Socialdemokraternas har fler problem än partiledaren

Nu när Håkan Juholt annonserat sin avgång, är problemen över för Socialdemokraterna? Vad som då glömts bort är att en del påverkar partiernas väljarstöd på kort sikt – som partiledareffekter – annat på lång sikt. Den socialdemokratiska krisen relateras ofta till Juholts partiledarskap. Förvisso kan sådana kortsiktiga faktorer ha stor betydelse i politiken. Mycket pekar också på att de får allt större betydelse, men kortsiktiga problem har den fördelen att de kan rättas till relativt snabbt. Till exempel kan en partiledare som inte upplevs fungera bytas ut och en politisk fråga som väljarna inte gillar kan justeras. Det är den processen som Socialdemokraterna genomgår nu.

Men väljarnas röstning påverkas också av långsiktiga faktorer på ett mer varaktigt och grundläggande sätt. Några snabba åtgärder som ändrar påverkan på väljarna från de långsiktiga faktorerna finns inte. För Socialdemokraternas del är det mycket som tyder på att deras problem inte bara rör kortsiktiga faktorer, utan även långsiktiga. Socialdemokraternas problem berör betydligt mer än Juholts – eller för den delen Mona Sahlins – partiledarskap.

Rekordvalet 1968 samlade Socialdemokraterna en majoritet av rösterna, medan samma parti erhöll mindre än en tredjedel av samtliga röster i senaste riksdagsvalet, vilket beskrivs i figuren intill av den heldragna röda linjen. Sista punkten utgörs dock av Socialdemokraternas väljarstöd enligt Sifos januarimätning (som presenteras i GP och SvD). Den streckade röda linjen visar på den övergripande tendensen av partiets tillbakagång utan att enstaka val – kortsiktiga faktorer – påverkar. 

Avståndet mellan Socialdemokraternas väljarstöd i Sifo-mätningen upp till den generella tendensens streckade linje kan sägas motsvara effekten av de kortsiktiga faktorerna på Socialdemokraternas tillbakagång. Om istället avståndet mellan ändpunkterna på den generella tendensen streckade linje jämförs får vi en indikator på den långsiktiga minskningen utan inverkan av kortsiktiga faktorer av den typ som Juholt antas representera. Då framgår att över hälften av Socialdemokraternas långvariga kräftgång i opinionen främst bör relateras till långsiktiga faktorer, inte partiledare, olika utspel eller andra kortsiktiga faktorer.

Vilka är då de långsiktiga faktorer som verkar negativt för Socialdemokraterna? Detta förklaras i den nyutkomna boken Den svenska väljaren (Boréa bokförlag). I den har 11 forskare knutna till Linnéuniversitetet studerat väljarna i samband med riksdagsvalet 2010. Data utgörs av Survey 2010, en frågeundersökning av ett urval på 1497 personer, som representerar röstberättigade svenskar upp till och med 85 år, genomförd av Surveyinstitutet i samband med riksdagsvalet förra året.

I Den svenska väljaren framkommer att det finns ett starkt samband mellan väljarnas egen uppfattning var de befinner sig på vänster-högerskalan och deras val av parti. Men också att det är vanligare att väljarna placerar sig på höger sida i politiken än åt vänster. Vid jämförelse med tidigare forskning framstår det som att allt fler väljare placerar sig på höger sida i politiken, medan allt färre placerar sig åt vänster, men framförallt minskar andelen väljare som placerar sig i mitten. Sådana långsiktiga värdeförändringar påverkas i väldigt lite utsträckning av vilka personer som leder de svenska partierna. Värdeförändringar är istället resultat av långsiktiga samhällsförändringar i väljarnas vardag.

Värdeförändringar bland väljare hör samman med förändringar i samhället. För ett gammalt arbetareparti som Socialdemokraterna är den minskade andelen väljare som är arbetare en utmaning. Därtill visar analyserna i Den svenska väljaren att andelen som själva uppfattar sig som arbetare minskar. Även bland dem som uppfattar sig som arbetare är det allt färre som placerar sig på vänster sida i politiken. Till detta kommer att klass betyder allt mindre när väljarna röstar. Istället ökar andelen väljare med högskoleutbildning, en väljargrupp där Socialdemokraterna sedan länge är svaga.

Den svenska väljaren visar dessutom att innebörden av vänster och höger börjar förändras bland väljarna. Från att ha främst associerat vänster-högerskalan med statens roll i ekonomin tycks nu, med början i yngre generationer, allt fler väljare relatera vänster till grön politik, möjligheter till självförverkligande och förändring. Höger associeras allt mer med icke-grön politik, materiellt välstånd och tradition. En sådan värdeförändring förebådar en konflikt som inte bara, kanske inte ens i första hand, rör frågor om ekonomisk fördelning.

Vilket bidrag som Socialdemokraterna kan ge till den nya vänstern kan, i förlängningen, te sig ovisst. Partiet riskerar att betraktas som en gammal vänster, medan ett parti som Miljöpartiet uppfattas som den nya vänstern. Detta scenario kan också innebära att väljarna uppfattar den gamla politikens kontrahenter – representerade av Moderaterna och Socialdemokraterna – som allt mer lika varandra. Såväl partiet i den gamla vänstern som i den gamla högern agerar ensartat för att säkerställa ekonomiskt tillväxt.

Risken finns att väljarna inte uppfattar att Socialdemokraterna erbjuder något egentligt alternativ till den centrala tillväxtpolitiken. Allt fler av Socialdemokraternas gamla väljargrupper kan direkt ta steget till gamla högern och Moderaterna (om de prioriterar ekonomisk tillväxt), den nya högern i form av Sverigedemokraterna (om de prioriterar auktoritära värden) eller den nya vänstern i form av Miljöpartiet. Om Vänsterpartiet fler väljare börjar uppfatta Vänsterpartiet som det för arbetarklassen utmanas Socialdemokraterna på alla fronter.

Forskning visar att väljarnas röstning i allt större utsträckning påverkas av kortsiktiga effekter som snabbt kan förändras. Men alltjämt har långsiktiga effekter mycket stor betydelse. Den långsamma utveckling som sker i denna grupp av förklaringar till väljarnas röstning är svåra att förändra. Därför bör den långsiktiga utvecklingen betraktas som den mer allvarliga krisen för den gamla vänsterns grand old party – Socialdemokraterna, mer än de nu akuta frågorna som partiledarskapet. Det finns en stor risk att dagens akuta kriser endast är symptom på att Socialdemokraterna går mot att bli en skugga av sitt forna jag.

Nu har boken ”Den svenska väljaren” kommit!

Surveyinstitutets andra bokvolym Den svenska väljaren har nu kommit (köp den här). I denna bok följer läsaren Den svenska ­väljaren genom livet fram till valurnan. Här analyseras politiskt beteende utifrån olika infallsvinklar och teoretiska perspektiv.

Allmänna val är demokratins livsluft. På valdagen tillmäts alla röster samma värde. Men vägen fram till valurnan är kantad av förhållanden som skiljer sig åt mellan väljarna. Dessa olika livserfarenheter har betydelse för våra tankar och känslor om politik. Därmed har personliga egenskaper och erfarenheter också betydelse när vi röstar.

 

Med hjälp av Michiganmodellens ­berömda ”orsakstratt” beskrivs hur både egenskaper och ­erfarenheter påverkar röstningsbeslut. Läs­aren får veta hur alltifrån kön, ålder, politiskt arv, utbildning, klass, reli­gion, ­identitet, ideologier och värden, till privat- och samhällsekonomi, partiledare, sak­frågor samt taktikröstning inverkar på valet.

 

Författare: Magnus Hagevi (red), Katarina Barrling Hermansson, Henrik Enroth, Mattias Gunnarsson, Jörgen Hermansson, Johanna Jormfeldt, Karl Loxbo, Amanda Nielsen, Otto Petersson, Ellinor Platzer, Per Strömblad.

 

Läs mer på Surveyinstitutets blogg (klicka här).

Förlorar partier på skandaler?

Att en riktig allvarlig skandal som inträffar någon vecka inför ett riksdagsval kan inverka på valresultatet är det få som tvivlar på. Men hur är det med skandaler som sker under mandatperioden?

Det kan tyckas självklart att politiska skandaler är av ondo för den som drabbas av den. Det parti som härbärgerar de skandaliserade politikern bör förlora röster då väljare tappar förtroende för partiet och dess företrädare samt tar avstånd från den överträdelse som skandalen innebär. Men två statsvetare som analyserat effekten av politiska skandaler –Mikael Persson och Anders Sundell –tvekar. De finner att när en riktigt stor skandal inträffar brukar det drabbade partiet minska ett par procent i de närmast kommande opinionsmätningarna, men redan efter någon månad eller två har denna svacka tagits igen. Deras slutsats är att enskilda partier endast drabbas av politiska skandaler på kort sikt. Långsiktigt kan inte några effekter noteras. De gissar även att detta också är den troligaste utvecklingen i den så kallade Juholtaffären.

Risken med statsvetarduons resonemang är att de enda effekterna som de analyserar är just kortsiktiga effekter, medan skandalernas långsiktiga effekter är mer svårnoterade. Vad skulle opinionsstödet ha varit för ett parti som drabbats av skandaler något år senare om inte skandalerna ägt rum? Detta kan ingen veta.

I den ultimata massmediala dramaturgin avslutas en politisk skandal med politikerns avgång. Detta kan betraktas som en långsiktig effekt. En av de mer omfattande politiska skandalerna var Ebbe Carlsson-affären. Den dåvarande justitieministern och socialdemokratiska påläggskalven Anna-Greta Leijon skrev ett rekommendationsbrev till Ebbe Carlsson som innebar att hon lade sig i polisarbetet på ett sätt som en politiker inte får göra. Leijon avgick.

Antag att Leijon hade hejdat sig och inte skrivit under brevet. Måhända hade hon då kunnat efterträda Ingvar Carlsson och bli den första kvinnliga statsministern och tillika partiledare för Socialdemokraterna. Hade då Göran Persson blivit statsminister? Hade kravet på en kvinnlig partiledare varit så starkt att Mona Sahlin hade blivit partiledare? I den mån partiledare betyder något för ett partis utveckling –och det kan det finnas delade meningar om –så kan den politiska skandalen och Leijons avgång ha haft långsiktig och omfattande betydelse för Socialdemokraterna. Det är till och med möjligt att Ebbe Carlsson-affären kan ha del i den situation som Socialdemokraterna och dess partiledare befinner sig i just nu.

Krönika publicerad i Smålandsposten 5 januari 2012.

PS Mikael Persons och Anders Sundells undersökning kan du läsa om här: http://www.henrikoscarsson.com/2011/10/gastblogg-kortvariga-opinionseffekter.html

Vem skyddar yttrandefriheten?

Yttrandefrihet bör betraktas som den viktigaste medborgerliga fri- och rättigheten. Den är lika viktig att värna i utvecklade demokratier som den är att eftersträva i auktoritära system. Men mellan auktoritära system och fria samhällen verkar betydelsen av yttrandefrihet till viss del annorlunda. Det rör bland annat vem som värnas av yttrandefriheten. I auktoritära system har folkflertalet ingen möjlighet att påverka politiken. Staten kontrolleras av en klick som inte behöver förhålla sig responsiva till folkliga krav. Den dynamit som i detta sammanhang kallas för yttrandefrihet är en frihet som värnar den stora massan, som hotar klickväldet och det relativa fåtal som har nytta av förtryckare och som stödjer det auktoritära systemet. I auktoritära system upprätthålls bristen på yttrandefrihet genom förtryck av de många.

I en demokrati som värnar yttrandefrihet har förvisso alltjämt det stora flertalet enorm nytta av denna medborgerliga fri- och rättighet. Men det finns en tendens att det ofta inte är folkflertalets yttrandefrihet som ifrågasätts, utan olika minoriteters yttrandefrihet. Människor som har politiska, sexuella, konstnärliga eller religiösa uppfattningar som avviker från huvudfåran i samhället kan förarga så många att de inte tolereras. Ofta finns det också all anledning att kritisera sådana yttranden för deras innehåll. Men när sådana yttranden ifrågasätts så kraftigt att förbud diskuteras är det ett problem för yttrandefriheten. I utvecklade demokratier kan därför yttrandefrihet vara speciellt viktig för samhällets olika minoriteter.

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för livet”. Mer information om bloggstafetten, “Skriv för frihet” och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

 Nu lämnar jag över stafettpinnen till Marta Axner i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.

Vilket frihet är det som värderas mer?

En av samhällsvetenskapens mest omfattande forskningsinsatser visar på en fundamental värdeförändring mellan generationer, främst i Västvärlden. När nya generationer ersätter gamla ökar andelen som bejakar frihetliga värden. Slutsatsen baseras på frågeundersökningar, som i vissa fall uppges representera 85 procent av jordens befolkning.

Forskargiganter som Inglehart, Norris, Flanagan, Dalton, Putnam och Bellah har gett dessa värden olika namn: libertär, postmaterialistism, självförverkligande eller individualism. Alla beskriver dock att människor i yngre generationer värderar frihet mer än de i äldre generationer. Med bakgrund av det massiva empiriska stödet för denna slutsats framstår en samhällsvetare som bestrider den som lika absurd som en biolog som förnekar evolutionen.

Den ökade värderingen av frihet är utgångspunkten i statsvetaren Gina Gustavssons färska avhandling ”Treacherous Liberties”. Hon har noterat att forskarna tolkat utbredningen av frihetliga värden olikartat. Vissa menar att värdeförändringen betonar självförverkligande och bejakar allmänt humanistiska värderingar. Andra menar att frihetstörstande värderingar leder till egocentrism, amoralitet, som tillåtande attityd mot fusk och lagbrott, samt brist på solidaritet.

Gustavsson kritiserar tidigare forskning för att ha slarvat med det teoretiska fotarbetet. De har inte reflekterat över att de inte undersöker samma typ av frihet. Gustavsson tillför därför filosofen Isaiah Berlins tankar om negativ och positiv frihet. Negativ frihet är när människan vill vara obunden av yttre hinder. Positiv frihet är när människan självständigt vill kunna formulera sina mål i livet och förverkliga sig själv. Medan negativ frihet innebär att vi ska respektera människors önskningar även om vi inte tycker de är bra för dem, varnar Berlin för att människor mot sin vilja kan tvingas göra det som anhängare till positiv frihet tycker är bra.

Det Gustavsson menar är att de forskare som undersöker värden om självförverkligande egentligen studerar viljan till att ha positiv frihet, medan forskare som relaterar värden till bristande solidaritet, egocentrism och amoralitet främst undersöker viljan till negativ frihet där frånvaro av tvång är centralt.

Flera spännande frågor inställer sig efter att ha läst Gustavssons avhandling. Vilka konsekvenser får förändringarna av respektive frihetsvärde när väljarna röstar? Påverkas partiernas agerande av den dualistiska värdeförändringen om frihet? Dessa frågor kvarstår obesvarade och kräver ytterligare forskning.´

Krönika publicerad i  Smålandsposten måndag 21 november 2011.

Striden inom Kristdemokraterna

I en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter lördag 19 november (jag har inte hittat artikeln på nätet utan bara i papperstidningen) uttalar jag mig om ledarstriden inom Kristdemokraterna.  Som nästan alltid i massmedia är fokus ganska elitistiskt. Partiernas strategier och vem som är partiledare beskrivs som avgörande för partiernas framtid. Min bild av striden inom Kristdemokraterna är att det bara till en del rör sig om en strid om partiledarposten. I huvudsak är det en konflikt om partiets politiska inriktning.

Partiledare är förvisso viktiga, men min ståndpunkt är att Kristdemokraternas problem främst bottnar i att partiet inte kan sägas representera någon omfattande social väljarbas. Den konfliktlinje partiet emanerar ur är i grunden religiös och visar sig i att partiet grundats (1964) av frikyrkliga ledare — främst inom pingströrelsen — och alltjämt har sina väljar- och medlemsmässiga styrkefästen i frikyrkobygder. Förvisso är Kristdemokraterna det parti som är mest negativt till homosexuellas rättigheter och fri abort, men också ett parti som är socialt engagerat, flyktingvänner och biståndsivrare. I interjun med Dagens Nyheter framhöll jag flera gånger att jag i framtiden inte ser att Kristdemokraterna är på väg att utvecklas till någon variant av den amerikanska kristna högern. Om så skedde skulle det inte bara vara något nytt för Alliansen, utan för svensk politik.

Det stående problemet för Kristdemokraterna är att deras väljarbas är liten. Endast vid ett tillfälle — 1998, när nästan alla andra riksdagspartier var relativt svaga — nådde partiet en något större framgång med nästan 12 procent av rösterna. I grund och botten är en plats i riksdagen en stor framgång för partiet. För att nå till riksdagen har partiet genomgått en stor förändring som sattes igång på 1980-talet. Den initiala tanken var att samla kristna väljare, men så bytte partiet namn från Kristen Demokratisk Samling (KDS) till Kristdemokraterna och började knyta an till de kontinentala kristdemokratiska partiernas idéer formade ur katolsk sociallära. Detta var ett stort steg för många protestantiska pingstvänner i partiet. Med Alf Svensson i spetsen och Göran Hägglund som följeslagare vädjade Kristdemokraterna till väljare med kristna eller konservativa värden av kristdemokratiskt snitt.

Framgången kom 1991 med riksdagsplatsen efter en nästan 30-åring ökenvandring utanför politikens finrum. Med framgången och partiets förändring kom också nya politiker in i partiet. Förutom den traditionella frikyrkokärnan — som långsamt kompletterats av andra frikyrkor än pingströrelsen och så småningom aktiva i Svenska kyrkan — engagerades dels politiker som stödde det kristdemokratiska idéarvet, dels ofta sekulära politiker av rent konservativt snitt som tidigare mer självklart hörde samman med Moderaterna.

Det är dessa tre tendenser som nu gör sig gällande i kampen om partiledarposten. De mer kyrkligt orienterade kan kallas KDS-tendensen, medan inflödet av sekulära politiker kan beskriva som en konservativ tendens. Till detta kommer idéerna av katolsk sociallära som Hägglund försöker representera.

Den kombination av politiker som kan sägas stödja utmanaren Mats Odell har till stor del kopplingar till KDS-tendensen eller den konservativa tendensen. Problemet för samarbetet mellan konservativa och kds-tendensen är att deras prioriteringar ofta inte överensstämmer. Medan konservativa i stor utsträckning annammat ”verklighetens folk” som innebär att staten inte ska lägga sig i människors livsval är KDS-tendensen mer inne på tanken att använda staten som medel för att undrestödja en viss livsstil, motarbeta homosexuellas rättigheter och lyfta fram abortfrågan. De som mer hör till den traditionella KDS-tendensen är till stora delar också socialt engagerade, intresserade av bistånd och engagerade flyktingvänner, frågor där politikerna i den konservativa tendensen inte känner sig lika hemma. Därav att Mats Odell verkar stödja sig på en ohelig och framförallt bräcklig allians som snarare förebådar nya strider inom det lilla sargade parti som heter Kristdemokraterna.

För Alliansen lär inte ett eventuellt byte av KD:s partiledare betyda någon större förändring. På Linnéuniversitetet i Växjö har Surveyinstitutets samlat in data i samband med valet 2010 (som snart publiceras av Boréa bokförlag) som visar att var tredje KD-väljare röstade på partiet av taktiska skäl. Egentligen tyckte dessa taktikröstare bäst om Moderaterna och till viss del Folkpartiet. Därmed är Kristdemokraterna, oavsett partiledare, ytterst beroende av att väljarna uppfattar partiet som en lojal spelare i Alliansen. Annars kan taktikrösterna utebli och partiet riskerar att försvinna från riksdagen. För Kristdemokraterna framstår därför Allianssen som partiets viktigaste valfråga.

Segraren skriver historien

Plötsligt händer det. Samtidigt som studenterna på statsvetenskapens introduktionstermin tar sig an svensk demokratisering blossar debatten om den upp.

Svensk demokratisering är ett exempel på långsam liberalisering, snabb demokratisk övergång och en nästan lika snabb konsolidering av demokratin. Bara något decennium efter övergången till demokrati var högern, motståndarna till demokratiseringen, aktiva anhängare av representativ demokrati.

Demokrati hade därmed blivit den överideologi som förenar huvudfåran i svensk politik. Kring demokratins kärnvärden – politisk jämlikhet och val mellan konkurrerande alternativ – råder en stark uppslutning. Därmed har det också blivit viktigt för partierna att skriva in sig i historien som de aktörer som genomförde demokratiseringen.

Debatten om svensk demokratisering tog fart efter Moderaternas riksstämma i Örebro. I partiets nya program fanns skrivningar som kunde tolkas som att partiet (och dess föregångare) menade sig ha drivet på för svensk demokratisering. Intrycket förstärktes av att moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten, enligt Dagens Nyheter, menade att Moderaterna var med och genomförde allmän och lika rösträtt. Hennes kritiker menade att detta var historierevisionism. Dåvarande högern, föregångarna till Moderaterna, uppfattades istället som motståndare till demokratiseringen.

Förvisso är Moderaterna inte de första som anklagats för att tumma på historien. Som så ofta förr är det segraren som skriver historien. Under det långa socialdemokratiska maktinnehavet utvecklades, enligt historikern och Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg, en speciell historieskrivning om svensk demokratisering, bland annat i svenska skolböcker. Kulmen nåddes under 1970-talet. Där framställdes demokratiseringen som en socialdemokratisk angelägenhet med arbetarrörelsen som ensam aktör. På senare tid, menar Linderborg, har skolböckernas bild kommit att nyanserats.

Bland demokratins förkämpar finns flera aktörer som blivit historieskrivningens förlorare. Under rösträttsstriden var nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen, som båda var engagerade för allmän och lika rösträtt, numerärt större än arbetarrörelsen. Men de var allierade med Liberala samlingspartiet, föregångaren till dagens Folkparti. Liberala ledare som Karl Staaff och Nils Edén och deras insatser för svensk demokrati skuggas av en historieskrivning som framhäver Hjalmar Branting och Socialdemokraterna. Konflikten om historien kommer med säkerhet att gå vidare.

Krönika publicerad i Smålandsposten 2/11 2011.

Ökat fokus på valrörelsen kan förändra politiken

Väljarna bestämmer sig oftare sent inpå valdagen och valrörelsen har fått större betydelse. Det får politikerna att hellre fokusera på plånboksfrågor och kortsiktig politik. De långsiktiga problemen blir andra rangens frågor.

Så beskriver Svenska Dagbladet min artikel på Brännpunkt. Artiklen utgår från resultaten i boken Den svenska väljaren som snart utges på Boréa bokförlag.  Debattartikel kan läsas här.

Tango mellan politiker och tjänstemän

Politikens professionalisering är ett bärande inslag i det omfattande statsvetenskapliga forskningsprojektet om partier i förändring som nu har inletts på Linnéuniversitetet i Växjö. Omkring hundra år efter Max Webers initiala funderingar om politik som yrke framstår det som om all politik av betydelse är professionell. Många har egentligen aldrig haft något annat arbete än att vara politiker.

Till viss del följer politikens professionalisering i spåren efter den offentliga sektorns utbyggnad. I kommuner, landsting och statliga myndigheter har verksamheten expanderat de senaste decennierna och i samband med detta har tjänstemän rekryterats som leder arbetet. De övergripande besluten fattas –alltjämt –av politiker. Men beslutsunderlaget förbereds till stor del av opolitiska tjänstemän med omfattande yrkeserfarenhet. Dessa tjänstemän stannar kvar inom sitt verksamhetsområde oavsett skiftningar av politisk majoritet. Medan politiker byts ut, finns således allt som oftast samma tjänstemän kvar. Detta riskerar att ge ett ojämnt förhållande där all kunskap innehas av tjänstemän och alla förberedelser genomförs av tjänstemän, medan många politiker egentligen inte har så mycket mer att tillägga än att fatta det formella beslutet.

Politikens professionalisering –där politiken blivit ett yrke –jämnar ut förhållandet mellan opolitiska tjänstemän i offentlig sektor och politiker. När politiken blivet ett heltidsyrke (plus alla dem som jobbar med politik på deltid) ökar även den politiska kunskapen i att kontrollera de opolitiska tjänstemännen bland de professionella politikerna.

Men som alla vet krävs det två för att dansa tango. Enligt uppgifter från tjänstemän i regeringsdepartementen genomförs en strategisk planering då ett ärende ska dras inför politiker. Frågor av typen ”hur ska vi göra för att få igenom detta?”, ”vad ska vi säga?” och ”vem är bäst lämpad att säga det så att det blir som vi vill?” diskuteras bland tjänstemännen. Det har gått så långt att myndigheterna vid nyanställningar beaktar de arbetssökandes kompetens i att kunna övertala politiker.

Fortsätter utvecklingen är det inte omöjligt att myndigheter anställer speciella tjänstemän som har hand om uppgiften att övertala politiker, medan andra får syssla med själva utredningsverksamheten. Men den som bjuder upp till dans lär få veta att det krävs två för att dansa tango. Därmed inställer sig frågan vad politikernas motdrag kan vara? Det återstår att se.

Krönika publicerad i Smålandsposten 17/10 2011.

Om religion och två sorters liberalism

Den 14-16 oktober pågår Folkpartiets landsmöte (kongress) i Karlstad. Detta uppmärksammas i tidningen Dagen där journalisten Jacob Zetterman har intervjuat mig om två sorters liberalism och deras förhållande till religion. Intervjun återges nedan.

Synen på religion delar Folkpartiet

Förbjud religiösa sekter. Eller ge kristna självstyre i norra Irak. I helgen samlas Folkpartiet till landsmöte, och i motionsfloran finns förslag som har såväl ett positivt som negativt anslag till religion.

Att religiösa grupper möts med såväl förbudsförslag som omtanke i Folkpartiet har sin förklaring. Internationellt finns det två liberala traditioner att förhålla sig till, och de går hand i hand i Folkpartiet.

- I grova drag finns det två inriktningar. En anglo-amerikansk som är mer inkluderande till religion och där man bejakar religiösas rätt i samhället. Och en kontinental europeisk tradition som mer betonar frihet från religion, berättar Magnus Hagevi, statsvetare som studerat vilken roll religionen har i politiken.

Skolan fri från religiösa inslag

Han berättar att den liberala traditionen som finns på kontinenten har växt fram i polemik mot den katolska kyrkans inflytande. En fråga dessa liberala partier arbetat med är att hålla skolan fri från religiösa inslag, och ofta står dessa liberala partier i opposition till kristdemokratiska partier.

- I Folkpartiet har det alltid funnits en kulturradikal grupp, som ligger i linje med det kontinentala liberala synsättet, berättar Magnus Hagevi.

Den som läst igenom motionerna som kommit in till helgens landsmöte kan också se att det inom Folkpartiet finns röster som ropar på förbud mot religiöst inflytande. En motion vill förbjuda sekter, en annan vill förbjuda konfessionella friskolor, en tredje vill införa ett förbud av manlig omskärelse.

Slopa statsbidragen

En motion handlar om att slopa statsbidragen till trossamfunden, andra röster inom partiet har motionerat om att staten inte borde hjälpa trossamfund att samla in pengar via skattesystemet.

- Det här ligger i linje med den kontinentala traditionen, säger Magnus Hagevi.

Han tror att det här förhållningssättet till religion håller på att vinna terräng i Folkpartiet, och den främsta anledningen är det svenska EU-medlemskapet.

- Sedan Sverige gick med i EU har Folkpartiet blivit mer intresserat av sina systerpartier på kontinenten.

Men än så länge har denna mer religionskritiska hållning inte slagit igenom fullt ut. Partistyrelsen har exempelvis avslagit samtliga förbudsmotioner som nämndes ovan, och fortfarande väger Folkpartiets historiska arv tungt.

Partiet har sedan länge varit präglat av det anglo-amerikanska synsättet på religion, och vänt blickarna till liberala systerpartier i Storbritannien, USA och Kanada, som har en mer bejakande inställning till religiositet.

Ville ha större frihet

Magnus Hagevi berättar att på 1960-talet var Folkpartiet det självklara valet för många frikyrkliga, som sökte sig till partiet för att de ville ha större frihet gentemot Svenska kyrkan.

Individens religiösa frihet vägde tungt, och grundtanken var att bejaka den troendes rätt i samhället. Frisinnade blev ett begrepp som hängde samman med de kristna liberalerna.

- Länge hade Folkpartiet omkring 60 procent av frikyrkoväljarnas röster. Då var det ett stort parti på drygt 20 procent. Enligt min forskning vände sig sedan många frikyrkoväljare till Centerpartiet på 1970-talet. Det är först på 1990-talet som Kristdemokraterna på allvar slog igenom i frikyrkorna, säger Magnus Hagevi.