknat ut medelvärdet bland de svarande. Jag har dessutom delat upp de svarande i två ålderskategorier: personer som är 40 år och äldre (röd linje) samt personer som är under 40 år (blå linje). I figuren finns dessa medelvärden beräknade sedan 1986 och framåt. Höga medelvärden innebär att fler tycker att frälsning är viktigt, medan lägre medelvärden visar att fler tycker är frälsning är oviktigt.

Frälsning

Estonia förliste 1994, ungefär samtidigt som SOM-institutet inledde sin årliga undersökning av svenska folkets värden. Som sig bör bland världens mest sekulära befolkningen är det få som tycker att frälsning är ett viktigt värde: medelvärdena är relativt låga. Följer vi linjerna från 1986 och framåt så märker vi av ett markant hack uppåt i kurvan 1994 då mätningen gick i fält strax efter Estonias förlisning. Det markerar att fler människor uppfattade begreppet frälsning som viktigare strax efter den tragiska färjeolyckan. Samma hack uppåt framträder för människor som är såväl över som under 40 år, även om förändringen tycks större för personer under 40 år. Året efter olyckan på Östersjön, 1995, har dock uppfattningen om hur viktigt frälsning är gått tillbaka i nivå med vad som var fallet före det att Estonia sjönk. Min tolkning är att förändringen visar att den kollektiva sorg som drabbade svenska folket med Estonias förlisning innebar ett ökat religiöst intresse som bland annat resulterade i att frälsning blev viktigare för flera människor. För de flesta står sig dock detta ökade intresse bara en kort period.

Värt att notera i figuren är att det sedan 1986 har blivit vanligare att människor under 40 år tycker att frälsning är viktigare. År 1986 uppfattades frälsning som viktigare bland människor som hade fyllt 40 år än bland människor som var under 40 år. På 00-talet uppmäts istället frälsning som viktigare bland människor i den yngre ålderskategorin än i den äldre. Detta strider mot gängse antaganden om att sekulariseringen ökar med varje ny generation. Under nästa år ska jag skriva en bok om behandlar detta fenomen som jag kallar för sakralisering, vilket är motsatsen till sekularisering.





Bästa opinionsinstitut vid riksdagsvalet

23 09 2014

En av de gånger då opinionsföretagens utsagor kan testas mot en oberoende verklighet är i samband med riksdagsvalen. Vid årets riksdagsval publicerade de opinionsföretag som mäter partisympatier sina sista resultat några dagar före valet. Undantaget utgörs av SCB som genomför sin sista mätning i maj, långt före valet, varför jag därför lämnar dem därhän. Förvisso kan saker och ting hända dagarna mellan sista mätningen och valdagen, men detta är ändå den bästa jämförelsen som går att göra. Vilket opinionsföretag låg närmas valresultatet 2010? I tabell 1 redovias ett sätt att jämföra opinionsmätningar: den genomsnittliga avvikelsen mellan opinionsföretagens sista mätning inför riksdagsvalet och det faktiska valresultatet. Genomsnittet erhålls genom att beräkna differensen mellan en uppgiven procent sympatisörer med ett parti och dess faktiska valresultat. Motsvarande beräkning genomförs för samtliga riksdagspartier, Feministiskt initiativ och en kategori för övriga partier, varefter dessa differenser summeras och delas med antalet partier (inklusive övriga). Opinionsföretaget med den lägsta avvikelsen antas då vara det som bäst estimerat partiernas väljarstöd. Längst ut till höger kan vi utläsa hur det gick för opinionsföretaget i riksdagsvalet 2010.

Tabell 1: Den sista mätningens medelfel för parti hos opinionsföretag vid riksdagsvalet 2014 (genomsnittlig absolut procentavvikelse mellan mätning av respektive parti och faktiskt resultat).Bästa opinionsinstitut 2014

Det opinionsföretag som ligger närmast partiernas valresultat är United Minds. Sämre gick det för Ipsos vars sista mätning visade på störst skillnad jämfört med valresultatet. Jag vill kommentera två saker med tabell 1. För det första har förra valets vinnare och jumbo bytt plats med varandra. I riksdagsvalet 2010 uppvisade Synovate (som nu heter Ipsos) minska genomsnittlig avvikelse med valresultatet, medan United Minds genomsnittliga avvikelse var störst. Detta indikerar att opinionsföretagens framgångar och motgångar kan vara slumpens skördar utifrån hur lyckosamma de varit i just detta urval av svenska väljare. Ett annat förhållande är att riksdagsvals vinnare – United Minds – samlar in data via Internet utifrån rekryterade paneler. Därmed används inte gängse, och vetenskapliga, sannolikhetslära för att estimera partisympatier. En liten skräll inom datainsamlingsvärlden. Måhända är detta en enstaka sinkadus. Andra opinionsföretag som (i alla fall delvis) använder likande metoder som United Minds kom först på femte (Sentio) och sjätte (YouGov) plats.





Lärarsegregation

22 09 2014

Under förra årskursen hade jag mina barn i samma skola, årskurs 1 och 2. Skolrummen var placerade mittemot varandra vid ett gemensamt kapprum. När jag kom för att hämta mina barn stod ofta dörrarna till respektive klassrum på vid gavel. Inget annat ljud hördes än det koncentrerade raspandet av pennor och blad som vändes i böcker. Barnen är glada över sin skola och stolta över sina kunskaper: de har lärt sig massor. Det är lätt att som förälder att vara tacksam över en sådan lärandemiljö.

En av mina kollegor som bor i en annan del av landet kom i sommar hem med sin familj från en längre utlandsvistelse. I en uppdatering på Facebook beskriver han första dagen i svensk skola för ett av sina barn. Mellan halv nio och nio är det ”drop in”, sedan en halvtimmes skolarbete följt av en lika lång rast. Några minuter efter klockan tio sätter nästa lektion igång och avslutas en knapp timme senare för en timmes lunch. ”Tydligen hinner de jobba någon timme innan skoldagen tar slut på eftermiddagen”, skriver min kollega. I slutet av uppdateringen på Facebook skriver min kollega att läraren lovar att det inte ska bli så mycket läxor eftersom det är stressigt för föräldrar och barn. Men däremot ska läraren beställa hörselkåpor till alla barnen. Uppdateringen på Facebook ger uttryck för en stor besvikelse vid skolstarten.

De ovan beskrivna skolorna är båda kommunala, låt vara i olika kommuner. Upptagningsområdet till mina barns skola kan beskrivas som relativt blandat. Här finns till exempel villor, radhus, bostadsrätter och hyreshus. Jag tror inte att upptagningsområdet för min kollegas barn kan uppfattas ha lägre social status. Men ändå är vår upplevelse av den svenska skolan mycket olika. Till detta kan det finnas många förklaringar. Men elevernas kunskap bestäms till största del av kvaliteten på undervisningen. Då är läraren central. Därmed kan utbildningens kvalitet variera med lärarnas ambitioner, kompetens och yrkeskunnande.

I massmedia larmas ibland om att intagningspoängen på lärarutbildningen är låg. Man får lätt intrycket att vem som helst kan läsa till lärare. Ofta har jag undervisat lärarstudenter på olika universitet. Många av dem är mycket duktiga. Men bland lärarstudenterna finns också några som inte verkar lika intresserade av sin utbildning utan försöker klara betygsgränsen för godkänd och hanka sig vidare.

Det är en rimlig tanke att lärare under sin yrkesutövning uppvisar en liknande variation i kvalitet som under studietiden. Jag gissar att när en framgångsrik lärare söker jobb så är det fler som väljer skolor som för dem har en attraktiv arbetsmiljö, men att de flesta väljer bort vad som kan uppfattas som problemskolor (undantaget några som vill ta tag i problemen, de finns också). Risken är då att skolor med en dålig arbetsmiljö i allt större utsträckning samlar lärare som inte kan få något annat arbete med sin motivation och sitt kunnande. Vi får då en slags lärarsegregation mellan skolor. Jag skulle veta hur stor den är och om den har ökat på senare år.

Krönika publicerad i Baromentern, Oskarshamns-Tidningen och Smålandsposten måndag 22 september 2014.





Resultatet av statsvetarnas valtips 2014

20 09 2014

Inför valet till riksdagsvalet tippade, som vanligt, statsvetarna på Linnéuniversitetet de olika partiernas valresultat. I tabellen kan medelvärdet för statsvetarnas tips jämföras med det faktiska valresultatet genom procentdifferensen för respektive parti.

Tabell: Statsvetarnas tips inför valet till riksdagsvalet och valresultatet (medelvärden, procent och procentdifferens).

Presentation1

Förvisso är inte alla statsvetare valforskare och statsvetenskap består inte i att sia om framtiden. Medelavvikelsen mellan statsvetarnas genomsnittliga tips för respektive parti och deras valresultat var 1,06. Störst problem hade statsvetarna med att förutspå Miljöpartiets resultat, som verkar ha minskat under sista veckan före valet.

Vinnaren av tipset är Helen Lindberg som får priset att Världsnaturfonden planterar ett tiotal träd i världens regnskogar.





Spekulationer om möjlig regering

15 09 2014

Valresultatet gav inte majoritet åt något av de traditionella baserna för regeringsbildning i och med att varken de rödgröna eller Alliansen fick egen majoritet. Jag har i en tidigare bloggpost (läs här) spekulerat i möjliga regeringar. Nu efter riksdagsvalet är några möjligheter uteslutna, medan andra är kvar. Tillåt mig att återge dessa.

En första potentiell regeringskoalition är mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Den skulle kunna bli möjlig med rödgrön majoritet i riksdagen, men också utan rödgrön majoritet. Fördelen för en S-MP-regering skulle vara att den ibland kunde få stöd av ett borgerligt parti eller Sverigedemokraterna (vilket i dagsläget är kontroversiellt) om Vänsterpartiet skulle uppfattas som för omöjliga i en fråga.

En andra möjlighet är att Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte vill bilda en minoritetsregering, men väljer att blicka åt höger för stöd. Då kan Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna – alla, bara två eller kanske enbart ett av partierna – vara attraktiva för S och MP. Frågan är om en sådan konstellation uppfattas som lika attraktiv för de borgerliga mittenpartierna. Hitintills tycks de vara mycket avvisande.

Nyval, då? Det har inte hänt sedan 1958. Jag tror att partierna kommer att undvika ett nyval in i det längsta. Hellre okonventionella lösningar än risken att utlysa ett nyval som kan resultera i ungefär samma problem som utlyste nyvalet.

En tredje möjlighet, speciellt om de rödgröna inte får en egen majoritet, är att Socialdemokraterna ensamma lyckas bilda en minoritetsregering. De kan då, på samma sätt som på 1980-talet, hoppa tuva mellan partierna i riksdagen i jakt på en majoritet.

En fjärde möjlighet, som också kan träda in om inget av de politiska blocken får egen majoritet, är mer okonventionell. Men efter en tid av eventuellt dödläge i regeringsförhandlingarna kanske några tycker det är dags att tänka nytt. Då kan de mindre partierna i mitten – Miljöpartiet, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna – försöka att bilda en minoritetsregering. Ett sådan var på gång 2002 utan att då nå ända fram. Men om en sådan regering blir av kan vi få vår första miljöpartistiska statsminister.

En femte möjlighet är att de två stora partierna kallar till en gemensam presskonferens och meddelar att de två stora statsbärande partierna gemensamt tar ansvaret för Sverige. Svensk politik får då en ”stor koalition” (som det heter på kontinenten) där Socialdemokraterna och Moderaterna bildar en majoritetsregering och lämnar resten av partierna utanför.

Nyval, då? Det har inte inträffat sedan 1958. Jag tror att partierna i det längsta kommer att undvika ett nyval. Ett sådant riskerar att inte lösa problemen som orsakar nyvalet. Istället kan politikerna mycket väl få en riksdag efter ett nyval med samma problem som var orsaken till det.








Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.