Glåmigt jubileum för Kristdemokraterna

1 04 2014

Det är en glåmig högtid för Kristdemokraterna när de nu ska fira 50 år. I det offentliga rummet diskuteras om partiet finns kvar i riksdagen efter valdagen i höst. Kristdemokraterna hör till den växande skaran av riksdagens småpartier. Bland dessa finns det några som lyckas samla ett väljarstöd av egen maskin, medan såväl Kristdemokraterna som Centerpartiet har svårt med detta. Gemensamt med den förstnämnda gruppen är att alla associeras med en profilfråga: Folkpartiet med utbildning, Miljöpartiet med miljö, Sverigedemokraterna med invandring och Vänsterpartiet är emot privatisering i offentlig sektor. Men varken Kristdemokraterna eller Centerpartiet har motsvarande sakfrågeägarskap.

Kristdemokraterna skulle önska att de ägde frågorna inom familjepolitiken. Men i väljarundersökningarna är det inte Kristdemokraterna som anses ha den bästa familjepolitiken. Partiet har inte lyckats kommunicera en familjepolitik som attraherar stora väljargrupper. I de senaste valrörelserna har Kristdemokraterna lagt krutet på skattefrågor, ett område som de flesta associerar med Moderaterna. Att tala om att ta bort fastighetsskatten och hålla bensinskatten nere leder knappast tankarna till familjepolitik.

För 50 år sedan bildades KDS för att samla de kristna väljarna i ett parti och bli en maktfaktor. Länge uteblev framgången då de flesta aktiva kristna fortsatte att rösta på andra partier. Partiet bytte då strategi och började istället tala om att samla väljare som ville stödja kristna värderingar, vilket senare blev kristdemokratiska värderingar. Strategin lyckades och på 1990-talet fångade partiet upp fler väljare, även inom frikyrkorna. I kyrkorna är nu många politiker kristdemokrater. I stället för att verka i lite olika partier är de – som Göran Hägglund själv – inlåsta i ett parti som snart riskerar att påbörja en ny ökenvandring utanför riksdagen. Detta är fjärran från den maktfaktor som Lewi Pethrus en gång drömde om när han var med och grundade partiet.

”Aspekt” publicerad i Sändaren nr 13 onsdag 26 mars 2014.





Spekulationer om regering efter riksdagsvalet

29 03 2014

I dagsläget visar opinionsundersökningarna på en komfortabel rödgrön ledning över Alliansen. Något faktiskt valresultat är detta inte, långtifrån. Väljarna är allt mer rörliga och väldigt många av dem väntar med sitt slutgiltiga beslut om vilket parti de ska rösta på till veckorna före valdagen. Mycket kan alltså hända fram till valet i september. Men med detta noterat lutar det just nu åt att de rödgröna – Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet – samlar ihop fler röster än Alliansen i september. En fråga inställer sig: vem bildar då regering? Tillåt mig spekulera kring några möjligheter.

En första möjlighet är att de rödgröna partierna får egen majoritet. De kan då bilda en trepartiregering och blockpolitiken fortsätter i all välmåga fram till nästa riksdagsval (om en sådan regering överlever så länge). Ett problem med detta är att den socialdemokratiska ledningen inte tror att blockpolitik gynnar dem i längden. Istället önskar de en regering där de kan välja stöd från vänster och höger utifrån sakfråga. Därmed öppnar sig andra möjligheter.

En andra potentiell regeringskoalition är mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Den skulle kunna bli möjlig med rödgrön majoritet i riksdagen, men också utan rödgrön majoritet. Fördelen för en S-MP-regering skulle vara att den ibland kunde få stöd av ett borgerligt parti eller Sverigedemokraterna (vilket i dagsläget är kontroversiellt) om Vänsterpartiet skulle uppfattas som för omöjliga i en fråga.

En tredje möjlighet är att Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte vill bilda en minoritetsregering, men väljer att blicka åt höger för stöd. Då kan Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna – alla, bara två eller kanske enbart ett av partierna – vara attraktiva för S och MP. Frågan är om en sådan konstellation uppfattas som lika attraktiv för de borgerliga mittenpartierna. Hitintills tycks de vara mycket avvisande.

En fjärde möjlighet, speciellt om de rödgröna inte får en egen majoritet, är att Socialdemokraterna ensamma lyckas bilda en minoritetsregering. De kan då, på samma sätt som på 1980-talet, hoppa tuva mellan partierna i riksdagen i jakt på en majoritet.

En femte möjlighet, som också kan träda in om inget av de politiska blocken får egen majoritet, är mer okonventionell. Men efter en tid av eventuellt dödläge i regeringsförhandlingarna kanske några tycker det är dags att tänka nytt. Då kan de mindre partierna i mitten – Miljöpartiet, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna – försöka att bilda en minoritetsregering. Ett sådan var på gång 2002 utan att då nå ända fram. Men om en sådan regering blir av kan vi få vår första miljöpartistiska statsminister.

En sjätte möjlighet är att de två stora partierna kallar till en gemensam presskonferens och meddelar att de två stora statsbärande partierna gemensamt tar ansvaret för Sverige. Svensk politik får då en ”stor koalition” där Socialdemokraterna och Moderaterna bildar en majoritetsregering och lämnar resten av partierna utanför.

Fast än är det långt till valet. Tids nog får vi se vad det blir för regering.

Krönika publicerad i Smålandsposten 29 mars och Barometern samt Oskarshamns-Tidningen 17 mars 2014.





Taktikröstning mellan blocken

17 03 2014

Inför riksdagsvalet 2014 riktas en stor del av intresset mot småpartiernas dans runt procentspärren till riksdagen. Men att taktikrösta på ett parti för att det ska få hjälp att komma över procentspärren till riksdagen är inte den enda formen av taktikröstning. Det finns andra strategiska skäl för väljare att rösta på ett annat parti än vad den primära partipreferensen gör gällande.

Statsvetarna Matias Bargsted och Orit Kadar har uppmärksammat väljare som taktikröstar på partier som de tror ska ingå i en kommande regeringskoalition. De menar att det finns incitament för en väljare att överge sitt bästa parti om de tror att partiet inte kommer att delta i regeringsbildningen efter valet. Väljaren tycker då att nyttan är liten att rösta på ett parti som till största del endast kommer att opponera under mandatperioden, men inte kunna påverka besluten. Istället riktas blickarna mot den uppfattade regeringskoalitionen in spe. Vilken av de kommande makthavarna vill väljaren ska ha störst inflytande när makten fördelas mellan koalitionspartierna? Svaret på den frågan är partiet som får taktikrösten.

Om väljaren ogillar ett parti som kan ha inflytande i eller på en trolig regering menar forskarna att taktikröstningen på troliga regeringspartners ökar. Dessutom är det enklare att taktikrösta på troliga regeringspartner om det finns tydliga regeringsalternativ, som när två politiska block står emot varandra. Väljarna har då större möjlighet att redan innan valet förutse vilka partier som kan komma att ingå i den kommande regeringen och kan då lättare beräkna vilka partier som det kan vara lönt att taktikrösta på. Såväl blockpolitiken som starka känslor för och emot partier är förhållanden som är bekanta i svensk politik.

I boken ”Den svenska väljaren” har jag tillsammans med Johanna Jormfeldt undersökt taktikröstning i riksdagsvalet 2010. Vi kunde konstatera att en del väljare som främst sympatiserade med ett rödgrönt parti istället röstade på ett alliansparti. Detta gav ett par procent röster till för Alliansen. Taktikröstandet över blockgränsen har direkt betydelse för regeringsbildningen. Att byta block är alltjämt ovanligt; den ökade väljarrörligheten sker främst inom respektive block. En anledning bakom denna form av taktikrösting kan ha varit viljan att minska Sverigedemokraternas politiska inflytande, då många väljare ogillar partiet. Måhända fanns det en förhoppning om en majoritetsregering som inte behövde ta hänsyn till något oppositionsparti, allra minst Sverigedemokraterna.

Inför riksdagsvalet i höst har de rödgröna partierna vinden i ryggen. Kanske kan de till och med samla en egen majoritet i riksdagen efter valet. Om opinionen står sig är det därför, enligt den statsvetenskapliga teorin, främst borgerliga väljare som kan taktikrösta efter tilltänkta regeringspartners. Borgerliga väljarstrateger kommer kanske av taktiska skäl välja att stödja ett rödgrönt parti i syfte att försvaga positionen för ett annat rödgrönt parti i den förväntade regeringskoalitionen.

Krönika publicerad i Smålandsposten 17 mars samt Barometern och Oskarshamns-Tidningen 24 februari 2014.





Att leva som man lär

17 02 2014

Det är viktigt att försöka leva som man lär. Starkast blir kontrasten om en person hävdar sin moraliska överlägsenhet på grund av sin lära samtidigt som ingenting i personens beteende bär syn för sägen.

När jag började på forskarutbildningen på Göteborgs universitet mötte jag en doktorandkollega som tog avstånd från kyrkor, bland annat för att många av dem organiserade hjälpverksamhet genom gåvor, allmosor. Detta var enligt honom fel då det upprätthöll ett system av orättvisor istället för att samhället i grunden förändrades och undanröjde de orättvisor som han menade orsakade behovet av hjälp. För honom var det därför mer moraliskt att han spenderade sina pengar på egna förnödenheter och nöjen än att han skänkte pengar till behövande. Förvisso uppgav han att han var villig att betala mer i skatt för att bygga ut välfärdsstaten så att den kunde ta hand om alla problem, men inget annat. Någon egentlig förhoppning om ett förändrat samhälle noterade jag dock aldrig hos honom. En lysande moral för girighet, lättja, frosseri och högmod, således.

Ett annat fall av svårigheten att leva som man lär härrör från en svensk skådespelare. På TV frågade programledaren honom hur hans tal om solidaritet, revolution och stöd till Kommunistiska partiet stämde överens med hans liv i sus och dus (bland annat apropå alla sportbilar som han ägde). Han svarade att om vi nu lever med det här samhällssystemet så kunde han inte göra något annat tills det ändrades. Så först när den där förlovade revolutionen inträffade någon gång i framtiden och allt blivit annorlunda skulle han börja leva som han lärde.

Tyvärr räcker det ibland inte att framställa det egna hyckleriet som högsta moral, utan människor som konkret arbetar för att förbättra livet för andra ska dessutom häcklas. Det råkade en person utför som var aktiv i Fairtrade – en av dessa organisationer som bland annat märker varor som producerats under drägliga villkor för arbetare. Han blev då kritiserad för att han upprätthöll och förlängde det kapitalistiska systemet. Istället borde han arbeta för att omkullkasta kapitalismen genom att sluta hjälpa folk i fattiga länder att få ett bättre liv. Då skulle det kapitalistiska systemet krackelera snabbare. Trovärdigheten i att kritisera en människa som engagerat sig för att förbättra för andra människor ökar inte om den som kritiserar honom samtidigt vältrar sig i kapitalismens lyx. Det verkar snarare som om det rör sig om bigotta bortförklaringar för att slippa dela med sig och ta praktisk hänsyn till utsatta människor. Den fina läran verkar då vara likt en tunn fernissa vilken konsumeras med resten av de luxuösa produkter det kapitalistiska samhället har levererat till de rika.

Det är betänkligt att bara tänka på sig själv och inte dela med sig av sitt överflöd. Att dessutom rida på höga moraliska hästar utan att handla praktiskt för saken är sannolikt en stor orsak till att omgivningen inte tar läran på allvar. Vad annat är att vänta för de som inte verkar ta det de säger till sitt hjärta, händer och fötter för att inte säga plånbok och bankkonto?

Krönika publicerad i Barometern och Oskarshamns-Tidningen 17 februari och Smålandsposten 10 februari 2014.





Snart kommer supermånga mellanvalår

27 01 2014

År 2014 har blivit kallat för supervalåret. I svenska sammanhang behövs inte mycket för att få denna benämning. Det räcker med ett val mer än vanligt. Söndag 14:e september sker riksdagsvalet och eftersom vi har gemensam valdag äger även val till kommun och landsting rum samtidigt. I år är det också val till Europaparlamentet. Denna valdag är 25:e maj, 112 dagar före riksdagsvalet. En hög valtemperatur under året kommer att engagera människor politiskt och gynna intresset för det nystartade Statsvetarprogrammet på Linnéuniversitetet.

Före 1970 skedde valet till riksdagen ett annat år än valet till kommuner och landsting, båda med jämna fyraårsintervall. Det betydde att den svenska allmänheten ställdes inför sin uppgift som väljare vartannat år. När den gemensamma valdagen infördes 1970 befarades att fyraåriga mandatperioder skulle innebära för stora tids­mässiga avstånd mellan väljare och valda. Därför kortades mandatperioderna till tre år. Bland annat innebar det att varje gymnasist som gick en treårig linje fick uppleva valrörelse med bokbord, partiernas skolpresentationer och skolval. Många människor torde ha startat sin partipolitiska aktivitet som resultat av att fått känna av den höga valtemperaturen i skolan.

I samband med den ekonomiska krisen på 1990-talet kom politikerna fram till att mandatperioden var för kort för att en regering skulle kunna hinna genomföra ett politiskt program. I stället fick partierna ägna en stor del av den korta mandatperioden att bedriva valrörelse och brassa på med valfläsket. Med fyra år skulle en regering kunna bli tillsatt, genomföra reformer och kunna gå till val på uppnått resultat, var tanken. Det må ha blivit som det blev med detta. Men det betyder att svenska väljarna nu har gått från att ha riksomfattande val vartannat år, via vart tredje år, till att nu ha val vart fjärde år.

Det är vanligt att säga att två veckor är en lång tid i politiken. På fyra år hinner mycket att hända. Till exempel kan en hel årskull gå igenom gymnasiet utan att där möta den ofta engagerande valkampanj som bland annat bedrivs av partiernas ungdomsförbund. Jag tror att en del, absolut inte alla, av ungdomsförbundens rekryteringsproblem kan hänföras till förlusten av att var tredje år kunna engagera och mobilisera politisk intresserade på gymnasierna. Europaparlamentsvalet har inneburit att riksomfattande val har kommit lite oftare än vart fjärde år. Denna typ av val äger rum vart femte år och kommer därmed på andra tider än riksdagsvalet. Detta har utnyttjats på gymnasierna i undervisningen för att engagera elevernas samhällsintresse samt för att främja deras medborgaranda.

Men 2014 råkar Europaparlamentsvalet inträffa samma år som riksdagsvalet (och kommunal- och landstingsvalet). Det betyder att de gymnasielever som börjar sina studier 2015 har tre år av studier utan någon form av allmänna val. Låt mig gissa att det i denna årskull kommer att vara färre som är aktiva i politiska partier än bland dem som finns i kringliggande årskullar. För efter supervalåret kommer supermånga mellanvalår.

Krönika publicerad i Baromentern och Oskarshamns-Tidningen 27 januari samt Smålandsposten 7 januari 2014.





Hela listan: 2013 års svenska politiska topphändelser

31 12 2013

Det är dags att summera det inrikespolitiska året och det finns inget annat sätt att göra det än genom et topp-tiolista. Ett litet problem är att 2013 var ett ganska händelsefattigt år inom svensk politik. Men jag gör ett försök och i bästa topplistestil startar jag nerifrån och går uppåt.

10. Maramö

Så tackade Alliansens partiledare ja till inbjudan från Annie Lööf och åkte till hennes föräldragård utanför Värnamo. I twitterflödet fanns en rad kommentarar från journalister om var det fanns logi och uteställen i närheten. Oppositionen hånade tillställningen. Alliansledarna konstaterade att Stefan Löfven inte har någon partiledarkollega att grilla korv med. Ja, låt Maramös placering på topp-tio-listan vara en indikator på att politikeråret 2013 inte var så händelserikt.

9. FRA:s samarbete med NSA

Under året framkom det att Försvarets radioanstalt (FRA) samarbetat med USA:s National Security Agency (NSA) angående signalspaning på internet. Eller som vi säger: Sverige har hjälpt USA att spionera på Ryssland. Detta är knappast någon nyhet, utan något som skett sedan andra världskriget. Samarbetet väcker en slumrande konfliktdimension till liv: relationen till USA. Är det svenska samarbetet med USA något naturligt mellan stater ”i den fria världen” eller något stötande då USA ”ofta begår flagranta brott mot folkrätten”?

8. Nelson Mandela-debatten

Statsmannen Nelson Mandela var det få som kritiserade. Men debatten om vem som stödde ANC mest och bäst gick tydligen inte att undvika. Moderaterna fick förklara att de varken gillade apartheid eller ANC. Men svensk politisk historia är sällan så svart och vit som den lärs ut på ungdomsförbundens utbildningar. Bland annat Lena Melin och Olle Wästberg påminde om att även socialdemokrater tvekade att utöka bojkotten av Sydafrika på 1980-talet.

7. Upplopp i Husby

I maj startade ett upplopp i Stockholmsförorten Husby som varade i flera dagar. Bilar stacks i brand, brandbomber slängdes och flera bränder anlades. Ungdomar kastade sten mot politisen som anklagades att använda övervåld (dock verkar ingen ha uppsökt vård för sådana skador). Även i andra förorter äger oroligheter rum. Till sist fick vuxna Husbybor nog och under ledning av aktiva i den lokala moskén gick de ut och vandrade i området samtidigt som upploppen rann ut. Efter upploppen kom politikerbesöken och olika experter som försökte beskriva vad som skett och förklara varför. Sedan rullade allt på som tidigare.

6. Kärrtorp

I december samlade 16 000 människor i en manifestation mot rasism i Kärrtorp. Representanter från nästan alla riksdagspartier och regeringen var där. Orsaken till manifestationen var att nazister angripit en antirasistisk demonstration tidigare i december. I demonstrationen deltog också den våldsbenägna extremvänstern. Polisen fick också kritik, bland annat för att risken för våld vid den inledande demonstrationen inte resulterat i en adekvat bemanning. Trots att förutsättningarna borde varit goda för en samlande manifestation ledde händelsen inte bara till att hotet om våld från nazister diskuterades, utan också våldet från extremvänsterns organisationer.

5. Religionen återkommer igen

Under året har religionen återkommit i partipolitiken i två händelser. Först valdes Omar Mustafa, ordförande i Islamiska förbundet, in som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse. Men det blev problem när flera socialdemokrater fann att Islamiska förbundet inte var en socialdemokratisk organisation, utan en muslimsk. Mustafa avgick från sitt uppdrag i partistyrelsen efter åtta dagar (jag skrev en bloggpost om detta). När statsminister Fredrik Reinfeldt utsåg moderaten Elisabeth Svantesson till arbetsmarknadsminister framgick det att hon var medlem av församlingen Kristet center, en del av trosrörelsen, och tidigare aktiv i anti-abortorganisationen Ja till livet. Även Svantesson kritiserades för sin religiositet, men nu verkar flera debattörer fått nog. Det är rimligt att politiker får försvara sitt politiska engagemang, till exempel i anti-abortrörelsen, men att kritisera någons religiositet är genant för den som framför denna kritik.

4. Barack Obama besöker Stockholm

Larger than life person visits Sweden. Nästan hela regeringen fann anledningar att träffa Obama. Om det funnits förhoppningar om att presidentens besök skulle ge Allianspartierna en skjuts i opinionen så verkar detta inte ha infriats. Frågan är i vad mån besöket var kopplat till händelsen på nionde plats i denna lista? 

3. Centerpartiets idéprogram

Månggifte, slopad arvsrätt, slopad skolplikt och fri invandring. Dessa ord ger en annan bild av Centerpartiet än kyrkoturernas ”Centerkvinnorna bjuder på kyrkkaffe”. Gruppen som skulle lägga fram ett första utkast på idéprogram fick stort massmedialt genomslag för sina kulturliberala idéer, startade en omfattande diskussion utanför och inom partiet och fick partiledaren Annie Lööf att avbryta sin Thailandsemester och resa hem för att sätta ned foten. Vilket hon lyckades med. Tyvärr, för Centerpartiet, hade bilden av parti med konstiga idéer redan fått ett fotfäste i debatten och partiets kris fortsätter (en bloggpost om Centerpartiet finns här).

2. PISA-rapporten

Ett år efter Jan Björklund implementerat Läroplan för grundskolan (lgr11) kom PISA-rapporten som visade att det mesta av svenska elevers kunskaper blev allt sämre. Oppositionen sa att det var Björklunds fel, Björklund sa att det var socialdemokraternas flumskola som var felet och alla andra drog fram olika käpphästar som Den Stora Orsaken som skulle förklara det mesta av elevernas kunskapstapp: segregering, fritt skolval, friskolor, samhällets individualisering, bristen på auktoriteter, lärarutbildningen, lärarnas status och så vidare. Kan det vara så illa att alla har rätt?

1. Riksdagens budgetregler

Utan tvekan den händelse som har störst chans/risk att ge återverkningar för lång tid framåt. Sedan 1995 har riksdagens budgetregler försökt gynna regeringsstabilitet genom att göra det möjligt för minoritetsregeringar att få igenom sin budget trots att en riksdagsmajoritet är emot den. En annan avsikt är att minska risken för kompromisser och köpslående som försämrar statens finanser. Budgetpropositionen tas därför i ett beslut där en eventuell opposition måste enas i ett gemensamt alternativ för att kunna fälla regeringsförslaget. Under 2013 justerade dock riksdagsmajoriteten statens inkomster efter det att budgetbeslutet tagits. Ett brott mot riksdagsordningen sa regeringen, talmannen och riksdagskansliet. Inte alls, sa oppositionen och konstitutionsutskottet, och pekade på att beslutet att riva upp en skattesänkning inte försämrar budgeten utan förbättrar den. Men nu finns risken att en minoritetsregering får se förändringar av statens inkomster efter det att budgetbeslutet tagits. Något jag inte kan överblicka är vad som sker om någon medborgare tar sin höjda skatt till domstol och den genomför lagprövning. Kan det innebära att juristerna ökar sitt inflytande på politikernas bekostnad?

Bubblare

Utanför listan hittar vi två bubblare som kanske vid något senare tillfälle kan ta sig in på topplistan.

Bubblare 1: Partikongresserna

Under året hade nästan alla partier, utom Vänsterpartiet, kongress. Formellt sett är kongresser, landsmöten, riksstämmor (och allt vad de kallas) partiernas högsta beslutande organ. Inte sällan dissas kongresserna som maktfaktor så mycket att de blir en undervärderad form av politisk maktutövning. Kongresserna förde Miljöpartiet åt vänster, Centerpartiet till landsbygden och högerflygeln inom Socialdemokraterna var inte glada efter kongressbeslutet om vinst i välfärdsföretag. Förvisso kan kongressernas betydelse skifta mellan partierna. Men det finns all anledning att granska och bevaka partiernas högsta beslutande organ.

Bubblare 2: Statsvetarna

Japp! I och med att statsvetarprofessorn Bo Rothstein lyckade reta upp i stort sett alla (utom institutionskramare och några som misstänkte satir) genom att föreslå förbud mot allmosor till tiggare så bubblar mitt eget skrå som politiskt händelse. Statsvetarna, som annars bara får kommentera andra, blev under året ett diskussionsämne i sig själva (jag skrev en bloggpost om detta). I olika opinionsbildande kanaler har statsvetarnas massmediala roll diskuterats. Avundsjuka ekonomer vars utredningar inte röner den önskande uppmärksamheten grymtar på twitter. Givetvis uttalar sig statsvetare även om sig själva. Hur bra är det att statsvetare uttalar sig i massmedia?  Är statsvetare politiska orakel som ska uttala sig om allt eller nördar som bara ska tala om sin egen forskning?





Vilka nya partier kommer in i riksdagen?

16 12 2013

Svensk partipolitik var under en lång tid en av de mest stabila i Europa. Stabiliteten i partisystemet gjorde att statsvetarna fram till 1970-talet talade menade att det var fastfruset. Men 1988 började det svenska partisystemet att tina upp och det blev fler partier i riksdagen.

Men det är inte alla nya partier som kommer in i riksdagen. Statsvetaren Niklas Bolin menar i sin avhandling att partierna själva kan välja mer eller mindre lyckade strategier i sin strävan efter en riksdagsplats. Han har studerat Miljöpartiets, Ny demokratis, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas strategier för att lyckas komma in i riksdagen.

Bolin poängterar betydelsen av politikens innehåll för att nya partier ska komma in i riksdagen. Gemensamt för alla partier som lyckats komma in i riksdagen är att de på ett avgörande sätt tagit ställning i en sakfråga som gör att de skiljer sig från de etablerade partierna som redan finns i riksdagen. Miljöpartiet förde, självklart, fram miljöfrågorna och krävde radikala förändringar. Ny demokrati drev antibyråkrati, drastiska skattesänkningar och minskad invandring. Kristdemokraterna ville införa en alternativ familjepolitik. Sverigedemokraterna ville ändra svensk invandrarpolitik till att bli mer restriktiv. Niklas Bolin menar också att dessa partier också strävat efter att äga en sakfråga. De vill då att väljarna ska uppfatta att de har bäst politik i sin centrala profilfråga, vilket ibland har lyckats.

Niklas Bolin noterar att de flesta nya partier har odlat vad han kallar en anti-etablissemangsstrategi. De har kritiserat etablerade partier och presenterat sig som utmanare till dem samt ställt sig vid sidan av de politiska blocken.  Men det finns ett undantag. Kristdemokraterna avstod länge att ta ställning till de politiska blocken, men under 1980-talet utvecklade partiet ett starkt ställningstagande för en borgerlig regering.  Detta var lyckosamt för partiet som genast vid riksdagsinträdet även blev regeringsparti 1991. 

Med undantag för Ny demokrati har nya partier strävat efter att vara ett aktivt medlemsparti. De har varit uppbyggda som folkrörelsepartier. Kristdemokraterna genomförde en lång ökenvandring utan riksdagsrepresentation i nästan 30 år och byggde under denna tid upp en ganska omfattande partiorganisation som, med tanke på partiets ringa storlek, hade många medlemmar.
För miljöpartisterna var en interndemokratisk partiorganisation med aktiva medlemmar en del av partiets ideologi. Sverigedemokraterna har också haft en ganska lång tid utanför riksdagen och systematiskt byggt upp sin medlemskader.

Medlemsbasen verkar ge nya partier en viss stabilitet som gör att de klarar sig kvar i riksdagen. Ny demokrati, som i stort sett saknade medlemmar och en partiorganisation utanför riksdagen, föll däremot ihop som ett korthus och åkte ur riksdagen efter en mandatperiod.

Niklas Bolins drar ändå slutsatsen att det inte finns några självklara strategier för partier som vill komma in i riksdagen. För dem gäller det att anpassa sina strategier till de politiska omständigheter som för tillfället råder.

Krönika publicerad i Barometern och Oskarshamns-Tidningen 16 december och i Smålandsposten 2 december 2013.








Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.