Kommer du ihåg Juholt-effekten?

Med Stefan Löfven som Socialdemokratisk partiledare tycks partiet ha återhämtat sig från den omfattande vågdalen som föranledde bytet av partiledare. Jämfört med Socialdemokraternas stöd i väljaropinionen under Håkan Juholts sista tid som partiledare verkar onekligen starten med Löfven som partiledare bättre för partiet. Vad som då glöms bort är att något liknande inträffade för Juholt. Även under Juholts första tid var det tal om ”Juholt-effekt”. I figur 1 presenteras Socialdemokraternas stöd i väljaropinionen före och efter partiets tre senaste partiledarskiften: Göran Persson och Mona Sahlin, Sahlin och Juholt, Juholt och Löfven. Uppgifterna om väljarstödet är hämtade från TNS-Sifo:s opinionsundersökningar, de tre som närmast föregick respektive partiledarskifte och de tre närmast efter att skiftet hade ägt rum.

Mellan de två senaste socialdemokratiska partiledarbytena finns vissa likheter. Såväl Juholt som Löfven förde upp stödet för Socialdemokraterna till en nivå runt 35 procent. I båda fallen hade den föregående partiledaren avgått ganska plötsligt, om än att Juholts avgång var mer dramatisk jämfört med Sahlins avgång. Vid de två sista partiledarskiftena dök den vinnande kandidaten plötsligt upp på scenen. Att såväl Juholt som Löfven valdes till Socialdemokraternas partiledare överraskande många. Vid båda tillfällena börjar politiska kommentatorer tala om Juholt-effekt, respektive Löfven-effekt.

Men det finns också olikheter mellan Juholt och Löfven. En sådan är att Löfven tog vid då partiet stod i en mer dramatisk opinionsmässig bottennivå jämfört med när Juholt blev partiledare. I mycket består därmed Löfven-effekten av den tidigare Juholt-defekten. I mitt tycke finns det dock en skillnad som gör det lite mer trovärdigt att tala om en Löfven-effekt jämfört motsvarande period efter det att Juholt blivit vald. Medan Juholt verkade ha svårt att övertyga om sin person verkar det som om Löfven har gjort ett annat intryck på väljarna. TNS-Sifo har vid olika tillfällen undersökt väljarnas förtroende för partiledarna. Strax efter att Juholt valts till partiledare uppgav 24 procent sig ha mycket eller ganska stort förtroende för honom, något som innan hans avgång hade minskat till 16 procent. För Löfven hade 47 procent mycket eller ganska stort förtroende efter det att han blivit vald till Socialdemokraternas partiledare (vilket ökade till 50 procent vid senaste mätningen).

De två senaste socialdemokratiska partiledarskiftena är annorlunda vid en jämförelse med partiledarskiftet från Persson till Sahlin. Persson meddelade direkt efter förlustvalet 2006 att han skulle avgå. Ganska snart framstod Sahlin som en av de främsta kandidaterna till partiledarposten. När valberedningen till slut förordade Sahlin som partiledare var detta knappast någon överraskning för väljarna. När väl Sahlin tillträdde som partiledare hade antagligen en stor del av väljaropinionen redan anteciperat valet och utrymmet för väljareffekter var därför ganska liten. Men liksom Löfven gav många väljare stort förtroende för Sahlin i början av hennes partiledarperiod – 41 procent sa sig ha mycket eller ganska stort förtroende för Sahlin – vilket strax innan hennes avgång hade reducerats till 27 procent.

Men med tanke på vad som hände med det socialdemokratiska väljarstödet under Juholt (och även Sahlin) så kan det tyckas vara för tidigt att ropa faran över för Socialdemokraterna. Framtiden får dock utvisa om höga förtroendesiffror för partiledare Stefan Löfvden indikerar en förändring för Socialdemokraterna vad gäller fallhöjden i väljaropinionen.

Journalism som skråväsende

Journalisters egna erfarenheter, deras verklighetsbild och åsikter är intressanta och viktiga. Anledningen till detta är journalisters roll som förmedlare av just erfarenheter, verklighetsbild och åsikter till konsumenter av massmedia: medborgarna. Till stor del gör medborgaren egna erfarenheter via massmedia, formar sin verklighetsbild utifrån massmedia och försöker bilda sig åsikter utifrån vad som sker i masmedia.

I SVT:s Agenda  presenterade massmedieprofessorn Kent Asp sin undersökning om journalister partisympatier. Nästan varannan journalist sympatiserade med Miljöpartiet enligt Asps undersökning. Politiskt tycks journalisterna därmed ha blivit mer homogena. I sin undersökning presenterar Asp bland annat en tabell som redovisar journalisternas partipreferenser 1954-2011. Genom att beräkna procentdifferensen mellan andelen journalister som sympatiserar med de partier som numera ingår i Allianen med andelen journalister som sympatiserar med partier som brukar betecknas som De rödgröna får vi ett mått på hur jämnt fördelade journalisternas partisympatier är mellan de båda politiska blocken: +100 innebär att samtliga journalister sympatiserar med Alliansen, –100 att samtliga journalister sympatiserar med De rödgröna, medan 0 betyder att lika många journalister sympatiserar med Alliansen som med De rödgröna. Ju närmare 0, desto jämnare är fördelningen av journalisternas blocksympatier. I figur 1 presenteras fördelningen av journalisternas blocksympatier mellan 1954 och 2011.

Figur 1: Journalisternas fördelning av blocksympatierna (procentdifferens andel sympatier för allianspartier – andel sympatier för rödgröna partier).

Kommentar: Kent Asps undersökning som redovisas på http://svt.se/2.22620/1.2787431.

Det står klart att journalisterna enligt dessa undersökningar blivit mer politiskt homogena. De rödgröna dominerar och i den senaste undersökningen dominerar journalister som sympatiserar med Miljöpartiet extra mycket. Fram till början av 1970-talet tycks fördelningen mellan blocken ha varit ganska jämn, men från 1980-talet och framåt finns en klar och bastant övervikt av sympatier med de partier som idag brukar betecknas som rödgröna. Vid de två första mättillfällena – 1954 och 1968 – var det största partier från den rödgröna sidan (Socialdemokraterna) och det näststörsta partiet från den borgerliga sidan (Folkpartiet). Med start i början av 1970-talet och fram till och med 1990-talet har de två största partierna varit röda, för att under 2000-talet vara röda och gröna. Utvecklingen ger en bild av en ökad politisk homogenisering av journalistkåren med riktning åt det rödgröna hållet. Förhållandet tycks även gälla journalister som i sin yrkesutövning arbetar med politik och samhällsfrågor. Av de journalister som uppger sig ha politik och samhälle som arbetsområde i Asps undersökning sympatiserar 80 procent med rödgröna partier, varav 46 procent uppgivet att de föredrar Miljöpartiet.

Diskussionen om journalisternas partisympatier har ibland varit banal. Någon menar att journalister inte medvetet vill torgföra sitt partis program när de arbetar journalistiskt. En annan  att bortfallet och frånvaron av ett uttalat och organiserat rödgrönt samarbete gör att såväl undersökningen som partisympatier överhuvudtaget är ointressanta. Det är knappast att journalister medvetet försöker sälja in sin uppfattning till sina läsare/lyssnare/tittare som är problemet. Ofta bygger olika bedömningar från journalister på värderingar: vad är en nyhet, vilken är den intressanta vinklingen, finns det något som kan ifrågasättas, vad ska finnas med i rapporteringen och vad ska bort? Här kan journalisters verklighetsuppfattning, värderingar och åsikter vara av betydelse. Det som är journalisten vardag kan då uppfattas som normalt och en utgångspunkt för att ifrågasätta det avvikande.

För egentligen indikerar Asps undersökning ett större problem än vilka partisympatier journalister har. Individens partisympatier växer inte fram i ett vakuum, utan är en del av en människas liv, bakgrund och olika erfarenheter, något som bland annat statsvetarna Ulf Bjereld och Marie Demker påpekat. Mycket pekar på att journalisternas bakgrund och liv ter sig likartat: journalisterna liknar varandra. Journalister är ofta medelklass (Weibull i JMG Granskaren 2001 nr 2-3). Kerstin Ekbergs undersökning om var journalisterna bor bekräftar att journalisters liv och erfarenheter i mycket är annorlunda jämfört med mediekonsumenterna. Hela 42 procent av journalisterna bor i Stockholms län, 19 procent bor i Stockholms innerstad och 9 procent bor på Södermalm (vilket innebär att var femtionde hushåll på Södermalm härbärgerar en journalist). En bidragande faktor till journalisters bostadsort är att de bor där jobben finns. Att arbeta med nationellt täckande riksmedia innebär ofta en bostad med ett speciellt Stockholmsperspektiv. Men det Ekberg uppmärksammar är inte att journalister främst bor i Stockholm – eller andra storstäder – utan var någonstand de bor i dessa städer. ”Även i övriga städer, som går att detaljstudera, kan vi se att journalisterna helst bosätter sig i centrum eller i några få stadsdelar med en viss status.” (Ekberg 2007:41). Ekberg menar att många journalister ratar olika former av förortsboende. Områden där det bor invandrare, villa- eller radhusområden har, enligt Ekberg, få journalister som boende. Hon nämner också att industrisamhället är journalistfria zoner. Ekberg relaterar också journalisternas boende till politik:

”I några delar av landet har jag granskat om det finns ett samband mellan resultaten i politiska val och journalisternas bosättning. Två klara samband verkar finnas: Där miljöpartiet är starkt bor många journalister. Där Sverigedemokraterna har fått många röster bor få journalister.” (Ekberg 2007:41).

Kanske är det intressanta med journalisternas homogena partisympatier inte det politiska, utan varför denna homogenitet uppkommit. Journalisterna tenderar att likna varandra och har därför ofta liknande värderingar. Detta rör inte bara politik, utan även när andra samhällsföreteelser ska rapporteras genom journalisters öga: kultur, föreningsliv, religion, natur och mycket annat. Vilken personlig erfarenhet har journalister av dessa och andra samhällsföreteelser och hur påverkar det såväl nyhetsförmedling som massmedias innehåll i stort? Se där en intressant fråga att få svar på.

Opinionen efter Juholt

Efter det att Håkan Juholt avgick och Stefan Löfven tillträdde som Socialdemokraternas partiledare i januari i år har väljaropinionen förändrats. Det är välbekant att Socialdemokraterna har gått fram och Moderaterna har backat. Denna förändring är viktig, då den även är kopplad till förändringarna i opinionsstödet för Alliansen: med Moderaternas tillbakagång har också opinionsstödet för Alliansen minskat, medan stödet för det som brukar kallas för De rödgröna har ökat. En sådan förändring pekar på att ett regeringsskifte är möjligt vid nästa riksdagsval.

Men det finns även andra intressanta förskjutningar i opinionen efter det socialdemokratiska partiledarskiftet som verkar kommit i skymundan när fokus riktats mot kampen mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. I tabell 1 visar jag förändringarna i väljaropinionen sedan januari enligt den senast redovisade opinionsmätningen (som råkar vara Novus opinion som TV 4 redovisade 26 april).

Tabell 1: Partiernas opinionsstöd mellan januari och april 2012 (procent och procendifferens).

Källa: Novus opinion, hämtat 2012-04-26.

Den samlade Alliansen har förlorat 7 procentenheter sedan det socialdemokratiska partiledarskiftet. De rödgröna har däremot ökat med 8 procentenheter. Moderaterna har då tappat 6,5 procentenhet, medan förändringen för övriga Allianspartier är ganska liten (och inte signifikant), om än övervägande negativ. Socialdemokraterna har gått fram hela 13 procentenheter. Vid sidan av ökat stöd på Alliansen bekostnad betyder det att Socialdemokraternas uppgång till stor del skett på bekostnad av övriga rödgröna kamrater. Miljöpartiet är det rödgröna parti som drabbats värst och tappat nästan 4 procentenheter, medan Vänsterpartiets tillbakagång har stannat vid drygt 1 procentenhet enligt Novus opinion. Den sammanlagda tillbakagången för de små rödgröna partierna är signifikant. Till detta kommer att Sverigedemokraterna stadigt tappat någon tiondel här och där i varje mätning under året (totalt 0,7 procentenheter), en förändring med svag signifikans.

Vid sidan av de tre små Allianspartiernas problem i skuggan av de stora Moderaterna finns alltså ett annat problem bland De rödgröna. Socialdemokraternas framgång har satt käppar i hjulet för blockkamraterna. Måhända är detta en van situation för vänsterpartisterna, men för miljöpartisterna upplevs situationen antagligen annorlunda. De har länge haft siktet inställt på att växa och få politiskt inflytande som regeringsparti. Att partiet har ett krympande stöd i väljarkåren är något som med största sannolikhet inte ses med blida ögon av miljöpartisterna. Med minskat stöd minskar även Miljöpartiets framtida möjligheter till politisk makt, andra partiers behov att ta hänsyn till Miljöpartiet vid byggande av allianser samt ett minskat inflytande om partiet till sist lyckas få poster i en regering. Måhända förebådar opinionsförändringarna att vi kommer att få se ett mer aggressivt Miljöparti framöver.

Vem ska efterträda Löfven?

Frågan kan tyckas vara tidigt väckt, men redan nu bör den tämligen nyvalde Stefan Löfven tänka på vem som ska efterträda honom som Socialdemokraternas partiledare. Löfven själv är, likt hans företrädare Håkan Juholt, ovanlig. Han har fått axla ledaransvar utifrån en ganska obemärkt position i partiet. Löfven har istället, fram tills nu, satsat på en facklig karriär. Det vanliga är att socialdemokratiska partiledare hämtas från en ledande krets, väl känd av dem som följer politik.

Vi kan jämföra med Mona Sahlins båda kandidaturer till ledare för Socialdemokraterna (den som hon förlorade till Göran Persson samt då hon efterträdde nämnde Persson). Sahlin var känd för den breda allmänheten och vid båda tillfällena en påtänkt kandidat som partiledare. Så var det inte med Löfven. Varken Juholt eller Sahlin hade tänkt på vem som skulle efterträda dem. Den karusell av namn som nämndes som möjliga efterträdare var, något paradoxalt, ett tecken på att någon sådan inte var påtänkt. Förvisso var det överraskande att Juholt avgick efter en så kort period, det samma kan även tänkas gälla Sahlin. Socialdemokraternas partiledare har oftast suttit fast förankrade på sin taburett i något decennium.

Liksom när Juholt och Sahlin valdes var det många som menade att valet av Löfven gjordes i brist på bättre. Löfven sitter inte i riksdagen. Att inte någon av 112 socialdemokratiska riksdagsledamöter uppfattas kunna axla ansvaret som partiledare är uppseendeväckande. Ändå kan Löfven visa sig vara just det Socialdemokraterna letar efter: en enande kraft i partiet som står över de interna sprickor som blottat sig efter senaste riksdagsvalet.

För Socialdemokraterna är det nya tider. De kan inte längre i lugn ro planera när en partiledare ska ersättas av en annan. Avgången kan komma plötsligt. Men förr eller senare kommer den. Det gäller därför för partiledaren i Socialdemokraterna – och i andra partier – att se till att det finns folk som kan ta över när det är dags. Detta sker genom att släppa fram olika profiler i ledarställning eller – när tillfälle ges – utnämna tänkbara efterträdare till statsråd. Att släppa fram alternativa ledare kan naturligtvis vara farligt, då de kommande stjärnorna alltid kan överglänsa den nuvarande partiledaren. Det kan då vara frestande att istället hålla sig till mer obemärkta personer. Men den som tror sig måna sitt parti ska väl inte tänka på sig själv, utan på partiets framtid? Bland de som Löfven nu lyfter fram bör således även hans efterträdare finnas.

Krönika publicerad i Smålandsposten 22 mars 2012. Texten är en uppdaterad version av en tidigare krönika som handlade om den då nyvalde partiledaren Håkan Juholt. Den refuserades av tidningen med argumentet att det var konstigt att skriva om efterträdare när Juholt precis blivit vald. Jag förbehåller mig rätten att säga: Vad var det jag sa?

När mormor friade till morfar

Idag, på skottdagen, är det hundra år sedan mormor friade till morfar. I början av 1900-talet var det ovanligt för en kvinna att ta initiativ till frieri. Men enligt konvenansen var det okey var fjärde år när det var skottdag. Min mormor tog chansen med lyckat resultat. Men det mest egendomliga i historien är inte att mormor friade, utan att hon friade till en vilt främmande karl.

Min mormor Anna var piga på ett säteri utanför Vartofta i Västergötland när morfar sökte jobb på samma gård under skottdagen. Då kom husmodern Ida Andersson fram till mormor och sa ”Har du sett Gustaf, som tagit arbete på gården? Det är en riktigt grann karl, ska du inte passa på och fria till honom Anna, nu när det är skottdag?” Först svarade mormor med ett ”nähää”, men husmor stod på sig. Till sist sa mormor att hon nog skulle gå och fria till den där karlen om han var så vacker som alla sa.

Mormor stegade fram till morfar, presenterade sig och friade till honom för exakt hundra år sedan. Mormor framstår som en företagsam kvinna. Hon hade ensam valt att stanna kvar i Sverige, medan hennes sex syskon emigrerat till USA. Måhända valde hon att stanna på grund av det som hände denna skottdag.

Vad svarade morfar på Annas frieri? Jag har aldrig träffat mina morföräldrar, de dog innan jag föddes. Men det har berättats för mig att framför morfar stod en totalt okänd, vacker och mycket mörk kvinna som frågade om han ville gifta sig med henne. Vad svarar en ungkarl på sådant? Morfar fann på råd och sa: ”Det tål att tänka på”.

I december samma år förlovade mormor och morfar sig och 1913 flyttade de till Jönköping och gifte sig. Så småningom fick de en familj med sju barn: fyra söner och tre döttrar. Hundra år efter mormors frieri är två av dessa barn i livet, varav en är min mamma.

Betydelsefulla partiledare

Den legendariske liberalen Karl Staaff beskrev partiledarens uppgift som ”medelpunkt, fana, spottkopp”. Detta kan nog fler partiledare intyga. Inte mindre än fyra partier har bytt partiledare efter riksdagsvalet. Ett av partierna – Socialdemokraterna – har till och med bytt partiledare två gånger. Kristdemokraterna valde, efter en intern strid, att behålla partiledaren.

Att partiledarna har betydelse för partiernas stöd i opinionen tycks Håkan Juholts tid som Socialdemokratisk partiledare visa. Men det finns ibland en konflikt mellan journalister och statsvetare när partiledares insatser diskuteras. Många journalister fäster mycket stor vikt vid partiledarnas möjligheter att samla röster. Statsvetare vill ofta tona ned partiledarens betydelse och istället framhäva partiet och dess politik som viktiga. En del statsvetare menar att partiledaren har mycket liten betydelse för hur väljaren till slut röstar.

Själv brukar jag säga att journalister ofta överdriver partiledarens betydelse, medan många statsvetare underdriver densamma. Jag fick vatten på min kvarn när Surveyinstitutet på Linnéuniversitetet undersökte betydelsen av parti och partiledare för röstning i samband med senaste riksdagsvalet. Resultatet redovisas i boken ”Den svenska väljaren”. Till skillnad från tidigare rapporter visade det sig att partiledarens ställning hade en klar effekt på valet mellan de två huvudkombattanterna i form av Alliansen och De rödgröna.

Var fjärde väljare gillade partiledaren mer än partiet de röstade på. Mer än hälften gillade partiledaren minst lika mycket som partiet de röstade på. Mest uppskattning rönte Fredrik Reinfeldt. Fyra av tio moderatväljare gillade Reinfeldt mer än partiet. Åtta av tio moderatväljare gillade Reinfeldt minst lika mycket som det moderata partiet. Även språkrören i Miljöpartiet rönte en viss framgång när väljarna röstade, vilket till en liten del uppväger Alliansen fördel av partiledarröstningen. Resten av partiledarna fick dock finna sig akterseglade av sina partier när väljarna röstade. Värst var det för Socialdemokraternas Mona Sahlin och Vänsterpartiets Lars Ohly. Mindre än var tionde av dessa partiers väljare gillade Sahlin respektive Ohly mer än partiet.

De gamla partiledarna känner många väljare redan till. För de nya partiledarna väntar det stora elddopet i nästa valrörelse. Då är deras stora chans att presentera sig för väljarna. Återigen ställs då frågan om de olika partiledarna lyckas bli röstmagneter eller inte.

Krönika publiceras i Smålandsposten lördag 11 februari 2012.

Socialdemokraternas har fler problem än partiledaren

Nu när Håkan Juholt annonserat sin avgång, är problemen över för Socialdemokraterna? Vad som då glömts bort är att en del påverkar partiernas väljarstöd på kort sikt – som partiledareffekter – annat på lång sikt. Den socialdemokratiska krisen relateras ofta till Juholts partiledarskap. Förvisso kan sådana kortsiktiga faktorer ha stor betydelse i politiken. Mycket pekar också på att de får allt större betydelse, men kortsiktiga problem har den fördelen att de kan rättas till relativt snabbt. Till exempel kan en partiledare som inte upplevs fungera bytas ut och en politisk fråga som väljarna inte gillar kan justeras. Det är den processen som Socialdemokraterna genomgår nu.

Men väljarnas röstning påverkas också av långsiktiga faktorer på ett mer varaktigt och grundläggande sätt. Några snabba åtgärder som ändrar påverkan på väljarna från de långsiktiga faktorerna finns inte. För Socialdemokraternas del är det mycket som tyder på att deras problem inte bara rör kortsiktiga faktorer, utan även långsiktiga. Socialdemokraternas problem berör betydligt mer än Juholts – eller för den delen Mona Sahlins – partiledarskap.

Rekordvalet 1968 samlade Socialdemokraterna en majoritet av rösterna, medan samma parti erhöll mindre än en tredjedel av samtliga röster i senaste riksdagsvalet, vilket beskrivs i figuren intill av den heldragna röda linjen. Sista punkten utgörs dock av Socialdemokraternas väljarstöd enligt Sifos januarimätning (som presenteras i GP och SvD). Den streckade röda linjen visar på den övergripande tendensen av partiets tillbakagång utan att enstaka val – kortsiktiga faktorer – påverkar. 

Avståndet mellan Socialdemokraternas väljarstöd i Sifo-mätningen upp till den generella tendensens streckade linje kan sägas motsvara effekten av de kortsiktiga faktorerna på Socialdemokraternas tillbakagång. Om istället avståndet mellan ändpunkterna på den generella tendensen streckade linje jämförs får vi en indikator på den långsiktiga minskningen utan inverkan av kortsiktiga faktorer av den typ som Juholt antas representera. Då framgår att över hälften av Socialdemokraternas långvariga kräftgång i opinionen främst bör relateras till långsiktiga faktorer, inte partiledare, olika utspel eller andra kortsiktiga faktorer.

Vilka är då de långsiktiga faktorer som verkar negativt för Socialdemokraterna? Detta förklaras i den nyutkomna boken Den svenska väljaren (Boréa bokförlag). I den har 11 forskare knutna till Linnéuniversitetet studerat väljarna i samband med riksdagsvalet 2010. Data utgörs av Survey 2010, en frågeundersökning av ett urval på 1497 personer, som representerar röstberättigade svenskar upp till och med 85 år, genomförd av Surveyinstitutet i samband med riksdagsvalet förra året.

I Den svenska väljaren framkommer att det finns ett starkt samband mellan väljarnas egen uppfattning var de befinner sig på vänster-högerskalan och deras val av parti. Men också att det är vanligare att väljarna placerar sig på höger sida i politiken än åt vänster. Vid jämförelse med tidigare forskning framstår det som att allt fler väljare placerar sig på höger sida i politiken, medan allt färre placerar sig åt vänster, men framförallt minskar andelen väljare som placerar sig i mitten. Sådana långsiktiga värdeförändringar påverkas i väldigt lite utsträckning av vilka personer som leder de svenska partierna. Värdeförändringar är istället resultat av långsiktiga samhällsförändringar i väljarnas vardag.

Värdeförändringar bland väljare hör samman med förändringar i samhället. För ett gammalt arbetareparti som Socialdemokraterna är den minskade andelen väljare som är arbetare en utmaning. Därtill visar analyserna i Den svenska väljaren att andelen som själva uppfattar sig som arbetare minskar. Även bland dem som uppfattar sig som arbetare är det allt färre som placerar sig på vänster sida i politiken. Till detta kommer att klass betyder allt mindre när väljarna röstar. Istället ökar andelen väljare med högskoleutbildning, en väljargrupp där Socialdemokraterna sedan länge är svaga.

Den svenska väljaren visar dessutom att innebörden av vänster och höger börjar förändras bland väljarna. Från att ha främst associerat vänster-högerskalan med statens roll i ekonomin tycks nu, med början i yngre generationer, allt fler väljare relatera vänster till grön politik, möjligheter till självförverkligande och förändring. Höger associeras allt mer med icke-grön politik, materiellt välstånd och tradition. En sådan värdeförändring förebådar en konflikt som inte bara, kanske inte ens i första hand, rör frågor om ekonomisk fördelning.

Vilket bidrag som Socialdemokraterna kan ge till den nya vänstern kan, i förlängningen, te sig ovisst. Partiet riskerar att betraktas som en gammal vänster, medan ett parti som Miljöpartiet uppfattas som den nya vänstern. Detta scenario kan också innebära att väljarna uppfattar den gamla politikens kontrahenter – representerade av Moderaterna och Socialdemokraterna – som allt mer lika varandra. Såväl partiet i den gamla vänstern som i den gamla högern agerar ensartat för att säkerställa ekonomiskt tillväxt.

Risken finns att väljarna inte uppfattar att Socialdemokraterna erbjuder något egentligt alternativ till den centrala tillväxtpolitiken. Allt fler av Socialdemokraternas gamla väljargrupper kan direkt ta steget till gamla högern och Moderaterna (om de prioriterar ekonomisk tillväxt), den nya högern i form av Sverigedemokraterna (om de prioriterar auktoritära värden) eller den nya vänstern i form av Miljöpartiet. Om Vänsterpartiet fler väljare börjar uppfatta Vänsterpartiet som det för arbetarklassen utmanas Socialdemokraterna på alla fronter.

Forskning visar att väljarnas röstning i allt större utsträckning påverkas av kortsiktiga effekter som snabbt kan förändras. Men alltjämt har långsiktiga effekter mycket stor betydelse. Den långsamma utveckling som sker i denna grupp av förklaringar till väljarnas röstning är svåra att förändra. Därför bör den långsiktiga utvecklingen betraktas som den mer allvarliga krisen för den gamla vänsterns grand old party – Socialdemokraterna, mer än de nu akuta frågorna som partiledarskapet. Det finns en stor risk att dagens akuta kriser endast är symptom på att Socialdemokraterna går mot att bli en skugga av sitt forna jag.